Mighty alrighty.
Yes. Här sitter jag och känner livet i mig. Om en med livet menar kaffe. Och det gör jag för det mesta.
Idag var första gången jag kände en förnimmelse av höst i luften. Och jag älskade det givetvis. Hösten är min grej. VERKLIGEN min grej. Och app app app, nu följer ej en platt redogörelse om hösten som nystartens tid osv för jag antar att ni läst typ tre handfullar sånna texter sedan juli började dra mot 20-nånting. Jag tänkte bara konstatera att hösten är här och det här med att ta sommarpaus från saker är nu slut. Så: Konstaterat.
Det är så mycket jag låtit vara i sommar. Som bloggen. Och huset. Och barn...uppfostran (?) tydligen. Jösses vad förvildade de har blivit. Men det ska väl anses vara härligt och frigjort - så vi säger väl så. Men i veckan när Ian satt naken på bordet och slevade i sig spagetti med foten och med sina lungors fulla kraft kungjorde att han tänkte gå ooh lägga sig klockan "kvart i aldrig" kändes det allt annat än härligt. Som ni kanske förstår.
Han har förövrigt hunnit växa sig så stor, min minsta. Liksom växt ifrån blöja och middagssömn och hela tjotaballongen. Och har jag sagt att han börjat på STORBARNSAVDELNINGEN på föris? Nä, jag har ju inte sagt något till er bloggläsare på hur länge som helst. Men så är det, Storbarn, det är vad han är nu. Och nästa vecka fyller han tre. 3. TRE (!?). Han flyttade ju precis in i min livmoder för sjutton.
Och den här då? Som fyllt fem nyss. Och lärt sig cykla, typ simma och hur en gör när en ringer på hos kompisar och frågar om de vill komma ut och leka. Ah, fråga inte mig vem den där tonåringen är? Jag är bara mamma till småglin.
Eller?
Nähä.
Okej.
Så kan det gå. Så underbart jäkla najs <3Eller?
Nähä.
Okej.
