Är det inte den ena så är det fasen den andra.


När man får en bebis finns det ett gäng frågor folk gillar att ställa. Det är förstås mycket tuttrelaterat då folk är som galna i att veta hur amningen går och många frågor om förlossningen. "Gick det bra?" (vilket är en motiverad och medmänsklig fråga kan jag tycka), "Det gjorde ont va?" (och nu befinner vi oss i något halvsadistiskt gränsland om du frågar mig) och favoriten "sprack du mycket?" (vilket bara är en sjuk fråga att vilja ha svar på för vem har egentligen med mitt underlivsstatus att göra? Men nää, när du ändå frågat, tre stygn utan bedövning blev det, nöjd nu?)
Men nog om det.

En annan vanlig fråga är den om babyns sömn. "Sover han bra?". Och ja, det kan vi faktiskt säga att han gör. I hela sitt 17 dagar långa liv har han skött sin sömn exemplariskt. Slumrar in vid 22, sover sött fram till 4 då han brukar knorra om mammas brön och snarkar sedan nöjt vidare efter en timme eller så fram till 8 då han blir hungrig igen. Perfekt bebis.

Men tro inte att vi är utsövda och inte har en enda mörk ring kring ögat för det. Nänä. Eftersom storasyster Iris är en unge med huvudet på skaft och har snappat upp en hel del om bebisar det senaste bestämde hon sig raskt för att styra upp det där med sömnbristen. Så det blir som det ska liksom. Först med att snurra runt, krångla och gnälla 1-2 h vid läggdags för att sedan vakna och vara ledsen på natten runt 3, i bästa fall somna om för att sedan glatt studsa in till oss vid 05.30 och leva rövare fram till 7. Inte kan mina föräldrar tro att det ska vara lätt med två kids inte, ser hon ut att tänka när hon flinande ligger där och drar mig i håret. Vilket hon faktiskt har rätt i, busungen.

Zzzz...




Ho... Hoo?


Ja, nu ekar det minsann lite väl tyst här inne. Men med två vilda kids blir det liksom ingen tid för mamman att göra något alls förutom väldigt barnrelaterade grejer. Blöjbyten natt som dag, amning av lilla och matkrig med stora, vild trots blandat med bebismys i en kaotisk men härlig röra.

Tillråga på allt tog sig förskolebacillerna Iris får med sig hem, fram till vår lillkille i veckan och skakade om familjen med en redig bebisförkylning. Host och snörvel och en himla massa ammande tills det blev lite bättre igår.

I helgen ska prio ett vara vila vila vila. Inga måsten, ingen stress och vill folk träffa oss får de banne mig komma hit. På min agenda står iallafall "slappa i pyjamas hela helgen" med stora röda bokstäver. Sådäså!


Vi kör igång direkt.


14 dagar och redan dunderförkyld, Lillkotten.


Trägen vinner.


Sådär ja!
Lite hederlig självutmattning löser biffen tillslut.

/euforisk samt tålmodig öm moder





I ärlighetens namn.


För att bryta herregud-vad-jag-är-toklycklig-hela-tiden-bebisbubblan:

GAAAAAAAAAAAAAAHHHH!!!! Sov unge, SOOOOOV!!! JAG BLIR TOKIG!


1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

...

Aaaaandas. Aaaandas. Aaaandas.



Jag håller på, men jag fördröjs.

Ni har varit så himla fina angående min förlossningsberättelse. Många kommentarer har gjort mig stolt och peppad att skriva mer och tycka det är kul. Älskar själv att läsa andras, så att ni uppskattar min känns underbart!

Men nu har sista delen dröjt, jag vet, men snart kommer även den! Lovar! Jag ska bara byta 489 bajsblöjor till, amma, sniffa på min bebis fjunhår i timmar, underhålla stora och inse att Jocke snart ska börja jobba igen.

Så snart :)



Förlossningsberättelse - Förlossningen.


5 september 2012
12.00

Det känns konstigt att gå in på förlossningen nästintill smärtfri. Förra gången jag var här var mitt medvetande dimmigt av intensivt värkarbete. Jag har liksom aldrig sett korridoren vi nu går i, fast jag vet att jag har varit här förr. Lunchrum, kontor, salar och rum med tända lampor utanför. "Upptaget". "Larm".
Någonstans hör jag en kvinna yla av smärta. En barnmorska i tofflor hastar förbi med en vagn.

Vi får ett förlossningsrum, rum 14. Så fort jag kliver in vet jag - i det här rummet föddes Iris. Det ser precis likadant ut. Samma väggar med målade måsar, samma gardiner, samma placering av möblerna och samma tavlor på väggarna. Jag andas ut och fylls av en värmande och välkomnande känsla. I det här rummet händer bra och fina saker.

Barnmorskorna tjattrar på, ibland med varandra ibland med oss. Pratar och skrattar, knappar på datorn och fixar i ordning. Jag sätter mig på sängen. Blåvita lanstingslakan. Plastade underlägg. Brickbord och slangar.
 
- Är ni hungriga? frågar den ena branmorskan, hon med blå eyeliner. Ja, du får ju mat här, tillägger hon vänd mot mig, men pappa får åka och köpa något att äta. Men du kanske ändå måste hem och fixa lite, eller har ni saker med er?
- Nä. Jag hade tänkt att åka nu och fixa lite. Om jag hinner innan...?
- Ja då! Du hinner, vi tar vattnet klockan 14, så du har tid på dig. Iväg med dig bara!
skojar hon och skrattar högt.
- Ring mamma och säg att hon hämtar Iris på dagis säger jag, och att hon får sova där. och så får du ringa...
Jocke lägger huvudet på sned och kollar varmt på mig.
- Jag fixar det där gumman. Tänk inte på det. Snart tillbaka. Puss på pannan.

Och så åker Jocke och jag är kvar. Ensam i rummet. Jag får miccrad skaldjurspaj inburet med två blad isbergssallad och en skiva tomat att äta. Äpplejuice och vatten till. Maten smakar ingenting. Bara varmt. 
Byter om till sjukhusskjortan som lagts fram åt mig. 80-100kg står det i lappen. jag fnissar. Drunknar i plagget trots magen. Men det är bekvämt. Klockar värkar med tre minuters mellanrumm. De börjar ila lite lätt i blygdbenet vid varje. Postar en bild på mig i skjortan och tummen uppe på Instagram, med bildtexten "Men då kör vi då!". 44 likes och massa pepp. 2000-talet har sällan gjort sig mer påmint. Känns fint.

Känner att jag behöver kissa och vandrar ut i korridoren mot det håll jag fått berättat att toaletten ligger. Hittar snabt och drar upp dörren. Möts av ett hav av blod. Toalettstol, golv, slängd sjukhusskjorta och hunduk, allt är mörkrött, luktar järn. Jag smäller igen dörren. Får svindel och hjärtat slår fort. Blundar och räknar andetag. Andas andas andas. stapplar bort mot nästa toalett, som är städad. Försöker mota bort bilden av allt blod och yckas bra tillslut. Vaggar åter till mitt rum. Fokus.

Jocke är tillbaka vid 13.10. Vi ombads att plinga i klockan så fort han kommit, men väntar lite. Vi sätter oss i sängen, lägger pannorna mot varandras och bara är lite. I denna stund av stillhet och smärtfrihet pappar vi varandra. Viskar:
- Nu gör vi det här. Nu föder vi den här ungen. Nu gör vi familjen ännu bättre. Jag älskar dig. Och jag dig. Alltid. Ja, alltid.




Sedan ringer vi. Klockan 13.40, lite tidigare än utlovats, efter att nål i handen har satts, CTG-koplats på igen och diverse undersökningar gjorts, tas vattnet. "Klart och fint" får det som betyg. Det är mycket. Det skvätter på mina strumpor som blir blöta. Jag skrattar. 4cm öppen.

Som från ingenstans, stegrar sig en värk genom kroppen. Vass och helt oanad i styrka. Jag flämtar till och greppar Jockes hand.
- Aj. Jävlar!
- Ja det här kanske går snabbt! säger barnmorskorna i mun på varandra med ett leende. Hur lång tid tog förra?
- 26 timmar från värkstart, piper jag mitt uppe i ännu en värk.
- Ja så lång tid kan vi lova att det inte tar den här gången! skrattar de. Men vi kommer nog inte hinna förlösa dig, vi går snart av skiftet.

Och mycket riktigt. Inom en halvtimma har skifet bytts ut och in i rummet kommer två barnmorskor och en barnmorskestudent. Vi tar i hand medan jag värkandas för glatta livet. Men alla tre verkar bra, folk att lita på. 6 cm öppen. Jag får beröm för framsteg och ett jättebra jobb och vi blir åter själva i rummet. Mellan värkarna pratar vi och skrattar, kollar kurvorna och diskuterar. Jag får lustagas och kommer till himlen. Susar bort en stund av 4 långa andetag per värk. Jocke skrattar åt mina glansig ögon och stryker mig över pannan. 

- Vad duktig du är! Värkarna är jättestarka, och pekar på skärmen.




Jag prövar olika förlossningsställningar. Sitter, halvligger, står på knä i sängen mot upphissad gavel. Missar jag lustgasen bara lite tror jag att jag ska dö av smärta. Det trycker, det sliter och det drar - men framförallt skär värkarna genom kroppen. Känner jag efter ordentligt svartnar det för ögonen. Ren och skär smärta. Lustgasen höjs och Jocke masserar svank och rygg. Klappar och tröstar. Upprepar samma mening om och om igen:
 
- Du är jäääätteduktig! Helt fantastisk är du! Jag är här hos dig. Nu... går den ner. 
Och jag får pausa lite. Dricka juice. Se Jocke i ögonen.



Vid 16.30 vrålar jag in i lustgasmasken vid varje värk. Inget annat känns, bara smärta. Jag kan inte tänka. Får panik. Jockes röst känns avlägsen även om jag känner hur han fins där. Blir arg på mig själv. Varför ligga här och lida när det finns mer hjälp att få. Ser ingen prestige i att föda utan smärtlindring. Nästa gång barnmorskan kommer in i rummet ber jag om en epidural. NU vill jag ha den. Inte om 1,5 h som med Iris. NU!
- Självklart, säger barnmorskan med en hand på min kind. Och inom 15 minuter har en underbar narkosläkare lagt bedövningen perfekt. Inga förlamade ben, inget kli på magen, ingen smärta vid sticket. 8 cm öppen.

En halvtimme går och nu känns bara trycket nedåt. Också det ett jävla helvete, men med den skärande värken borta blir det lättare att hantera. Ligger och vänder mig från sida till sida med en kvarts mellanrum. Kan inte stå upp, för det reagerar barnet visst negativt på. Helvete. Det gör ont, det gör så förbannat jävla ont i blygd- och höftben. Jag andas åter lustgas. Lite lättare igen. Jockes varma hand mot min panna. Paus.




5 september 2012
17.45

Som från ingestans fylls rummet av folk. Barnmorskorna, studenten, en tjej till som fixar med nålen i handen en som kollar apparater och sladdar och så, en liten mörkhårig kvinna i gröna kläder. Läkare. Hon hälsar inte, beordrar strängt om ljus, benstöd åt mig, hjälp från barnmorskan. Morrar när det blir fel. Tar fram instrument och börjar utan ett ord åt mig gräva runt mellan mina ben. Är nära på att sparka till henne och fräser i ilska:
- Vad gör du? Vad håller du på med? VAD I HELVETE GÖR DU?, sen kommer en värk som jag tror ska döda mig. Kroppen känns som den går av och jag spänner mig i en både och lyfter ur sängen. Tjuter.
- Ligg stilla! fräser läkaren tillbaka med östeuropeisk brytning. Jag är här för barnet. Ligg stilla! Tänk på ditt barn nu.

Jag blir rädd. Känner att något är fel och kvider om att få svar. Ingen lyssnar. Barnmorskoran lugnar mig,
- Ingen fara, vi behöver bara undersöka barnet lite.
- Tyst, snäser läkaren och gräver vidare där nere. Stämningen bland barnmorskorna och läkaren går att ta på. Den är hård och irriterad. Sen, lika snabbt som hon kom, lämnar läkaren rummet utan ett ord till mig. Barnmorskorna skakar på huvudet åt varandra och börjar plocka ner mina ben ur stöden. Öppen 9 cm.
 
Då då kommer krystvärkarna. Som en flod sköljer de genom kroppen och jag skriker rakt ut: 
- Jag kan inte! Jag måste hjälpa till! Jag måste ta i! Jag får tillåtelse och snabbt upp med benen i stöden igen.
Vid varje värk vrålar jag rätt ut, jag styr det inte själv, det bara händer. Jag blir rädd för styrkan med vilka de kommer, och tittar den närmsta barnmorskan i ögonen och viskar
- Hjälp mig... Snälla snälla hjälp mig.
- Självklart hjälper vi dig, säger hon.

Jocke håller mig i handen. 

Och jag krystar och krystar och krystar. Tar i så jag ser stjärnor. Ingen lustgas nu. Bara smärta och barnet som närmar sig.
- Kom igen nu! Ta i en gång till! Mer kan du! Du orkar! Nu är det nära!  Alla i rummet hejar på mig. Ger mig kraft att trycka på, trots smärtan mellan benen som jag tror ska dela mig i två. Och efter 30 minuter är det bara några få värkar kvar innan det är över. Men barnmorskorna ser oroliga ut. En av dem, hon som verkar vara den som förlöser, säger åt mig:
 
- Matilda. Vid nästa värk vill vi gärna att barnet kommer ut. Du måste ta och få ut det här barnet nu! Förstår du?
Omtumlad av smärtan och utmattningen, viskar jag
- Ja, jag förstår... Och som om kroppen vet vad den måste göra får vi tillsamans ut barnet på en värk. Hjärna och hjärta jobbar tillsamans. Och sedan känner jag barnet glida ut, ner i händerna på barnmorskan. Och jag faller tillbaka mot kuddarna i förestälningen om att det värsta nu är över.

-fortsättning följer-


 
 
 

Förlossningsberättelse - Igångsättningen.



5 september 2012,
09.30
 
"Välkommen till Antenentalmottagningen
5/9 -12 09.30
för kontroll överburenhet"

stod det på den neonrosa lappen på kylskåpet. I en vecka hade jag sneglat på bokstäverna, läst orden för mig själv. Tänkt på vad jag skulle säga, hur jag skulle lägga upp mitt anförande för att få en igångsättning beviljad på dagen. Tårar, klagan, apati, känslostormar, fakta - allt skulle finnas där när det gällde. Jag övade och övade på mitt tal.

15 dagar över tiden, ingen ska behöva gå så länge, men mardrömmen vore såklart 43+0, 21 dagar över. Jag kunde inte ens tänka tanken.

Klockan 9 sätter vi oss i bilen. Vi har pratat om det hela natten. Inte ha för höga förväntningar, lämna BB-väskan hemma, ställa oss in på minst två dagar till. Solen skiner, morgonpasset i P3 fyller bilen. Jocke pratar och ser glad ut. Klappar mig på benet och säger,
- Det här blir bra gumman! Vad de än säger och hur det en blir fixar vi det. Ihop grejar vi allt!

Värmen i magen vid orden blandat med barnets loja rörelser upp mot revbenen. En bra känsla sprider sig i kroppen. - Älskade du, säger jag tyst för mig själv. Vet inte om jag pratar med barnet eller med Jocke. Det är skitsamma, det gäller dem båda.

- Måste bara fixa patientbricka! Jag vaggar in till expeditionen. Tar lapp. Väntar. 5 minuter. 10 minuter. Pling! Min tur. Visare ID. Rabblar personinfo. Säger fel telefonnummer till närmsta anhörig. Orkar inte säga till, lär tappa bort även denna snart.

Vi går röda gatan ner.
Läser på skyltarna. Inte här. Inte här. Men...

- Häråt. Det var här vi gjorde ultraljudet.
- Justeja!

Kliver in och sitter ner. Radion spelar "Lugna Favoriter". Kvinna läser Se&Hör. Vi håller handen. Fina du.
En barnmorska kommer in, ler snällt och ser mig i ögonen. Frågar:

- Matilda?
- Ja det var jag det. 

Vi tar i hand och informeras om vad som väntar: Blodtryckskoll, lyssna på hjärtat, kisseprov, träffa doktorn, ultraljud och CTG.

Jag kissar i mugg, blodtryckstestas och vi lyssnar på bebisen. 
- Bra. Sitt ner och vänta på doktorn ett slag.
 
När doktorn väl kommer är det en lång härlig kvinna med göterborgsdialekt. Jag gilllar henne direkt. Varm och stark, hon har kontroll och pondus. Vi sätter oss ner för ett samtal och hon informerar mig, efter frågan - Hur är det? och mitt darriga svar om att jag upplever det både psykist och fysiskt jobbigt, att de inte kommer sätta igång förlossningen idag om allt ser bra ut. Tyvärr, tillägger hon och ler, för jag förstår att du såååå gärna vill träffa din bebis nu! Men vi kikar på ett ultraljud och kolla läget, så får du ju se lite idag iallafall. Låter det okej? Och efter det, tillägger hon med ett skratt, ska jag hinnsvepa dig upp över öronen, det lär göra susen i vilket fall som helst!

Vi skrattar och jag köper läget. Jag varken vill eller känner mig motiverad att argumentera med den här kvinnan. Två dagar till orkar vi. Två dagar till orkar jag.
Och allt ser bra ut på ultraljudet. Mycket fostervatten, fin moderkaka, andningsrörelser hos barnet som indikerar på att hen mår bra. Jag kommer på mig själv med att spana som fan efter könet, förväntar mig kunna se en lite snopp eller snippa, men inget.

- Ja. Allt ser bra ut.
säger läkaren. Så nu är det dags för den där hinnsvepningen, om du fortfarande vill ha den.
- JA! säger jag lite för högt, och blinkar i smyg bort en besviken liten tår, i ilska över att jag blir ledsen över att allt ser bra ut. Sjuka hjärna!

Så ner med byxorna - och sen, hinnsveps upp över öronen, ja det är bara förnamnet! Jag skriker nästan rakt ut av smärta, så ont gör det, samtidigt som jag skrattar. Det är en så absurd situation. Jocke skrattar också, håller mig i handen.

- Oj! säger läkaren plötsligt. Vad blött det blev... Kan jag ha tagit hål på någon hinna tro?
- Hoppas det, säger jag med ett leende. Äntligen framsteg.
Kliver ner från britsen. Får en binda. Känner av en lättare värk. Jo men kanske?

Efter ännu lite samtal ber doktorn så hemskt mycket om ursäkt för den hårdhänta behandlignen och de diffusa beskeden om när jag kommer att få bli igångsatt. Kontroller varannan dag nämns. Åter känner jag mig lite ledsen. Varför?
 
Vi tar i hand. Tackar för hjälpen och säger vi ses!
 
- HELST I EFTERMIDDAG! ropar doktorn från sitt rum. Den där hinnsvepningem MÅSTE gjort någon värkan!
De andra i väntrummet kikar upp från sina Se&Hör:s. Blinkar förvånat och tittar på mig. Ler lite.
- Ojojoj. Vilken stor mage! Snart spricker du! säger någon.
Jag vill döda.

Nu återstår CTG, sen hemgång. 
Jag späns fast med banden om min jättemage och koplad ihop med CTG-maskinen. Ombeds ligga still och trycka på en knapp vid varje fosterrörelse. Barnmorskan visar barnets hjärtkurva på skärmen samt min värkkurva.

Hjärtljuden rusar på i 170. Jag ifrågasätter det, men barnmorskan säger att det är vanligt efter en hinsvepning.
Inget att oroa sig över! Plinga i klockan när maskinen är klar, tillägger hon och går ut.

Vi ligger i 25 minuter. Barnhjärtat galoperar på ytterliggare. Svänger mellan 165 slag/min till uppemot 180 i flera minuter. Vi rynkar ögonbrynen lätt.

- Lös vilopuls, ingen atlet direkt... säger Jocke och vi skrattar. Diskuterar om vi ska hyra film när vi åker hem och köpa med oss mat. Jag har fyra värkar på tio minuter, endel av dem är uppe på över 70 på skalan. De känns ordentligt, inte som smärta men som samandragningar. Kanske något händer ändå...

11.45

Barnmorskan kommer in halkandes och mäter (lite stressat) av kurvan. Släpper loss mig och ber oss sitta ner i väntrummet igen.

- Doktorn vill kolla lite på siffrorna, säger hon mjukt. Vi kommer med information aaaaaldeles strax. Bara sitt ner och vänta.

Strax kommer doktorn tillbaka och kallar in oss på rummet.
 
- Men jaha ja! Det blir visst en igångsättning idag i alla fall. Tänk så fel man kan ha även som doktor, säger hon med ett stort leende.
 
Mitt hjärta rusar ner i magen.
 
- Ä-ä-är det något som fel? darrar jag fram.
- Nej nej, egentligen inte, lugnar doktorn. Det är bara det att vi inte vill chansa med gränserna. Vi vill göra allt så bra som möjligt för dig och din bebis, och färdig är den ju. Så en igångsättning blir det. Idag. Nu på direkten! ler hon vidare. Jag blir varm, spänd och nervös på samma gång! Äntligen!

Och samtidigt kommer två storvuxna kvinnor in i gröna kläder.
De tar i hand, hälsar varmt, skrattar och skojar. Bullriga och härliga. Moderliga.
 
- Det är oss du ska följa med in på förlossningen. Vi går när ni är klara. Men du har väl varit klar i två veckor nu! skarattar de. Och på darrande ben och med spänningskänsla i magen följer vi efter dem in på förlossningen hand i hand.

Väntan är över.
Nu kör vi. Ja, nu ta mig fan kör vi!




-fortsättning följer-



Elefantpojken.

Idag har vi avklarat återbesöket på BB med betyget godkänt stämplat i journalen.

Stolta 4.6 kilo vägde vår kotte in sig på och slumrade sig igenom både blodprov och diverse undersökningar. Stilarn' liksom.

Resten av dagen har han ägnat sig åt sin favoritsyssla i hela världen, att äta. Det pips om bröst dagarna (och nätterna) i ända och fortsätter han såhär lär han väl väga en 17 18 kilo fram emot jul. Elefantpojken vår.




Förlossningsberättelse coming right up.


Har fått lite förfrågningar om en förlossningsberättelse kommer publiceras här på bloggen. Och självklart kommer det att göras det!

Kan riktigt höra er dra en lättnadens suck där ute i stugorna.
- Pjuh! Hon kommer berätta hur vansinigt ont det gjorde och vilken smärtlindring hon valde! Prisa gud!

Jag jobbar på en i skrivandets stund. Det är bara det att jag både vill få den rättvis och bra samtidigt som jag battlas med två vilda kids som inte verkar tycka mammas datatid är prio ett. Nä, suga sig stenhårt fast vid tutten samt bajsa fyrtio fulla blöjor om dan (lille). Eller vråltjutandes rusa 28 varv runt i lägenheten i samband med någons sovstunder samt kasta hushållets alla nycklar ut från balkongen på daglig basis (stora) är saker som ligger betydligt högre upp på "vill-göra-listan".

Men jag säger publicering "snart" och hoppas på att det betyder "i veckan" åtminstånne.









Här sover de iallafall sött, mina små.


Revolution!


När jag för lite drygt ett halvår sedan blev med smartphone kände jag genast att många hål i tillvaron täpptes igen.

Jag kunde smidigt lyssna på bra musik överallt, skaffa livsnödvändiga apps och öka bekvämligheten på mitt liv på många plan. Nu trodde jag att efter några månaders flitigt användande av denna lilla manick hittat alla fördelar den fört med sig i mitt liv. MEN! Nu som bebismamma har jag gjort en revolutionerande och underbar upptäckt av ännu ett område den är suverän på!

Att byta en bajsblöja i sängen i totalt beckmörker för att undvika klarvaken bebis är jävligt klurigt- fram tills nu! I skenet av touchscreenens blåvita sken går det lätt som en plätt! Och om vi ignorerar det faktum att lillkillen föddes med en välladdad kisseriapparat finns det inget som nu kan hota blöjbytarteamet -12 från succé varje gång.


Premiärnerver.


Idag var en stor dag i lillebrors liv. Idag besökte han nämligen sitt livs första fotbollsmatch. Med en farsa som spenderar hälften av sitt liv med att spela boll i de något lägre divisionerna, blir det för oss som familj många timmar vid sidan av diverse planer. Så det är bäst att han skolas in tidigt, lilleman.

Allt flöt på väl. Lilleman valde att sova sig igenom matchen, vilket kanske inte är något högre betyg till själva sportupplevelsen, men mamma njöt av lite lugn och ro. Eller ja, lugn och ro vet i tusan om man kan kalla det då familjen iallafall välsignats med ett fotbollsfan av högre rang.

- Pom ijen bubbar! vrålar hon vid sidlinjen. Klappar i händerna, sträcker armarna upp mot skyn, skakar på huvudet, spottar i gräset och hejar.

Men så blir det väl lätt när man växer upp där bredvid plan. Och blir lillebror likadan kan de ju heja ihop. Annars, om han får andra intressen, håller hon ställningarna fint ändå vår lilla Iris.


I hemmets förr så lugna vrå.


Ja, nu har vi alltså introducerat lillebror för vårt något stökiga men trivsamma hem. Det gick bra. Han fann sig direkt, gillade soffan och mjuka kuddarna, kollade in sin säng och sa "Njaaa, morsan och farsan, det här kan vi göra bättre" och la sig tillrätta i vår. Gärna det sa vi. Ingen idé att bråka.

Lite synd är det dock att storasyster Iris inte tänkte likadant. Hon bråkar på som vanligt och några växlar till. Och det får man ju köpa, inte är det lätt att bli storasyster inte, men som slutkörd och nyförlöst moder sände man en nostalgisk tanke till hur det var att komma hem med barn nr. 1. Inte var det lätt alltid, men det var iallafall ingen som slängde böcker i huvudet på en, gömde bebisens nappar eller spelade munspel på öronbedövande nivå 2 cm från ditt och bebisens öra under amningen. Nä, nu prövas tålamodet på alla plan. Både mammas, lillebrors och storasysters. Och självklart pappas också, men hans är av en ängels storlek så det gilla knappt ens.

Men Iris kämpar på tappert ändå. Ena stunden myser hon med lillebror, ger filt, napp och kärlek. Andra vrålar hon om att få ligga över Ian och nypa honom i navelstumpen. Som sig bör som 2åring liksom.

Och det är ju inte lätt att bli storasyster, det ska gudarna veta. Men mutor och all tid som finns till underlättar alltid något.



Vi är fyra.

Nu är lillebror här.

Efter fem timmar bestämde sig äntligen 4.4 kilo tunga och 53,5 cm långa lillebror att komma ut. Och ut kom han med buller och bång med navelsträngen virad stenhårt två varv om halsen, något medtagen, så första två timmarna i livet blev snurriga och intensiva.

Men repade sig fort det gjorde han, vår lilla klump som fått namnet Ian. Vi mår nu bra och snart stundar besök av efterlängtade storasyster.


!


Men då kör vi då!


Möte om ett septemberbarn.

Nä.

Nu brister det. Nu gråter jag.
Jag längtar så galet överjordiskt mycket efter vår unge i magen. Att det ska ta en sån förbannad tid. Allt jag gör genomsyras av tanken på att hen ska komma, men inte gör det. Fyfan vad jag är bitter och ledsen över det.

Imorgon kl 09.30 har vi tid på Antenentalmotagningen här i Skövde. "För möte om överburenhet" står det på lappen. Då är jag v 42+0 alltså i vecka 43. Det är sinnessjukt. Det är svindlande. Det är ångestframkallande. Jag har ingen aning om vad som görs och vad som sägs på möten som dessa. Och framför allt har jag ingen aning om hur mycket jag själv kan påverka ett på beslut om igångsättning. Jag hoppas att jag kan.

För jag vill fan inte längre nu. Jag vill inte vara gravid mer. På riktigt är jag så sjukt jävla less. Jag har tappat all motivation och ser inte längre fram emot förlossningen med kämparglöd och vilja. Ångesten byggs upp likt en mur mellan mig och min hjärna. Jag kan inte tänka klart längre. Allt suddas av det faktum att lilla nya inte är här ännu. 

Så, bästa ni. Håll tummarna för att jag får en igånsättning beviljad imorgon och att den sker snart. För nu är jag lurad på två veckors bebistid och allt jag gör om dagarna är att sova och tycka synd om mig själv.

Och så kan vi ju fan inte ha det!




Ni, mina finaste två.



Eftersom jag är lika inspirerad till att skriva som en katt på att ta ett långt bad får ni ännu en TAMTAMDADA: lista!



Vad har du på dig?

Idag kör jag Ankeborgstil, alltså tröja och inget under. Jo, jag har trosor. Färg på tröja: Grå.

Hur mår du?
Det anar ni nog. FRUSTRERAD, trött och lite håglös. Men glad.

Vad önskar du just nu?
En förlossning.

Vad har du ätit idag?
Yoghurt. Risifrutti. Vattenmelon.

Vad ska du göra ikväll?
Se på när Jocke och Iris leker. Åååh, njutningen i det!

Vad ska du göra imorrn?
Sova. Eller föda?

Vem saknar du?
Erika, min lillsyrra.

Senaste köp?
1,5 liter cola och refill till tvålen i badrummet. YIIIIHA!

Vad skrattade du senast åt?
Jockes skräckslagna tjut när en geting kom lite nära på balkongen.

Vad grät du senast åt?
Åt utebliven förlossning - såklart.

Vem sov du senast med?
Joakim, och Iris i 180 graders vinnkel mellan oss. Fötterna åt mitt håll.

Vad läser du just nu?
Läser? Hahahahahahahaha. Räknas bloggar och IKEA-katalogen?

Senast sedda film?
"De andras liv". Tysk. Mycket bra.

Vilken svordom använder du mest?
Alla. Kuk allra allra mest tror jag.

(fast oroa er inte, jag har barnlås på munnen och svär till 90% med barnet på ohörbart avstånd).

Vem var den senaste som ringde dig?
Pappa.

Har du dejtat någon av en annan religion?
Nej. Inte vad jag vet. Fast svår fråga då man själv inte har någon religion. Nån kanske har smygtrott på gud eller så.

Senast 3 inkomna sms?
Pass. Orkar inte.

Vad stod det i ditt senaste skickade sms?
Hej när kommer du?

Vilket var ditt favoritämne på gymnasiet?
... RAST mehehehehehehe!! För att damma av en gammal klassiker sådär.

Vilken är din favoritlukt?
Bensin. Iris nacklukt. Ciggarettrök ute. Varm tallskog.

Vad är du rädd för?
Ni vet, det vanliga. Att någon för mig viktig dör, spindlar och obotliga sjukdommar.

En person du tycker är snygg?
Sigge Eklund. Natasha Khan.

Blir du lätt svartsjuk?
Nej. Händer typ aldrig.

Din favoritkaraktär ur en serie?
Oj. Det enda min småbarnsföräldershjärna kan säga på rak arm är "Tjocka fåret" i Fåret Shaun.

Vem skrev senast åt dig på facebookchatten?
Carro.


Vilket språk hade du velat lära dig?
Vilka språk? vill jag ändra frågan till och säger Ryska, Kinesiska, Spanska och Italienska.

Vad för sorts killar faller du för?
Smarta och socialt kompetenta.

Vart vill du åka just nu?
Inte just nu, men om ett halvår. Långweekend i Berlin och tremånaders till New Zeeland.

Vad önskar du dig i födelsedagspresent?
Vilken tråkig fråga. Jag svarar; inget för ett lika tråkigt svar.





Astridarvet.

Vi har gett Iris mellanmamnet Pippi. Ja, efter den däringa Långstrump såklart. För oss var det liksom självklart från början att Pippi är en fantastisk förebild. Rolig, påhittig och kaxig.
Modig, omtänksam och driven.

Och så blev det också - Iris är allt det där, komprimetat i en liten sprallig och sprittig kropp.

Självklart beror det inte på namnet. Det beror på personlighet, på omgivning och på oss som föräldrar. Vi tänker både jag och Jocke att i en värld som liknar Astrid Lindgrens, där barnen är i fokus och lever rätt härliga liv med föräldrarna på betryggande avstånd från leken och idéerna. Där utvecklas barnen som allra bäst. Hon, och hennes syskon, ska veta att vi alltid alltid finns precis i närheten, men att innan de ber om hjälp, tröst eller råd, ska de alltid få prova på och tänka själva. Testa vad som händer - bra eller dåligt och reflektera själv utan att vi föräldrar föreläser och talar om.

Vi har kommit överens om, jag och Jocke att våra barns världar ska de få ha ifred. Vi vill inte påverka förmycket åt något håll. Vi ska hjälpa att vårda och vi ska självklart stötta, uppmuntra och finnas, men vi ska ge dem de utrymme de behöver för att bli sin alldeles egen person.

Så Iris behöver inte bli någon Pippi om hon inte vill - men vill hon ska inte vi stå där och hindra henne med ord om att alltid lyda mamma och pappa och aldrig få bestämma över sig själv.


Jag vet att jag sa att det var slut på gravidgnället i bloggen, men...

...eftersom dag 11 på övertid innebär en mycket retsam månadsövergång måste jag, enligt inrådan från Niclas, byta namn på kategorin "augustibarn nr. 2" till "septemberbarn nr. 1".
 
Sååå atteeee............................
 
 
 









Vad jag ska göra i helgen, om jag inte ska föda barn.



Källa: "INTERNET"
Sorry lagen om upphovsrätten - jag orkar verkligen inte länka.
Men jag frånsäger mig såklart att jag som stillbildsfotat Pulp Fiction, skapat IKEA-katalogen samt punkdemonstrerat femenistiskt i ryssland.
 


HEJ VÄNNER! Jag heter Matilda är 26 och allmänt awesome. Jag är dessutom morsa och feminist. Vidare skulle jag påstå att jag både är rätt rolig och lätt att älska.

SEN PODDAR JAG OCKSÅ. Tillsammans med min kollega MOA sänder jag "Moa&Matildas podcast" med 250.000 lyssnare i månaden. Ni kan lyssna här eller via iTunes.



Vill du prata närmare med mig? oprofessionellblogg@gmail.com



bloglovin