Yesbox. Nu är det bestämt. Den här lilla kvartett-familjen ska flytta till hus! Ett hus med trägård mot naturen, med grannbarn, lekplatser, fotbollsplaner, tvättmaskin och badkar. Ni hör ju, det är paradiset vi pratar om här. Tvättmaskin! *hela den vuxna delen av vår familj spontangör vågen*

Det hela kom sig av att mina svärisar en dag sa:
Hörenini, vi ska flytta till stan. Vill ni ta över vårt hus?

 

Och vi ba:
Ja det vill vi. Jättegärna vill vi det!

Och så har saker styrts upp och grejats med och i veckan blev det klart! I juni lämnar vi stan och flyttar ut på... eh ja, landet är det väl inte... Men nästan. Stöpen heter stället och det är en liten ort ca en mil utanför Skövde (Hoj hoj Stockholmsläsare, ni måste ju typ tänka "finns det ens liv så långt ute på landet...?" obs. ironi.)

Men alltså, det känns så himla rätt!

Först skavde det lite i mitt hjärta. Dels att lämna stan (born and raised ya' know).

Dels såg all svensk films sorgliga uppväxtskildringar av att växa upp i landsbygdsort och ba: GAAH TÄNK OM BARNEN KOMMER MÅ PISS HELA LIVET? BRÖÖÖÖL!" Sen sansade jag mig och tänkte att den eventuella sorgen behöver vi inte ta ut i förskott. Förhoppningsvis kommer vi alla stortrivas. Och VET ju att barnen gör det redan. Vi lånade huset hela förra sommaren och det var hur lajban och härligt som helst. Och då lär den här sommarn bli ännu bättre, när det faktiskt är vårat.

Nu vet vi.
Nu vet ni.
Det ska bli skoj det här!

Trädgård, åkrar och bäckar - precis utanför dörren.

 

Iris är fyra år.
Fyra år och klokast i världen.
Fyra år och roligast i världen.
Fyra år och snällast i i världen.

(Obs! Skulle vi fråga henne själv är hon inte fyra år. Hon är fyra och ett halv. Faktiskt och så det så. Men ändå).

Alltså, jag skulle kunna skriva ett fyrtio meter lågt blogginlägg, en hel trilogi och ett komplett uppslagsverk över hennes totala awesomeness. Men jag tänker att det kanske kan räcka med några ord, för stunden. Jag vill egentligen bara säga nått om att vi i det här hushållet har det så lyxigt när vi dela våra liv med en liten person som är så fin som Iris. Iris som med en fyraårings vokabulär och ordföråd, förklarar hur hemsk och fel det är att Elsa i Frozen är ledsen för att hon är annorlunda och att det "faktiskt är BÄST att vara annorlunda!" 
Eller när hon försiktigt lägger sin arm om Ians axlar i soffan och berättar att han kan få lägga huvudet på hennes axel, om han vill. Det skänker mig sån jävla lycka.

Eller som idag, när det "avslöjas" av en förskolekompis att Iris ofta berättar om att hon har en hund och en katt hemma (som tydligen heter Kattis och Per <3). Och att hon då bara skrattar och säger:

"Amen! Jag vill så gärna ha en hund och en katt att jag glömer bort att jag inte har det"

Det är då jag förstår vilken supermänniska vi har att göra med här.

 

 

Hej! Här om veckan trillade jag över ett barnpyssel på Pinterest. Grundidén med pysslet var en toarulle vikt som ett hjärta doppad i färg, med mening att använda som en gullig stämpel för barn. Kul, tänkte jag som när en dröm om att leva ett mer DIY-influerat liv, det här kan jag göra med kidsen till alla hjärtans dag.

Sagt och gjort. Jag vek till rullen (obs  jag fick givetvis rulla av ca 10-15 meter toapapper /ej förbered), ropade till mig barnen, hällde upp färg, tog fram papper och berättade hur de skulle göra. Barnen jublade! Inombords jublade jag också. Vilken genialisk idé. Heja Pinterest! Heja mig! 

Inombordsjublet höll dock bara i sig några minuter. Det blev först lite naggad i kanten när Iris blandade ihop alla färger till en enda gråbrun sörja, och tystnade helt i samma stund som Ian fick tag i en flaska färg och spruttade den över golv, tak och möbler. Överraskande nog framgick det scenariot inte av den mjukt ljussatta Pinterestbilden av en glad, kladdfri ettåring med perfekt stämplade hjärtan på sitt i övrigt rena papper. Mina ungar såg ut som de gått en match i lerbrottning. Typ.

Efter 10 minuter var jag och barnen helt slut och satt flämtande på var sin stol och stirrade på röran vi åstadkommit.

En. (1) EN! Teckning med urskiljbara stämpelhjärtan blev det. Möjligtvis var det inte helt värt mödan. Men Iris var nöjd och då kändes iallfall lite lättare att ligga på knä och skrubba färg från nederdelen av köksskåpen. 

Hej inredningskompisar! Inför var vår känner jag inredninslusten spritta helt okontrolterat i mig. Som om jag vore Ronja Rövardotter, webbaserade inredingsshoppar var min Mattisskog och inredningslusten mitt vårskrik, typ. Synd bara att det enda som inte hakat på lusten är min plånbok. Den samarbetar inte alls faktiskt. Den kan få vara Borka.

 

Men ändå. Det är gratis att fantisera, så i mitt huvud har allt det här redan flyttat in innför våran dörr. FATTA att mitt fantasihem är läckert! 

/bygger luftslott + inreder dem

Ja. Min hjärna = såll.
Sedan i söndags ligger ett nytt podavsnitt med mig och Moa uppe på iTunes och i alla möjliga podappar. Ett avsnitt där vi snackar om att syna bluffen. Alltså bluffen som i att alla är så himla profsiga. Har levt ett liv i tron om att alla andra människor är typ profsigast i världen och jag själv en oerfaren barnrumpa. Men icke! Alla är vi människor och allt oftare får jag känslan av att vara värsta proffset. Skön känsla.

Sen pratar vi om saker en aldrig trodde skulle hända och saker och personer (och saker) som vi tillskriver för stort värde. Det och en massa skratt. Kissade typ på mig under inspelningen.
Hoppas ni får en trevlig lyssning!

By the way! Ni är några som frågat om hur det ligger till med podden nuförtiden. När den kommer släppas osv.
Som det ser ut nu släpper vi ett nytt avsnitt varannan vecka. Så håll koll då :)

Kram!

Kamrater! Imorse fick jag ett sms från Moa. Eftersom klockan var lite innan sju kom det sig så att jag fick gnugga ögonen innan jag läste det pga mycket trött. Det stod "Hann med bodypump idag!" Jag blev chockad. Hade människan gått upp typ 04.12 för att rusa iväg på ett bodypumppass innan vanligt fölk kliver ur sängen? Jag gnuggade mig i ögonen igen, och så såg jag att det stod "häng" istället för "hann" och att min kollega inte blivit komplett galen utan bara ville få med mig till gymmet på lunchen. Jag svarade ja, i ren lättnad över att min kollega ej förlorat all vett och sans.

Har sälv inte satt lillfoten på gymmet under ca två månaders tid. Det kom liksom ett väldigt långt juluppehåll mellan mig och mitt gymkort. Det märktes mycket väl kan vi konstatera. Jag fick svimningskänslor redan efter 10 minuter. Men väl på andra sidan passet känndes det bra. Om än något darrigt på hemvägen.

Det finns ju ett gäng saker är i livet som en inte kan föreställa sig ska hända innan... ja, innan de händer helt enkelt. Det är så lätt att tidigt i livet tro sig veta exakt allt om hur en är som person och att den unga verionen av dig är den enda sanna. Utveckling av min person? Haha skulle inte tro det va? Men det stämmer sällan, de där tankarna om att presonlig utveckling aldrig kommer att ske. Nä. Utveckling sker ju alla, hela tiden. Jag skulle till antagligen kunna ränka upp en himla massa saker som jag för några år sedan aldrig i livet never ever ain't gona' happen nix pix skulle hända mig, som nu har hänt. Men då blir vi väl sittade här tills imorgon. Men någa stycken kan jag ändå bjussa på.

Så: Mitt liv i händelser som jag inte trodde skulle hända, men som gjore det ändå.

1. Jag skulle aldrig dumpa min ungdomskärlek
Åh, finns det något mer missvisande än ungdomskärlek? Jag tänkte att det var ju himla behändigt att ha träffat den rätta när en var 14 år. Att vi skulle leva våra liv tillsammans tills vi blev två små vårdpaket med fjuniga hjässor och russinfejs. Oj så romantiskt. Aldrig skulle min kärlek till denna fantastiska person sina. AAAAAALDRIG! Sen gick jag och blev kär i dennes kompis. Ops. Och vi blev ihop istället. Ops igen.

/heartbreak_girl_88

2. Jag skulle aldrig skaffa barn innan 30
Nä. För den här personen skulle kasta sig ut på långa resor. Uppleva varenda kvadratcentimeter av jordklotet. Festa fesa festa som om det inte fanns någon morgondag. Möta spännande människor till höger och vänster och sen, kanske, när jag var gammal som gatan (typ ca 30 år i en 19-årings mått mätt) möjligtvis avla ett barn eller två. Det var planen. Tills jag faktiskt mötte en spännande människa. Och blev jättemegakär i honom? Och fick ett barn? När jag var 22. Ops. Och ett till när jag var 24. Ops igen.

/ännu ej 30 år

 

3. Att jag aldrig skulle bli en sån där cool och självsäker mamma
Det är så lätt att sitta där men en liten yttepyttig bebis på sin arm och tänka: Nä, jag kommer aldrig bli som de coola föräldrarna. Jag kommer aldrig våga ge min bebis mat kryddat med ett endaste saltkort innan hen är typ 28 (och godis ska vi inte tala om?!) Skaffa barnvakt och tycka att det är skönt? Skola in min minililla skrutt på förskolan bland de andra bestarna till barn (obs! åsikt färgad av att aldrig ha träffat fsk-barn innan)? Gå på föräldramöten och ta plats med mina åsikter. Låt låta min unge lära sig cykla utan 20 kuddar bundna runt kroppen. Släppa iväg min lilla guldklimp på livsfarliga simskolor och nerför halsbrytande slalombackar osv osv i all evinerlighet. Men nu är jag ju morsan som skrattar när mina barn snubblar, ger dem socker innan maten, längtar ihjäl mig efter barnvakt. Ops. Vad jag gjorde igår? Jag anmälde Iris till skidskola i Sälen under påsk (inga föräldrar tillåtna). Ops igen.
/cool(are)

4. Jag kommer aldrig ha ett resande jobb

Mest för att det verkade så oerhört omständigt och bökigt. Men har hela hösten farit runt som ett skott mellan städer i Sverige och bara de senaste tre veckorna har jag varit åtskilliga dagar i Stockholm och Kalmar med jobbet. OPs. Vad jag gör just nu? Sitter på tåget till Göteborg. Ops igen.
/SJ Guldkund

Nu skanderar ni (iallafall för mitt inre öga): JAJAMENSAN FATTAS BARA!

*vågen*

Vad säger ni? Ska vi ignorera det faktum att jag låtit bli att skriva ett endaste ord till er här de senaste 23 dagarna och istället klubba igenom att vi kör på som vanligt igen från och med imorgon? Jag har iallafall ägnat den senaste tiden åt att bryta mig ur min skrivkramp och samla på mig en massa blogginspiration. Yes. 

Och: Jag har saknat er! 

Massa massa <3