Att som litet barn vakna mitt i natten och kräkas rakt ut, över sin madrass, sitt täcke och sin viktigaste ägodel i hela världen - tygelefantan Leffe, är inte roligt. Antagligen är det rent av skrämmande.

Att som mamma/pappa vakna upp till ljudet av hulkande gråt, gurgel och ynkliga - jiiielp.. jiiielp... uuus.... äkklit... jiiilep!, det är inte heller roligt.

Att tvångsduscha, och trösta och hjälpa med kräket, vyssa, och slänga sängkläder i tvätten, skrubba golv och madrasser, breda ut handdukar i stora sängen och åter igen trösta och klappa och söva om uppskärrat barn - det går av bara farten.

Men sen, när barnet sover med sin varma sjukhet, sin med tvål, blandade kräklukt, och sin lilla hallonmun nära nära mot din kind - det är då du önskar dig så långt bort därifrån som bara möjligt. För i ärlighetens namn, när jag om några dagar antagligen insjuknar i samma åkomma, lär det inte finnas någon där som vyssar, hjälper med kräket, klappar och håller om. Nä, tvärt om.