Ännu en lista i väntan på inspiration till andra viktigare skriverier.


Hittade en gammal skicka-runt-till-bloggar-du-läser-utamaning från i våras som jag glömt att göra. Så jag gör den nu! Nu när jag måste ha annat att skriva om än graviditetsbesvär. Men tyvärr har jag glömt vem som skickade den... sorry.

1. Vad är meningen med livet?

Att leva det efter bästa förmåga (AAAAAAH SE UPP! AKTA KLYSCHAN liksom men ändå).

2. Hur skulle du beskriva dig själv med fem ord?
Medveten. Smart. Positiv. Lättsam. Nojig.

3. Om du bara fick välja en maträtt att äta i resten av ditt liv, vilken?
HAHAHAHA skulle den här va klurig? Nä du, listamakare då får jag allt ta och göra dig gruvligt besviken. Nasi Goreng från China Town i Skövde blir mitt val. MMMMMM fucking HUM och lätt som en plätt! 

4. Är du lycklig?
Jadå - visst är jag det!
Vissa dagar är bra, andra bättre. Vissa är skit. Men lycklig, ja det är jag ändå men inte som en konstant känsla. Jag ger inte ett skit för det där tjafset om den "totala lyckan", den lyckan finns inte. Det är ett unket säljknep för självhälpsböcker och må-så-himla-bra-föreläsare. Klart vi människor mitt i lyckan är olyckliga också, inget är konstant, speciellt inte känslor.

5. Vilket är ditt drömresemål?
Världen.

6. Har du någon oanad talang?
Jag är grym på att lagra låttexter, nästan löjligt bra, och så har jag har ett fantastiskt sinne för färg. Bra i sängen, bra på att äta choklad med andakt och bra på att fånga getingar i glas och släppa ut dem i friiiiheten.

7. Hur många barn vill du ha?
Minst tre, möjligtvis fyra om jag nu orkar att ge dem alla samma förutsättningar och precis in i procenten lika mycket kärlek. Och tvätta all tvätt, laga mat, hålla ordning på alla grejer, trösta, vagga, nattvaka, ta alla till dagis/skola, skjutsa till alla fritidsaktiviteter, hålla koll på dem, hantera tonårstrots, försvunnen på nätterna och översovande pojk-/flickvänner på ett bra sätt, fixa studentskivor, examensmiddagar, bröllop och acceptera ivägflugna barn på jordenruntresor... AAAAH! Två kanske räcker ändå... fler verkar bli min död.

8. Vilket råd skulle du ge dig själv som fjortonåring?
Sluta inte vara barn, vuxen ska du vara hela livet. Och måla inte på så jävla mycket kajal - det ser verkligen förjävligt ut!

9. Är du romantisk?
Nja... Eller nä. Det är jag faktiskt inte. Jag blir fnissig och obekväm i uppenbart romantiska situationer. Fast jag älskar att se Jocke i ögonen och säga "Jag älskar dig" med eftertryck och mena det så hjärtat värker. 

10. Vad ska du äta ikväll?
Köttbullar, spaghetti, ketchup. Så blir det när tvååringar väljer.
Jäkla dagismat... gruffar Jocke. Italienskt! menar jag på.

11.Tror du på Gud?
Gud nej!




Och nu, gör din egen du som läser, och gör mig sedan uppmärksam på vart jag kan läsa dina svar.



Tack alla ni, från norr till söder.


Jag vill bara passa på att tacka och sända tusen och åter tusen liter kärlek åt er läsare. Tack så in i helvete för att ni de senaste veckorna överöst mig med positiva tankar, fina ord och peppande komantarer.

Ni ska bara veta hur många gånger klumpen i halsen växt sig så stor att jag fått svårt att svälja den och hur många gånger mina ögon glansats och jag har varit tvungen att blinka och torka mig ögonvråerna när jag läser allt fint ni skriver.


NI ÄR FANTASTISKA, och kunde jag skulle jag vilja tacka er personligt allihopa. Krama om er. Fast allra allra helst hade jag velat göra såhär, fast bytt ut "TV-avgift" mot "PEPPAT ETT ÖVERGÅNGET PREGGOOO"! 



Tack igen!
 
 

v41+0 - alltså fucking vecka fyrtiotvå.






jahej.

Nu idag tar jag steget in i fyrtioandra veckan. Jag kan inte ens tro att det är sant när jag skriver det. Jag som var rädd att mina barn skulle få samma födelsedag liksom. Hahahaha! 18:e augusti, det är ju 11 dagar sedan. Nära ögat där! Jasåatte...

Men nu jag har bestämt mig.
 
Idag är sista dagen jag skriver om min graviditet. Resterande (?) dagar av den kommer inte behandlas annat än förlossning och en ev. igångssättning den 4:e september. Men fram tills dess - gravidfritt i bloggen! Skönt va? Känner också att det tar en himla massa energi från båder er och mig när jag bara skriver om att inget händer. Blir sjukt ospännande att läsa, det förstår jag.

Men då kör vi en lite samanfattning av hur läget ser ut såhär långt tycker jag, så får vi helt enkelt se när lilla nya (som jag nu döpt om till lilla sega) behagar att entra världen. Är ni med på det? Jo, men så bra då.

Sista besöket hos MVC avklarades igår och siffrorna såg ut som följer:

SF: 37 cm, alltså samma som förra gången
Lilla Segas hjärtslag: 140 slag/min
Lilla sega är rörlig och vild i magen, vilket BM tror är en del av förklaringen till varför det inte sätter igång.
Hinnsvepning nr 2 - resultatlös so far.
Fortfarande 1-2 cm öppen med mogen tapp, alltså har mina sömnlösa nätter och förvärkar från helvetet inte gjort någon som helst inverkan på min bakåtsträvande livmoder. Kul.
(Här fällde jag några bittra tårar och den lite tafatta barnmorskan jag har var suuupernära att klappa mig på axeln med sin använda gynhandske innan hon kom på sig, och drog tillbaka handen som om hon hade bränt sig. Lite roligt och jag slutade gråta). 

Annat arbete för att få igång det hela redovisas enligt nedanstående lista:
 
Färdknäpp (alltså samlag för er som inte talar födabarnska) : CHECK CHECK DUBBELCHECK
Slempropp (ursäkta): Check
Storstädat: Check
Tvättat galna mängder tvätt: Check
Låååånga promenader: Check
Sprungit i trappor: Check
Burit 12-kilos unge upp och ner för 6 trappor varje morgon/em: Check
Brutit ihop: Check
Kommit igen: Check
Använt alla kläder i BB-väskan: Check
Ätit upp all förlossningsproviant: Check
Skickat iväg Jocke på bortamatch med fotbollen/på 2h 45 minuters biobesök/på mobilen onåbart kvällsjobb: Check

Och sådeles har inget hjälpt...
Men nu lämnar vi det bakom oss och kör på mot framtids segrar.
Så då har jag bara en fråga till er: ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄR NI MEEEED MIG!?


(säg ja, annars bryter jag ihop igen)



PS till DS.


PS. Nu plockar jag bort min babyticker i vänsterspalt. Det står bara 7 dagar och bebisen har försvinnit. Inte ens den orkade stanna därinne så länge. Gjorde något roligare helt enkelt. Och det är så jävla förnedrande att se. DS.

blöööh!

Att se något gott i allt.


Hej.

BF+6 idag och... NÄ! Sluta inte läsa, det blir bättre! Inget gnäll - what so ever. Eller ja, eftersom det nu kan anses som en mänsklig rättighet för mig att gnälla lite, kan jag ju givetvis inte garantera total gnällfrihet, men jag ska göra mitt absolut bästa för att låta bli. Okej?

Idag hade jag nämligen tänkt att skriva en lista på vad som faktiskt kan anses som POSITIVT med att gå över tiden. Ja, ni hörde rätt. Lite bra grejer finns det dock. Jag säger inte att det väger upp bebisbristen, jag säger bara att ALLT inte är nattsvart.
Än.

Men till det bra:

- Man får enligt svensk lag ha sitt äldre barn ordinarie tid på fsk, från det att bebisen är beräknad. Det betyder alltså att jag kan vara hemma själv på dagen och ägna mig åt min favoritsyssla just nu. SOOOOOVA, och lyssna podcaster.
- Många närstående erbjuder sig att komma hit och hjälpa till. Exempelvis med städning, disk och storhandling. Även om jag ännu inte utnyttjat det särskilt känner man sig lite skönt mäktig i att kunna ringa hit mamma på ett damsugningspass.
- Det är lätt att få lathjälp av sin livskamrat. Man lägger en hand på magen, grimaserar lite lätt och säger: "ojojoj vad det känns jobbigt/ömt/ont skulle du kunna... (och här placerar du in din önskan tex hämta vatten) och personen i fråga lär lyda dig i 99,9% av fallen. Jag svär!

Så allt är inte pest och pina, inte jämt iallafall.
Men så kommer det en enda hjärndöd kommentar i sil med "AHMÄÄÄH! Har du inte fött ÄN????! Hur länge har du gått över, måste va typ två veckor nu ällä?? Miiiinst!"

Och mörkret faller åter.
Då får iallafall min sambo jobba sjukligt hårt på punkt nummer tre på listan. Det är ju inte mer än rättvist.



- Taaack älskling. Har vi choklad hemma? Inte det... Orkar du... åka och handla det då? Bra! HEJHEJ!



Ett snopet slut.


Ja kolla här ba'...


GISSNINGSLISTAN 3.0


Emelié: 10 augusti, 4052, 49 cm, pojke.


Malin
:
 
12 augusti, 4020g, 52cm, pojke

Mamma/mormor: 12 augusti, 3750g, 48 cm, flicka.

Jenny:
 13 augusti, 3800 g, 49 cm, pojke


J: 13 augusti, 3125g, flicka.

Clara: 14 augusti, 3400g, 49 cm, flicka.

Mikaela: 14 augusti, 3610g, 50 cm, pojke.

Alabama: 16 augusti, 3750 g, 51 cm, pojke

Johanna16 augusti, 3350 g  49 cm, flicka.

Mari: 17 augusti, 3740g, 53 cm, pojke

BF, senaste mens: 18 augusti

Jocke aka Pappa till ongen: 18 augusti, "typ som Iris i vikt och längd", flicka.


Fina: 17 augusti, 3400g, 50 cm, flicka

JAG: 19 augusti, 3650g, 51 cm, pojke

Anna19 augusti, 3790g, 52 cm, pojke

Emilia: 20 augusti, 3248 g, 49 cm, flicka

Johanna: 20 augusti, 3450 g, 50 cm, pojke

Zandra: 20 augusti, 3320g, 50 cm

BF, ultraljud: 21 augusti


Mari: 21 augusti, 3700 g, 52 cm, pojke

S: 21 augusti, 3291 g, 50cm, flicka

A: 22 augusti, 3950 g, 51 cm, pojke

Ebba: 22 augusti, 3450 g, 51 cm, pojke

Malin: 23 augusti, 3450g, 51 cm, flicka

Jo: 25 augusti, 3987 g, 51 cm, pojke

Madde: 26 aug (sorry), 51 cm. 3450 g, flicka


INGEN av er hade rätt. INGEN!
Inte ens Madde som jag ändå tyckte tog i rätt ordentligt, och nu är gissningarna slut men lilla nya ligger fortfarande där inne och flinar. Slår en nonchalant spark upp mot revbentet, lägger händerna bakom huvudet och blundar, som för att säga "Morsan, jag stannar nog ett tag till".

Så vad gör vi nu? Ska vi köra en omgång till? Jag gissar allvarligt på runt jul.

äh.





Att ha ont och hur man tacklar det.

Har fin ensamkväll med Jocke.
Spelar musik, ser på film, pratar.
Ont i magen.
Går och lägger mig.
Ont i magen.
Sover en timma.
Vaknar - ont i magen.
Somnar.
Sover 30 minuter.
Vaknar - ont i mage plus rygg.
Vänder runt i sängen en timme.
Ont. Ont. Ont. Mer ont.
Somnar.
Vaknar - ont i ryggen.
Går upp.
Ont mage och rygg.
Uppe en timma.
Ser att Jocke lagt in text på bloggen innan han somnade. Fin - handlar om en vän.
Dricker vatten. Ont.
Tar två Alvedon.
Lägger mig.
Somnar.
Vaknar kl 6.
Ont.
Går upp.
Ont.
Lägger mig i soffan.
Inte i ont.
Ligger en timma, en och en halv.
Inte ont.
Skriver detta sjukt trista inlägg.
Småont mage.
Känner mig uppgiven.
Trött.

*fulbölar in i kudden*

God morgon, BF+5...







Vaknar


Australien och Bandet

Borta. Du är iväg. Vet vart du är. På andra sidan klotet har du hittat din kärlek. Livet. Är du dig lik vet jag vad du gör. Håret växer, Iris växer. Röksignalerar dig kvällstid och avgudar dig dagtid. Hatar att jag älskar det du gör, hoppas du skriver som jag. Du gav mig The Cat Empire och jag hoppas kunna ge dig Orange Apple. Du var hemma och vände. En månadslön senare var du borta igen men du lämnade våran pant. Många flaskor har vi delat. Många kvällar har vi krönt.

 

   

 

Rött som vitt. Stark som svag. Mitt är ditt. Du som jag.

Drömmar vi delat. Vi som vågat. Saker vi velat. Musik vi sågat.

Kvällar vi stupat. Tjejer vi generat. Händer vi kupat. Orange Apple var menat.

 

 

 

Från ingenstans, mitt i låten så står du bara där med en halvdrucken starköl och stickad tröja. Vilket kräk du är, vilket underbart fantastiskt kräk du är! Ett år är ett minne blott när du knackar på våran dörr. Bockskägg och dreadlocks kröner ditt alltid så välkomna skratt. Vi tar oss en cigarett och allt är som det borde vara och som det en gång varit. Balkongen är för stor för oss båda men för liten för en tredje part.

      

 

 

Rött som vitt. Stark som svag. Mitt är ditt. Du som jag.

Drömmar vi delat. Vi som vågat. Saker vi velat. Musik vi sågat.

Kvällar vi stupat. Tjejer vi generat. Händer vi kupat. Orange Apple var menat.

 

 

 

Planenligt är bolaget nästa hållplats och snart är festen i full gång. Skratt blandat med tårar och minnen leder oss in i världen vi älskar. Att dela en flaska rött med solen i ögonen. Går in och byter en blöja för att sedan tända två cigg och ge den ena till dig. Musiken talar om för oss att vi inte ska bry oss. Vi borde sitta kvar här ett tag och bara finnas. Inte känna efter, inte prata i onödan. Dricka för mycket och glömma bort tiden. Dom andra kan vänta. Dom borde vara vana. Varför börja bry sig nu?  

 

 

 

Rött som vitt. Stark som svag. Mitt är ditt. Du som jag.

Drömmar vi delat. Vi som vågat. Saker vi velat. Musik vi sågat.

Kvällar vi stupat. Tjejer vi generat. Händer vi kupat. Orange Apple var menat.

 

 

 

Jag stod bredvid dig när du sa ja. Din mormor fick mig att gråta när jag höll tal. Jag kramade om dig och sa att jag var stolt över dig.

 

Borta. Borta. Borta. Hemma snart. Inga tårar. Allting är precis som det ska och det alltid kommer att vara. Ses snart min vän.

 

 

 

Rött som vitt. Stark som svag. Mitt är ditt. Du som jag.

Drömmar vi delat. Vi som vågat. Saker vi velat. Musik vi sågat.

Kvällar vi stupat. Tjejer vi generat. Händer vi kupat. Orange Apple var menat. 


Ett beslut.

Alltså...

Jag GILLADE den här appen förut. Det gjorde jag verkligen. Den var bra, gav saklig information, små mysiga uppdateringar om vad lilla nya kunde tänkas ta sig för där innen i magen samt hjälpte mig att ha koll på vecka 23 och + vad det nu var för stunden.

Men nu när man passerat utsatt datum har den gått från trevlig till att bli en riktig tölp. Den har nämligen bestämt sig för att börja håna mig, och då känner jag lite att den faktiskt har gjort sitt. Idag har den tillexempel levererat ut informationen att:

"101,4% av graviditeten har passerat,

samt

"Du är nu i graviditetsmånad 11" (som en jävla elefant eller något!)

Och så kan man nästan höra hur den fnissar ondskefullt efteråt: *Tihihihihi...*.

Så nähä du tack! Det var fan droppen! Nu räcker det, voice of satan.


-delete-






Lite fredagsläsning åt er som fortfarande orkar er in hit.


Hoho!

Vid det här laget är väl både ni och jag trötta på inlägg i stil med "Ingen bebis idag heller...", så jag tänkte att jag skulle skriva om något annat istället. Satte mig ner vid datorn, satte på skön musik och väntade in inspirationen. Inget kom. Jag bytte taktik. Tvingade mig igenom en massa idéer jag haft tidigare som ännu inte blivit inlägg men inget känndes rätt eller roligt.
Det känns liksom som om jag inte kan behandla riktiga och viktiga ämnen innan den här ungen är ute.
Allt i mitt huvud kretsar liksom kring det.
Kan inte engagera mig i annat.
Orkar inte vara rolig.
Har inte pillat på kameran sen i juli.
Har inte några tankar om något annat alls egentligen.

Så det får helt enkelt bli ett gammalt bloggknep.
En skön lista.
Eller skön och skön... En lista.
Så ni har nått och läsa överhuvudtaget.

FREDAGSLISTAN:

1. Vart är din mobiltelefon? Breeeeevid mig.

2. Var är din andra hälft? Nu fattar jag inte... sa ju brevid mig? HÖHÖ. Nä, han är på jobbeeee.

3. Ditt hår? Blött och nytvättat. Använde Wella så det luktar 80-talsgott.

4. Ditt humör? Ja. Det är väl en hel novell i sig. Men ska jag samanfatta det skulle det väl vara "på barnafödarhumör" - något frustrerad, något uppspelt, något nedstämd, kär, glad, trött, förväntansfull och uttråkad.

5. Din dagsplan? Föda barn!
Och om det inte vill sig så, hade jag tänkt att slänga upp saker på hyllorna svärfar var här och borrade upp igår, kanske vila lite till, äta nått, hämta fjunet på fsk vid 13.30, sen ska vi packa hennes saker i en väska tillsammans jag och hon, vänta på pappa och vinka av henne när hon ska iväg på äventyr med farmor och farfar i helgen. Sen ska vi lyssna på musik, disskutera lite allmänt och äta hämtmat.

6. Det bästa du vet? Jocke, Iris & lilla nya och all annan familj. Musik, naturen, skriva, Filip&Fredriks-/Alex&Sigges podcasts och kinamat.

7. Drömt inatt? Åh, bara en massa osamanhängande graviddrömmar. Inget av intresse.

8. Ditt livsmål? Må bra, känna mig fri, hus på landet, uppfostra välmående, empatiska och fantastiska barn, ha ett jobb jag älskar.

9. Rummet du är i? Mitt favoritrum i lägenhete! "Arbetsrummet" - kreativt och spela-hög-musik-kompatibelt. Här inne är jag mest mig själv.

10. Din hobby? Skriva. Diskutera. Bry mig. Lära mig. Springa. Fota. Inreda. Musik. Se på film. Internetshoppa. Bygga luftslott.
11. Din skräck? Förlora någon jag älskar (herregud, tårarna svämmar över bara av tanken) och tappa tron på mig själv. Och spindlar.

12. Vart vill du vara om sex år? I vårt kanrriga hus på landet, vilandes i en stor trägård med mycket träd och ett uterum, ateljé i källaren. Jag vill också driva en egen kreativ verksamhet tillsammans med min bästa vän tillka sambo, då äkta hälft, Jocke. Självförsörjande. Bosatta i Sverige under sommaren och i övriga världen på vintern. 3 barn, inga djur. 

13. Vart var du igår kväll? Hemma. Man är ofta det i graviditetsvecka 41 antar jag.

14. Vad är du INTE? Lättlurad, dum, ointresserad, korkad.

15. En sak du önskar dig? Leva länge, tillsamans med mina käraste. En ny dator.

16. Vart växe du upp? Hos mamma och hos pappa. Kläder och ägodelar i väska men med hjärtat hos båda.

17. Det senaste du gjorde? Åt en skogaholmsmacka. Ost och skinka.

18. Dina kläder? Preggovänliga. Mjukbrallor med mudd. Linne, vitt med fläckar på magen. Mormorstrosor <3

19. Din tv?
Avstängd.

20. Ditt/dina husdjur? Ickeexisterande, thank you god liksom. Har stökigt hemma ändå.

21. Din dator? Sjunger på sista refrängen.

22. Din bästa ägodel? Min hjärna.

23. Saknar du någon? Iris, som vanligt bara hon är borta typ 10 min. Mamma och pappa. En vän jag klantat bort i år.

24. Din bil? Äger en halv marinblå Volvo V70 jag lagligt inte får köra pga körkortsbrist.

25. Något du inte tar på dig? Vero Moda-kläder. Trista och sprungna ur ett företag med sunkig kvinnosyn. OCH MAGTRÖJOR MED FRANSAR! HAHAHAHA!

26. Favoritaffär? H&M <3

27. Din sommar? Fantastisk, om än lite tung och pustig. Iris andra och mitt livs bästa såhär långt. Jag och Jocke var lediga tillsamans, vilket aldrig hänt förut. celebert besök från andra sidan jorden, kärleksfull med bröllop och barn och tid över för relationer.

28. Älskar du någon? Jaaaa.

29. Favoritfärg? Gul, turkos, mintgrön, svart.

30. När skrattade du senast? Imorse när Iris tvingade sig in på toaletten när Jocke kissade och vrålade upphetsat: PAPPA PILLESNOPP! KOLLA MAMMA! PILLESNOPP!!!!! KOLLA KOLLA KOLLA!!!!!

31. När grät du senast? Igår: "BUUÄÄÄ! Jag kommer aldrig föda det här barnet, snyft, jag kommer vara gravid för alltid!! UUUUUUUUUUÄÄÄÄH!!! Snyft. Hämta vatten och glass åt mig... Är glassen slut? UUUUUUUUUUUUÄÄÄÄH!!!"


 

Små sommarfötter.



Jag älskar dig fjunet.




En lång natt.

02.15
Bebis: börjar skruva på sig.
Jag: vaknar.
Bebis: börjar sträcka ut benen, vilket innebär att mina revben blir något klämda.
Jag: gruffar. Puttar bort benen.
Bebis: gör om.
Jag: gör om.
Bebis: gör om.
Jag: suckar. Vänder mig om. Hamnar oskönt. Vänder tillbaka.
Bebis: stilla.
 
02.30.
Bebis: Skruvar på sig. Knölar up benen i revbenen. Utför någon typ av supersnabb fotparad. Tramptramptramptraptramptramptramp.
Revben: ömmar galet.
Jag: sätter mig upp. Ilsken. Trycker på bebisens fötter. Vill säga sluta, men känner mig galen av att prata högt för mig själv mitt i natten.
Bebis: stilla.
Jag: Skunker tillbaka mot kudden. Slumrar.
Bebis TRAMPTRAMPTRAMPTRAMPTRAMPTRAMP!
Jag: klarvaken. Vänder mig om. Inte skönt. Skit samma.
Bebis: TRAMPTRAMPTRAMPTRAMPTRAMP *puta med rumpan extremt* TRAMPTRAMP!
Jag: stönar.Blundar. Försöker somna om. Lyckas.
 
03.10
Iris: gnäääääääääääääääääll. Uuuhuuuu. Gnääääääääll.
Jag: vaknar. Lyssnar. Sonar ut. Ingen fara.
Bebis: TRAMPTRAMPTRAMPTRAMPTRAMP:
Jag: sätter mig upp. Trycker. Väntar. Trycker igen.
Bebis: TRAMPTRAMPTRAMP *putar med rumpan*, *viftar med armarna*.
Jag: ställer mig upp.
Bebis: lugn.
Jag: lägger mig ner.
Bebis: skruvar sig. TRAMPTRAMPTRAMP.
Jag "vad i helvete....". Ställer mig upp.
Bebis: lugn.
Jag: går och kissar. Går en sväng i lägenheten.
Bebis: lugn.
Jag: kryper ner. Somnar.
 
04.05:
Iris: UUUUUUUUUUUUUUÄÄÄÄÄÄH! Gnyr. Gnäller. Gråter. UUUUUUUÄÄÄÄÄH!
Jag: går in. 
Iris: sover. Måste drömt.
Jag: kryper ner.
Iris: UUUUUUUUUUUÄÄÄÄH!
Jag: ligger kvar.
Iris: tystnar.
Bebis: goes bananas! TRAMPTRAMPTRAMP *kastar sig fram och tillbaka* TRAMPTRAMPTRAMP. *trycker ner i bäckenet som om hen vill stånga sig ut* TRAMPTRAMPTRAMP!
Jag: fasar för att magen ska spricka och bäckenet hoppa ur led.
Bebis: fortsätter.
Jag: Blir rädd för att hen ska vända på sig. Ringer förlossningen.
Förlossningen: "ingen fara. Ganska vanligt. Somna om du om du kan."
Jag: irriterad. Somna? med de här två dårarna till barn?
Jag: somnar.
 
04.35
Jocke: armbågar mig oavsiktligt i ansiktet.
Jag: klarvaken!
Jag: slumrar.
Bebis: Vaknar. Trampar. Vrider sig.
Jag: dör en smula.
Bebis: håller igång 20 minuter.
Jag: klarvaken.
Bebis: stilla.
Jag: irriterad och trött. Kan inte sova.
 
05.15
Bebis: skruvar sig.
Jag: vrålar : AMENVAFAAAAN! Ger upp - går upp.
Besegrad.



Ett unikt tillfälle att få vara med och påverka.



ÄRADE LÄSARE!


Nu bjuder jag er på en riktig förmån. Ett stort beslut ska fattas och jag vill ha er hjälp. Ni kan nämligen få hjälpa oss att välja namn till barnet.

(Ja, eller... vara med och tycka iallafall...)

Namn på en tös är vi rörande eniga om jag och min karl, så det behöver vi inte bry oss närmare om. Men vid ett eventuellt testosteronpåslag i vår familj står vi och velar mellan två namn.

Jag säger inte säger inte att er röst kommer att bli avgörande. Men ni bjuds här med ett tillfälle att använda er demokratiska rättighet och RÖSTA i komentatorsfäletet på vilket ni föredrar. Så får vi se hur vi ställer oss till det utkommande resultatet helt enkelt, för här inne råder ju min diktatur egentligen. Sambon är min vicepresident och ni, ja ni är väl egentligen mina undersåtar. Fast älskade sådana! 

Då gör vi såhär att jag presenterar namnen och ni röstar i komentatorsfältet nedan.
Är det uppfattat? Inga frågor på det? Nä men då kör vi!




MINA DAMER OCH HERRAR,
JAG ÄR STOLT ÖVER ATT FÅ MEDDELA ATT DETTA ÄR DAGEN
DÅ DU HAR MÖJLIGHET ATT FÅ PÅVERKA I MITT (och farmförallt mitt barns) LIV!

Och namnen vi står och velar mellan ääääääär...



*trummvirvel*




JACK
 
eller

IAN



SÅ! Varsågod och tryck på mentometerkna.. eh... jag menar rösta skriftligt NU!





Om musik inte hjälper så finns det nog fan inget som gör det.

Ni vet vissa dagar.
De som är lite tyngre, de som kräver lite mer av dig som människa.
Det är då jag slänger mig in i musiken och allt känns lite bättre.

Så på recept:
Skithögt med mycket bas - bara underbar underbar underbar musik!

"FÖR DAGAR SOM KRÄVER EN TUNG PLAYLIST"

1. Xavier Rudd - Home
2. The Doors - People are Strange
3. G. Love & Special Sauce - Rodeo Clowns
4. Radical Face - Welcome Home, son
5. Fleetwood Mac - Landslide
6. Pearl Jam - Come Back
7. Nirvana - Heart Shaped Box
8. Mumford and Sons - Thistle & Weeds
9. Nina Simone - Feeling Good
10. Young Galaxy - Cover Your Tracks



Känn efter.
 
 

DIREKTRAPPORTERING!


Ja...
nått barn har det ju inte blivit inatt heller.

Men som min kloka barnmorska sa "Kom ihåg att alla timmar du väntar är timmar närmare bebisen".
Fint sagt av na'. Blev nästan lipfärdig där jag låg utan underbyxor i gynstolen. Av flera anledningar, men hennes ord var en utav dem iallafall. Att hon drog stenhårt i livmodertappen en annan.

En annan tanke som slog mig när jag låg i min säng och vred mig i natt på jakt efter en skön sovställning (mission impossible så att säga), var att jag kanske bör liverapportera på instagram under förlossningen. Så ni som aldrig varit med om en, kan ta del av en live ändå. Kanske kan bli ett bra bildspelsapp att ladda hem via landets alla förldrautbildningar i höst. Byta ut Gudrun Schyman mot 2000-talet liksom.


"Instabirth", blir säkert appnamnet och kom ihåg vart ni läste't först,
och oprofessionell2 på instagram var namnet.


Hinnsvept & redo att föda.


Nyss hemkommen från MVC med ganska gott hopp om en stundande förlossning. Barnmorskan utförde, vad hon kallade det "en troligt lyckad hinnsvepning", då jag hade en mogen tapp och faktiskt redan var öppen 2 cm. Alltid något för alla satans förvärkar liksom.
Så nu håller vi tummarna att molvärken jag just nu känner stegrar till riktiga värkar inom kort. Så. Hörde ni min order? HÅLL ERA TUMMAR!

Andra intressanta siffror för de nyfikna kan vara att jag såhär på BF-dagen hade ett något förhöjt blodtryck, men har glömt siffrorna för det. Hade ett SF-mått på 37 cm, ungens hjärta slog på i 141 slag i minuten och jag vägde 65 kilo, alltså 11 kilo plus. Så bra, bra, bra och helt ok alltså.

Nått lite sämre var dock att lilla nya studsat upp sig ifrån näst intill fixerade läge och nu intagit en lite mer busigt rörlig position igen, i sig inte farligt, men det innebär vid ev. vattenavgång strängt sängliggande innan kontroll på förlossningen är gjord så navelsträngen inte kommer i kläm mellan bebis och fitty. Och det känns ju lite drygt då jag undrar hur schöen jag ska ta mig ner för 7 trappor utan att stå/gå/sitta. Ska Jocke bära ner mig i sina starka armar likt en skäggig Batman-kopia eller blir jag tvungen, eller ska jag säga TILLÅTEN att återinföra barndomens härligaste transportsätt- "halka ner för trappor på madrass"?

Det återstår att se.




Tankar om bloggen.


Den senaste tiden har något som varit uppe som diskussion under betydligt längre tid, börjat visat sig i aktiva beslut bland bloggar jag länge följt och njutit av. Främst rör det "mammabloggar" och andra privata bloggar, som det senaste, en efter en stängt ner, tagit bort eller dragit ordentligt i handbromsen vad det gäller den privata biten om barn, känslor och personlighet.

Vad som ligger bakom utgår jag från är ifrågasättandet, både det publika och det personliga, av att dela med sig av sitt inersta privatliv på nätet till allmän beskådan. Vart jag själv står i frågan är jag lite kluven till. Å ena sidan är jag emot exploaterandet av små, små värnlösa människor på nätet (då snackar vi givetvis barn), där de varken har vetskapen om att det sker eller kunskapen att förstå innebörden av det.

Å andra sidan gillar jag själv att läsa om mamma/pappa-vardag, då jag själv är mitt uppe i den, och värdesätter att information, all glädje, all stöttning och alla bra och sunda tankar om barn man får med sig genom dessa webbplatser. Många av de bloggar jag följt sedan tiden då jag var gravid med Iris, har kommit att kännas som nära vänner och det känns hemskt trist att flertalet nu lagt ner.

Men det är kanske just det där. Att jag känner en vänskapsrelation till en människa jag faktiskt aldrig har förr har träffat. Att jag känner mig nästintill rättfärdigad att få såpass stor inblick i någons privatliv att jag kan relatera till dennes känslor och tankar. Just där är det möjligt att problematiken ligger, när vi tror oss ha rätten till en annan människas privatliv och när vi blir besvikna då den möjligheten helt plötsligt lyfts bort.

När jag själv bloggar gör jag det av ren skrivarlust, påeldad av viljan av att inspirera andra till att man får känna si och får tänka så, trots att man är förälder. Att allt inte bara är mysigt och bra och lätt utan att dagarna då det känns irriterande och tyngre också finns. Jag försöker verkligen att hålla mig personlig men inte allt för privat och absolut inte skriva ut Iris liv i detalj på nätet. Min blogg ska handla om min mammaroll, inte om hur Iris är som barn och dotter åt mig. Vissa saker känner jag absolut att jag kan dela med mig av, tillexempel det hon själv gör till andra genom sin utåtriktade personlighet och glada humör, men mycket, och då menar jag verkligen mycket, låter jag vara oskrivet och osagt. Iris har lika stor rätt, om inte större, att få bibehålla sin privatperson här i bloggen. 

Kan jag gå tillbaka i arkiven och känna att jag framställt Iris barndom på ett sätt som jag kan stå för, även när Iris blir äldre och kanske frågar, har jag lyckats. Och kan jag gå tillbaka och se ett fint dokument över en småbarnstid som aldrig kommer igen, ja även då har jag också lyckats. Finner jag dock att jag exploaterat Iris mer än nödvändigt kommer jag både drabbas av dåligt samvete och ångest då jag missbrukat min position i Iris liv. Det är faktiskt hon som ska råda över vad hon vill och inte vill ha i sitt liv, och då är det min uppgift som mamma att hjälpa henne med det.

Så, än så länge, helt ärligt känner jag inte att jag trampat över speciellt många gränser kan jag rättfärdiga mig själv i mitt beslut om att fortsätta blogga som jag gör. Då jag använder ett personligt språk istället för privata detaljer när jag skriver om vår vardag känner jag att jag både delar med mig av och understryker min personlighet, och vårt liv som det faktiskt är, utan att behöva gå in på detaljer vi vill ha för oss själva som familj och som privatpersoner.  Men, dagen kan ju självfallet komma då detta inte längre känns ok - då kommer jag sluta. Direkt.

För hur mycket jag än älskar att skriva och hur mycket jag än lyfts upp och känner mig uppskattad av er som läser, är ingenting värt min dotters tillit till mig och det faktum att jag aktivt respekterar henne som person.

Och i slutänden, att jag respekterar mig själv.



 

Beräknad förlossning.



Titta på tickern i vänsterspalt! TITTA PÅ DEN!
Ja, men den där lite halvcreepy med en fosterbebis som snurrar runt i en bubbla?
Ser ni den?
Ni kanske får scrolla ner lite...
Sådär ja.
Ser ni vad det står under bebisen?
"0 days to go"
Noll.

Idag är alltså officiellt BF-datum.
Idag ska hen komma, lilla nya.
Men av hen ser jag inte ett spår, trots alla förvärkar samandragnigar, sömnlösa nätter och en mage konstant spänd och ömmande.
Inte en gnutta utkommen bebis.
Vilket såklart är aptråkigt.
Jag hade ju sett för mitt inre (lite naiva må jag erkänna) öga att vid det här laget skulle jag både hunnit dö smärtdöden på förlossningen och sniffat nyfödd i nacken - men nähä. Inte då.
Får se om jag är lika gravid imorgon, då jag går in i den fruktade ÖVERTIDEN. Vilken jag aldrig upplevt då Iris behagade att besöka världen några dagar tidigare än utsatt.

Jag vet inte, men jag får väl försöka se det som en upplevelse som berikar livet det också, om nu så blir fallet.
Har faktiskt ett inbokat besök hos barnmorskan idag. Ska se om jag kanske kan tigga till mig en skön liten hinnsvepning. Snabba på det hela lite.

Kanske.



Magen v 40
Ja jag vet. Ni har sett den förut, men give me a break.
Orkar inte alls ta nya bilder på min mage stup i kvarten, det orkade man bara med nr ett.
Och så stor skillnad är det inte, jag är bara lite mer vätskesvullen nu
och det antar jag att ni faktiskt inte känner att ni promt måste se.



Att fira en tvåårsdag, sådär riktigt ordentligt.

 
Så där ja.
 
Då var Iris två år fyllda och firad för ungefär hundra. Jisses vad vi har kalasat. Från 11-19 hade vi familj indroppandes, med mest aktivitet i mitten runt 14. Iris har fått vara huvudperson, har fått presenter och sång och tårta och ljusutblåsning och hurrarop och grattis hit och dit öst över sig hela dagen. Och inget lillasyskon har behagat komma ut. SÅ. JÄVLA. SKÖNT. för mitt ömmande modershjärta, att dela sin alldeles superspeciella ch egna födelsedag, nä det slipper nog helst varenda unge.

Och Iris har nöjt hållt hov hela dagen. Dansat och klappat i händerna och tjattrat och solat sig o uppmärksamhet och kärlek. Finaste lillaskruttunge. Och jag då? Jo, jag har lett och svarat på mängder av "MÄÄÄÄH! Kommer den inte uuuuut snaaaart?" och tagit emot en himla massa lyckönskningar och order (?) om att föda snart. Jag har hållt god min, svarat jakande på om det är tungt?, om jag är trött?, om jag längtar till det sätter igång? och om jag har känt något än?.

Ja,
Ja.
Ja.
JA!
...förihelvete...

Det mest magiska i med den här dagen, förutom Iris glada blick, är att jag med bebisen vilt lnölande i magen, kasts tillbaka två år i tiden. Att jag nära och intensivt i tanken kunnat PÅ RIKTIGT minnas förlossningen med Iris, då jag låg och vrålade in i lustgasmasken att jag ville dö. På riktigt alltså. Man kan ju tro att det skulle vara något otrevligt, men inte då. Istället rann all nervostet jag trodde fanns inför att möta denna outhärdliga jävla apsmärta av mig och jag kunde se klart att det ju inte, hur otrevligt det än må vara, inte är någon fara. För ur den där ohyggliga känslan av att skäras mitt itu vid varje värk i timmtal, så vet jag nu vad man får för det. Samma dag, ett varmt, nytt, finast-i-världen-barn att förundras över. Och några år senare, en unge som skrattar, dansar, klappar i händerna, river upp papper och snören och tjattrar oavbrutet på sin födelsedag något år efter.




Middagslur på soffan innan gästgäng nummer två anländer.




Rädd för byråkratin.


TJOFADERITTAN!
öh, ja...


Sitter i skrivande stund och krånglar runt på försäkringskassans hemsida.
Urk. Jag får ångest och svettningar över hela kroppen när jag ska göra "viktiga saker" på datorn. Alltså att söka information, navigera mellan en kilometerlång radda av menyer i höger/vänsterkant, hitta rätt, fylla i korekta uppgifter och läsa en massa byråkratiska tillika mycket långa och bestämda meningar, känna mig dum och som om jag pressar staten på heliga skattepengar jag verkligen inte förtjänar att få ut. Ansöka, skicka in och hoppas på det bästa.

Därför skjuter jag alltid upp allt sånt här tills det bara inte går längre. Idag var dagen. Idag var jag tvungen.
Jag vill tro att jag har lyckats bra, gjort rätt, men man vet aldrig. Jag har alltid oturen (och med det menas den slariva persoligheten) att ständigt missa nått livsviktigt litet klick i nån superviktig liten iklickbar ruta, gömd i mängdr av byråkratitext som är totalt avgörande för hela syftet med besöket.
Typiskt. Ingen FP till mig. Ingen förklaring från FK. Börjar ana oråd. Ringer. Får svaret: AMEN LILLA DU! GÅ IN PÅ HEMSIDAN! DÄR STÅR JU AAAALT! *klick*.
Blir förbannad men måste gå in igen... gör om allt med ångesten uppskruvad ytterligare en nivå. Och säkert gör jag fel, då också.

Hu fucking ra.





Fria val formar både identitet och självförtroende.

I vårt hem är det oftast jag som köper kläder åt Iris. Jag vet inte varför det är så då jag och Jocke har samma ideér om vad vi tycker att Iris ska ha på sig och samma värderingar och tankar om vad hennes kläder ska, och framförallt inte ska, förmedla.

Vi köper barnkläder. Och vi köper i alla färger och och alla former.
Byxor.
T-shirts.
Klänningar.
Linnen.
Kjolar.

Inget är "förbjudet" vilket folk verkar tro så fort man säger att man tänker i genusbanor. Visst får Iris ha klänning och visst får Iris ha rosa. Genus innebär inga klädgörbud, det innebär att man tänker steget längre ibland.

För hur skönt är det för en 4-månaders baby att ligga i en hård och oformlig jeansklänning en hel dag, hur söt den än må vara? Hur svårt är det inte för en vild 6-åring att leka och springa i snäva jeans och korta kjolar som korvar och skaver? Och hur tråkigt blir det inte för pojken som blir nekad en klänning för att det är "flickkläder"?
Skitobekbämt! Skitsvårt! Skittråkigt! menar jag.

Men även om det är jag som köper kläderna brukar Iris få välja själv vad hon ska ta på sig. Välja och sätta ihop själv vad hon gillar. Ibland blir det helgalet, men vad spelar det för roll? Hon är ett barn och inte en skyltdocka. Hon är också en individ som föredrar vissa färger framför andra, upplever vissa skor som skönare och inte gillar att ha håret i snodd eller spänne. Då blir det så också. Så om hon tycker att foppatofflor, zebrabrallor och klänning ovanpå det är en match made in heaven, då är det de vi kör på.

Idag valde hon såhär. Tycker det blev störtskönt!




Vidare uppdatering.



GISSNINGSLISTAN 2.2


Emelié: 10 augusti, 4052, 49 cm, pojke.


Malin
:
 
12 augusti, 4020g, 52cm, pojke

Mamma/mormor: 12 augusti, 3750g, 48 cm, flicka.

Jenny:
 13 augusti, 3800 g, 49 cm, pojke

J: 13 augusti, 3125g, flicka.

Clara: 14 augusti, 3400g, 49 cm, flicka.

Mikaela: 14 augusti, 3610g, 50 cm, pojke.

Alabama: 16 augusti, 3750 g, 51 cm, pojke

Johanna16 augusti, 3350 g  49 cm, flicka.

Mari: 17 augusti, 3740g, 53 cm, pojke

BF, senaste mens: 18 augusti

Jocke aka Pappa till ongen: 18 augusti, "typ som Iris i vikt och längd", flicka.


Fina: 17 augusti, 3400g, 50 cm, flicka

JAG: 19 augusti, 3650g, 51 cm, pojke

Anna19 augusti, 3790g, 52 cm, pojke

Emilia: 20 augusti, 3248 g, 49 cm, flicka

Johanna: 20 augusti, 3450 g, 50 cm, pojke

Zandra: 20 augusti, 3320g, 50 cm

BF, ultraljud: 21 augusti


Mari: 21 augusti, 3700 g, 52 cm, pojke

S: 21 augusti, 3291 g, 50cm, flicka

A: 22 augusti, 3950 g, 51 cm, pojke

Ebba: 22 augusti, 3450 g, 51 cm, pojke

Malin: 23 augusti, 3450g, 51 cm, flicka

Jo: 25 augusti, 3987 g, 51 cm, pojke

Madde: 26 aug (sorry), 51 cm. 3450 g, flicka


Som ni ser har fler gissningar fått strykas med ett bestämt sträck. Även bästa Alabama och finaste Johanna ligger också i riskzonen för idag känner jag inget. Näpp. Inte ett skvatt av barnafödarkänslor har jag välsignats med denna dag. Vilket kanske är bra? Kanske dåligt?
Aah! Jag blir galen av att ständigt analysera varenda liten känning i kroppen.

- FREEZE! Vad det där en början till värkarbete?
Nä. Bara en prutt.

- STOPP! Jag tycker mig känna...
....ett kurr i magen.

- NU JÄVLAR ÄR DET JAG SOM...
var lite för sen till toaletten. Inte all nått jävla vatten som gick.


Folk säger att man lär känna sin kropp så bra under en graviditet.
HA! Jag känner ju inte ens skillnad på värkar och gaser. Jag är den felande preggolänken.

Vecka 40.

Nu ÄR det väl ändå dags snart?

6 dagar säger räknaren. 7 säger jag.
Många har redan sagt att det skulle ha hänt i veckan. En del tror att det dröjer ända till 26.

V40 - en lurig vecka helt klart.
Men kolla på magen! Det går inte bli mer gravid än såhär. Så nått måste ju hända. Snart!


Jag blir så trött...

...på allt jävla teknikstrul som börjat sedan blogg.se fixade nytt.

Alltså, jag vet att jag lovordade det i början, tyckte funktionerna var bra och så. Men sen hände nått... ALLT SLUTADE JU FÖR FAN ATT FUNGERA!?

- Jag får inte ut mina inlägg till bloglovin.
- Ni har svårt att kommentera, och jag har svårt att svara.
- Felmeddelande efter felmeddelande varvas med evighetsväntan på att sidan ska ladda.

Ååååå. Jag har verkligen inte tid att sitta och vänta en evighet på att kommentarer, inlägg, svar och bilder ska synas. Jag har ta mig fasen viktigare saker att göra!
Typ vila i soffan, bli upppassad av famiöjen och gnälla på andra i-landsproblem.





Start på veckan, en dag försent.


GOOOOODMOOORGOOOON!
Men oj. Känner mig idag överhurtig och allmänt superpeppad.
Oklart vad som utlöst detta tillstånd men i såna här tider kan man alltid dra till med "hormoner" och skratta lite ursäktande. Så då gör vi det.

Idag har jag lämnat över ansvaret för barnet till den komunala baromsorgen igen efter 7 veckors semester. Iris var eld och lågor när vi närmade oss. DAGIIIS! ALLA KOPISAR! FJÖKEN ANN! FJÖKEN ELISABETH (och så alla pedagogers namn och för den delen, alla kompisarnas också efter det. Mina arma öron). Hon kutade in på avdelningen så fort hennes små ben bar och strumporna utan "halk" tillät och tjöt glatt
"HÄJ KOMMER JAG, IRIS!"
Åh, jag blir aldeles gråtmild av min unges inneboende trygghet. Ville ställa mig i ett hörn av kapprummet och fulgrina en skvätt. Mitt finfjun :')

Nåväl.
Nu vidare till planerna jag har för den här veckan.

Jag har sett attt det blivit poppis att dela med sig av veckoscheman "såhär i bloggvärlden". Så jag ska väl för schöen inte vara sämre jag. Hur intressant det nu må vara låter jag vara osagt, men här har ni iallafall mitt för den här veckan:

Måndag:
 Redan gjord.
Tisdag: Städa. Föda barn?
Onsdag: Föda barn?
Torsdag: Föda barn?
Fredag: Föda barn?
Lördag: INTE föda barn, förhoppningsvis.
Söndag: Föda barn?

Lite luddigt, annars bra, om jag får säga det själv.
Fritt och lite kravlöst sådär.



Igår chillade Iris såhär stadigt i soffan.
Jag antar att hon tagit lärdom av soffchillets mästare, alltså direktöversatt: hennes far.



Vissa dagar.

Det är inte det att jag inte älskar att vara mamma. Att jag inte älskar min unge gränslöst. Att jag inte värdesätter privilegiet jag fått.

Det är bara det att vissa dagar är det lite svårare att se det igenom irritation, uppgivenhet och inre stress.

Idag när Iris vägrar att sova. Vägrar att lyssna. Använder diverse ömtåligheter som leksaker. Vrålar "nej dumma mamma!" och ålar sig skrikandes på golvet när jag invänder. Vägrar äta. River mig i håret och sparkar hårt när vi byter blöja.

Kaaaan själv!
Viiiiill inte!
Dumma mamma!
Neeeeeej!

Det är tufft att vara liten och sprängfylld med känslor, det begriper jag. Men det är tufft att vara mamma också.

Fast nu somnade Iris här bredvid mig i sängen.
Ååå. Hon är så ljuvlig när hon sover.
Man riktigt längtar efter att hon vaknar igen.
Ska bara pussa henne lite på pannan.
Min klimp, mitt finfjun, min perfekta unge som jag älskar så myck... HEJ mamma!
Iris bajsat! Iris byta själv!
Nä. Mamma byter Iris.
NÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!! DUUUUMMAAAAA MAMMAAAAA!

...



I arla morgonstund.


Klockan kvart över 5 är tydligen bästa tiden för Nemo och välling.

Enligt barnet alltså...




Att gnälla av sig en smula.


Nä. Vet ni va.
Jag är så trött på att vara med mig själv just nu! Det känns som om jag har två jag. Ett väldigt, öö ja.. "gravidigt" och ett som är jag egentligen. Ett betydligt piggare och roligare jag.

Den ena sidan är hängig, smålynnig, söker efter förlossningstecken non stop och bekymmrar sig över att vara stor, trött, svullen och finnig. Och dessutom jävligt ful i håret. Vill bara vara ifred. Inte träffa folk, för det enda man får höra är att man är gigantisk, inte har fött än eller så skrattar nån bara åt hela grejen.
Detta jag vill helst ligga i soffan och bara vila. Viiiilaaa... Va ifreeeed.
 
Den andra sidan är jävligt rastlös, vill hitta på en massa saker, träffa folk, gå ut och motionera, är himla pepp på bebisbestyr och plockar, bäddar och tvättar med bebisprylar och kläder. Vill blogga, skriva och fotograftera och allt sånt där jag tycker är kul, när jag mår bra.

Och så kommer kroppen ivägen. Tung och värkande. Som ett ok att släpa på. Nått som håller mig tillbaka, både fysiskt och psykiskt. Skitjobbigt tycker jag att det är.
Och nu gnäller jag inte på det fantastiska att kroppen håller på att ge mig ett barn. Ett fint och perfekt och efterlängtat barn. Lillasyskonet. Nej, inte för allt i världen!
Jag är bara så otroligt otålig tills jag får min lilla unge, och tills jag får min kropp tillbaka.
Min starka, aktiva, friska kropp som jag älskar så mycket. Trots en rätt sladdrig mage och bröst som vilar lite plattare mot revbenen än förr.
Jävlar vad jag saknar den och friheten att kunna röra sig, lyfta, bära, springa, skynda sig på, gå i trappor, inte ha ont, leka med Iris och gå ut på långa promenader.

Jag saknar mig själv.
Och jag längtar så otroligt efter lilla nya nu när det är så nära.



Här skulle nån passande bild ligga och pryda skärmen. Men jag orkar inte leta i mapparna.
Än mindre ta fram kameran, eller böja sig ner efter iphonesladden. Tyvärr.




Uppdateringar.


Låt mig få presentera en ny version av gissningslistan!


Denna uppdaterade version, inleds tyvärr med en strykning.
Sorry Emelié, ingen bebis igår. Och ingen idag heller om jag känner min kropp rätt. 

Nu sätter jag hoppet till er som gissat i veckan, för jävlar vad gött det vore om lilla nya bestämde sig för att se dagens ljus innan helgen, så storasyrran kan få fira sin födelsedag ifred. Nu och för alltid.
Så komsi komis lilla bebis.

Emelié:
10 augusti, 4052, 49 cm, pojke.

Malin
:
 
12 augusti, 4020g, 52cm, pojke

Mamma/mormor: 12 augusti, 3750g, 48 cm, flicka.

Jenny:
 13 augusti, 3800 g, 49 cm, pojke

J: 13 augusti, 3125g, flicka.

Clara: 14 augusti, 3400g, 49 cm, flicka.

Mikaela: 14 augusti, 3610g, 50 cm, pojke.

Alabama: 16 augusti, 3750 g, 51 cm, pojke

Mari: 17 augusti, 3740g, 53 cm, pojke

Johanna16 augusti, 3350 g  49 cm, flicka.

BF, senaste mens: 18 augusti

Jocke aka Pappa till ongen: 18 augusti, "typ som Iris i vikt och längd", flicka.


Fina: 17 augusti, 3400g, 50 cm, flicka

JAG: 19 augusti, 3650g, 51 cm, pojke

Anna19 augusti, 3790g, 52 cm, pojke

Emilia: 20 augusti, 3248 g, 49 cm, flicka

Johanna: 20 augusti, 3450 g, 50 cm, pojke

Zandra: 20 augusti, 3320g, 50 cm

BF, ultraljud: 21 augusti


Mari: 21 augusti, 3700 g, 52 cm, pojke

S: 21 augusti, 3291 g, 50cm, flicka

A: 22 augusti, 3950 g, 51 cm, pojke

Ebba: 22 augusti, 3450 g, 51 cm, pojke

Malin: 23 augusti, 3450g, 51 cm, flicka

Jo: 25 augusti, 3987 g, 51 cm, pojke

Madde: 26 aug (sorry), 51 cm. 3450 g, flicka





Nej.



Jag ligger inte och föder.
Det är bara det att jag nu är så stor och orörlig att jag inte kan sitta vid datorn. Mina armar räcker inte till såhär i v39.






Bebisbestyr.


Vänner!

Ingen bebis än... (hohoho kan se er sitta med långa näsor efter rubriken och ba: nähepp...) men att det är nära nu, det känns kan jag lova er. De senaste tre nätterna har jag antingen vaknat av, eller försökt somna ifrån, molvärk, kraftiga samandragningar och annat förlossningsrelaterattjofs.

Nu har jag haft förvärkar/samandragningar ordentligt en hel dag och kroppen känns mör som efter ett hårt träningspass. Liksom öm och supertrött.
Dessutom har magen droppat ner ordentligt och ungen där inne bökar sig nedåt med en kraft att jag snart tror hen lyckas få sin mamma att skita på sig. Men men. Vi håller ställningarna, så gått det går, ändå.

Så jag pringer i trappor, städar, tvättar och hänger upp den, flyttar möbler, packar BB-väskor, tar långpromenader, färdknäpper och äter annanas. Funderar också på att köpa det där hypade hallonbladsteét alla slutspurtsgravida dricker litervis av.

Fler förhoppningsvis igångsättande metoder efterlyses! Vad fick igång din förlossning?
Eller, om du så vill, berätta bara hur den startade. Jag behöver peppning nu.

(Och ni som vill vifta med fingret och säga att det INTE FINNS något sätt att skynda på det, ni kan hålla tyst! Det är typ lika oartigt att säga en sådan sak till ett sprickfärdigt preggo, som att viska till ett treårigt barn på julafton att tomten inte finns).




Ett aktivt beslut.

Häpp! Nu är vecka 38 här
"20 dagar kvar till BF" säger mätaren.

Nu är det fan jag som börjar springa i trappor... Tjosan!



Bebismage, komplett med bristningar och utsmetad navel.

 



HEJ VÄNNER! Jag heter Matilda är 26 och allmänt awesome. Jag är dessutom morsa och feminist. Vidare skulle jag påstå att jag både är rätt rolig och lätt att älska.

SEN PODDAR JAG OCKSÅ. Tillsammans med min kollega MOA sänder jag "Moa&Matildas podcast" med 250.000 lyssnare i månaden. Ni kan lyssna här eller via iTunes.



Vill du prata närmare med mig? oprofessionellblogg@gmail.com



bloglovin