Gårdagens feministpepp

 
1. Gick på föreläsning med geniala Maria Sveland, där hon pratade om antifeminism och random vidrigt hat och maktutövande mot kvinnor. SÅ HIMLA BRA! När Maria rundade av och tackade för sig, kännde jag seriöst för att ställa mig upp på min stol, busvissla, göra ett stagedive (åt andra hållet), bäras fram av publikens händer tills jag ställdes ner på golvet framför Maria och kärleksfullt omfamna henne. Men jag lade band på på den impulsen och stämde in i det unisona handklappet istället. 

 
2. Jag och Moa var på biblioteket för att låna lite böcker. Bibliotikarien vi fick hjälp och råd av visade oss runt mellan de olika hyllsektionerna och pekade ut böcker inom ämnet vi var intresserade av som hon själv tyckte var läsvärda. "Den, den och den kanske" sa hon. "Och den här... Fast den är ju tyvärr skriven av Per Ström, så den antar jag att ni inte är särskillt intresserade av, eller hur?" *kamratligt leende* och tjongade bestämt tillbaka den in i hyllan. Älsk på henne <3




Kan nu dö lycklig

 
Kikade in på twitter.
Upptäckte:

 
/dubbelslag på hjärtat

Jag är feminist - och jag hoppas att du är det också


Hallå där! Som den minst överaskade grej i hela världen den här veckan kommer här ännu ett inlägg om feminism. Jii-haa! *dansar med händerna i luften* Jag tänkte att jag skulle hålla det kort, men jag kan inget lova. Jag har varit tyst ganska länge nu och det liksom bubblar i mig att få säga det jag vill ha sagt.

Jag läste aldrig Bellas inlägg om feminister, förens efteråt då jag tankat på med massa smarta inlägg innan, och jag tänker inte länka till det heller. Jag såg Fittstim - min kamp på TV, suckade och lät det vara relativt okomenterat. Jag läste debatter om Nours armhåla och bet mig i tungan. Jag lyssnade till vad Jens Spendrup hade sagt om feminsim och om kvinnor bör kvoteras in i bolag senast igår och kände irritationen koka. Och jag har tagit del av bisarra frianden av våltäktsmän under januari och då grät jag faktiskt. Och vrålsvor. Och blev så jävla less på världen.

Men detta ska inte bli ett inlägg om det. Jag pallar det faktiskt inte eftersom jag varje gång jag försökt skriva något om det blivit så arg att fingrarna darrat på tangenterna och de sansade, relativt smarta orden fallit bort. Dessutom finns det så många andra fantastiska som kommenterat detta typ överallt och bra mycket bättre än jag någonsin skulle förmått mig.

Vid sidan av detta tar jag också del av feministdebatten. Alltså inte den samhällsdebatt som ständigt förs av oss feminister. Nä, inte den. Inte heller den sexistiska aphjärnsdebatten OM feminister av folk som tydligen blev kvar på dinosaurietiden och slog varandra riktigt hårt i skallen med flintastenar och nu typ hejar på sånna som ser bajsnödiga ut i riksdagen och pratar om "svenskhet" osv. (sån goja ödslar jag ingen som helst tid på). Nä, jag menar den som förs av helt vanligt folk som inte vill kalla sig feminister utan säger "Ja alltså, jag är ju för jämställdhet och allt sånt där - men feminist är jag INTE!" (typ vår stadsminister och en himla massa andra)

Det jag tänkte göra, är att ställa en urenkel fråga till dig som inte vill kalla dig feminist:

Är det möjligen så att du råkar tycka att alla människor här på jorden oavsett kön, sexualitet, etnicitet osv. bör ha samma rättgheter och möjligheter att kunna leva ett jämställt liv? 

Om svar ja:
*ping ping ping* DU ÄR FEMINIST! GRATTIS!

Och det kvittar att du hittar på tjusiga omskrivningar som "jämställdist" osv. för det är feminist du är. Det finns redan ett ord för det du tycker och tror - använd det :) Det kommer bli så himla mycket lättare att debattera med dinohjärnorna då. Jag lovar. Och desto fler vi är som inte låter oss luras av antifeministernas propagerande dynga om vad ordet betyder - jättebra. 

Och ja, jag kan se vart missnöjet med ordet kommer ifrån. Och nej, du behöver inte anamma varje liten milimeterdel av feminsmen om du inte vill. Och absolut inte hata män! (hata helst ingen) Men wikipedia det om du vill. Slå upp det i en bok. Fråga en feminist. Det spelar liksom ingen roll för du kommer få samma resultat.
 
Svarade du ja på frågan ovanför ÄR. DU. FEMINSIST. Så enkelt är det. 

Och svarar du nej är du en idiot.
Faktiskt.


Jag är feminist, och har varit sedan jag var 15. 
Det är inget farligt - jag lovar.




Bra saker med igår


Bra sak:

 
Tulpaner med perfekt status! Och ja det här har tydligen blivit en blogg om tulpaner
(Sökoptimerar: Blogg om tulpaner, tulpaner, blogg, perfekta tulpaner, vi som älskar tulpaner, vi som bara bloggar om tulpaner hela tiden och knappt kan se någon mening med att skriva om andra saker, tulpaner in my <3)


Bäst sak:


Politiskt Homeparty med Gud(run)! Jag kom dit som mig själv och gick därifrån som överfrälst. Känslan när någon smart sätter raka ärliga ord på ens egna känslor och tankar = Oooooslagbar. Faaaaantastisk. Maaaaagisk. 

Hon sa så mycket smarta grejer som jag alltid kommer bära med mig i hjärtat mitt. Som tillexempel att "Jämställdhet är inte en åsikt, det är en kunskap" och "Rösta inte MOT saker, rösta FÖR den förändring du vill ha". Och att verkligen belysa problemet i att ha ett parti som för en rasistisk och kvinnofientlig politik i riksdagen tillsammans med ett gäng andra väljarnervösa partier som inte tar debatten. Avdelning saker som måste förändrar: Det. Absolut det.


Gudrun for stadsminister.




Ny pod, om bröllop, feminism & att fånga dagen


Hej vänner! Nu finns den första podden för 2014 ute för allmän lyssning - hurra! Och en bra grej: detta är det längsta avsnittet vi spelat in. En annan bra grej: vi kommer att fortsätta släppa vi en pod i veckan från och med nu, så varje söndag kan ni räkna med att få höra våra väna stämmor i en hörlur nära dig.

Idag tar vi upp ALLA detaljer kring Moas bröllis, från den första darrade snyftningen i soffan genom vigseln och ända fram till känslosamma tal från hjärtat vid middagen. Precis som att vara en gäst alltså. Vi pratar också om ett spännande möte med ett medium, får råd inför det nya året och så försöker vi ge er lite grymma tips på hur en bäst carpar dagen liksom.

Dessutom berör vi det ack så viktiga ämnet feminism. Vi reder ut begreppen, snackar kvinnokamp och systraskap och pratar engagerat om varför det är så viktigt att kämpa för jämställdhet och alla människors lika värde. Ja ni hör ju, detta är verkligen inget ni vill missa.

Ni lyssnar som vanligt via iTunes, Android eller här på blögga. Dessutom har vi en eminent facebooksida ni genast bör besöka (och gilla) för nyheter och annat kul. Och vill ni oss något annat kan ni nå oss på mail: [email protected]





TGIF, som de coola kidsen säger


Hallå vänner! Mitt i fredagsmysförberedelserna smyger jag in och tar lite plats mellan dig och ostbågebåsen. (ps. förövrigt bästa myssnackset. Förutom då om en tänkt hångla mycket - då kan det var så att det faktiskt är det absolut sämsta).

Men jag ska verkligen inte bli särskilt långrandig. Nä, jag tänkte bara säga att idag har jag och Moa spelat in pod igen! Wooohhoooo *dansar och svänger med armarna* Det blev absolut den längsta podden hittils då vi verkligen brann för ämnena. Host host... FEMINISM host... Så den hoppas jag verkligen att ni tänker lyssna på på söndag. Ok?

Ok, bra.



Annas då? Sitter och förbereder mig på fredagskvällen jag med. Det blir nog ostbågar ikväll då Jocke inte är hemma och jag gissar på att det inte blir tal om något hångel för mig inte. Life as a married woman osv.

Men jag hoppas ju givetvis att du får en strålande fredagkväll, med eller utan både bågar och hångel.

Fred.



När blir feminismen en allmän fråga?


Runt omkring mig börjar kvinnor tala om feminism. De talar med höjda röster och med kampglöd i blicken. De ifrågasätter. De ställer krav. De ser med nya ögon på världen, de vill förändra den och de vägrar låta sig tryckas tillbaka. På Facebook och på andra sociala medier flödar delningar av länkar, sidor och blogginlägg där budskapet är tydligt. "Nu räcker det! Nu har vi fått nog av den här jävla skiten!"

Bloggen "En blommig tekopp" ifrågasatte American Apparels vidriga sexualisering av kvinnokroppen och nådde enormt genomslag. Hurra!
Facebook plockade bort 33 anledningar till varför feminism behövs och gjorde sig där igenom skyldig till anledning 34. Blä!

Men delningarna fortsätter och de höjda rösterna tystas inte även om de får ordentligt med mothugg "Överkänsligt", "Sluta leta fel i allt", "Jävla PK-maffia", "Finns det inget viktigare att lägga energi på?", "Femenister är humorlösa fula idioter som aldrig får knulla"  gäsp och yada yada.

Men i tider som dessa syns ett mönster så tydligt. Feminism är fortfarande något som mestadels kvinnor engagerar sig i. En kvinnofråga. En "tjejgrej". Männen lyser med sin uppenbara frånvaro i delningar, i feministiska forum och på sociala medier där frågorna behandlas. Ja annat än de som gnäller, sparkar bakut och vill tystar ner då menar jag. Jag följer feministiska grupper, bloggar och andra inspirerande forum och plattformar. De är lite olika i uppbyggnad och medlemsantal men de har alla en sak gemensamt - avsaknanden av män. Visst finns de där, de män som hajat grejen, de män som faktiskt är så pass trygga att de inte ser feminismen som ett hot utan som en möjlighet att mötas i mitten. Men ofta är det män som bräker ur sig ovan nämnda kommentarer och som hatar och går på. Varför?

Jag tror svaret på den frågan är skitenkelt. De har inte fattat grejen. De har inte ens försökt att förstå. De har slått ifrån sig direkt och satt dubbla skygglappar på för att slippa ta till sig "den manshatande propaganda feministerna sprider".
Jo tjena.

Feminismens grund är enkel: LIKA rättigheter åt ALLA människor oberoende av kön, etnicitet, sexualitet osv. Busenkelt. Det finns inget hat. Det finns tvärt om bara motsatsen till hat. Feminismen är en fråga som bör röra alla världens människor, inte bara kvinnor.

Så när blir feminismen en allmän fåga istället för en "kvinnorfåga"?
När ska alla börja ta sitt jävla ansvar för att världen ska bli bättre och mer jämställd?

Jag bara undrar.


29.jpg
33.jpg

(bilder från 33 anledningar till varför feminism behövs)





Ett oprofessionellt svar om genus:



Jonna skrev:

"Apropå livet som mamma har jag en liten fråga som söker ett helt oprofessionellt svar. Jag delar helt ditt genustänk men undrar hur du bemöter personer som inte gör det, personer som är ens barndomsvän men som en inte träffat på flera år och som nu utbrister "hur vet ni vad ni ska köpa om ni inte vet könet?!". Hur behålla lugnet och diplomatin och ändå ge ett svar som inte får personen att tänka att en inte är en extremist? Tack som vanligt för härlig vardagsläsning!"

Först Jonna, tack för din braiga fråga!
Sen till svaret. Det är skitsvårt och samtidigt skitlätt. Jag hade nog valt att svara att "Joserru! Jag tänker köpa de saker jag tycker mitt barn ska ha och som jag tycker om. Vad hen har för kön är liksom ingen big deal för mig när det kommer till att välja babygrejer" och sen bara lugnt argumentera vidare, om det behövs, om att alla inte tycker att det är omöjligt att ikläda sin ev. son i rosa, eller att ett flickebarn möjligtvis också kan uppskatta en trampbil. 

Jag brukar faktiskt sällan ge mig in i diskutioner med folk som inte fattat att genus inte rör sig om en massa förbud i stil med klassikern: "vadå får din dotter får aldrig ha rosa och leka med dockor?" utan att det handlar om att erbjuda andra alternativ också. Att allt istället för hälften är legetimt liksom och att vi iom ett vidare perspektiv kommer börja bli mer individbemötta och förhoppningsvis också vidga de trånga könsnormerna. Jag struntar alltså i att diskutera med folk som inte är insatta i annat än missuppfattningar om att "vidriga HEN" och "genustjafset" ska göra en könlös massa av hela befolkningen (vilket trams!) eftersom jag tillslut tappar tålamodet och blir irriterad om jag hela tiden måste traggla från grunden och bara blir bemött med fördommar och ogrundade missuppfattningar.

Alltså, för att samanfatta svaret, bemöt klant-frågan så lätt som möjligt med din övertygelse. Le och var glad för att du har fattat grejen! Kram







Om smink, kroppsbehåring och annat superviktig.


Jag är feminist.
Benhårt, självklart, in i döden osv. För mig är min feminsim lika självklart som min humanism. Lika självklar som att inte tillhöra en religion och lika självklar som min övertygelse om att rasister är idioter. Några röster menar på att "Du? Feminist? Nja, jag vet inte det jag... Du sminkar dig. Du rakar dig. Du följer patriarkala normer osv."

Och ja, det stämmer. Sminkar mig, det gör jag faktiskt, en hel del också. Och rakar mig ja - skyldig till den anklagelsen också. Och där igenom upprätthåller jag självklart en bunt patriarkala normer jag annars brukar baktala. Lite kruxigt och dubbelmoralaktigt kan tyckas. Men låt mig försöka guida er genom hur jag resonerar.

Sminkar mig, ja det gör jag för min egen skull. För att tillfredställa ingen annan än mitt eget estetiska sinnelag. Smink är roligt! Färger och borstar och pillepill i ansiktet roar mig och resultatet får mig att känna en viss tilfredställelse. Allt det där är sant. Jag sminkar mig inte "för att bli fin" och aktar mig därför noga för att en endaste gång uttrycka det så, framförallt i mina barns närvaro. Jag sminkar mig för att det är kul, och att man en sedan "blir fin" enligt samhällets normer är en effekt av det, hur man än vrider och vänder på det. Jag vet också att anledningen till att jag en gång i tiden, i 7:an eller så, förde en lätt darrande mascaraborste mot ögonfransarna och åstakom några tjusiga spindelben var såklart en annan. Då ville jag "bli fin". Så in i norden ville jag bli fin och snygg. Förstärka något och sudda ut något annat, barnet med de omålade fransarna och det runda ansiktet. Det är jag medveten om, men med åren har en annan bild av vad smink är för mig vuxit fram. En betydligt sundare och roligare sådan. Feminister får sminka sig. Alla får sminka sig! Hurra!

Samma med rakningen. Jag började ju någon gång ta bort just de tecknen på puberteten som kom smygande, samtidigt som jag stoppade toapapper i toppen för att framhäva andra. Varför just så? Jo, för att samhället sa åt mig att det är så du bör göra. Du bör ta bort din kroppsbehåring om du fötts med en snippa. Det är okvinnligt att ha hår! Köp Venus och bli en gudinna! osv. Och där kan jag erkänna att jag har fastnat. Jag drar några drag med mitt gudinneverktyg i armhålorna vid varje dusch, och benen blir slätare och slätare ju mer shorts vädret tillåter. Varför? Jo, för att jag är van. Och för att jag gillar det.

Men med handen på hjärtat vet jag också varifrån det kommer, det där behovet att vara slätrakad om ben och under lilla armen. Från en snedvriden bild av vad en kvinna är och hur hon ser ut. Felaktig må så vara, men jag tror inte heller att jag inom den närmsta framtiden ändå kommer välja att låta håret (det ytterst naturliga, tål att understrykas flertalte gånger) växa ut. Det modet, om jag nu kan uttrycka det så, besitter jag inte. Inte än. Och inte heller övertygelsen om att det är särskillt jätteviktigt för just mig att så göra heller. Men jag är en stark förespråkare för individens fria val och applåderar de kvinnor som väljer att slänga den där jävla venushyveln i soporna. Jag blir uppriktigt beklämd när jag hör ord som okvinnligt, äckligt och barbariskt om orakade kvinnokroppar. What's the fucking deal? Så är vi födda, man som kvinna, och vem är någon  att tala om hur någon annan människa bör se ut?

Nä just det. Den som säger att någon är okvinnlig baserat på mängden hår i en armhåla bör ta sig en lektion i biologi. Och släng in en stor portion folkvett däri också.







Idag är en sjuhelvetes viktig dag!

 



8:e mars och Internationella kvinnodagen. En dag som firas för att uppmärksamma de orättvisor som drabbar kvinnor världen över varje dag. Som ska belysa problemen i en värld där kvinnor tystas, misshandlas, mördas, våldtas och behandlas som lägre stående människor just för att de är just kvinnor. En dag som är sprungen ur kvinnokampen och världens kvinnors vilja att vara jämlika männen. Att vara en lika stor och självklar del av samhället och inte vara underordnade männen.

Det är alltså inte frågan om nått jävla alla hjärtansdag-jippo många verkar fått för sig. Man säger inte "grattis på kvinnodagen". Nä, det här är en dag fylld av kärlek, makt, höjda röster, fackeltåg, barnvagnsmarscherande (HEJA IDA!), respekt, inspiration, pepp, fest, glädje, kampvilja och framförallt systerskap. En skitbra dag helt enkelt! 

Så hoppas du får en fantastisk kvinnodag! Vare sig du är kvinna eller man.






Tillåt mig småle bäste Herr Kränkt.



Jag tycker det är ytterst underhållande när män
sårat börjar bröla om att kvinnor har räkmacka i samhället idag och att det är ORÄTTVIST med när kvinnor anställs "Bara för att de är en tjejer... NÄÄÄ VAD FUSKIGT!"  Att det är överjävligt att män får stå tillbaka för att kvinnor ska få plats osv.

Ni är medvetna om att ni talar om något kvinnor känt på rätt länge va? Tydligen har ju en räkmacka pga din könstillhörighet varit superduper så länge män som grupp inte blivit drabbade. Att man nästan uteslutande anställts i första hand och att kvinnor så ofta valts bort pga att de är just kvinnor.

Ja, orättvisor är ju förjävligt när det drabbar dig. Är det då inte dags att vi jämnar ut dem lite?