Både min mormor och min gamla hemkunskapslärare hade nickat förnöjt med små leenden på läpparna åt mina ansträngningar. Jag är ingen städrare. Jag är nu trött i benen plus att jag tycker jag har varit såååå hiiiimlaaa duuuuuktig, vilket man kanske inte är bara för att man nån gång tar hand om sitt hem, men ändå.

Det tråkiga är ju bara att veta att detta enorma arbete blir ogjort på 2-3 dagar. PANG så lever vi i kaos igen. Ja, det blir lätt så när tre människor utan intresse för maniskt städande bor under samma tak.

Jag är inte den som diskar allt direkt efter maten. Jag damsuger sällan förens jag känner mig personligt hotad av damråttorna i hörnen, som om de vill bita mig. Kläder får gärna ligga i en hög vid moin säng, det är både praktiskt och smidigt då favoriterna finns nära till hands och minimalt med ansträngning krävs för att klä sig på morgonen. Jag är inte heller den som kastar mig på golvet med en våt trasa om jag ser en ev köttfärsfläck i en 50-örings storlek, eller använder mig av stålull i områden runt plattorna på spisen. Nä.

Sen har vi Jocke, som dräller in med de mesta från en fotbollsplan lurandes i kläderna, känner att toaletten - den städra nog sig själv..eller?, tycker matlagning är kul men diska och torka rent är tråkigast i världen. Och inte vet om att vi har sen städskrubb hemma eller att man bör slänga mat som blivit gammal.

Sist, och också minst, har vi personen som tycker att det är en bra idé att fylla gummistövlarna med sand upp till mynningen innan man går från lekplatsen, för att sedan hälla ut det i hallen och säga "OJ! OJ, MAMMA OJ! TITTA!". Personen som kastar mat högt och lågt, som ritar på väggar med tusch, som leker med en leksak i typ 0.003 sek och sedan får ett akut behov att att byta och hämta nästa. Som tycker att allt hemma ifrån golvet och en meter upp inte bör ha några bestämda platser utan omorganiserar flera gånger om dagen, det mesta ner på golvet, och som tycker att det roligaste som finns är att riva saker gjorda av papper i småsmåsmåsmå bitar och sedan leka snöstrorm.

Men ändå.
Idag skiner hemmet. Imorgon lyser det lite svagt. På onsdag känns det kanske fortfarande beboligt. På torsdag är jag ändå inte hemma mellan 10 och 21. På fredag lär jag vara så trött att jag går runt med stängda ögonlock hela kvällen efter hemkomst och inte se kaoset och Lör-Sön brukar spenderas hemmifrån. Så måndag om en vecka, då kanske jag går på't igen. Kanske.

I helgen kom våren. Det var fan på tiden!

Förmiddagen ägnades åt att omfamna den där årstiden man som svensk går och morrar efter höst, vinter och, vad man tror bör vara, just vår. 

Eftermiddagen vigdes åt fotbollssupportande av pappa/livskamrat.
Då var det kallt och blåsigt, och ordningen återställd.
- Några timmar räcker nog, resonerade antagligen Moder Jord.
- Annars börjar väl folk dra på sig foppatofflor hit och dit, besöka affärer utan tröja i jakt på senig flintastek att grilla och köpa hem fem flaskor var av nått blaskigt rosé de ändå inte gillar.
Det ska jag bespara dem någon månad till.
Hon är god, Moder Jord.



Och så!
Bild på sport:




Någons Zlatan är du alltid.

- Måste. Plugga. Måste. Gå. På. Föreläsning.

Typ nästan så jag började halta och väsa som Zombies gör på film. Dreggla och hålla på. 
Men jag behärskade mig. Jag bet inte ens föreläsaren, fast jag önskat att han också stapplat ur rummet lite oorienterad och planlös så jag fick gå hem och vila.

Det måste var nått i blodet. Nått som är fel.

Inte zombiefel då då, utan järnfel. Jag käkar de där jävla nifferax-järntabletterna som en pundare som nyss kommit över en burk piller. Typ häller i mig en hel näve. Knaprar. Vill ha mer.

Skulle kunna äta med sked, men det hjälper inte.
Orkeslös.

Hängig och omotiverad sitter jag och glor i mina böcker.

Jag citerar Markoolio:

"...
Och maten smakar skit,

Jag vill bara zzZzzova... .... ...(zZzzZZzzzz)...

Sen tar min inre, lite förnuftigare, röst ton och vrålar:
MEN RYCK UPP DIG FÖR FAN OCH SLUTA GNÄLL INGEN ORKAR LYSSNA ÄNDÅ!!!! DET ÄR PATETISKT ATT BARA GNÄLLA EN HEL DAG!!!! SOV OM DU ÄR TRÖTT!!!!!!

Och jag känner mig genast lite piggare.
Maniskt och lite forcerat, men ändå.

- Fan, jag är ju skitkissenödig!
Sätter mig och kissar.
Kommer på att

- Fan, det fanns ju en mening med att vara skitkissenödig! Jag har ju spart' mig till provet! Pucko!
Återkopplar till hjärnan där.

Inget kiss. Inget prov.
Barnmorskan humar och rynkar ögonbrynen.

Jag får en tid för att komma tillbaka i veckan och "kompletera undersökningen" som hon så fint benämner det.

"Vad skulle du göra om du vann/fick 1.000.000 sek?"

oprofessionell svarar:
Alltså. Det rätta att svara här hade ju varit att jag skulle ge en stor del till välgörenhet och sedan förnuftigt spara resten för framtiden. Fast tyvärr, jag hade nog spenderat dem på saker jag känner att jag just nu skulle vilja ha. Jag skulle vilja ha ett hyfsat billigt hus på landet (återkoppling till förra inlägget, nu valde jag landsbyggd), pytsa in en hyfsad summa i min affärsidé, spara en 100.000, köpa skitsnygga kläder jag nu känner att jag inte har råd med och unna mig och mina närmsta mycket kul.

Elin undrar:
"Vad är dina två favoritsaker att göra? Om du fick välja att bara göra en av de där två sakerna mer i ditt liv, vad skulle du välja då?"

oprofessionell svarar:
Jag älskar att fotografera och jag älskar att skriva. Om jag var tvungen att välja... AH! Skitsvårt. Antagligen skulle jag välja att fortsätta skriva framför fotograferingen. Eller...? Jo men så hade det nog blitt. Man säger ju så klyschigt att "en bild säger mer än tusen ord", fast jag vet inte om det stämmer. Jag lägger mycket identitet i hur och att jag skriver. Att ta bort mitt skrivna språk hade kännts otroligt handikapande och som att plocka bort en stor del av den jag är. Så valet hade blivit, skrift istället för bild.

Patti undrar:
"Vart handlar du oftast kläder, till dig och till Iris? Åså vill ajg fråga om din kille jobbat som modell? Jag tyckera tt jag känner igen honom och han har ett sånt där coolt modellutseende."

oprofessionell svarar:
Här i stan köper ofta kläder på H&M, Carlings, Indiska. När jag får chansen i de lite större städerna handlar jag mycket från Monki och Topshop. Till Iris handlar jag mest på nätet. Mina favoritklädmärken till Iris är MiniRodini, Shampoodle och Koolabah. Lite dyrt men mycket snyggt.

Haha! Angående Jocke. Det är faktiskt galet många som under bloggens levnadstid ställt samma eller liknande fråga. Men nej. Han har inte jobbat som modell, annat än åt mig och nån polare. Hade ni sett honom irl hade ni kanske inte ställt samma fråga. Han är rätt skäggig, rätt otränad och rätt o-modellig. Men han är ju snygg, det tycker jag också.

Anonym undrar:
"Kan du visa din tatuering?"

oprofessionell svarar:

Självfallet.



Placering: snett över vänster hand.
Storlek: ca 5 cm.
Känsla kring den: nöjd.

och mycket mer än så var det inte med det.

Loreen undrar:
"Om du var tvungen att välja, alltid klä din dotter i rosa klänning eller att aldrig någonsin få klä din (famtida) son i det?"

oprofessionell svarar:
Fantastisk svår fråg att bara ta ställning till bara sådär. Men jag tror att valet hade fallit på att aldrig få klä min son i det. Grejen är den att jag tror att det skulle skada Iris självbild mer att ständigt bli "prinsessifierad" än att min son aldig skulle få bli det. Det finns andra sätt för honom och mig att välja en icke könsstereotyp väg att gå än att ha klänning på sig, även om jag nu gärna skulle köpa en drös åt honom om han ventilerade den önskan för oss. 


Anouk undrar:
"Hur länge har du och karln varit tillsammans och hur träffades ni? Vem "var du" innan du blev mamma och hur tycker du det har förändras?"

oprofessionell svarar:
Jag och Jocke har till slutet av sommaren varit tillsamans i fyra år. Vi träffades när vi jobbade ihop en sommar. Jag var då i ett annat, dåligt bör tilläggas, förhållande och kämpade med det och all energi det tog upp. Kände mig allmänt kass och ouppskattad.
Så kom en solig dag i maj, världens finaste kille in i fikarummet. Han satte sig i andra ändan av rummet, slängde upp fötterna på en stol och granskade mig med otroligt blå ögon under keps. Han var backpackersolbränd, tatuerad, ljuslockig, med en hel drös armband virade kring handlederna och anklarna.
Jag blev ju dökär direkt, utan att egentligen veta om det. En hel sommar försökte han få ordentlig kontakt med mig, han bekräftade mig som person, visade tydligt att han var intresserad och var otroligt lätt och rolig att ha att göra med, men jag var rädd att bry mig för mycket och var antagligen rätt avståndstagande och strulig. När det sedan var helt uppenbart att vi kände samma sak för varandra avslutade jag min andra relation och sedan dess har det varit vi. Jag har med handen på hjärtat aldrig träffat en människa som påverkar mig så starkt som J och som jag känner att jag trivs med utan att behöva få komplex för vem jag är.

Innan jag blev mamma var jag rätt frisjälad. Mycket fest, mycket vara iväg, bodde trångt och hade konstnärsdrömmar. Lite för lite sömn och mat. Jag var ganska ansvarslös och kände mycket för världen. Naiv och glad.

När jag blev mamma förändrades synen på världen. Från att ha stått fri och relativt viljestark på egna ben, till att sätta alla sina behov utifrån en liten bebis, känndes för mig ganska skrämmabde och jag minns att jag grät då insikten "fan, det här är inte lätt att aldrig längre kunna bry sig om bara sig själv" träffade mig. Men jag blev en bättre och stabilare människa. Jag har blivit starkare, lugnare och fått en tro på att jag är en person som fattar sjukt bra beslut. Både angående mig själv och min familj. Jag har blivit hemmakär och uppskattar en kväll i Iris rum mycket mer än en kväll på stan. Men, jag har också varit noga med att inte bara bli mamma. Att ge mig själv plats och tid att roa mig utanför hemmet. Jag är inte rädd för att använda mig av barnvakt, men jag är alltid som gladast då jag får komma hem igen.



Jag fick också en längre uppmaning av en läsare att beskriva Jocke lite mer. Berätta mer om honom, vem har är osv. Jag tänkte att det inlägget får bli del III - det avslutande inlägget på era frågor, och att det skrivs ihop med J. Så ni får hålla ut lite till och se fram emot ett helt inlägg om mannen i mitt liv.

Tack för alla superbra och roliga frågor jag fått.

Ni är ta mig fan "nätets bästa läsare", undantagslöst!

Fråga 1. Vad var det värsta som hände under din förlossning? läser med koncentrerad min.
Värsta. Hände. Förlossning.
Hum.
Eeeh...
Ska bara försöka minnas tiden innan Iris fötts och min snart 2 år långa frånvaro av sömn trädde in.

Vänta lite bara.

Eh?

(...)

1. Vad var det värsta som hände under förlossningen? Alltså, får man svara: typ det mesta?

Smärtan, att vara helt utlämnad åt sin kropp. Och framförallt, att det tog en sån jävla tid. Hade önskat mig en sån där förlossning man ser på TV. Vattnet går. AJ! Ont direkt. Kasta sig in i bilen. Bråttom bråttom! KÖÖÖÖR PAPPA KÖÖÖÖÖR! Hen kommer när som helst. Framme. In i rullstol. Läggas i säng. Svettig. 5 minuter krystning och sen plopp är man MAMMA!

Och ovanpå det, eftervärkarna. VEM FAN HAR HÖRT TALAS OM SKITSMÄRTSAMMA EFTERVÄRKAR? Och att man ska krysta ut den där jävla moderkakan på ett kilo helt själv. Och att man sys utan bedövning. 
Annars var det lungt.

2. Vad var det bästa (förutom att bebin kom ut)? All hjälp man faktiskt får och all underbar personal på förlossningen. Epiduralen, (thank's god for science!), självförtroendet man boostas med efter att ha fött fram en bebis och smörgåsbrickan med flagga och juice i champagneglas.

3. Hur startade förlossningen? Jag gick till sängs som vanligt, två dagar innan BF. Sa - Godnatt, sov gott åt Jocke. Vände mig om på sidan och så knäpp! Det känndes typ som om någon snärtar till dig med fingret fast på insidan av magen och vattnet gick. Fostervatten och slempropp och hela tjotabaletten över lakanen. Faktiskt rätt äckligt. Smått chockad. Nu? Verkligen? Gick på toa. Bäddade om. Tog en dusch. Började få värkar. Först som mensvärk, sedan som nått annat. Hade ont. Lungnade sambon som hoppande i hallen skrek: - SKA VI ÅKA IN!!??? SKA JAG STARTA BILEEEEN?? HALLÅÅÅ!!?? VAAAAD I HELVETE SKA VI GÖRA! SVARA MIG!!!!! - Vi ringer förlossningen, sa jag coolt som om jag var van vid sånt här. Sen blev det en himla massa väntan med en himla massa ont. 00.10 gick vattnet. 17.30 skrevs vi in på förlossningen. Då öppen 4 cm.

4. Hur valdes namnet på bebisen? Jocke hade ventilerat namnet Iris några gånger under graviditeten. Jag hade viftat bort. Sagt det blir en med snopp. En som ska heta Jack. Blir det en med snippa får hon heta nått annat av de 5 namnet på en tös jag hade kommit på. Sen, när bebisen kom ut sa jag: - Titta. Det blev en Iris. Och så var det bestämt.

5. Vad hade ni aldrig klarat er utan under spädbarnstiden? Varandra (och bröstpumpen).

6. Saknade du magen efter den försvunnit? Inte en endaste minut.

7. Tyckte du att din bebis var fin/söt första gånnen du såg henom? Haha! Nä. När hon kom var hon rätt lilablek, lite svullen i ansiktet, hade toppigt huvud och fosterklet överallt... Iris blev sötare med dagarna som kom. 

8. Vad är det bästa med att vara förälder? Åh. Allt är bra med att vara förälder. I stunden du blir det får ditt liv fullkomlig mening. Du lär känna en person som du kommer att älska mer än dig själv så länge du lever. Du blir bekräftad, älskad och uppskattade tillbaka. Du får ta del i och förmånen att ta hand om och förvalta början på en människas liv och du känner att du verkligen har åstakommit något stort.

9. Hur har ni delat/gjort med föräldraledigheten hos er? Vi har delat rakt av. 50-50.

10. Vart sover er bebis? Nu är vår bebis stor och har egen säng och eget rum där 70% av nätterna spenderas. Resterande 30% inkilad under pappas arm nära nära och sina fötter vilt sparkandes på mamma.

Men som bebis: 10% i sin säng brevid våran.

30% i vår säng.

20% i bärselen, då om man rörde på sig konstant.

40% vid mammas bröst, i soffan, i mamma-får-nackspärrläge.

11. Har ni husdjur och i såfall hur har det gått sedan en bebis flyttat in hos er? Inga husdjur - inga problem.

"Jag undrar hur gammal du är, om du har några speciella fobier och hur många barn du vill ha i framtiden :) Sen undrar jag också vad det är du läser till? Du skriver mycket om det men inte vad det är du blir? :)"


oprofessionell svarar:
Jag är född det gyllene året -88, alltså är jag i skrivnadets stund 23, blir 24 i sommar. Ser fram emot det. Ska ha kalas med tårta. Jag är livrädd, och då menar jag verkligen livrädd, för höjder, för hoppande schäfrar, för stora spindlar (större än en 50-öring) och för skräckfilmer (ser dem inte ens, blundar och skriker i 90 minuter). Jag känner att två barn kan vara nog, eller tre för jag kommer bli sjukt bebissjuk när mina vänner börjar skaffa på löpande band om några år. Jocke vill ha fem stycken, men då slipper han vara gravid, föda och amma dem. Och då är det ju lätt att slänga ur sig en sådan sak. Vi lär landa på tre, fyra om han förför mig riiiiktigt snyggt. Och slutar spela fotboll och är hemma och tar hand om vårt lilla dagis. Jag tänker då inte. Inte själv.

Skolan, skolan, skolan. Jag läser just nu fristående kurser i Marknadsföring och Retorik. Innan det har jag avklarat Affärsplanering, Ledarskap, Ekonomistyrning, Kognition och gruppsykologi och en kurs i skrivande. Allt på högskolenivå. Jag satsar på att plocka roliga och givande kurser och använda dem till att plocka ihop en egen filosofi-kandidatexamen. I sommar ska jag läsa en kurs i Marknadsundersökning och en i Företagsekonomi på distans. Min dröm är att bli egenföretagare, då behöver man ju inte en examen, vilket jag kanske inte heller får någon, men man behöver kunskap. Så känner jag.


Mathilda undrar:
"Vad längtar du mest efter som gravid? Förutom bebisen alltså ;)"


oprofessionell svarar:
Lätt! Minst tre kalla öl i solen, mosa i mig brieost utan hejd, kunna springa, kunna vara med och spela brännboll och fotboll (leka alltså) & rött vin till rött kött.


Karl G undrar:
"Jag kan ju alltid passa på att fråga klassikern "vilken är din favoritfilm"....

Huuum Kalle-Ponken. Har ingen. Men filmer jag sett massa gånger utan att tröttna är Resiovar Dogs, Stekta Gröna Tomater, Mellancholia, American Beauty, Titanic, Seven, Fucking Åmål, V för Vendetta, Sleepy Hollow, Little Miss Sunshine, Pulp Fiction, Taxidriver... Ja, nu orkar jag inte mer.

Angående lördag. Jag är inte bjuden, inte vad jag vet. Jag är ju gravid och då blir man sällan bjuden på fest. Synd. Jag är lika rolig utan alkohol.


Em undrar:
"Jag undar om du följer några andra bloggar och vilka stora bloggare du ser som hot/inspiration?"

oprofessionell svarar:

O ja! Jag följer skitmånga bloggar! Den här, och den här och den här, den, denna är också jättebra och den här, och så gillar jag den här och denna skitmycket och den. Justeja! Den här och denna får ja inte glömma.

Jag ser inte en endaste blogg på nätet som ett hot. Bloggar man är man beroende av varandra. Inspiration för mig är de jag har länkat, och många många till. Det finns så mycket bra människor på nätet, mycket fler bra än dåliga.


Emma undrar:
"Drömyrke?
Vad heter din senaste spotyfilista?
Vilken är din favoritkrydda?
Storstad eller lansdbyggd?"

oprofessionell svarar:
Men gud Emma. Frågespridning delux.

Drömyrke? Fotograf, DJ, secondhandbutiksägare, frilandsskribent på dagen, superhjälte by night.
Vad heter din senaste Spotifylista? Den heter nått så larvigt som "Ut å gå när man är en inte två"
Favoritkrydda? Allvarligt? Undrar du vilken krydda jag föredrar? Ja-a du Emma. Jag gillar grillkrydda på pommes, peppar i McDonaldsketchupen, red-curry på thaimat, chili i köttfärs, vitpeppar och aromat på makaroner, och vitlök all over.
Storstad eller landsbyggd? Nu satte du mig på plats. Jag vet inte! Jag älskar storstaden och utbudet av saker att göra. Jag älskar människor och affärer och klubbar och höga hus och myllrande gator och cafér och bussar och övergångställen, biografer, konserthallar, gallerior, små inkilade kiosker och shoppingstråk. Men jag hatar att trängas och jag hatar att allt är konstgjort, att barnen inte kan springa fritt och att det finns tiggare och elende.

Jag drömmer om landet för där är det tyst och stort och barnen kan tjuta och gapa och springa sig svettiga på ängar och i skogar. Jag kan ha en trädgård att gå barforta i och ett knarrande trähus som känns sådär självklart hemma. Jocke kan leka med barnen, gå i trasiga jeans och bli brunbränd i ansiktet och på armarna, få håret solblekt och ro i själen sådär som jag bara tror att han kan få på landet. Vi kan sitta på altanen och dricka vin med glödlampor i girlang över huvudet på kvällarna, vi kan cykla till affären på grusväg och vi kan bada i ån som rinner förbi. Men jag vet att jag skulle vli trött på attityden på landet, på folket som bor där, på att det är långt till allt att det inte finns något att göra halva året och att det är bökigt att skeppa ut alla ungar på aktiviteter och ett jävla projekt att storhandla. Knivigt.




Fortsättning följer under dagen.

Iris pussar dig.

Mamma känner dig.

Jag vill börja med att tacka för alla kreativa och roliga frågor som ramlat in HÄR. Jätteroligt med så mycket direktrespons och jag hoppas på ett gäng frågor till under dagen. Så kör, kör, kör! I'm ready liksom.

Min morgon har flugit på i rasande takt och nu står klockan redan på 09.00. Känner en illvillig stress smyga upp bakom axel och andas flåsigt i nacken på mig. Hu vad obehagligt. Sitter och försöker sätta mig in i regeringens infrastrukturpolitik mot järnvägar och tunga transporter med godståg och frågor som rör styrmedel och... ZZzZZZzzZz. Snark. ...hatar...tåg....sååå...tråkigt... Snark. HUH? Oj! Somnade jag? Nä..? Eller? Jo, men det är kul det här... not.

FY FAN VAD TRÅKIGT DET ÄR MED JÄRNVÄGAR! JAAAAG HAAAAATAAAAR TÅÅÅÅÅG! vill jag gå ut och skrika på balkongen. Men det kanske inte passar sig, så jag sitter kvar och knyter näven i fickan.. öh, jag har inga fickor. Men jag knyter lill-näven tätt brevid legginsen iallafall. Knak säger fingrarna, så hårt knyter jag den.

Under dagen ska jag alltså samnställa allt skittråkigt intressant material till en analys och sen gå och möta upp min arbetsgrupp på högskolan för möte. Jag ska gå på ett akademiskt möte. Ha, det klingar fint i öronen. Synd bara att det är vi, 6 trötta tomtar med var sin skitig kopp take away-kaffe och sömndruckna blickar. Några trötta efter föreläsning, någon efter fest och jag efter morgonlämning på förskolan. Vi kommer mumla nått i stil med "inte klar.. är ni? Hepp. Då ses vi nästa vecka? Hat' bra hej" Men en akademisk gruppsmankomst är det likförbannat. HA! HA!

Innan mötet ska jag en snabbsväng till MVC och lyssna på lilla nyas hjärta. (swosch swoch swoch låter det för er som aldrig har hört) Kissa i kopp, mäta magen med måttband och väga mig ska jag också hinna med. Hurra! Till hjärtat då, det andra kan ju kvitta.

En uppdatering på de där siffrorna kan komma, om någon har intresse av det annat än jag och min barnmorska? Inte vet jag. Känns det intressant? - Svara ärligt Ja eller Nej? JA! NEJ! JA! NEJ! JA! NEEEEJ! Visst var det nån lek som gick så?

huuum?


/akademiker

hylla

skåp

kylskåpsdörr

- JÄÄÄÄÄÄÄVLAAAAAAA IIIIDIIIIIOOOOOOOT!!!!

Iris vänder sina lena ansikte och runda ögon mot mig, tar ut nappen med hela handen på småbarnsvis, och säger:

- Aja mamma. Nä.

Jag fortsätter,

- HEELVETTEEE! FAAAN! ÅÅÅÅÅH! HELVEEEEEETTEEEEEEEEE!! 

Iris replikerar,

- Nä mamma. Ajaj. Nä-ä.

Jag får gå med bajs på stöveln och på vagnen till närmsta blöta gräsplätt. Där kör jag fram och tillbaka en stund och drar sedan stöveln i gräset ett tiotal gånger innan jag känner att det räcker. Bajset är borta men minnet av det kommer fan sitta kvar, precis som lukten, hela dagen.

Jag har sån jävla lust att lägga mig på lur i en buske. Vänta på den lata ägarjäveln som visslande står och tittar åt ett annat håll när jättehunden bajjar ut en hög lika stor som en mindre personbil och sedan nochalant knalla därifrån och lämna bajset 1,5 meter in på en smal gångväg, precis i mitten.
Det är då jag skulle smyga fram, kära läsare. Ta upp en näve bajs. Tyst springa efter och grosa den som håller i kopplet med hundavföring. Hoppas hen får i munnen. Sen skulle jag torka av min hand ordentligt i hundens päls, vissla och nonchalant knalla därifrån.

I vänta på polissyrenerna skulle jag skriva en kort insändare till lokaltidningen.

Det skulle lyda:

HUNDBAJS:

Det var dags att ta saken i egna händer.

Den måste läsas, och jag har inte läst. En något ohållbar ekvation, jag håller med.

Det bästa är dock att när man nu suttit och svettats i en föreläsningsal i obekväma kläder (skära-in-i-låglivmodern-jeans och håra skor utan vick-på-tårna-möjlighet) kan man i hemmapluggets tecken dra på sig sköna kläder igen.

Idag: Leggings (himmelrikesgåva till gravida) och zebramönstrad huvtröja med korta ärmar. Dressen går även under namnet: mitt "mysskinn" nu för ti'n. 

Här om dagen fick jag föresten, apropå namn, en liten förfrågan angående mitt namn.
En läsare skrev nått i stil med: "Har jag missat vad du heter, eller har du helt enklt inte skrivit det i bloggen någonsin?"

Och då måste jag svara dig, kära läsare, att : Jag vet inte!

Jag har varit sparsam med mitt namn, men det är inte hemligt.
Och eftersom jag har ett så fint namn är det ju dumt att det inte blir allmänt känt.

Låter därför den utomordentligt bra gruppen Alt-J lägga fram det såhär snyggt.

Jag heter:

Utan att vara allt för egocentrisk är låten något av det bästa jag hört 2012, oberoende av låttitel.

Faktiskt.

/Matilda

Missa inte oprofessionell på Instagram!

morsning.

Och nu tappade jag bort alla läsare födda efter -91.

Vi var på lekplatsen med bästa buskompanjonen Oliver - Ållie gunga Ijiss. Ållie åka wiiiii (rutchkana) Ijisss!
Vi käkade köttbullar och makaroner -Ött bålle meja Ijiss!

Vi borstade tänderna i 35 minuter - Ändej bosta meja Ijiss!
Vi läste en bok typ 178 gånger - Meja Nu äsa mamma Ijiss!
Vi lekte Iris favoritlek "samling på förskolan" - Hamling skoja. Alla sjunga nu Ijiss!, vilken går ut på och samla ihop alla mjukdjuren och dockorna, rada upp dem mot väggen. Sätta Iris på en kudde i mitten och sjunga alla barnsånger man kommer på - med rörelser. Rörelserna får icke, under några som helst omständigheter, uteslutas. Och gör man fel är det bara börja om från sång ett. Även om man är inne på 9:onde.
Iris är noga med detaljerna.


Sen somnade hon... vilket var lite skönt.

smygrökarn'

Mats Bäcker





pastadröm



sightseeing sthlm



kaxigt




blöt platta



bästa



bira på söder
- non alcoholic



solvägg





Vilken fin helg vi har haft.
Ni skulle varit med! Eller nä... Vi ville vara ifred.
Vi behövde liksom lite tid att ta hand om varandra och bara vara.
Bara vara vi, vara J & M ett tag. Inte pappa & mamma. 

Vi har dragit runt till fots (en dag i slask & en i sol), varit på utställning,

skrattat till Batra, birat på söderkrog (M -Virgin-style, J - Not so much),

shoppat lagom, ätit otroligt gott och mycket, bott flott, kändis-spotat,

och hängt med varandra, snackat med varandra & älskat varandra.

Jag är så nöjd med att ständigt upptäcka att Jocke, finaste Jocke, är min absolut

bästa vän i hela jävla världen och att vi alltid har så sjukt roligt med varandra,
- utöver kärleken.

Vad mer kan man liksom begära av sin sambo tillika baby daddy?
- Ente möe, som Jocke skulle uttryckt det på sin älskvärda Stöpendialekt.


Nu: seminarie i marknadsföring & vardagsstress.

hepphepp.

Hos min unge! (kärlekschock)

Men vet ni?
Imorgon får ni ett sjukt mycket bättre inlägg om det än det här trista skiten.

Då säger vi det.

Rubrikerna - är undantagslöst låttitlar.

Nån tant kunde inte bestämma sig för vilken typ av piller som passa hennes miljoner åkommor bäst så ajg fick snällt stå med mina lypsyl i handen och vänta. Typ att de han smällta.

Det var så tråkigt så jag tänkte att jag kollar lite hudvårdsprodukter så länge. Bra tidsfördriv på apoteket.

Dock lyckades jag självklart ställda till något av en scen, men när jag går fram mot bordet med hudvårdsateraljer är jag ännu lyckligt ovetande om detta.

- Mmm, fin skyltat tänkter jag om duschtvålar och sommarkrämer som stod uppställda i en mycket komplicerad solfjädersformation på bordet.

- Och på rea. 70%! Herregud! Det måste kollas in...

Jag sträcker fram handen (den jag har lypsylen i vilket gör den lite klumpig), får tag i en flaska men tappar den.
Den faller på sned ner på podiet.

- NOOOOOO! Jag famlar i slow motion för att försöka stoppa vad jag vet kommer hända härnäst, men misslyckas.

Grovt.
Flaskan slår i sin granne och startar världens dominoeffekt i solfjädersprakten.

Åt alla håll lägger sig flaskor och tuber huller om buller.

Burkar trillar i golvet och rullar iväg.

Reaskylten segnar ner och blir liggande överst i kaoset.

Stum står jag och ser på förödelsen.
På 10 sekunder rasrerar jag det som någon antagligen lagt ner en timmes jobb på.
Nån stackars apotekare har visat på oanad kreativitet och jag, min skurk, har visat på oanad klumpighet.

En snäll man med vit rock och glasögon kommer fram och säger:

- Mmm. mummlar jag. Viskar sedan med darrande röst:

- D-d-d-deee vaa jaaa...
Han nickar.

Sedan säger han att det är sånt som händer.

Fina människa.
Vi hjälps åt att plocka upp.

Borta vid kassan pratar tanten på om sina piller.

Om 10 minuter får jag betala och gå.
Men solfjädern, den byggs inte på 10 minuter.

Knappt på en dag.


/vandal




I skolan, innan olyckan.

Jag försöker att inte fasna i tomma komplimanger när jag pratar till Iris. Jag försöker att inte lägga vikt vid hennes utseende och är sparsam med utryck och komplimanger som handlar om hur söt och fin jag tycker att hon är. Det har ingenting med att göra att jag inte tycker att hon är fin eller söt. Nä. För mig är hon finast i världen! Men jag är övertygad om att inte ett enda barn mår bra av att höra det dagarna i ända. Det är då man skapar den där hetsen till att alltid vara snygg, och att alltid se bra ut och alltid göra sig till. Tänk dig, en liten flicka får i regel höra att hon är söt eller fin, flera gånger om dagen.

- Vilken fiiiiin kjol du har på dig!

Allt detta sagt med en otrolig entusiasm och glada tillrop.
Inte konstigt att man snabbt lär sig att det är viktigt att vara fin, det är då man får komplimanger och uppmärksamhet. Det är då man får vuxna att verka glada och tycka om en. Och det är ju självklart en berusande känsla. Det blir en kick att få höra och det blir något att sträva efter - att alltid vara fin. Att det är viktigt.

Istället för att lägga vikt vid Iris utseende, försöker jag ge henne uppmuntran för hennes egnskaper och styrkor. Jag försöker istället för att säga att hon är söt stup i kvarten, ge beröm för att hon är snabb, eller stark, eller bra på att prata eller att hon är modig, skrattar härligt, är bra på att passa bollen eller tar hand om dockan mysigt. 

Det är svårt, för det där med att lägga stor vikt vid utseende sitter ju stenhårt i oss alla. Ibland biter jag mig i läppen efter att ha skrattat och sagt att hon är fin, eller sötast i världen någon gång för mycket. Att det händer är ju fullt förståligt. Dels för att jag tycker att hon i sitt lockiga hår och runda, pigga barnaögon ÄR väldigt fin. Dels att det kommer ur mig helt per automatik. Att det bara hoppar ur munnen när man saknar någonting mer kreativt och genomtänkt att säga. Men bara det att reflektera över att det finns bättre sätt att bekräfta sitt barn på än genom komplimanger för dreas utseende, är en bit på vägen.

Och nu, ni som tänker attakera mig med påhopp som: - Hon kommer att känna sig ful och aldrig känna att hon duger inför dig! eller - Du är totalt okänslig mot vad barn vill höra. De vill vara fina och känna sig fina!
Varsågoda. Men jag är stensäker på att det där med att det är viktigt att få känna sig söt och fin är något som vi vuxna själva blivit matade med i alla år och alltså fört vidare till våra barn. Och jag försöker, med allt jag förmår att se till att Iris ska växa upp i vetskapen att allt annat hon är, är så mycket viktigare än hur hon ser ut.

Fin det är man alltid på sitt sätt. Bra och duktig, det är så man känner sig när man tror på sig själv. Och den känslan värderar iallafall jag 100 gånger högre än känslan av att känna sig snygg.

Så jag lurar mig själv och tror att jag i och med denna apelsin fått i mig så sjukt mycket vitaminer och mineraler att jag kommer att sprudla av energi hela dagen, och att min seglivade förkylning kraftfullt vräks ut ur min kropp. Fast så är självklart inte fallet, men det känns bra att tänka i de banorna. Lite hälsopepp.

Läste en gång att den dagliga rekomendationen om ett intag på 500g frukt och grönt om dagen hänger med oss sedan mitten av 60- början av 70-talet. Men någonstans på vägen tappade frukten sitt näringsinnehåll och för att komma upp i den rekomenderad nivå, bör man sätta i sig, och håll i er nu, 2,5 kilo frukt om dagen.

OM DAGEN! Herregud. Jag äter typ 2,5 kilo frukt om året. Mycket illa. I min värld är frukt INTE godis hur mycket det än har tjatas om det från mamma och skolsyster och Blossom Tainton. Den bistara sanningen jag kan dra av det är att jag antagligen kommer att få skörbjugg och tappa alla mina tänder inom en snar framtid. Suck. Jag går en framtid som tandlös och trött till mötes.

Fast tänker jag efter så känns det också lite rockstar.

Det gör mig glad Att umgås med Jocke. Allt med Iris, utom trotsen. Mina vänner. Att sitta i soffan med Jocke och kolla på bra TV-serier. Att vara duktig i skolan. Att få beröm för något jag gjort. Att mina närstående är lyckliga. Bra besked. Bebissparkar. Asiatisk hämtmat. Helg och långledigt.

Det gör mig ledsen När jag misslyckas med något jag trodde att jag skulle klara av. Att jag ibland känner att jag inte räcker till. Folk som förstör saker med flit. Barn på film som är ledsna och har det svårt.  

När jag inte jobbar brukar jag Öh. Nu jobbar jag ju inte, men när jag inte pluggar brukar jag sitta vid datorn. Sova. Lyssna på musik. Vara med min familj. Bjuda in mig själv på "kvällsmat" lite överallt. Gå på stan och spendera pengar. Våndas över skolan.

Men idag, då skäms jag å mina vägnar.


/tanklös & boklös

Idag är en sån där konstig dag. Jag känner mig super-mega-dunder-stressad, går igenom allt jag behöver ha gjort idag och finner... Att idag ÄR det inte så mycket som ska göras. Frustrerande då man befinner sig i ett mood där man antagligen kunnat både bostiga K2, briljera med studierna och stryka en hög tvätt. Men nä.

Övar på mitt klandertal till kvällens retorikseminarie. Jag tycker det blev rätt bra. Ämnet jag valt att klandra är, som tidigare nämnt, det där med smygrasism. Hoppas det går bra. Jag gillar verkligen retoriken. Det känns som ämnet för mig, men samtidigt får jag prestationsångest och vill vara en fullfjädrad talare nu direkt. Bara tala med stora fantastiska ord rakt ur hjärtat och få klassen, och stränga magistern, att ställa sig upp med tårarna rinnande ner för kinderna och applådera. Det har ännu inte hänt.

Jag blir mest nervös. Säger - Eeeh.. och - Öhh.. lite väl mycket. Touretts-kollar manuset stup i kvarten, fast jag kan det utantill och så väger jag alldeles förmycket på fötterna. Men det kommer väl. Även den bästa talare har använt sig av ett - ööööh nån gång brukar jag intala mig. Så ser jag Martin Luther King stå på podiet och inleda med - I HAVE A ...ööö...? DREAM! och då känns det lite bättre. Fast det är på låssas.

Mentala bilder är bra att använda sig av. Jag gör det ofta. Som det här med utseende till exempel. Det gör liksom ingenting att jag i slutet av den här graviditeten antagligen kommer se ut som en dräktig flodhäst, som pustar runt i Jockes skjortor i strl XL och ett par grisrosa foppatofflor jag fått låna av svärmor. Ser jag fräsch ut i huvudet, som någon som är gravid i tex One Tree Hill (lagom smal, lagom brun, en perfekt rundad mage, kan ha snygga kläder i v39 och är pigg och glad jämt) så räcker det. Ibland.

Men ibland räcker för att få en hel drös av underbara dagar.

Tack för mig.

hej.

2. Skriva och öva på klandertal till vardagsrasismen för Retoriken. Arbetsbörda: Normal, men något stressigt.

Vardag, och nu är jag tillbaka här. Jag har befunnit mig i världens största helgbubbla och har liksom varken velat eller orkat ta mig ur den. Men den sprack i morse 06.45 då klockan ringde och jag hade liksom inget annat val än att kravla mig ur den och se vad som fanns kvar av mitt vardagsjag. Status: jag är typ den jag var innan sjukdommar och påskägg tog över för en stund. Tyyyyp.

Visst är det konstigt att man efter 4 dagars ledighet liksom står lite ostadigt på benen första timmarna i nya vardagen? Man jobbar, och jobbar och jobbar, pluggar, tar hand om familj, hem och liv i åratal. Sen tar det bara några ynka dagar av ledig tid innan vardagshjärnan blir helt slö i kanten och man känner sig lite borttappad bland tider som ska passas och saker som måste göras. Helst nu också. Hur gör man? Jag kan inte. Jag har glömt...

Jag har ju varit så himla upptagen med detta:

Och jag gillar ju inte ens påsken. Egentligen.

Hur var er påsk?
Fågel, fisk eller mittemellan?

Orsaken till min frånvaro stavas:


BLÖÖÖÖRGH!

x12





Självklart.

Det går åt rätt håll här hemma (och nu när jag säger det inser jag faran i det).

Men Iris verkar betydligt piggare, och jag, ja än så länge har jag själv faktiskt inte kännt något ökat behov av att slänga upp mitt maginnehåll i toalettstolen åt fel håll, om ni fattar. Så vi får helt enkelt med spänning se hur det utvecklar sig. To be continued...

Roligare inlägg än det här kommer, men just nu håller vildungen på att riva lägenheten väldigt effektivt. Och så kan vi ju inte ha det så jag ber om att få återkomma till er vid ett lugnare tillfälle.

Iris Spagetti á la Naturell. Mamma Spagetti á la Bacon.
Iris gav sin mat betyget: GOTT! Äta mycket!
- Nä försiktigt Iris. Du kan börja kräk...

God morgon!

Ja, eller god var väl att ta i, men att bara skriva morgon känns... öö lite tomt.
Jag författa ihop några rader om den dubbla känslan när ens lill-troll drabbas av magsjuka.

Det är sällan man är så ensam som när man befinner sig mitt i en magsjuka.




Mamma & tappert kräktroll