Historian om bajset och de svallande känslorna.

Att lite halvstressad småspringa med Iris till förskolan en gråkall, regnig aprilmorgon är sådär kul. Idag också lite stressigt. Jag baxar upp vagnen för trappan som leder ner till cykelförådet. Iris vill stanna och se på tågen. Vi tittar två minuter, sen måste vi dra. Vi tar genvägen förbi lekplatsen, den vi alltid tar. Iris vill stanna och gräva i sanden. Vi stannar inte.

Från lekplatsen slingrar sig en gångstig, lätt sluttande och kantad av en hög häck åt höger och en gammal stenmur åt vänster. Stigen är ca 85 cm bred och vagnen typ 65. Det är lite smalt, men Iris älskar just den biten. Här bor fåglar, och humlor och någon liten mus. Stigen mynnar ut på en trottoar på en halvstressig gata. Det är nära till förskolan nu, tar bara 5 minuter härifrån.

Då det händer har vi ca 1,5 meter ut till trottoaren. Lite försent, när famhjulet redan rullat mitt i och min fot hunnit sättas ner för att sedan snabbt dras tillbaka upp igen, upptäcker jag det. Hundbajset. En ordentligt tilltagen hundskit, nu med både hjulspår och fotavtryck i spärrar vägen. 

Jag är annars en rätt sansad människa, bryter ofta inte ihop över skitsaker (en ordvist kan jag bjuda på), men nu... Måttet är för 8 månader sedan rågat av hundavföring (vi verkar bo mitt i nån typ av allmän hundtoalett).
Jag vrålar (ja, på riktigt vrålar jag) upp mot himlen;