Att blogga bra är ett heltidsjobb och att blogga hyfsat kräver iallafall några timmar.

Dumt då jag har två små barn. Två små barn som kräver 24 timmars uppmärksamhet. Givetvis ger jag dem inte det, det går ju bara inte. Stört jäkla omöjligt. De har också en far så gör vi en matematisk uträkning kan vi slå fast att 12 timmar bör vara mina och 12 hans. Fast vi har ju inte delat upp dygnet i två halvor, nej nej. Vi pusslar med kvartar, sovmornar och bajsraster precis som vilken vanlig fungerande småbarnsfamilj som helst. 

Men Jocke jobbar en hel del kväll. Och när jag säger en hel del menar jag typ ALLA KVÄLLAR SOM FINNS. Såklart. Detta ger ju mig den lilla oangelägenheten att alléna ansvara för två små barn de mest krävande timmarna av två små barns liv - eftermiddag/kväll. Ni med småbarn i hushållet vet precis vad jag pratar om *martyrmin*

Ni andra:

Jag har en dotter. Hon är tre.
Hon är superskön och jättebäst och precis en typiskt vanlig treåring. Det vill säga att hon till exempel är expert på att säga "Mamma" cirka 8000 gånger på ett dygn (givetvis säger hon pappa också, men det här är mitt gnäll så skit i honom). Tonläget i vilket "Mamma" sägs kräver uppmärksmhet och ofta någon typ av hjälp. Lyssnar en inte genast så blir tonläget högre och gnälligare. Lyssnar en inte på det heller sätts flera "Mamma" ihop till en fet remix: "MammamammamammamammamammamammaMAMMAMAMMAMAMMAAAAAAAAAA!"

Så jag brukar lyssna. Och hjälpa. Och lyssna och hjälpa. Och lyssna...

En typisk treåring brukar också drabbas av otrolig frustration när någon av föräldrarna säger "Nej. Du får inte/kan inte/ska inte". Ofta är det jag som säger det och också är den som får lyssna på de fem minuternas illvrål som brukar efterfölja. Och så kul är det ju inte att det skulle hamna på nån topplista över "Roliga saker jag gillar jättemycket". Faktiskt inte.

Jag har också en son. Han är snart ett.
Han är jättemysig och glad och precis en typiskt vanlig ettåring. För er som inte stiftat bekantskap med en ettåring närmare kan jag berätta att ettåringar är totalt galna. Givetvis var det en genearalisering. Givetvis. Men de flesta som har en ettåring i sin bekantskapskrets skulle här hålla med mig. Min har till exempel just lärt sig gå. Och med lärt sig menar jag "lärt sig". Han har, till följd av detta, under veckan slagit ut en bit av sin ena framtand och skaffat både en redig blåklocka och stor bula. Som ni kan förstå är det ju en hel del "aj-jag-slog-mig-gråt" goin' on här hemma.

Dessutom har ettåringar inte riktigt koll på läget i allmänhet. Låt oss säga att jag inte tror att Einstein var ett när han knåpade ihop relativitetsteorin. Jag bara säger det... 

Dessa faktum gör att det ibland är svårt att upprätthålla min inre bild av mig själv som "någon som ägnar kvällarna åt att vara kreativ och skapa litterära mästerverk". Tyvärr. Men jag gör så gott jag kan. Och ibland kommer ni få stå ut med lite halvkass uppdatering. Och det ber jag, lite såhär i förväg, om ursäkt för. Men tänk såhär; För varje inlägg jag nu lyckas pilla upp här på lelle blöggen finns det minst två till oskrivna i min skalle. Två till som kanske inte hans med just nu, ikväll. En klen törst för er kanske, men för mig och mitt fortsatta bloggande typ avgörande. Om de kommer imorgon eller någonsin, det jag vet inte. Men vad jag vet är att jag ska fortsätta att efter förmåga skriva så mycket jag bara förmår. Vilket säkert kan bli en hel del, bara mina barn åter kan lära sig hur en gör när en sover. De tycks ha glömt bort det.

Men hur en än vänder och vrider på allt är de där två bloggsabotörerna väl värda all tid jag kan avvara för just dem. Tid och kärlek. Vilket jag faktiskt är en jävel på att ge dem.

Tänk va.
För EXAKT ett år sedan gick jag och surade på övertid och en vecka senare föddes världens mysigaste. Insikten om att minstingen redan är ett. GAAAH *tidspanikar svårt*

Men jubilarien ska ju givetvis firas, även om han själv inte kommer komma ihåg ett smack av det. Följande skulle jag gärna se leverrerade i inslagspapper på torsdag, (eftersom jag ifrån en moders perspektiv givetvis räknar med att våra nära och kära kan tänka sig lägga en halv förmögenhet på en ettåring) pga världens bästa ettårings - ju.

Okej, jag är partisk.
Samt svårt materialistisk.

1. Mysoverall i plysch, betänk goset! Mini Rodini

2. RengnbågsPJ'S, vem vill inte ha? Åhléns
3. Plansch. Ian lider av hundskräck, så tänkte bota det med sötglada och korv. Han älskar korv! Littlephant
4. Body, med fler KBT-hundar. Polarn o. Pyret
5. Docka. Iris har älskat sin och Ian snäppet med. Måste få en egen. IKEA
6. Lejonkudde. Behövs förklaring? SÅ ÖVERFIN! Åhléns
7. Mjuka bollar. Han kastar grejer som en galning här hemma. Dessa är ju gjorda för kast, samt mjuka. Smart! Littlephant
8. Sparelefant *tänker på räntan och amorteringar som en ansvarstagande förälder* UniBarn
9. Klosslåda. Stava och bygga. Multitaskning är coolt!. UniBarn

 

 

 

Eftersom Jocke den här veckan praktiserar undersköterskeyrket ute i arbetslivet och att det tydligen görs bäst på kvällarna ger det oss ändå rätt schysta dar just nu. När jag ruskat liv i den här lilltofsen, som tidigare brukade tassa upp i ottan men på senare dar lagt sig till med att sova typ skitlänge, och fått iväg hene till förskolan passade jag på att svänga förbi affären på hemvägen.

Gör det mig till en kufisk person, det faktum att jag fullkomligt älskar att handla på morgonen? Bara jag och nån enstaka panschis som spatserar mellan hyllorna, doftar på nybakt bröd och smygklämmer på avoccadon. Om jag passade på att köpa blommor och ytliga tidningar? Jepp. Såklart.

 
-  Hur pass farligt är det att som 11-månaders slå ut en flis ur framtanden? Säkert akut dödsallvarlig! 

 

-  Hur länge kan en egentligen stå på plats nummer ett i telefonkö? HUR FRIKKIN' LÄNGE SA JAG?! (tydligen 15 minuter)

 

-  Hur många gånger kan en yttra ordet "Nej" högt innan en kräks av sig själv?

-  Visst känns halsen otroligt sträv? *sväljer febrilt*

-  Hur mycket av medieutrymmet kan 5:2 dieten egetligen få ta? 80%? 90%? 100%? Det verkar fan då inte bättre iallafall.

-  Hur mycket är det egentligen möjligt att gråta när Lillefots mamma dör? Jag b-b-b-bara undra-a-a-a-r *vattenspridartårar*



-  Är en världens sämsta mamma om en bokar in ett möte på sin sons första födelsedag? Antagligen.

Höpp höpp! Ikväll har jag varit SÅ trött! Som jämt. Men jag var tvungen att böka mig upp ur soffan för Jocke skulle kolla på Criminal Minds. Alltså, sämre serie får en ju leta efter. Bara död och blod och eländes elände. Tacka vet jag game of thrones, det är mycket mer... eh, eländes elände, blod och... död. Men  B R A  sånt.

Inatt sov jag inget, vilket tursamt medfor att jag fick en sovmorgon av min make i "jag älskar dig så mycket och du är världens bästa moder åt våra sjuka barn"-gåva. Tack tack sa jag och kastade mig vällustigt in i en dregglig morgonsömn. Den bästa sömnen btw. När jag sedan stapplat upp runt 9.30 snåret, var det dock full kareta. Ian har feber och snor för en hel förskolas höstsäsong lagrat i bihålorna och Iris är, ja hon är Iris.

Fram mot eftermiddagen, då inställda planer gav oss ett glapp i schemat, tog vi oss ut i friska luften. Sjuken Sjukensson här satt och blängde i vagnen på de andra barnen som lekte glatt. Stackars fjunet. 

Iris däremot var sitt vanliga spjuviga jag och försökte åter lura upp mig i dödsfällan men se det gick inte. "Fool me once shame on you, fool me twice shame on me" sa jag och kände mig kaxig. Tydligen är det fult att kaxa mot treåringar för de andra föräldrarna höjde på ögonbrynet när jag gjorde lång näsa och lipade åt Iris. Det var då väldigt vad folk är känsliga...


Min egen Lennon liksom.

Sen var vi tvungna att gå för att proviantera. Dock utbetalades lönen imorgon, så kontot var något snålt tilltaget om en säger så. Vi vuxna röstade iallafall på att vi skulle ta och lägga våra sista besparingar på någon typ av mat. Iris däremot röstade högljutt för tuggummi.

Vi gick halva vägen var. Och efter att hon fått sitt blåa smilestuggumi, slickat på det och ryst av avsmak gick vi hem och stekte pannkakor. Ett värdigt avslut helt enkelt.

God förmiddag lärsers! Jag vill börja med att tacka för alla supersmarriga veggorecept ni skickat in när jag bad om det, och givetvis kan ni som vill bidra skicka in fler. Så den här veckan kör vi helveggo, hade jag tänkt. Jocke inte så nöjd eftersom han citat: Älskar kött! slut citat. Ja, givetvis slipper han och barnen om de inte gillar't. Inget tvång.

Men jag har iallafall laddat, läst på och handlat och plockar bort all kött, fisk och fågel, men behåller ägg och mjölkprodukter under veckan så får vi se hur det går. Alldeles strålande kan jag tänka! :)

Vad händer annars då? Jo, vi är dunderförkylda. Eller barnen är det iallafall, men jag tänkte att jag räknar in oss allihopa eftersom jag varit med förr och vet vad en liten hostande hallonmun mot ansiktet en hel natt brukar ha för följder *laddar upp med nässpray* *klappar mig själv uppmuntarnde på axeln*. Låt snoret komma!

 

 

 

Jo. Efter att ha slagit upp ögonen imorse, något av öl i flaska och sena timmar tyngda, knatade jag iväg på en liten förmiddagspromenad. Andas frisk luft lix. När jag återkom till hemmet hade Joakim talat med barnens övervakare vilka bjöd in oss på söndagsmiddag. Jackpot! Och eftersom vi är ett par extremt bortskämda representanter från den curlade 80-talsgenerationen kom de och hämtade oss i bil. Joråsåatte.

 

Om de fanns i svart? Ja, det sa skoförsäljaren cirka 8000 gånger efter jag råkat avslöja att det var en pojke som skulle gå i dem. Bra info dock om det nu skulle vara omöjligt att trä på skorna på fötterna pga matchar ej med snopp. Vi får helt enkelt vänta och se.

 

*väntat och sett*

 

Skorna stannar. Told you so, shoe seller.

 

 

 

 

 

Idag vaknade vi upp till lördag, eller stora godisätaredagen som den är mer känd som i vårt hem. Vilket ju givetvis var tjofaderittan! Vi bestämde oss därför genast för att det var passande att piffa till sig lite och tog på oss våra bästa smycken och klistrade stjärnor i fejset. 

 

 

 

Sedan åt vi favoritmaten. Carbonara med zucchini. Alltså, om jag åt så jag fick magkramper? Jepp.

 

 

 

Efter effektiv matsmältning tog jag och maken på oss festhattarna och drog iväg på skoj. Och med skoj menar jag brännboll, grill och myggbett. Trevlig lördagskväll på er!

 

 

 

 

Betänk att du är på lekplatsen i sällskap av ditt barn. Okej, är du där? Bra.

Betänk sedan att ungen får för sig att klättra upp för VÄRSTA HÖGA KLÄTTERPLANKET när du tittar bort eh spelar candy crush och sedan tjuter "Mamma hjiiiilp mej, jag kan inte komma neeeeer". Fortfarande med? Finemang.

Tänk dig sedan att du inser att det enda du kan göra är att klättra upp dit du också, trots din höjdrädsla, och sedan lotsa ner barnet under armen. Pust, men det här klarar vi.

Föreställ dig sedan att när du med starka övertygelser om din egen bråda död, klättrat upp för repet med darrande knän och precis fått upp rumpan på avsattsen, ser hur ungen fnittrar till och slänger sig vant utför avsattsen. Likt en liten brandsoldat på utryckning är hen nere på marken och står där studsande av lycka. "Hihihihihihihihihihihihi jag lurade dig! Jag kunde visst komma ner! Mjihiheheheh"

 

Och där och då inser att du att du under inga som helst omständigheter vågar klättra ner. Hur lång tid tar det då för dig att ropa på de andra föräldrarna i parken om hjälp?

För mig tog det tio minuter.
Tio minuter, och en unge som hotade med att gå hem själv.

Hurra! Ikväll firar vi att ännu ett avsnitt av Moa&Matildas Podcast sett dagens ljus. Inte helt smärtfritt dock då dagen startade med en icke-befintlig dator (my bad) och kröntes av två ettåringar som kände att fem minuters sömn räcker för idag, men tillslut lyckades vi punga ut en podd. Yes.

Ni hittar den som vanligt på iTunes, i andriodtelefonen och givetvis här på bloggarna. Men vad som är nytt är att vi nu även finns på Facebook. Ni hittar oss HÄR, och för att få vara med i den härliga gemenskapen måste ni gilla oss. Just det, se det som ett kärvänligt tvång.

Idag avhandlar vi barnchocker, både ett och två, sömnlöshet, kärlek mellan bajsblöjor, jämställdhet, störiga "råd", känslor som stormar, ork och icke-ork. Ja, allt!

Den här podden är ett samarbete med Lekmer.se vilket vi är mycket stolta över.

Hei amigos! Lite stressad. Jag ska nämligen vara iväg på ett möte om en kvart och här sitter jag byxlös och oklar. Typiskt mig. Dessutom har jag en liten person som står brevid mitt vänstra lår och intensivt vässar naglarna mot min bara hud. Risp risp risp. Aj!

Varför jag inte är klar? Jag var ju tvungen att äta såklart, vilket kan ta tid då en är urhungrig. Likadant varje höst, att jag blir nå så jävulskt hungrig alltså! Nån mer som känner igen sig? Kan det ha nån ting med arvet från våra förfäder och deras årliga mission att fylla på näringsdepåerna inför årstiden-som-inte-får-nämnas-vid-namn, månne? mvh hobby-teoretikern

Nyss slängde jag i mig ett gäng nudlar med satay, vilket var smarr. Men! Är så trött på kött.
Och eftersom vi gärna vill utöka vårt vegetariska receptutbud här hemma, och eftersom jag ska iväg en sväng här nu och inte vet när jag kommer tillbaka, kan ni väl under tiden roa er med att slänga in några bra och asgoda veggo-recept åt oss? Gissar på att ni sitter inne på ett helt gäng! För visst gör ni?

Ja, ni vet. Det där att en ska ha en snickare, en målare, en kock, en advokat, en frisör osv i sin bekantskapskrets. Och jo, det är säkert bra och allt det där. Men jag har något oooooändligt mycket bättre än så i min. En fantastisk person som också... wait for it.... SYR BARNKLÄDER! *händerna upp i luften* Igårkväll plingade det försynt till på dörren och jag fick följande plagg levererade:

Liksom tigerbraxor och zick-zacktröja. Asså, ord överflödiga. 

 

Vad ser du?
Min mamma. Ijan. Soffan. Oooooooch...eeeeen... hund! Som är rosa. (finns ingen hund i rummet, speciellt inga rosa).

Vad hör du?
Ijan som pratar fint (alltså han gapar AN AN AN ANA NANAN ANAN AN AN AN A GGGGGAAH för sina lungors fulla kraft. Låter ej som prat. Inte fint heller).

Vad vill du?
- Fylla år!
- Men det gjorde du ju nyss.

- Ja jag vet! Det var så skojigt!

Väntar en stund.

- Mamma?

- Ja, Iris?
- Jag fyller nog år imorgon igen faktiskt. Jag läste det. I en bok. På tisdag, då fyller jag ett år till. Jippi! 

Vad känner du?
Att jag har ont i magen faktiskt... Måste bajsa!

Vad tycker du om?
Inte svara på frågor. Hej då! *rusar iväg*

Och jag säger bara: Vilken sjuhelsikes TUR att jag fick ett presentkort på IKEA i bröllizpresent så jag slipper stjäla dessa nyheter pga inga pengar (blir ju även rätt tungt och svårt att kånka ut ett helt vitrinskåp och en komplett servis obemärkt förbi kassorna), plus är ju ingen tjyvig personlighet.

Så tack Johanna!

 

Natten mot söndag stod vi fnissiga i köket och blåste upp ballonger, kastade serpentiner hej vilt omkring oss och stekte högvis med plättar. Typ som lördagsnätter back in the days, fast nu not so much efterfest utan mer pre-treårskalas. 



Huvudpersonen för söndagens festligheter gjorde ju entré för tre år sedan klockan 01.51, just när första plättlaggen var färdig. Lite symbolikst kan tyckas. Sedan gick vi och knöt oss, för att ställa klockan på 07.00 och en halvtimme senare bröta in med sång, plättårta och paket på sängen. Hurra för Iris!

Sedan firade vi dagen lång med paket, besök och stugkalas med finaste tårtan framåt eftermiddagen. Ska vi ta Iris på orden var det "den bästa födelsedagen i mitt liv", vilket kanske inte säger så mycket rent praktiskt, eftersom jag utgår från att det här är den enda av de tre hon haft, faktiskt minns. Men ändå - succé!

 

Ikväll var det tänkt att vi skulle traskat över till den Spiderchickska familjen för en trevlig vin- och charkisfest. Alltså, ha cirka hur trevligt som helst. Men det gick tyvärr i stöpet då någon i deras lilla fyrpersonsfamilj drabbats av feberkänningar. Typiskt.

Men ska vi snacka allvar en stund är det är verkligen the "Story of a Small Childs Mother" (Öh, eventuellt är inte denna direktöversättning på småbarnsmamma korrekt, men vem bryr sig och vem orkar googla? Inte jag).

... Anyway, vart var vi? Jo, inställda planer, just det. Aldrig kunde jag tro att mitt liv skulle ta en sådan drastisk vändning så fort jag blev mor, för är det något en gör stup i kvarten är det att ställa in sina planer. Och eftersom umgänget nu till stor del består av anda med småttingar, är det typ en umgängesform vi håller på med. Planera saker, för att sedan ställa in dem. För alltid är det nått barn som blir sjukt, blir allt för trött, blir hängit eller får ett trotsutbrott i klass med en mindre naturkatastrof. Och då ställer en in. För att göra saker med ett barn som inte alls är på topp? Nä det går helt enkelt fetbort. 

 

Men tur ändå att kvällarna med inställda planer nu har bättre sällskap än förr.

Jag tänkte blogga igår. Det tänkte jag faktiskt.

Men sen så gjorde jag annat istället. Som till exempel att gå runt och tänka på choklad så snålvattnet rann, ta till lipen när Iris lade sina armar om sin lillbrorsr fjunhuvud, skälla ut Jocke för att han liksom "borde kunna räkna ut vad jag vill äta till middag och inte fråga så jävulens jävla skitdumt?!?!" och fattade tydligen inte bättre än att se hela "Torka Inga Tårar Utan Handskar" i ett otroligt självplågarmarathon.

Om det är "den tiden på månaden"?
Ja. det är det.

OKEJ!?!?!?

 

Tjenixen! Vill börja med att tacka så hemskt mycket för alla finkomentarer ni lämnar på förra inlägget. Tacktacktack för all cyberkärlek! Ni är bäst :')

Nu till dagordningen! Klockan 8 var det uppstigning för familjen i bästa solskensanda. Ian kan verkligen det här med ett trevligt bemötande när en kliver in i barnkammaren. Lillstrålen.

Så nu har de äntligen kommit, de efterlängtade bröllopsbilderna. Det liksom pirrade till i magen då jag klickade mig igenom minnen som känns som igår, och samtidigt som om det aldrig typ hade hänt. För händer verkligen sånt här underbart mig? Jo, tydligen.

Nu hade det här kunnat bli ett inlägg om tusen fjärilar i magen, om otrolig glädje, gnistrande guldringar och ljuva insikter om att hundra älskade personer står och ser på avlagda löften och dansar med oss in på småtimmarna. Men jag tror inte att jag bemästrar orden kring den här dagen. Tror inte jag på något sätt kan göra lyckan, känslorna, och stunden rättvisa. Så jag ger er bilderna istället och hoppas att ni själva kan försöka greppa det ogreppbara.

Hej!
Vi kör en dagens tycker jag.

Dagens brallor: Mjuka med mönster.

Dagens mål: Boka bröllopsresa. *!!!!!!*
Dagens bukfylla: Laxpasta. Jocke lagade och jag åt. Mycket.

Dagens tjuv: Jag. Snodde godis från ett barn. Mitt eget till och med.

Jag:
- Vilken då menar du?

Jocke:
- Den att lokalvårdare var typ samma som städare. Jag trodde ju tills förra året att det var en lokalstationerad vårdare. Alltså en "Lokal Vårdare".

Eh. Jahaja.

 

Dagen inleddes med ett rebelliskt beslut. Vi trotsade alla veckans facebookstatusar som urdeppigt suckat "NUÄREHÖST", ringde föris och sa: "Hej hörrni! Iris förlänger sommarlovet en vecka, så det så" och drog och badade. Visst, vi kan ge facebook-suckarna till hälften rätt, för det var för kyligt att bada ute. Vilken tur då att vi har ett helt jäkla badhus till vårt förfogande, ett med vågmaskiner och rutschkanor och andra balla grejer!

För Ian var det badhuspremiär!

 

Fick en korg i veckan. Den var fin.

Ser ni? Märker ni?
KÄNNER ni skillnaden?

Nä, inte jag heller. Men ändå. Numera har jag registrerat namnet oprofessionell som en domän och slängt dit ett punkt es e efteråt.

Alltså, vad det betyder för er är att ni enkelt nu kan skriva in oprofessionell.se på www och komma direkt till mig. Mycket bättreoch lättare än den där krångliga webbadressen ni antagligen precis lärt er. Men jaja.

För er 266 älskade som använder bloggverktyget Bloglovin'  för att prenumerera på mina inlägg (vilket jag givetvis tycker ALLA som läser bör göra för det ger mig och er en himla massa fördelar *hint hint hint*) gör domänregisteringen ingen skillnad. Tror jag? Ser ni mig i feeden fortfarande? Ja det är klart att ni gör.

Men hu! Spöktimman, varför skrev jag så? Blev liksom rädd av det?

Visste ni att jag är en av Sveriges i särklass mest lättskrämda personer? Det är jag verkligen. Förra veckan när Jocke var iväg på jobb och barnen somnat, tände jag ett litet ljus, hällde upp Iris lördagsgodisrester och satte på en film jag lånat av min lillsyrra. Den började jättebra, men blev fort ganska så läskig när det dök upp diverse obehagliga karaktärer. När mystiken tätnade allt mer och mordförsöken och övernaturligheterna avlöste varandra i rasande tempo och till och med de döda reste sig från sina gravar... stängde jag av, sprang tassande genom lägenheten och hoppade i säng med lampan tänd. Fy fan.

Vilken film det var? Eh...

...hjypntr... *mumlar tyst*

Men JA, det var Harry Potter okej?... MEN VADDÅ DÅ? DEN VAR JU LÄSKIG JÖÖ!?!?

Anyway.

Idag har vi gjort allt annat än läskiga saker, Ian och jag. Vi har varit själva hemma då de andra två är iväg. Iris ska på zoobesök med farmor och farfar imorgon och sover därför borta och Jocke går dygn på jobbet. Men inte har vi klagat på det. Vi har hämtat hem ännu ett lass skatter från min farmors sommartorp hon gått och gjort sig av med. Tråkig att inte kunna åka dit och dra upp färskpotatis ut landet och klappa hästar länge, men kul att få sakleta på hennes vind.

Typ sånt här'nt.
Men tillslut somnade han, mitt i en överlycklig jag-kan-visst-stå-själv-förundran, för ja det är något han lärt sig på senare dar. Att stå själv. Grymt att ha ben en kan lita på! låter Ian hälsa.

 

 

Hej vänner! Igår kom det sig så att jag spatserade på stan mol allena i en timma. Mitt uppdrag var att införskaffa födelsedagspresenter åt det lockigaste av våra barn. Det gick strålande. Det som inhandlades var:

- En trumma, en marschvänlig gul/röd underbar med band runt halsen.

- Ett fiskedamsspel, GUD vad vi fått höra om fiskedamsspel i sommar. Det finns nämligen ett på förskolan Iris som Iris saknar nått kopiöst. Nu snart får hon ett eget, det blir säkert... inte lika bra som på föris, men ändå.

- En Pippidräkt, gissar på storsuccé. Känner la mitt barn då rå.

Handlade också till mig själv. Ett par drömskor för en hunka. Inte illa!

Sedan fyndade jag vidare. En liten grön vas plus en förgylld ljusstake fick följa med och bo på vår fönsterbräda. Mycket fina om jag får säga det själv, och det får jag.

 

Ja, för det blev det! Efter att jag tråcklat på springsprittiga ben brallor och skor och vi tagit oss ner och ut blev det betydligt lättare att vara mamma åt två. Efter Iris önskemål besökte vi både lekplats och glasskiosk. Tänk va?

När jag kämpade mig upp imorse tillsammans med Barnen Som Skyr Sömn, slog jag på barnkanalen pga ville äta min frukost typ ifred. Och den har varit på sen dess. Om jag fått vara ifred? Nej. Inte ens på dass.

Det är stökigt också. Jättestökigt. Och barnen fick rester till lunch. Dessutom sprang Iris in i en dörrkarm nyss och ådrog sig en skada av typen jättebula. Så nu känner jag att det är dags för dagens femte kaffekopp och sedan börjar operation Alfa Eagle Mega Super,  eller på svenska "Klä två bångstyriga barn för utomhusvistelse i växlande väderlek samtidigt som du håller humöret uppe hos er alla tre"

Önska mig lycka till!

I väntan på att jag ska få ordning på bloppisen här inne (KUL att det var så många som var intresserade!) bjussar jag på värsta tipset så länge.

Shampoodle har rea!

Och jag har givetvis varit inne och rekat runt lite. Tydligen var det också stört omöjligt att låta bli att hösthandla åt Iris. Men ojdå...

 

Här snurrar sommaren på sån fart att jag helt glömt bort att meddela vem av er som strax får ett BABYBOJENPAKET på posten.

Och det är Stina E som skrev en sån här fin kommentar:

Åh, blir tåris av att tänka på sådana olyckor. Har inget barn själv men världens mest värdefulla brorson. En liten kille som älskar att bada! För liten för att prata men kan baby-teckenspråk och varje gång han ser vatten/en dusch/ett badkar/en sjö osv gnuggar han frenetiskt lillhanden över magen, alltså bada-tecknet, och ler det största leende han har. Skulle bli så glad om jag finge ge honom detta, att uppmuntra hans badglädje och samtidigt säkra den lite mer. Kram!

Och då är det ju klart all lilla brorsonen ska få skolas in i flytandets ädla konst. Tänkt vad fint att ha någon som bryr sig så om en. Stina E, du har mejl!

Hallå poddvänner! Nu finns ett sprillans nytt avsnitt av Moa&Matildas podcast uppe på iTunes, till Android och här på bloggarna. Äger ni någon typ av appelmediaverktyg skulle jag föreslå att ni går in på Podcasterappen och lägger till oss som en prenumeration på direkten, på det viset kan ni omöjligt missa något av det vi gör. Till Android finnes säkerligen något typ av liknande upplägg, även om vi inte är helt på det klara med det ännu.

Men det går givetvis också bra att lyssna här på bloggen, eller på Moas, vilket ni än föredrar. Bara ni lyssnar så att säga. Den här gången catchar vi upp lite efter vårt lite ofrivilliga sommaruppehåll. När laddningskraften hos Moas datorladdare gick i graven, samtidigt som småbarnschemat blev otroligt hektiskt då stans förskolor så fräckt bestämde att semesterstänga, då blev det helt enkelt för mycket för lilla podden att mäkta med.

Men nu är vi på banan igen, och hoppas att kunna punga ut ett avsnitt var 14:e dag. Typ.

Dagens poddsamankomst kändes lite som det gjorde att komma tillbaka till skolan efter sommarlovet ni vet. När kompisarna var brunbrända och fem centimeter längre, hade varit på kusten i flera veckor och blivit kyssta av mystiska främlingar som nu skulle skicka brev "vaaaaarje dag". Jo du, tjena.

Anyway. Vi snackar magiska bröllop, möhippor, mjölksyra, nervösbajs, trånga campingstugor, blocketgalningar, vindsföråd och trasiga bilar. Woop woop!

 

 

 

Redan? tänker ni.
Men då glömmer ni att ta i beaktning att en i ett hushåll fullt av småbarn brukar stiga upp runt sex-snåret och starta dagen i full fart. TJOFADERITTAN! osv....

Matilda T.. ÄH! fel igen.

Matilda Mag..n...ison... nej två ss!
Matilda Magniss on. Inge bra...
Matilda Magnusson men SERIÖÖÖST HANDEN?!?!
Matilda M. Ja men det blir ju skitbra!

MM?
M'n'M
Eminem?

YO! W'ZZUPPP!?

Eh. Nä.

Är det bara jag som varje år blir knäpp i slutet av sommaren? Liksom kan inte tänka en enda vettig tanke utan snurrar bara in mig varv på varv i nån typ av urflippad ledighetspsykos. Hög på tid? Avgiftad på ansvar?

Nu är det ju inte så att jag ligger på sofflocken och slappar dagarna i ända och tyvärr inte heller i bekvämt tilbakalutad position i solen. Nä, jag jagar ju mest efter ungar och försöker vara social däremellen. Men de här sista veckorna på "semestern" tycker jag alltid är så himla... störiga? Det rycker i en kreativ ådra, pirra i läshuvudet och drar i hjärtat. Men hjärnan liggerslott  still och kan bångstyrigt inte ta sig för nått förutom att ibland stressigt sprattla till i en "vad ska jag göra i höst"-panik.

För det vet jag ju inte riktigt.
Ian börjar förskolan i november om allt går enligt planerna, och jag hade fram tills dess tänkt att roa mig och honom, med lite hemmaplugg. Men nu verkar det som om jag inte kom in (?!?!?!) på någon av de kurser jag sökt.

E-he...? Och står liksom där med skäggeriet i postinkastet och ba: Jahaaaaja.

Nu ÄR det ju inte hela världen, föräldraledigheten kan ju fortskrida i samma lunk ett tag till, men jag känner verkligen för att BÖRJA GÖRA NÅTT igen. Mer än att vara hemmaförälder nummer 1. Sista urvalet på reservplatserna klubbas igenom idag, så ni kan väl vara gulliga att hålla en tumme eller två åt mig. Håll gärna era barns, er partners, nån gullig mormors och grannens också när ni ändå håller på.

Och så är det ju det här med hösten. Alltså jag ÄLSKAR hösten! Så himla mycket, min one true love-årstid. Allt bra i mitt liv har typ hänt på hösten. Kärlek, välbehövliga uppbrott, ny kärlek, nya lägenheter och framförallt nya bebisar. Åh. Ge mig 14 grader, sol genom eldsröda löv, nya skor och en stickad halsduk. På direkten tack.

 

Går jag och bär på en tanke, då jag vet att:

1. Det är många småbarnsföräldrar som läser blöggen.

2. Återvinning är AWSOME.

Och eftersom vi handlar mycket second hand och gillar det. Och samtidigt ofta får mycket trevlig feedback på barnens små utstyrslar både här och irl, vilket är kul värre då vi gillar kläder very very very much

/modebloggar'n typ

 

tänkte jag kolla intresset för en styrd bloppis med barnkläder här inne?
Finns det något sådant intresse? Va? VA? VAAAAAA?! *oerhört peppig*

Jag har då alltså tänkt mig en himla massa härliga plagg, (både vintage och nyshoppat) i varje storlek mellan strl. 56 och 98, eftersom det är så små/stora barn jag ännu någonsin haft (e-he) som ändå ligger i en byrålåda och väntar in ett nytt barn att pryda här hemma. Så vad säger ni?
Ja eller nej? :)

Eh. Det KAN hända att jag liksom råkat frångå mitt tysta löfte om att dra ner på onödigt shoppande för att rädda vår planet (inspirerad av kolk-Ida).

Fan att det är så svårt att inte shoppa då råååå!
hälsningar lill-lyxar'n

Men när ni sett vad det blev så KAN ni ju inte förebrå mig. Eller?

1.

Eftersom det utlovades nått typ av värmerekord igår bytte vi betongen mot detta. Bra bytt liksom!