Älskade fyraåring


Iris är fyra år.
Fyra år och klokast i världen.
Fyra år och roligast i världen.
Fyra år och snällast i i världen.

(Obs! Skulle vi fråga henne själv är hon inte fyra år. Hon är fyra och ett halv. Faktiskt och så det så. Men ändå).

Alltså, jag skulle kunna skriva ett fyrtio meter lågt blogginlägg, en hel trilogi och ett komplett uppslagsverk över hennes totala awesomeness. Men jag tänker att det kanske kan räcka med några ord, för stunden. Jag vill egentligen bara säga nått om att vi i det här hushållet har det så lyxigt när vi dela våra liv med en liten person som är så fin som Iris. Iris som med en fyraårings vokabulär och ordföråd, förklarar hur hemsk och fel det är att Elsa i Frozen är ledsen för att hon är annorlunda och att det "faktiskt är BÄST att vara annorlunda!" 
Eller när hon försiktigt lägger sin arm om Ians axlar i soffan och berättar att han kan få lägga huvudet på hennes axel, om han vill. Det skänker mig sån jävla lycka.

Eller som idag, när det "avslöjas" av en förskolekompis att Iris ofta berättar om att hon har en hund och en katt hemma (som tydligen heter Kattis och Per <3). Och att hon då bara skrattar och säger:

"Amen! Jag vill så gärna ha en hund och en katt att jag glömer bort att jag inte har det"

Det är då jag förstår vilken supermänniska vi har att göra med här.

 




Blogg (och liv) inställd pga trots


Å herregudrun.
 Våra liv just nu. Jag finner knappt ord. Och väl är väl det egentligen eftersom jag inte vill vara den som hänger ut mina kids på nätet. Men SABLAR vad de trotsar just nu! Jag och Jocke är helt slut. Det är som att de nån gång runt förra månadsskiftet tog det gemensamma beslutet att värdera våra ord som luft. Och oavsett om vi säger nej, förmanar, lockar, mutar eller hotar - så skiter de i oss.

De små %&¤#/%&¤#/ 
...ehum.

Nä, såhär är det väl för de flesta föräldrar nån gång, oavsett om en har en eller fler avkommor. Det är väl till att rida ut trotsstormen, stryka alla aktiviteter som är på offentlig mark och skriva ANDAS LUNGT med spritpenna på armen, tills de börjar bete sig lite mer som de härliga barn de oftast är igen och lite mindre som %&¤#/%&¤#/. Kan jag tro.

Dock falerar vi å det grövsta på det där med att hålla oss undan från offentlig mark i sällskap av båda barnen och drar hela tiden iväg på diverse aktiviteter och alla möjliga tokiga infall som vi tänker ska bli "skoj och mysigt". Det blir det aldrig.

Och väl iväg tjatar vi för döva öron, förmanar ut i tomma luften och fräser på varandra i sämsta familjeanda. Och har absolut allt annat än just "skoj och mysigt". Väl hemma sjunker vi ihop i små uttröttade föräldrahögar och orkar inte ens laga ordentlig mat utan utfodrar barnen med smörgås och fil. På sin höjd.

Så skicka gärna lite det-blir-snart-bättre-hälsningar till Skövde och märk kuvertet med "Till Förtvivlade Föräldrar". Det vore hemskt gulligt.

PS. Skicka gärna med lite choklad också!
Allt tenderar nämligen att bli lite bättre med choklad.


Men. De är ju himla härliga också, småtomtarna <3

Ååå vad jag saknar dem! *ögonen tåras* Vill typ kuta upp till föris och hämta hem dem på stört. Det skulle kanske bli så himla skoj och mysigt att få hem dem tidigare?

Eller?

...




Iris 4 år!


 
Idag firar vi fyraårsdag.

Att jag varit mamma åt en person i fyra hela år känns galet. Lång, men ändå kort tid. Samtidigt känner också att det är först nu jag börjar landa i att vara mamma, sådär på riktigt alltså. Innan jag fick barn tänkte jag att den känslan skulle landa i bröstet samtidigt som ungen lades där, men oj vad fel jag hade. För egen del alltså. Men nu efter fyra år känner jag mig ordentligt varm i mina fläckiga, kletiga föräldrakläder.

Nu vet jag äntligen hur grym jag faktiskt är på att kämpa för Iris och ge henne stöttning i att våga var den hon är. Jag vet att jag fixar allt det där med att lära henne saker och öva på sina färdigheter. Jag vet hur jag ska förklara saker, hur hon vill bli kramad och när hon vill vara ifred.Jag vet hur jag ska trösta henne. Jag vet hur hennes växtvärk lindras, hur hon vill ha sina mackor och när hon bör somna för att vakna som gladsat dan efter. Jag vet vad som sårar henne och vad som stärker, roar och lugnar.

Och att det är Iris som lärt mig, lärt oss, att bli bra föräldrar. En hel mandatperiod har hon styrt och ställt vår familj med en liten mjuk järnnäve. Fyra fantastiska år, de finaste och galnaste i mitt liv.

Grattis Iris!

 




Den Vidriga Nattningen™


Hallå hörni!
Idag har jag varit själv med barnen eftersom J är iväg. Jag kan tycka det är lite tjorvigt ibland och kan lätt stressa upp mig över uppgiften, och eftersom mina barn är som blodhundar på stress brukar de förvandlas till två illbattingar när vi är utan faderligt stöd. Men inte idag.

Morgonen gick fint och att lämna dem på förskolan gick också bra.
Att hämta dem gick strålande.
Att leka hos kompisar och sedan snällt följa med hem utan trubbel gick helt enligt protokoll.
Och att äta kvällsmat och att göra sig i ordning för kvällen gick av bara farten.

Hann självklart tänka "det är typ för bra för att vara sant!"
Vilket det givetvis var.

Klockan är 18.45:

Iris bölar lite i kudden när hon placeras i sängen. "Jag längtar efter min paa-ha-h-haapppa-a-aha" och fair enough, han är bäste Irisläggare. Men den situationen är inget lite iPad-mut inte råder bot på.
(ja, hon får ligga med iPaden tills lillbrollan somnat in för natten när jag är själv pga vill hålla nere nivån av total madness på hanterbar nivå).
Funkar fint.
Ian somnar i efter 15 min.
Hostar något oroväckande när jag bär in.
Jag plockar bort iPad och lägger mig och läser för Iris.
Ian hostar.
Jättemycket.
Jättejättejättemycket. "Hoppas att han inte krä..."
Ian kräks.
Ian gråter.
Jag svär (tyst, så inte Iris hör).
Jag går upp, torkar bort kräk, tvättar av Ian, tröstar, lägger ner, går ut.
Ian skriker.
Jättemycket.
Jag svär (väldigt tyst).
Jag säger till Iris: "Mamma måste sitta en stund till med Ian"
Iris blinkar.
Iris storbölar.
Jag svär (tyst).
Jag hämtar Ian.
Ian skrattar.
Jättemycket.
Ian är pigg.
Jättepigg.
Jättejättejättepigg faktiskt.
Jag svär (ganska tyst).
Jag mutar Iris med iPad.
Iris glad igen.
Jag sitter med Ian som hostar, skrattar, viftar, hejar, ålar, tjuter = sover ej.
Men blir snart tyngre i min famn och andas djupare, och nu sover han no...
Iris (öronbedövande): "MHAMMAAAAHHH JA MÅSTE KISSA!!!!!!!!!", kommer rusande.
Ian vaknar.
Ian: ~* u l t r a p i g g *~
Jag svär (högt).
Kissar med Iris.
Lägger in Iris.
Iris får förhoppningen om att jag ska läsa klart.
Vi försöker.
Ian... förstör.
Jag säger att jag måste sitta med Ian en stund till.
Iris vrålar: "DÖMMA MAMMA DU ÄR ALDRIG MED MIG BARA IAN!"
Jag: *lider svåra samvetskval*
Ian hoppar i sängen.
Jag svär (mellan samanbitna tänder).
Jag mutar med iPad. Går sådär.
Mitt hjärta skaver.
Ian skrattar.
Går ut med Ian.
Försöker natta i kämpiga 30 min medan ungen dansar rave i mitt knä. Typ.
Jag lipar. Typ.
Ger upp.
Kollar till Iris.
Iris sover (ovapå iPaden).
Hjärtskav.
Ian får välling och kolla på iPaden.
Vi sitter i fem minuter.
Ian somnar, som en liten gris. 

Jag kysser iPadens skärm och viskar ömt: "Jag älskar dig"

Klockan är 21.45, vilket gör att vi klockar in på tre timmar av galenskap.
*torkar svetten i pannan*
*lutar mig tillbaka*
*ger mig själv en klapp på axeln*

Skriver påminnelse: ladda iPadbatteriet.


En annan, bättre kväll <3



JULEN 2013 (jo ni orkar ett julinlägg till)


Hej mina käraste! 
Nu är jag tillbaka efter ett litet jullov. Jag hade tänkt at vänta tills imorgon med att kika in, men sen så avbröt Jocke vår "Top of the Lake"-kväll med orden "Asså jag MÅSTE bara titta på "Tack för musiken" idag. Det är Peter LeMarc jö!"

Och jag ba': *gäsp*

Så jag tänkte att ni skulle få kika lite på julen 2013 - vår style. Känns som det fortfarande är legetimt att skriva julinlägg idag. Är ju trots allt bara den 27e? eh...28? eller är det 29...? Asså de här jäkla mellandagarna. Vem har koll? Nåväl. Julen 2013 var det.

Vi startade faktiskt firandet enligt tradition redan den 23e hos svärisarna ute på landet. Där vi köre paketlek och jultvagade oss grundligt.


På kvällen lade vi oss och snarkade i gästrummet och helt plötsligt vaknade vi och det var den 24:e. Kul! OCH TOMTEN HAR HÄMTAT JULGRÖTEN FAKTISKT OCH LÄMNAT EN JULKLAPP TILL MIG IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIH! (för att citera exalterad Iris) Jättekul! I klappen fanns konstnärsmaterial. Urkul!



Sen fortlöpte dagen med att vi liksom åt och vilade om vartannat i 8 dåsiga timmar, kollade Kalle Anka och fick påhälsing av självaste Tomten™. Iris nervositet över mötet med sin sedan förra året skäggiga nemisis steg markant under dagen för att sedan kulminera i ett panikyl mot pappas hals vid åsynen av honom. Men givetvis morskade hon strax upp sig och pratade kavat på om renar och snöbrist efter bara 5 minuter. Satt till och med i knät och kramade på eget initiativ = världens modigaste. Ian däremot höll sig på behörigt avstånd med runda ögon och ett hårt tag om favoritklappen och mammas hand. Lilla lilla harhjärtat mitt <3


Dock måste det kanske medges att innehållet i Iris paket kan ju ha haft viss påverkan på hennes för tomten allt varmare känslor i år. Som en säger: "Köp kärlek rostar aldrig" och "Vägen till ett barns hjärta går genom en surfplatta".

Eller hur var det nu?

 
Efter paketuttdelning, glöggsippning och pralinätning pep lustiga familjen iväg hem till sig och beredde plats för firande nummer två - vårt första julfirande i hemma, någosin. Och vi redde upp det helt finemang med julgröt, skinkmacka och släkt nummer två. Nu var det dessuton Iris tur att vara paketuttdelare - ett upprdag hon tog sig an med största frenesi. Julkalappar yrde runt oss alla när hon gång på gång stack in huvudet under granen tjöt "KOLLA ETT PAKET TILL" och tjongade iväg den till dess mottagare efter hjälp av pappa att läsa på ettiketten.


Pjuh. Att båda barnen däckade 20 minuter efter sista klappen var uppriven var föga förvånande. 

Vi avrundade julen på med julbord typ 267 i ordningen hos min fader med fru på juldagen. 



Och till barnens stora lycka fanns även där en gran med fler klappar med Iris och Ians namn på. Jäkla bjussig den där tomten alltså. 



Vi slutade storslaget med sprakande tomtebloss och klingande barnskratt i natten.
Julen 2013 - du var så himla himla fin! 







Iris listar: 3 saker som är bra med en lillebror


1. Att ha någon att skylla på
Ian har börjat göra så himla mycket bus det senaste. Han har bland annat ritat med märkpenna på väggen, sprayat ut allt hårspray på badrumsspegeln, tappat bort bilnyckeln och öppnat alla luckorna i julkalendern. Jag tycker bara det är konstigt att han inte når varken pennorna eller upp till stället där tapeten drastiskt ändrat mönster från enfärgad till grafisk. Inte heller trodde jag att han kunde klättra upp på toalettstolen och sedan balansera på tåspetsarna för att komma nära spegeln. Dessutom har jag en vag känsla av att om Ian fått tag i adventskalendern skulle det mest vara strimlor av den kvar - inte 24 prydligt öppnade luckor. Men vem är jag att ifrågasätta Iris uppgifter?

2. Att ha någon att smygmata med mat en inte gillar
Finns det ingen hund i hushållet att smussla mat en helst inte äter åt, fungerar ett allätande brolla minst lika bra låter Iris hälsa.

3. Att ha någon att inspireras av
Leker Ian snällt med något mer än, låt oss säga 30 sekunder, kan en ge sig sjutton på att leken plötsligt avbryts efter typ 40 och ett illvrål ljuder följt av ett tumultartad slagsmålskamp om saken i fråga. Varför är det så att den grejen som är upptagen just för stunden undantagslöst förvandlas till Iris absoluta superfavobästegrej of all time? Det spelar ingen roll vad det är; boll, skepp, dockvagn, bilgarage, träslev, högerdoja eller en påse potatis - allt ser lika otroligt spännande ut så fort Ian håller i den. Lagen om attraktion slår aldrig fel här.

 



Iris svarar!

 

Vad ser du?
Min mamma. Ijan. Soffan. Oooooooch...eeeeen... hund! Som är rosa. (finns ingen hund i rummet, speciellt inga rosa).

Vad hör du?
Ijan som pratar fint (alltså han gapar AN AN AN ANA NANAN ANAN AN AN AN A GGGGGAAH för sina lungors fulla kraft. Låter ej som prat. Inte fint heller).

Vad vill du?
- Fylla år!
- Men det gjorde du ju nyss.
- Ja jag vet! Det var så skojigt!

Väntar en stund.

- Mamma?
- Ja, Iris?
- Jag fyller nog år imorgon igen faktiskt. Jag läste det. I en bok. På tisdag, då fyller jag ett år till. Jippi! 

Vad känner du?
Att jag har ont i magen faktiskt... Måste bajsa!

Vad tycker du om?
Inte svara på frågor. Hej då! *rusar iväg*





Iris klurar vidare.



Det tråkigaste som hänt dig i år. 
- När jag tappade bort Ian och jag letade och letade och ledade överallt men jag såg honom inte. Sen låg han i en låda med frukt och åt päron. Då blev jag så ledsen. Jag gillar också päron och det var jätteorättvist att Ian fick äta päron och inte jag. FUSKIT! Och då grät jag jättemycket och då blev Ian en fågel och pickade på ett päron som jag fick. Det var lite bra. Fast det kunde ha varit bättre. För Ian kunde haft med sig bananer också.

- Är detta något du hittat på eller drömt Iris?

- Nä. Det är sant. Heeeeeelt sant. Du var med ju mamma.

´- Jaså. Fast mitt minne är fortfarande lite suddigt. När var det?

- Idag. Precis innan klockan två. JÖ! *lägger huvudet på sned*


Det bästa som hänt i år. 

- När jag var på sjuhkuset. Det var roligt! Kan vi åka dit igen?

- Eh. Helst inte...


Nuvarande beroende:  
musik: Min egen musik *skriksjunger och trummar öronbedövade med sked i golv*
tv-serie: Mamma mu. Hon är så jätterolig! Hon kan cykla fast hon är en ko. Hurra!
kläder: Linne. Älskar linne! Då kan jag svänga på armarna såhär *gör 360-gradiga armrotationer*
mat: Riskaka. Mumsfilibabba!


Ett jobb du aldrig kan ha. 
Jag kan inte köra tåg. Det verkar så svårt. Fast lätt. Jag kanske kan?



Något du inte gillar hos andra. 
Dom som bits. Dom är dumma. Jättedumma. BAJSDUMMA!



En dålig sida med dig själv. 
- Vet inte.
- Kanske att du typ skriker och blir skitarg när du inte får som du vill?
- Men mamma. Det är ju bra ju!


En maträtt du är sugen på just nu. 
Fisk och sås. Det åt jag idag på förskolan. Jag ville ha mer men då ska fröken att det var slut för jag ätit tre tallrikar. Hoppas vi får imorgon också! Då ska jag dansa som en fisk.

 

Helgplaner?
Gå på kalas.
Gå på kalas.
Gå på kalas.
Äta godis. Kalasgodis!



Fotograf: Caroline Johansson

Iris svarar.


när kände du dig riktigt nöjd med dig själv senast?
Förut när jag blåste massor med bubblor med sugröret i mjölken och det blev jättebra bubblor faktiskt. Mackan blev aldeles blöt! HAHAHAHAHAHAHHAHAHAHAHA HÄRLIGT!


vilket är ditt mest använda ord denna vecka?

"NÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄH!"
Då som svar på diverse frågor och uppmaningar. Typ: Vill du att jag ska hjälpa dig med skorna? eller Vill du ha lite mera ris? och Jo, du orkar visst gå upp för trapporna! samt Dags att gå och lägga sig. 

har du någon fobi?
Ja! Jag är rädd för äckliga godisar och för elefanter som kommer in i mitt rum och trampar på mig när jag sover. Det är jättejobbigt faktiskt. Och leskit.

vad är det godaste du har ätit hittills i veckan?
Farmors mat. Inte mammas. Den är jättebläääääh!

hur såg du ut för ett år sedan?



Tzå här ba.

Och såhär


vad är det finaste någon har sagt till dig idag?
Jag gillade när mamma sa att jag fick se på film. *myser*



vad tror du kommer bli roligast i helgen?
Godiset. Ääääääääääääääääääääääääääääääälskar godiset.


vilken är din pepplåt för tillfället?
10 små indianer! *indiandansar och ho-ar*


vad har du sysselsatt dig med då du har haft dötid i veckan?
Men mamma.... vad är det?


har du gjort/kommer du göra något i veckan som du inte gjort förr?
Flyga flygplan till pandaungen!


(?)


vad oroar du dig för?
Att lördagsgodiset ska ta slut.
Att min ståbräda ska sluta fungera och jag måste gå.
Att jag inte får spela på mammas telefon.
Att jag inte får spela på pappas telefon.
Att jag inte får spela på Erikas telefon.
Att min koja ska gå sönder.
Att Ian ska äta upp mina leksaker.
Att jag ska tappa bort Ian i mitt rum.
Att Ian ska bita mig jättehårt i foten.


vem är den kändaste personen du har sett på senaste tiden?

Jag kände på pappas arm igår.

vad har varit mest förvirrande på senaste tiden?
Pappa sa att tror att jag inte kan få skägg. Då blev jag jätteledsen det är ju ljug jag kan visst få skägg. Måste bara växa lite till och bli stor först.


har veckan varit bra än så länge?
Ja. Fast nä. Jo lite. Mamma du ser ut som en pappa.


Typiskt bra saker att fynda.



Ett par små, små, små Dr. Martens-look-a-likes åt Ian på barnloppis. Yes!



Och en färglad lill-piké på åt Iris i organisk bommul från name it. Hurra!

/nöjd chey_88


Det perfekta livet.


Innan läggdags brukar vi som kallar oss vuxna i den här familjekonstalationen stämma av med Iris om hur dagen varit. Vi brukar fråga vad som varit roligt och om något varit tråkigt. Idag var inget undantag. På frågan vad som var roligast svarade hon, medan hon gned sig i trött-ögat:

"Jag åt en stor glass!"

Och vad som var sämst:

"När glassen var slut..." *hängläpp* 

Och ja ba: Klingklingklingklingkling kaaa-tching! JACKPOT på föräldrakontot!  För det känns ju liksom som om jag kan anta att hennes liv är tyyyyp perfekt baserat på denna information. Har en inte större problem än en glass som tar slut har en det rätt jäkla gött om du frågar mig.



Lill-glassarn'



 

Att nästan slippa få krupp på H&Ms barnavdelning.


H&M är en sån där affär jag hinner bli irriterad på ca 230 gånger per besök på barnavdelningen. En får liksom pressa sig förbi allt skirt rosaskimrande tylletylletyll på "FLICK" samt skydda ögonen noga för att slippa spetsas av supervassa diadem för tvåmånaders bebisar. Och på "POJK" blir får en typ dra in magen ordentligt för att ens kunna röra sig bland de fullknökade snurrvindorna med med kaxiga superhjältekläder och muskelstoppad blixten McQueensoveraller. Suck.

Det jag ville säga var att
jag istället brukar webbshoppa hos H&M, för trevnandens skull liksom. Även om jag inte alls fattar vitsen med att någon med trötta pekpinnar i förväg kategoriserat kläderna i POJK 68-92 och FLICK 92-128 för att visa vad som passar sig att bära för min pojke i strl 74. Hade det inte räckt med storleksanvisningar och en liten tilltro till att föräldrar och andra shoppare själva har förmågan att bestämma vad som passar en pojke i strl 74, utan krångel? Nyckelpigor tillexempel passar skitbra på min pojke. Men det tycker inte HM eftersom dessa återfinnas på "FLICK". För nyckelpigor är ju som vi alla vet en mycket flickig insekt... eller? Zzz.

Nåväl. Denna gång blev det inga nyckelpigor åt något av kidsen. Istället blev det lite så här:







Hemma hos oss får man leka med maten.


Under en av alla de ca 100 sjukdagar vi haft sedan jul (omöjlig mattematik - jag vet, men känslan är den) en väldigt rastlös sådan, bestämde jag mig för att hitta på lite pedagoiskt pyssel för en tvååring här hemma. Potatistryck var det som kom till mig, och jag rev fram ett gäng potatisar som låg och slog rot i köksskåpet och satte igång.

Först karvade jag ut små mönster. Pilligt, men underhållande. Körde basic, så blomma, hjärta, stjärna, cirkel, halvcirkel och... nått som skulle föreställa ett träd. Jaja. Träd är härliga i alla former.


Sedan duttade jag ut lite färg på tallrikar och ropade med min mest upprymda stämma: "Iris kom och kolla vad vi ska göra i köket! Jättespännande!" (nu för tiden måste man låta som att det är typ det roligaste i heeeela väääärden som kommer ske innan ungarna sliter sig från Toca Boca). Och se där, redan efter 5 sekunder hörde jag ljudet av små springade barfotafötter mot parketten. 



Och Iris lät sig nöjas och började ivrigt hoppa upp och ner och tjuta "POTATISAR VI SKA LEKA MED POTATISAR! JAG ÄLSKA DET JÄTTEMYCKET!" - trots att hon aldrig gjort detta förr, vilket jag kan svära på. Men härligt att hon blev nöjd (här kände jag mammapoängen klirra in på kontot). Sedan tog den största tryckprocess sedan Gütenberg uppfann boktryckarkonsten sin början. Jag var i himlen, potatistryckshimlen.



Iris önderhöll sig också och var säkert stilla och på samma plats i typ 20 minuter, vilket sällan, om faktiskt aldrig, hänt förr...?



Detta lilla alster skapade hon och var mycket nöjd och vi tejpade gemensamt upp det på barnrumsdörren. "Min finaste potatistavla" säger hon stolt nu och pekar med ett knubbigt finger mot den där den sitter och bröstar malligt upp sig. Och man kan ju förstå att hon är stolt. Se bara:



Mamman skapade också några skönheter och hade ett tag planer på att typ inkläda varenda liten centimeter av hemmets väggar i dessa tjusiga trycktavlor. Sedan sansade jag mig, valde ut två och har som plan att köpa en liten svart IKEA-ram och hänga upp över Ians säng:




HÄR finner ni grundinspirationen via bästebloggen DIY or DIE.
 

Ibland får man fuska.


Idag tjuvsmakade vi en smula på julen Iris och jag. Med jullovspaket och chokladmums medan lillbrorsan slumrade ovetandes bredvid på sitt täcke.

Jamenar... Lite bortskämd ska man väl ändå bli som litet storasyskon såhär i juletider.


Den största känslan.


Alltså, det kan va skitjobbit att vara förälder. Sömnlöst, och stressigt, och oroligt och ibland lite ångestladdat.
Och sen kan det vara så underbart att man liksom inte har någonstans att ta vägen och man tror att man ska drunkna i all den där kärleken som föddes tillsamans med ditt barn.

Som när din tvååring kryper dig nära i den nu pyttelilla växasängen, lindar de små knubbiga armarna om din hals och mumlar sömnigt precis brevid ditt öra: "Mamma, jag älsssaar dej. Jättemycket älsssar jag dej" Då ligger man där med tårarna rinnande ner för kinderna och viskar "Och jag älskar dig, till månen och tillbaka och alltid alltid alltid älskar jag dig. Kom ihåg det".








Hur man på bästa sätt INTE startar sin dag.


05.30 - Väcks av Iris. - HEJSAN MAMMA OCH PAPPA!
05.31 - Jocke lägger Iris emellan oss dvs hon lägger sig ovanpå mig och pratar oavbrutet mycket högt.
05.34 - Jocke, mannen som skulle kunna sova under pågående världsundergång, somnar om.
06.00 - Bokstavligen sparkar upp Jocke - Har du ammat halva natten? Näjuste!
06.00 - Somnar om. - Ljuuvligt... ZzzZzz.
06.15 - Ian vaknar. - MMMMMMMUUUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ MUUUUUÄÄÄÄÄÄÄ (mat mat).
06-15-06.50 - Ammar - Såja såja. Somna om du igen.
07.00 - Väcks av Jocke - Hejdå gumman. Åker nu.
07.02 - Vacklar upp, förblindad av trötthet. - Måste. Göra. Kaffe.
07.10 - Kaffet klart. - Mmmm. *glunk glunk glunk* aaaaah.
Fylld av energi sträcker jag armarna mot skyn och ler. Utbrister: Äntligen kan vi kicka igån den här dagen!

09.15 -
När Iris har:
 
1. Vält ut mjölkpaketet två gånger.
2. Staplat alla ljuslyktor på bordet till ett högt torn och rasat det (två trasiga).
3. Vägrat låta mig plocka fram damsugaren (hon är livrädd).
4. Motvilligt gått med på damsugning efter löften om glass senare. 
5. Gått balansgång på ryggstödet till soffan fyrtifjorton gånger.
6. Väckt lillebror.
7. Slängt "Lille Katt" i toaletten - Blööööt...
8. Hällt ut ett knäckebrödspaket på golvet, samt trampat lite på brödskivorna - Oj...
9. Trillat ur soffan - AAAAAAAAAAAAAJ! DUMMA!

då vill jag bara gå och lägga mig igen.





December är barnens månad.


Ja för tänk bara. När Iris vaknade idag var det glittrig snö ute och stjärnorna i alla fönster lös. Hon sprang från rum till rum och pekade "Mera stjärna! Mera stjärna", sen plockade vi fram hennes dagispyssel från förra jul och satte fram. Den sneda, men ack så älskvärda, kottegrisen med piprensarsvans och flörtkuletryne och den utterst fläckvis glittriga ljuslyktan tillverkad av en barnmatsburk. Självklart fick de båda hedersplatserna - köksfönster och köksbordet. Iris var mäkta nöjd och tjöt av lycka när vi tände ett ljus i lyktan. "Iiiiiijjjaan! Titta Iiiijan! Titta på min lykta Iiiijan!" och Ian tittade.... Åt ett annat håll. Men ändå.

Sen bestämde Iris att vi skulle ta fram lite ljusstakar och annat också, så så fick det bli. Och några tomtar att ställa vid pepparkakshuset hon dekorerat med morfar här i veckan.

Sen hände det bästa av allt. Öppna 1a luckan i kalendern och äta choklad på morgonen. Hon tog den lilla biten hon pillat ut, lade den i den öppna handflatan och sträckte fram den till Jocke.
"Här"
"Ska du inte ha den, det är choklad Iris"
"Är det löööda?"
"Ja, faktiskt. Och nu får man ära en sån choklad VARJE DAG till Tomten kommet"
Runda ögon. Snappar tillbaka biten och stoppar i munnen.
"Mmmm! Bra idé pappa!"






Ja.



Jag hade väl vetat att frågan någon gång skulle komma
, tänkt fråga själv om du inte gjorde det hyfsat snart. Vi hade pratat om bröllop till och från sedan Iris föddes och vi visste ju att vi båda ville och att vi skulle, men inte när.

Men nu kom den. Frågan. Lika efterlängtat som det lilla barn som du höll i, hann jag reflektera över.

"Vill du gifta dig med mig? I sommar?"
 frågade du, samtidigt som du såg mig i ögonen där vi satt i sjukhussängen på BB med vår alldeles nyfödda son lungt sovandes i dina armar. Din blick något blyg, men öm och glad. Hoppfull liksom. Full av kärlek.
"Ja. Självklart vill jag det" och så var det bestämt.

Den 20 juli 2013 gifter vi oss.
Det är väl ingen en förlovning, det är mer ett löfte och en kärleksfull överenskommelse.








Är det inte den ena så är det fasen den andra.


När man får en bebis finns det ett gäng frågor folk gillar att ställa. Det är förstås mycket tuttrelaterat då folk är som galna i att veta hur amningen går och många frågor om förlossningen. "Gick det bra?" (vilket är en motiverad och medmänsklig fråga kan jag tycka), "Det gjorde ont va?" (och nu befinner vi oss i något halvsadistiskt gränsland om du frågar mig) och favoriten "sprack du mycket?" (vilket bara är en sjuk fråga att vilja ha svar på för vem har egentligen med mitt underlivsstatus att göra? Men nää, när du ändå frågat, tre stygn utan bedövning blev det, nöjd nu?)
Men nog om det.

En annan vanlig fråga är den om babyns sömn. "Sover han bra?". Och ja, det kan vi faktiskt säga att han gör. I hela sitt 17 dagar långa liv har han skött sin sömn exemplariskt. Slumrar in vid 22, sover sött fram till 4 då han brukar knorra om mammas brön och snarkar sedan nöjt vidare efter en timme eller så fram till 8 då han blir hungrig igen. Perfekt bebis.

Men tro inte att vi är utsövda och inte har en enda mörk ring kring ögat för det. Nänä. Eftersom storasyster Iris är en unge med huvudet på skaft och har snappat upp en hel del om bebisar det senaste bestämde hon sig raskt för att styra upp det där med sömnbristen. Så det blir som det ska liksom. Först med att snurra runt, krångla och gnälla 1-2 h vid läggdags för att sedan vakna och vara ledsen på natten runt 3, i bästa fall somna om för att sedan glatt studsa in till oss vid 05.30 och leva rövare fram till 7. Inte kan mina föräldrar tro att det ska vara lätt med två kids inte, ser hon ut att tänka när hon flinande ligger där och drar mig i håret. Vilket hon faktiskt har rätt i, busungen.

Zzzz...




Trägen vinner.


Sådär ja!
Lite hederlig självutmattning löser biffen tillslut.

/euforisk samt tålmodig öm moder





Tidigare inlägg