Sjärnfallet.


Anja Persson fick i media stark kritik då hon kom ut i sitt Sommarprat i P1 och samtidigt "avsade sig att bli en gay-ikon".
Osolidariskt gnälde Ronnie Sandahl och historielöst menade Mian Lodalen, om Anjas vädjan att slippa förpliktelser och vara ett ansikte för HBTQ-kulturen i Sverige. Man talade om att vara feg och inte stå upp för andra homosexuella och man talade om skyldigheter och moral.

Och jag blir jävla så förbannad. Visst, det hade varit bra om Anja slutit upp och gått längst fram i pridetåget. Men vem säger att det är ett tvång? Vem säger att man inte får vara flata eller bög utan att förväntas tänka i politik och "vad som är bäst" för alla andra hela tiden.
Vem säger att Anja måste redovisa vem hon lever med, tänder på, älskar och ska ha barn tillsammans med alls?
Det är inget av vad som förväntas av en heteroperson, så varför ska det vara annorlunda med homo- bi- trans- queer-personer?

Frågan vi bör ställa oss är väl egentligen, varför i helvete vi inte alla jobbar mot bättre villkor och högre acceptans för HBTQ-kulturen, istället för att skyffla över det ansvaret på den redan hårt utsatta gruppen?

Så fråga fan inte vad Anja Persson kan göra, fråga istället vad du själv kan göra.
Är det inte viktigare att hjälp dig själv att bli en bättre medmännsiska, istället för fumligt försöka hjälpa Anja Person att bli "en bättre homosexuell"?




Livet är människans bästa tid.

En graviditet infaller som oftast i en svensk kvinnas liv, efter statistik jag läst i nån föräldratidning men tyvärr inte har orken att länka till, i åldrarna mellan 21-40.
I fertil ålder kallar läkaren det. Jag kallar det prime time of living.

Vi kan ju alla enas om att det rör sig om ett hyffsat brett ålderskick med ett spann på ca 19 år.
Och bra är väl det då man själv ska ha välmöjlighet när barn ska bli en fråga att lyfta.
 
MEN jag har upptäckt något, något banbrytande. Något forskningskompatibelt!
Kvinnor där ute, ni som planerar bebisar. Vänta för bövelen inte allt för länge!
Det kan var farligt! Livsfarligt om vi talar klarspråk med varandra, vilket vi gör i den här bloggen.

Min upptäckt grunnar sig i tesen:
"En graviditet får dig att åldras BIG FUCKING TIME!"

Jag med mina 23, snart 24, levda kan minst lägga på en 30-40 år på min kropp.
Alltså, min biologiska ålder under denna graviditet rör sig i krokarna runt 53-63 år. Jag har gått i ålderdom.
Tänk er vad 30 +år gör mot en 40årings kropp, det blir liksom 70. Jisses.
Nu kanske det finns någon matematisk formel som säger att åldrarna tar ut varandra och går den ena sidan upp går den andra ner osv, vilket bevisas med rader av siffror på en grön griffeltavla av en mattematiker med tovigt hår och glasögonen lite på lut. Men jag står fast vid min tes.

Nu skakar ni på huvudena och säger. - Skitsnack. Det där kan inte stämma! Aldrig i livet.
Men jag ska ge er klara fakta, vänta ni bara.

Tvilvale, se hit:

1. Jag stönar och ojar mig när jag reser mig från sittande läge.
- Ujujuj. Ajajaj. Åååhheeej! *knäcker ryggen med händerna i korsryggen*

2. Jag planerar in en förmiddagslur/eftermiddagslur.
- Det är bäst en gå och lägga en stund sig så en örkar mä.

3. Jag gnäller på solen och önskar molnighet och behagliga temperaturer på en 15-16 grader.
- Nä-ä vet ni va, det är på tok för hett för mig! *sitter i skuggan och fläktar mig med en gammal allers*

4. Jag har inhaldlat stödstrumpor.
- Benen svullnar så förskräckligt, ojade jag mig för kassapersonalen på Apoteket.

5. Jag ha börjart prata för mig själv när jag är ensam hemma.
- Såja, såja, muttrar jag och klappar mig samtidigt på min trinda mage.

6. Jag har börjat köpa kläder i stora luftiga storlekar.
- Den här ser ytterst bekväm ut, tänkte jag om en storskjorta inne på Kappahl (!!!) här om dagen.

7. Jag har börjat bli sugen på gammelgodis.
- Åh, en Frukt & Mandel maraboukaka kanske skulle va gott till kvällskaffet. 

8. Jag somnar tidigt framför TV:n varje kväll med benen i högläge.
- Vilken bra film, den måste jag allt se, och så 2 min senare: - ZZZZZzzZZZZZzzzzZZZZ.

9. Skulle jag åka buss skulle jag blänga ilsket på folk som inte reser sig upp för mig.
- Jaså, här sitter du, ung och stark, medan jag med ömmande leder får stå.
Just snyggt, just snyggt... ja jag säger då dä.

10. Jag ber om hjälp vid handling.
-  Ja hej XX, det var Matilda här igen du. Skulle du kunna vara så rar och följa med mig till affärn och handla tror du? Serdu, mina ben orkar inte med längre så mycket längre...

Vad säger ni nu då? VA?
Sa ju att jag hade belägg för mitt uttalande.


/Professor Oprofessionell





Bullfika - ännu en aktivitet för gamlingar.





Dance.

Inatt drömde jag att jag var DJ.
En fantastisk sådan som vände skivor i rasande fart,
mixade snyggare än Guetta och hade fan så mycket bättre musiksmak också.
Och jag såg ut som sinnessjukt jävla snygga BAT FOR LASHES.
 
Då var det i ärlighetens namn lite tungt att vakna...

Men efter en puss av Iris, en kopp kaffe och en varm dusch är jag på banan igen.
Och DJ, det kan jag ju fan bli ändå.

*söker frenetiskt på nätet efter DJ-kurser*
 
 
 

It's tricky.




Nu har jag enligt min gravidapp, ja förvänta er inte att jag ska ha koll på veckorna, jag har annat att tänka på! Som tex hur fan jag ska fixa en förlossning till osv.
80% av det heliga tillståndet har alltså svischat förbi. Fast nu i slutet är det inte så mycket svisch längre, utan mer stånk och stön.
 
Gå upp ur sängen är ett projekt som heter duga.
Böja sig ner efter saker har man gett upp för länge sedan.
Och att utföra enkel daglig kroppsvård tar proportioner och förberedelser som inför en helmara.
 
Men jag är inte den som klagar!
....
 
jo, det är jag...

För nu börjar det göra förjävla ont i rygg, revben och höfter. Ljumskarna känns ständigt hårdtränade, tänk er sträckningarna från 1,5 h spinning - dagen efter, fast jag knappt motionerat på 8 månader och sömnen - ja den kan klassas obefintlig (hur tänkte naturen där? "Ja, men vi bygger in barnafödningsgrejen med jättemagen i den personen som ska vara uppe hela nätterna och amma skrikbebisen om några månader också. Sömn är ändå rätt överskattat").
Dessutom låg mitt järnvärde på krisiga 85 (vad man nu mäter blod i för enhet) i torsdags - så zoombiefeelingen jag bär med mig ständigt fick en enkel förklaring.
Käkar nu GALNA 300 mg järn om dagen, vilket liksom medför problem rörande tarmfunktioner, som jag inte tänker gå in på här. Om inte intresse finns vill säga, då kan jag skicka ett mail till vederbörande.
 
Fler siffror från MVC skrevs såhär i min journal
 
SF- 31
vilket medför en liten dipp på kurvan. Inget farligt! Bara "heeeeeelt normalt" och faktiskt ganska gött med tanke på min ovilja att klämma ut en 6 kilos bebis genom muttan när det väl är dags.
 
Lilla nyas hjärtslag - 134 slag/min, 
så fortfarande lågt om man jämför med storasyrran som ständigt låg och snurrade på höga 156-158.
 
Vikt på mamma - från 55 till 67 kg, 
Alltså stadiga 12 pannor plus hitills. Sitter fint på baken det!
 
Annars stabilt och bra.
För att hålla sig positiv.



Bumblebee.

Vi är inne i en så otroligt rolig period av Iris liv.

Glad, stursk och med öppna sinnen tar hon sig an sin värld och testar allt man kan tänka sig. Visst, det blir en hel del springa efter, hjärtat i halsgropen på föräldrarna och en rejäl dos tjat och gnat.

- NEJ Iris!
- KOM HIT Iris!
- Du FÅR INTE göra så Iris!
- SLUTA Iris!

Och man känner sig stundom som en riktig tråkig tjatmumrik. En sån där förälder man själv glodde på innan man skaffat egna och tyckte att "Men assååå herregud! Får ungen inte röra sig en milimeter utan tjafs elle!!??!!!??" Och jag försöker verkligen låta henne, så gott det nu går, sköta sig själv. Men tjata, det gör man för det mesta för Iris bästa, då klättra upp på köksbänken, breda ut armarna och dyka inte är en aktivitet att föredra. Även om den i tanken säkert känns både rolig och genomtänkt i Iris huvud.

Och så har vi språket.
Allt som ofta levererar Iris med kraft ur sig meningar uppemot 4-5-6 ord, med det inte sagt i perfekt ordföljd, men ändå. Och vi pöser av stolthet över ungens sätt att hantera sitt språk.
Vi bekräftar, rättar henne ofta inte, utan uppmanar till att bara fortsätta snacka, tjattra på och förklara sig och sina magnifika tankar för oss.

Ibland blir det självklart så härligt fel att man måste skratta högt, även om det kan anses aningen opedagogiskt att vika sig dubbel av skratt åt sin unges sätt att prata.
Men när Iris högt och tydligt deklarerar, inför åhörande massa inne på IcaMaxi, vid frysdisken, att:
 
- Mmm! PISSFINNAR Iris vill ha! Dettegott!,
Och krama en 30-pack fiskpinnar hårt, då är det liksom svårt att låta bli.



Och så slås jag så ofta av tanken just nu när jag ser den här lilla vakna och busiga nunan att:
Dig, dig kommer jag alltid älska gränslöst - vad du än tar dig för. Du har mig fullkomligt fast i kärlek.

HERREGUD - Vad har jag gett mig in på! Varför skaffade jag barn? Jag får kärleksångest. Älskar för mycket...



 

Common pepole.

Men sisådärja!
Midsommar överstökad och veckan efter påbörjad.

Och vilken jävla början det blev.
Jag vet inte hur det är hos er, men i mitt Skövde har regnet öst ner hela. jävla. dagen. blöööööööh!

Så jag och Iris barikaderade oss under filtar och kuddar, sket i att ta av pyjamasen, käkade choklad i soffan och väntade ut stormen. Som liksom inte gett med sig än på långa vägar. Och Iris tröttnade rätt snabbt på att ligga under filten när chokladen var uppäten, så dagen har i stora drag gått ut på att stimmulera en två-åring vars regnkläder befinner sig på förskolan.

Och det, mina damer och herrar, är ett uppdrag som kräver otroligt många steg.
Bara filmtittande är en process som heter duga.

1. Föreslå en film
2. Få avslag. Få 28 nya förslag på filmer ni kan se
3. Säg ok
4. Få barnet att välja en film (20 min)
5. Sätt på film
6. Stäng av film då barnet själv vill trycka in DVD:n
7. Låt barnet trycka in DVD
8. Sätt på film
9. Stäng av film då barnet inte upplever att DVD:n trycktes in rätt
10. Låt barnet trycka in DVD:n rätt (10 min)
11. Sätt på film
12. Bl irrterad på att barnfilmer alltid har så sjukt långa steg och många menyer innan man kan trycka play
12. Se film tillsammans (5 min)
13. Dö av tristess då du sett "Nicke Nyfiken" sjuhundrafemtielva gånger
14. Försök avlägsna dig smidigt
15. Bli lite upprymd då det gick och barnet sitter kvar
16. Sätt på en kopp kaffe
17. Upprymdheten får sig en törn när barnet knallar in i köket och säger "färdig!"
18. Försök övertala barn om att Nicke Nyfiken är jättespännande och måste ses, åtminstonne i 15 min till
19. Följ med barn tillbaka
20. Få ordern: - SITTA HÄJ MAMMA! utdelad
21. Lyd
22. Lyssna om kaffet är klart
23. Bestäm dig för att det är det och res dig upp
24. Säg - Mamma kommer snart Iris och hasta ut i köket
25. Lyssna till - HOOOOOM MAMMA!
26. Gå in till TV-rummet och finn ditt barn uppklättrad på bord/byrå/hylla
27. Plocka ner barn (vinst om högljudda protester uteblir)
28. Sätt barn i soffan
29. Hämta kaffekopp
30. Barn försvunnet
31. Stäng av filmen
32. Sök efter barn
33. Finn barn på toaletten i färd med att pluppa ner saker i vattnet på botten av vattenklosetten
34. Lyfta bort barn (vinst om högljudda protester uteblir)
35. Fråga om barnet inte vill se mer på film
36. Få - JOOOO! som svar. Dubbelkolla. - JOOOOO!
37. Sätt på film sitt kvar
38. Ta fram iphone för att själv slippa se filmen för sjuhundrafemtitolfte gången
39. Lystra till ett *klirrr* och ett - OJ DÅ MAMMA
40. Finn att kaffet är uthällt i ljusgrå soffan. Sucka högt och föreslå annan aktivitet. Något lugnare än att... eh ja... se på film?


Annan aktivitet vi provade på idag: "Kila ner sig i pytteliten docksäng och fastna med benen mellan spjälorna och vråla på mamma och få det till att bli hennes fel". 
En gammal klassiker.




A downside to the upstairs.

 

imorse fick jag glatt utropat för mig av gullig person jag inte sett på några månader:

- MEN OJ VAD DU SER PIGG OCH FRÄSCH UT!
Jag visste ju att det var en lögn, eftersom kl var 07.15 och jag befann mig på förskolan för lämning av smågringigt troll, som dessutom varit vaken sedan 06 och jag själv varken fått i mig kaffe eller borstat håret.
För herregud, jag hade sett min spegelbild precis innan vi gick hemmigrån = not so pigg and fräsch.

Det är gulligt att folk peppar, visst är det, men hallå. Ljug om nått jag inte får motbevisat typ 2567 gånger om dagen. För inte nog med att jag såg mig i spegeln både innna jag gick hemmifrån OCH när jag kom hem igen (sprang liksom dit för att kolla om mirakel skett under den korta promenad vi har till fsk. men nej ingen som helst förbättring) snarare tvärt om då ståläge innebär svullnad i hela kroppen.
Jag somnade dessutom mitt i kurslitteraturen någon timme senare. Dregglade en rejäl pöl i boken "Akademisk argumentation" och fick ett tjusigt pennavtryck på kinden då jag cashade in 2,5 h rejäl snarksömn under förmiddagen.
Som much for pigg and fräsch.

Men nu ska jag hämta trollet lite tidigare, som dansat kring midsommarstång och antagligen kommer ha dille på små grodor hela dagen.
Vi ska nämligen till MVC tillsammans och lyssna på bebisen.
100% mys på den aktiviteten.

Dessutom ska jag tjata till mig ett järnvärde. Förra gången låg jag på 101.
Gissar på fortsatt rejäl nedgång, trots förstoppningspillren  eh järntabletterna jag gnager på dagarna i ända.






 
 
 
 
(Och nä!
Jag har ingen bild på elendet.
Vad trodde ni liksom?)
 



 
 
 
 
 

Join the joyful revolution.




Jag vet inte hur det är hos er, men hos oss yttras orden "KAN HÄLV" typ 10.000 gånger om dagen.
Ingen överdrift alltså! Jag svär på att det är minst så många gånger jag får höra det.
Iallafall känns det som om det vore det...

Det finns inget Iris inte "kan hälv". Allt från att ta på sig kläderna till att typ köra bil samtidigt som hon dricker kaffe, pratar i mobil och framgångsrikt förhandlar med maffian. Ja ni fattar...
Allt kan ungen (enligt henne själv).

Vissa saker uppmuntar vi givetvis. Som att gå själv i trappor, sätta på kläderna eller själv ta sig upp på gungorna i parken. Men vissa saker måste vi ju tyvärr helt enkelt säga nej till.
Exempelvis hacka maten vilt med största köttkniven medan man tittar åt ett annat håll. Att själv klippa sina yttepyttesmå naglar. Eller kaxigt spasera över övergångstället i rusningstrafik, gärna fram och tillbaka några gånger. Samt att välja ALLA varor efter eget tycke i affären.
Det blir liksom så himla mycket godis, blandat med saker folk tappat på golvet, kuddar i rosa ludd, trasiga ägg och 24 flaskor sköljmedel annars.




I will never get enough.

Tja.

Persiennerna är nerdragna.
Musiken är på.
Kläderna sitter löst och bekvämt.
Kaffet är bryggt.
Toaletten besökt.
Frukosten äten.

Time to plugg - och blogga såklart!
Det lär vara enda nöjet jag får idag, trots att solen skiner.

Men det verkar ju gå bra för mig, så atte...

 


(det är här ni ska applådera)

 

Jag vill ut.

För några dagar sedan publicerade fantastiska Spiderchick en lista på "Saker jag tänkte om föräldraskap innan jag själv blev förälder" eller något liknande, kan inte minnas rubriken till 100%.

 

Jag satt gott och skrattade med, kände igen mig och omfamnades även en stor trygghet i att jag inte är ensam i att låta ungen gå till dagis med oborstad kalufs bara för att det är för jobbigt att ta konflikten 07.00 med en tvååring som ibland lägger sig ner och vrålar som om sju svåra år var i antågande bara för att kammen åker fram.

 

Men vad jag senare förstod var folk tydligen rätt snabba med att ge tråkig och rätt hård feedback på inlägget som tyvärr plockades bort. 

 

OCH FAN VAD JAG TYCKER DET ÄR TRÅKIGT när folk känner sig berättigade att läxa upp och komma med pekpinnar och oombedda råd. Fan, sköt dig själv, vill jag morra åt närmsta mammapredikare.

 

För även om jag önskar att det inte var så, är det främst mammor som gnäller på andra mammor.

Mammor som kommer med "goda råd".
Mammor som viskar bakom ryggen och pekar finger åt någon som gör på annat sätt.
Mammor som baktalar och mammor som trycker ner andra mammor.

Så. Jävla. Tråkigt.

 

Vart fan är sisterhoodet när vi som mest behöver det?

Och kom inte och säg att era råd och gliringar är sisterhood. Det är bara skitsnack.

 

Nu kanske ni upplever mig som en hycklare. Jag som tjatar på om genustänk och annat barnuppfostringsrelaterat mest hela tiden. MEN, då ska ni ha klart för er att jag ALDRIG skulle varken säga åt någon annan att hen gör fel för att hen inte gör som jag. Och jag skulle ALDRIG skuldbelägga, kritisera eller försöka pracka på någon mina "goda råd".

 

Jag gör som jag gör, ni som ni.

Visst kan jag tycka att vissa sätt är fel, men jag skulle aldrig säga att DU gör FEL gör som JAG!
Aldrig! Alla gör på sitt sätt, och jag lägger mig inte i det. 

 

Och för att jag gillade inlägget så mycket, tar jag mig här friheten att kopiera ideén och göra en egen lista.

SAKER JAG TRODDE OM MIG SOM FÖRÄLDER INNAN JAG FICK BARN

1. Mitt barn ska aldrig ligga och vråla i affären efter godis/leksaker.
Haha, in your face liksom. Ställ dig i valfri långa snabbköpskö med en trött och bångstyrig tvååring och du får se hur många sekunder det tar innan orden "VILL HAAAA DOODISSS!!" uttalas med mycket högt och bestämt tonläge, och vid Nej låta det eskalera till öronbedövande kraft.

 

2. Mitt barn ska aldrig vara snorigt/lortigt i ansiktet/ha mat i håret.
Ditt barn börjar förskolan. Ditt barn börjar äta själv. 

Och där har du det, kapoff!

 

3. Mitt barn ska aldrig var höljutt/ouppfostrat.
Haha igen, välkommen till en tvåårings värld.

 

4. Mitt barn ska aldrig barnvaktas av TV:n.
Det lät bra.
Nu låter ljudet av Pippi Långstrump ännu bättre.

 

5. Mitt barn ska bara äta fika/godis på lördagar och bara få hemmlagad mat ladrig halvfabrikat.
Fniss. Tvååringar är smartare än så,
och föräldrar har bättre saker för sig än att bara stå och rulla köttbullar hela dagarna.

 

6. Mitt barn ska leka ute minst två timmar om dagen.
Haha. Ibland när vi är hemma från förskolan tar vi knappt av oss pyjamasen liksom.
Och fatta jobbigt att kånka barn, hink och spade, traktor, fotboll, bandyklubbor, extratröja, solbrillor mm ner för 7 trappor och sedan upp igen 10 min senare för att blöjan måste bytas.
Nä, tacka vet jag iphonespel... ;)

7. Mitt barn ska i tidig ålder lära sig att om man river fram leksaker, ska dessa också plockas in innan man får ta fram nya leksaker.
Jo men tjena.

 

8. Jag ska alltid vara konsekvent och aldrig vika ner mig för att det är enklast.

Vanlig dialog mig och Iris emellan:

- Iris glass vill ha.
- Nej inte idag. En annan dag får du glass.
- IRIS GLASS VILL HA.
- Nej Iris, inte idag.
- IJIIIIIIIIIIIIIS GLAAAAAAAAAAASS VILL HAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!
- Nej, Iris! Inte idag.
-AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUHHHHHHHHHHH!!!!!!!!!!!!!!

- Okej.

 

Ja, ni ser ju.

Jag hade kunnat fortsätta i ett bar tag till, men jag tar och stannar här innan någon ringer socialen.

Men ni ska veta, att jag kan tillåta allt detta, pga att jag är en sådan KICK ASS MORSA med så mycket annat och att min trollunge mår så bra och är så charmig, vältalig, snäll, omtyckt och har en grym personlighet och ett stort driv. Iris behöver inte vara varken duktig eller väluppfostrad, och jag behöver inte vara helt konsekvent.

 


 

och du är perfekt som du är, min snoriga, lortiga charmiga gaphals.

 

 


Tell her she's the light of the world.

 

ALLRA BÄSTA OCH TROGNASTE LÄSARE.

Tack för att ni står ut med mina perioder av frånvaro och fortsätter vara inne och kika här ytrots att jag ibland är en kratta på att uppdatera. Min ursäkt till er den här gången blir att vi har varit sjukt upptagna med kärleken den här helgen. Oj, vad klyschigt tänker ni nu... BUT HOLD YOUR HORSES!
Vi har nämligen varit på bröllop, och inte vilket bröllop som helst, utan världens vackraste genom tiderna. Joakims allra bästa vän Max, som reste till Austarlien/NyaZeeland för snart fyra år sedan och blev kvar och fann kärleken kom hem för att gifta sig i Sverige. De ni.


Max & Gemma blev ett under lövtak och segelduk i lördags. Och dansande tog de sig an äktenskapet. Jag har nog aldrig känt en så stark kärleksupplevelse som utomstående, och klumpen i halsen blir lika stor varje gång jag tänker på Max lite flummiga:

- YES! JA! I'DO! HEHEHE...

 

Ännu vackrare att tänka på är att Gemmas släkt och Max och Gemmas gemensamma vänner har rest jorden runt, ända från Nya Zeeland och Australien, till Sverige och Torsö för att närvara vid vigseln. 

Så stark är kärleken om man finner rätt.

Fotograf: Malin Johansen



Jane Doe.

ursäkta frånvaro.

i eftermiddag är jag tillbaka.

 

 


Fake it.

Gäsp.


Rätt seg idag och klockan är närmare ett. Vad det kan bero på är väl antagligen min jättemage och det faktum att i den ligger ett nästan färdigbakat barn som snor all min energi på ett högst tjuvaktigt och effektivt sätt.

 

Men jag har också mycket personligt att stå i.
Nu inte så att jag håller på att skriva en halvt självupplevd roman samtidigt som jag försöker finna lyckan i buddhismen - nejnej.

 

Med personligt menar jag på att jag är i full sjå, mellan webbföreläsningar, att piffa upp mitt rätt nergångna yttre en smula. Eller nja, en smula var en underdrift som heter duga. Jag totalrenoverar mig på ett sätt som borde vara stört omöjligt för en höggravid kvinna.Men jag har lyckats, so call me superwoman, liksom.

Jag har duschat,
färgat håret,
gjort inpackning,
rakat bort oönskad hårväxt,
noppat brynen,
peelat fejset,
smort in hela kroppen med "lotion som ger din hy en gyllenbrun färg",
och slutligen klippt och målat naglar.

 

Fy tusan vad högst ofeministiskt det låter.
Att man lägger ner sån jävla energi på att bli en natural beauty på ett högst onaturlig sätt.
men jag känner mig faktiskt lite bättre just nu när naglarna är korta och fina, håret inte har färgen som ett road-kill och huden blivit lite mindre blåvitlila.

Dessutom har jag efter 1 och 3/4 graviditeter upptäckt att man förväntas av andra att "riktigt stråååååla" - och att folk blir jävligt besvikna om mman inte gör det. De eller skadeglada, men det är en helt annan typ av människor.
Så på kärleksfest får man la se till att stråla på lite för att inte dra ner stämningen allt för mycket.

 

Synd bara att det är ett sånt jävla jobb med att få till det där strålet.
Jag kommer ju ha träningsvärk imorgon så som jag böjt och sträckt min redan ömmande kropp.

 

 


Rehab.

Vissa människor håller på med droger.
Det finns de som röker flera paket om dagen.
Andra dricker sprit.
En del tröstäter socker.
Folk spelar bort sina hus på hästar.
Andra klarar sig inte utan tuggumi.
Snus är vissas last.
Många hävdar att de får huvudvärk utan kaffe. 
En del har galet mycket sex.
Vissa handlar på kredit.
Andra tränar varje dag eller måste utnyttja dygnets alla soltimmar.

Och så finns jag.
Jag som börjat med tunga droger som... JORDGUBBAR!

Kan inte hejda mig.
Vi snackar 2 liter dagen. Minst.
Magen jämrar sig och säger, Nejnejnej inte mer nu! Vänta lite! Måste vila!
Men jag skiter i kroppen och VRÄKER i mig.
Kan. Inte. Vara. Utan.
 
När Jocke undrar om jag inte bör dra ner väser jag nått om c-vitaminer och järn.
Om att jag faktiskt inte kan sluta. Det är BRA för mig. Jag behöver mina drog.. eh, gubbar.
Och när Jocke skakar på huvudert och mumlar: "junkie behavior" slår jag dövörat till och fortsätter min orgie i sommarens tecken.

Bara en låda till.
En sista liter, sen kan jag sluta.
Imorgon...
 
 

Wind of change.

 
ÅHOJ!
Här sätter man sig lite sent vid datorn för dagen och inser att "oj, blogg.se har fixat till det lite under natten"
 
 
Jag har tydligen blivit utvald att testa nya blogg.se, hur exclusivt det är har jag ingen aning om, det kanske är ALLA blogg.se använadre som "blivit utvalda" att testa, men må så vara om det är så. jag känner mig stolt och utvald ändå.
 
Och så känner jag mig verkligen som en supertestare. För vet ni? Jag är liksom lite rädd för förändringar, speciellt när sajter fixar om, typ facebook - när man väl lärt sig alla funktionen och navigeringar - då är det dgs att ändra om ALLT! Och jag blir lika jävla lack varenda gång. Typ vrålar: "VAR I HELVETE LIKAR MAN HÄÄÄÄR DÅÅ??!!" som en annan besatt tonåring. och sedan är jag garvid och har mycket svårt för att ta in för mycket information och förändringar på en gång utan att känna en stor lust att gråta okontrolerat och inga sådana tendenser har ännu byggds upp i mitt inre. Så - so fare so good.
 
Samanfattningsvis:
Blogg.se:s nya utformning gillar jag skitmycket.
Alltså, nu har jag ju inte kollat jättenoga på alla funktioner som sig kanske bör innan man recenserar nått...
men ändå!
 
För man kan nu svara direkt på komentarer.
Man kan ha flera kategorier än bara en på ett inlägg.
Man kan tagga! *taggar*
Besökstatestikräknaren känns både uppdaterad och smartare.
Man kan skriva snabbinlägg om man har lite brådis - vilket man ofta har.
Layouten är liksom lättare och inte "såååå 2001" som den gamla
och allt känns, ja jävligt mycket smartare och smidigare.

Hade det här varit FB hade jag letat upp LIKE-funktionen och LIKE:at det här.
Bigtime.
 
 
 

Natural mystic.




TJOSAN.


Har haft lite tid att ransaka mig själv de senaste dagarna.
Inte så att jag tagit mig tid att sätta mig i ett låst rum och tänka över vilka potentiella framtidsmöjligheter och storslagna drömmar jag har. Nej nej.
Inte alls så.

Jag har istället, efter att ha blivit medveten om en sak jag ofta gör, hittat flertalet underligheter jag har för mig.
Kontrolerat knäppa grejer haf sysslar med i vardagen. Typ:

- Ställer aldrig min cykel i cykelställ.
Ställer mig istället (vilken uppradning av "ställ"-ord) precis utanför även om det finns sktitmycket plats.

- Jag öppnar godispåsar två-tre dar innan jag ska äta dem för att de ska bli sega.
Hatar nytt och mjukt godis.

- Räknar alltid trappsteg.
Kan absolut inte gå i en trappa utan att räkna. Vår har 53 steg. Den förra 8. Den dessförinnan 46. Och till min första etta var det 61 steg. Och det är inte så att jag räknar en gång. VARJE gång jag knatar upp eller ner måste jag räkna.

- Håller alltid för vänster öra när jag spolar i toaletten.
Typ som om jag förväntar mig att det ska låta som ett jetplan som drar förbi på 10 meters höjd.

- Brygger alltid 6-8 koppar kaffe vid varje bryggning.
Men dricker bara hälften, häller ut och brygger nytt.

- Tokshoppar utan att betala för mig.
Går in på diverse webbshops och fyller kundvagnen med assnygga barnkläder/heminredningsprylar/onödigheter. Går till kassan. Kollar summan. Hissnar vid 8970:-. Ler och klickar bort. Får känslan av att "spara" 9000. Mycket behagligt.

- Målar alltid mascara med öppen mun.
Kvittar hur mycket jag försöker låta bli. Munjäveln öppnar sig alltid i takt med att fransarna blir tjockare.


Gör ni något knäppt?
Snälla, säg att ni gör det...

Oh happy day!




JAG VILL SJUNGA!

Cashat in 4 underbara G:n i plugget under morgonen.
jävla BRA är jag!






Nu kommer jag snart börja kräva av er att ni tilltalar mig Lektor Thaning.





I want you.



hahaha


VECKA 31
- 75% av graviditeten gjord och 70 dagar kvar till lilla nya är beräknad att anlända.
Det är ca 2,5 månader, för er som inte orkar räkna.



Det närmar sig. Sannerligen att det gör.
Men nu har jag liksom... ja, tröttnat lite. Mest för ett det börjar bli så jäkla obekvämt.

Stå är inte skönt.
Sitta är det absolut inte.
Och ligga ner är om möjligt det allra värsta.
(gnöl gnöl, men jag FÅR, det är min biologiska rätt)

För står jag blir jag trött och yr och benen svullnar.
Sitter jag ner trycker det på av helvet neråt, ryggen ömmar och revbenen knakar och bränner som eld.
Och ligger jag på rygg, ja då tror jag att jag ska kvävas av samandragningar och illamående, och vänder jag mig på sidan känns revbenen återigen sådär brinnande. Dessutom säger höftjäveln ifrån som på hos en 85-åring med benskörhet. JIIHOO -10 veckor kvar av inre tortyr. Och så förlossning på det. Och amning.

Och en mjuk och gosluktande bebis.
En ny människa.
Ett lillasyskon.
Fan vad man kan längta.
Och smälta när Iris lägger kinden mot magen för att sedan säga:
"Kom UT BÄ-bis. Iris ältar BÄ-bis"










Gold on the ceiling.


RIVSTARTAR morgonen med Black Keys.

"They wanna get my gold on the ceiling I ain't blind
Just a matter of time Before you steal it
It's alright Ain't no god in my eye"


Ja, det sket sig ju rejält igår. Trots att vi förberett med sverigetröja på Iris hela dan, lagat nationalrätten nr 1 (tacos) och upprättat ett mindre CAMP SWEDEN i vardagsrummet med galna fans, EM-låt och flaggor. Men hepp.
Ingen vinst. Inte ens ett sketet kryss.

Nåväl. Jag funderar allvarligt på att göra slag i saken och låsa in Jocke i ett rum utan TV hädanefter, för hälsans skull liksom. I för sig kanske det kan generera i vinst om han faktiskt skulle dra på sig någon typ av åkomma efter att allt för intensivt gått in i en match. Jag vet liksom inte om en lättare stroke efter att Olof Mellberg missat mål i 94:e minuten kan klassas som "fotbollskada" så vi får ut lite försäkringspengar, eller om han faktiskt bör mottaga en, av stadsministern utdelad, medalj på sin sjukhusbädd "för tappra insatser i nationens intresse". Ska gräva i det under dagen.








Where did John Lennon go?



DRÖMVARDAGSRUM:

Soffa: Chesterfield
Sideboard: Wohnzimmer
Gungstol: Wohnzimmer
Byrå: Wohnzimmer
Kuddar: Afroart
Lampa: Wohnzimmer
Poster: Olly Moss


Om jag någonsin finnge tag på en hög med kosing, hade det garanterat gått åt en fet slant på inredning. Nu vill jag inte ge fel intryck till er, då materialist är det absolut sista jag vill kalla mig, prylar och annat tjafs är egentligen av extremt litet intresse. Men ett vackert hem med möbler och inredning som känns jag, det är ytligheter jag kan står för. Jag tror ju på allvar att själen mår som allra bäst i ett rum som är ett hopplock av vad duu tycker är vackert.

Just nu drömmer jag om ett vardagsrum i mörkt och murrigt, med klassisk skinsoffa, snygga prints på väggen och etnoinspirerad textil. Mmm... Fatta lördagshänget här utan kids.

Och fredagsmyset med dem och mega-popcornskålen. 



Cheap sunglasses.

Om Iris och brillorna,

Iris har den senaste tiden börjar be om att få ha på sig sina "billoj" (läs brillor/solglasögon) varje morgon, trots skiftande väderlek. Klarblått eller mulet, sol eller spöregn - ja, det spelar ingen roll. Brillorna ska på och så är det bara. Iris har dessutom själv valt ut sina brillor i affären. Cool unge ska coola grejer ha tänkte hon väl och ratade snabbt de mer färglada och lite snällare modellerna och gick på klassisk rayban-modell i svart, med spegelglas och döskallar innuti bågarna. Inte ens mammas försök att hålla upp ett par jättetjusiga och lite mer bohemiska pilotprillor med röda bågar gick hem.
- Nä! Blä! svarade Iris och pussade på sina hårda brillor.
- Ja men låt gå, sa vi och köpte dem. Även om jag allt var lite stött för Iris tydliga ratande av min personliga stil. 

Väl hemma tog hon ytterligare ställning i vad som var "ok" att bära.
Hon böjde sönder av mina nya favoritpilot på en sekund.
- Nä. Blää! var kommentaren på mitt frammorrade:
- Men varför gjorde du så? Man ska inte förstöra.

Vi började frukta att hon inte skulle bära sina brillor i solen - vilket hon gjorde, och att hon skulle bryta sönder våra andra brillor - vilket hon inte gjorde.
Så vi andades ut och lät oss insvepas av tryggheten att det var en engångsföreteelse.
Men igår, hörde jag ett:
- Nääää! Blääää! från hallen, rusade ut och fann mitt andra, väldigt nyköpta par piloter ligga slängda på golvet - utan bågar alls. Den ena fann jag i toaletten. Den andra är spårlöst borta.

Jag försökte lära Iris - återigen, att man inte gör sönder andras saker med vilje.
Men hon bara fnissade, sa blääää, drog på sig sina raybans och kutade iväg.

Kvar stod jag med känslan av en söndertrasad bohemisk look och mumlade förargat:
- Jävla hipsterunge.




rätt - enligt Iris




och fel.



Jamming.



God morgon måndagsläsare!

Tänkte strunta i att komentera helgen i detalj, det blir rätt tjatigt att läsa det varje måndag kan jag tro, och istället inrikta mig på en "dagens". Så pass upp! Nu drar vi igång den här veckan också!


Dagens:

Frukost: Avklarad. Youghurt, hallon, jordgubbar, mandlar, juice, kaffe
Väderlek: Mulen
Mission: Skicka in papper till diverse pengautlämnande ställen (FK, CSN, banken mfl.)
Kopp: 3:e, redan
Krämpa: Svullna fötter
Podcast: Alex & Sigges
Skönhetsfix: Klippa naglarna samt smörja mig med någon typ av lotion som fuskar fram lätt solbränna (se dagens väderlek)
Musiksättning: Bob M
Tänkta mellenmål: Banan/Blåbär/Kokos-smothie
Kvällsnöje: Frankrike - England & Ukraina - SVERIGE!
Läggtid: För sen, antagligen


Ge mig gärna din dagens!






Ingen kommer undan.



Nu drar den här fräscha och utsövda (host) småbarnsmorsan iväg och fotar balklädda 19-åringar.
Kommer inte få komplex. Inte alls. Inte det minsta.

Eller... möjligheten finns ju.




Sjung om studentens lyckliga dar.



Igår infann sig min absolut närmast lill-familj
(Mami & två småsystrar + Iris & Jag) i vackra Trollhättan för att fira lill-kusin som gått och fått sig vit mössa. Det var sol och leenden, stolta föräldrar och mysande mormors och farmors överallt. Skyltar och balonger, hög musik och klappande hjärtan. Det var tåg av vita mössor, alldeles för höga klackar, ciderburkar och ölflaskor, skrik och visselpipor, kameror och lyckotjut 740:s med bjorkris och BMWs med taklucka. Och så var det flak. Och fest. Och skön fylla.

Och mitt i allt det där glada och tjoiga stod jag, med den där känslan av, fy fan vad jag gläds åt alla här.
Ofta får man höra, i tider som denna, att folk är avundsjuka och längtar tillbaka till sin egen studenttid. Och med ofta menar jag verkligen OFTA. det är ca 5-6 pers oberoende av varandra, som varje år suckar "Åh, vad jag är avundsjuk. Åh vad jag vill ta studenten igen..." och säkert har jag gjort det själv. Kanske ett år efter min egen.
Men nu? Nä.Jag trivs bra med att titta på dem. Känna glädjen i luften och stoltheten, friheten och den berusande känslan av "livet ligger framför mig".

Jag fick, som jag alltid får när jag ser på studenter, en gråtklump i halsen och pirr i magen. Jag vill bara greppa tag i närmsta vitmössade avgångselev och bara skrika medan jag skakar denne:
- NU! Nu börjar det där livet som formar dig till den du är och kommer bli. FATTA! JIIHOO!

För det är så jag känner.
Den snart 19-åriga brud som på höga klackar, iförd vit klänning och långt korkskuruvat kolsvart hår, klev upp på ett flak, snurrig av champagne, solvärme och livsglädje för 5 år sedan, det är inte jag. Det var en person som knappt upplevt något av direkt värde. Därför var studenten så fruktansvärt stor. Det var ett hopp över okänd tröskel in i livet som blev mitt.

Att jag stod och tyckte med i "fy fan vad vi är bra" och kände glädjen i "sjung om studentens lyckliga dar" och kramades till "den bästa dagen" var en sak. Att börja fylla livet med värde själv var en helt annan.
Och det är vad jag gjort efter studenten.

Jag skaffade mig ett jobb jag älskade i två år.
Jag bröt upp gamla relationer som höll mig tillbaka.
Jag träffade kärleken, den riktiga, den där man tvekar på om den verkligen finns.
Jag skaffade ett eget boende där mina regler var lag.
Jag blev sambo, av ren jävla kärlek.
Jag festade som en galning och levde för dagen.
Jag blev gravid, av ren jävla kärlek.
Jag blev mamma.
Jag började studera något av värde, något jag vet att jag vill arbeta med i framtiden.

Och snart ska jag bli mamma igen.

Livet är inte en studentfest, ett flak, en dag.
Livet är allt som kommer efter.
Nu blev jag nästan rörd av mitt eget djup :')



/dalai lama jr.




Den bästa dagen.



GOD MORGON FREEEEEDAAAAAG!

Ja. Juste. Fredag. Hum. Jo, men den här veckan har blivit så konstig i all uppdelning av den. En röd dag i mitt en liksom. Skumt. Tisdagen kändes som fredag. Onsdagen som söndag. Torsdagen som måndag, och idag..? Tisdagsfredag? Nu är det rörigt. 

Men fredag är det. Strålande sol är det och snart ska jag och Iris dra på oss fin-stassarna och dra iväg på studentuppvaktande. Min lill-kusin tar. Lillelillelille han. Han som var så liten och busig med glugg mellan tänderna och skrapade knän för typ... två? år sedan. Nu är han stor och sitter säkert och tar dagens tredje-fjärde öl i nått partytält eller bänk på skolgården. Sjukt.

Snart tar väl min lillsyrra studenten också. Hon som fortfarande har napp och vill ha lördagsgodiet klippt i småbitar. Eller vänta? Har hon också växt? Har inte hon bara ett år kvar på högstadiet, har ben som når mig upp till hakan och länger sådär nedlåtande på mig när vi ses som bara en tonåring kan göra? Hon som fyller 15 i höst och ska lämna in papper om gymnasieval och... Herregud! STOPPA TIDEN! Jag hänger inte med.

Och snart sitter väl Iris i köket och hävdar att "Ameh.. vi ska ju bara sova över hos "Cissi", typ se på film. Inte gå på fest om du trodde det! AAAAALLLA AAANDRA FÅR GÅÅÅÅ!     ....jävla kärring"


omg. Starta paniken!

Photo a day - your sky.



Min himmel - 6:e Juni 2012.

Och visst kan man,
med lite fantasi och ett par försöksestetiska ögon tycka sig se ett hjärta formas av molnluddet?

Jag gör det iallafall.






Miraklet.




Valet föll på klänning nr 1.

För asfin på - det var den.
Men det var också, till viss del, en fråga om logistik, ekonomi och min grosess.

Drömmen hade varit klänning nummer 2.
Denna underbara, makalösa, urtjusiga 60-/70-talsskapelse i blått & orange.
Hade jag inte varit så jäkla gravid hade jag köpt den och aldrig någonsin tagit den av. Men nu satt den faktiskt som ett prinskorvsskinn på en falukorv, med tillhörande rynkor runt midjan (hahaha midjan!) och plågsamt mycket tygsträck över babybullen. Dessutom har min rumpa försvunnit (?) och ersatts av en något cykelsadelliknande kroppsdel flankerad av två rejäla love handles, så bakifrån var den inte heller snygg.
Tyvärr tyvärr. 

Så jag resingerade och valde alternativ nr 2 - dvs klänning nr 1.
En mycket bekväm och luftig nederdel i vackraste djungelgränt, med flätat bystinhållande och till viss del lyftande (!) överdel. Som en bohemisk älva kommer jag stryka omkring i sommarkvällen, barfota med blommor i håret, över gräs och smeka min babymage, medan de andra gästerna blir druckna på vin. Låter riktigt vackert.


Ain't no sunshine.


HO-HO!

Sorry för usel närvaro ute i cyberspace men idag har jag röjt hemma.
Städat. Fejat. Våttorkart och dammat.
Dragit några repor med dammsugaren.

Och jag har också dokumenterat med "före" och "efter"-bilder,
i sann äntligen hemma-anda, så att ni alla kan ges möjligheten att ta del av mitt idoga hushållsjobb och få PERSPEKTIV på mitt slit.
Ja, nu får ni ju inte tro att det är någon underbar Clara som flitigt och flinkt dragit runt i hemmet med ett skarpt öga för pyssel, puts, stileben, 40-talsnostalgi och rustat upp det till ett i inredningsbloggar sk. "Drömhem".
Nej nej.
Det var bara lilla jag.
Så resultatet är mer småpraktiskt och undanskuffat halvsnyggt, än tipptoppmysigt med fräscht och avslappnad paraisatmosfär.

Men jag är rätt nöjd ändå.




kök



kammare



salong



kontor



barnkammare

Jobb undertecknat: Hemmafrun





Du gamla du fria.

Och så kan man sjunga fortsättningen på den, om man vill, och framförallt KAN för texten är rätt klurig.

Vi har firat någon typ av galen mysdag här istället för nationaldag. Det har liksom inte varit någon hejd på myset!
Först sovmorgon till 08.12 och sedan 20 minuter med trolltuffsigt barn emellan oss i sängen som underhöll oss med ett fantastiskt barnvisemedly - Lilla snigel varvat med Pippi Långstrump/Jag bygger en bil/Hjulen på bussen ihopmixat med Solen lyser himlen är blå och ett avslut i Krokodilen i bilen. Detta omtaget en cirka 23 gånger i ganska ljus och sluddrig falsett uppblandat med lite för mycket saliv. Underbara, underbara barn. 

Sedan upp och fixa storfrukost med rostebröd och frukt för att sedan dra på kläderna och pila ner och mata hungriga ankor. Efteråt depåstoppade vi för glass på torget och kast av småsten i fontän. När vi var kände oss nöjda med det - vidare hem, 1h sömn för fjunet, för att sedan sitta 90 minuter i solen och gräset och kika fotboll.

Kvällen avslutades med barnets önskemat - PÅFJITT å HAMBJUAJE! 

Alltså - ni hör ju! Der är nästan så man tror att jag hittar på. Det låter som en scen klippt ur en feel good-film om barn i New York stämplad Disney.
Fast vi hade ingen långhårig och ivrigt skuttande Golden Retriver som vi glatt kramade om i tid och otid, vi blåste inga såpbubblor heller, hade kittlingsfajt eller tränade på att slå basebollar tillsammans.

Fast jag talar ju sanning.
Men inga bilder har jag som styrker min historia, så ni får ta mig på orden och försöka förstå att jag hade fullt upp med att vara närvarande i stunden och faktiskt inte hade en tanke på att hala fram mobilen och dess rätt usla kamerafunktion för dokumentation.

Nu börjar jag nästan tveka på det själv... Kan det vara så att jag somnade till någon slibbig film i soffan igår och att jag liksom vävt in vårt eget liv i handlingen?
Vi säger såhär - somnar Iris innan 20.00 ikväll vet jag att det hela bara är en dröm.



No one knows.



åh.


Jag hade tänkt att skriva tack för all hjälp i klänningsinlägget, samt visa på vilken bit tyg pengarna lades på tillslut.
Men nu är jag så trött, så pösig och så mätt att jag inte absolut, för mitt liv, inte orkar.

Men imorgon - då får ni banne mig se!
Nä, sluta tjata.
Jag tänker inte visa idag.

nej
nej
nepp
nehä
nej
nä-hä-häää
nej
no
NEJ
nix

ALLTSÅ FATTA VILKEN CLIFFHANGER JAG LADDAR UPP MED HÄR!
Nu kommer ni ju inte kunna sova på hele natten.
Bara vänta in morgondagen så ni kan rusa till datorn och klicka UPPDATERAUPPDATERAUPPDATERAUPPDATERAUPPDATERA i all evinnerlighet - ända tills jag behagar att visa er.

Hihihihihihihihihihihihihihihihihihihi!!!! Det är jag som bestämmer! All makt åt Tengil MIIIIIIG!!!

öh.

- sa jag att jag var trött?




Execution song.



Pang, du är död!

- det är namnet på en artikelserie DN kör i dagarna.

Den handlar om krigsleksaker, våldslekar i förskoleskole- och skolmiljö och vilda lekar med pinnar, kroppen och lag som slåss mot varandra - detta ur både barns, föräldrars och pedagoger/lärares ögon. Skitspännande då jag själv tänkt mycket på ämnet. Blev inspirerad att skriva nått efter att braiga Nina Ruthström också tagit upp ämnet.

Jag är själv en av de där mer bestämda föräldrarna. Iris kommer INTE få leka med krigsleksaker. Inga pistoler, inga svärd, knivar eller vapen. Inte ens vattenpistoler kommer hon få äga.

Pinnar, att leka vilt med sin kropp som hjälp, att jobba i lag för att fånga fiender, spruta vatten på andra barn, med hjälp av annat än plstvapen - det kommer hon absolut att tillåtas. Självklart, eftersom jag ser vinsten i att utvecklas fysiskt, utveckla laganda och samarbetslust. Herregud - det går ju nästan jämföra med sport och idrott - vilket jag också är för i barns uppväxt. Det är inte i de banorna mina tankar rör sig.

Barn leker det är ett faktum.
Barn leker krig/goda mot onda/lag ett mot lag två osv. - det är också ett faktum. Barn låssas och lever sig in i fantasier så mycket att "HAHA DU ÄR DÖD!" kommer yttras av de allra allra flesta barn - ytterliggare faktum. Det handlarinte om leken i sig, det handlar om verktygen vi ger dem.

Det kan hända att jag besitter en viss dubbelmoral i den här frågan. För jag vill ju inte att Iris ska färgas av samhällets fasor och tycka det är ok att döda, slåss och låssaskjuta sina vänner till döds. Nej, det vill jag inte. Samtidigt som jag vill att hon ska ha precis lika stor rätt att finnas med i leken som alla de andra barnen. Jag vill inte stänga ute och förbjuda henne att delta i grupplekar. Det vore nästan ännu värre. Då lägger jag mig i hennes relationer och hennes utveckling.

Men att köpa en plastpistol till henne - nä fy fan! Det tänker jag aldrig göra.
För mig är det symboliskt. Vapen står för så mycket mer än dödande. Det står för förtryck, för terrorism, för feghet, för orespekt, för mänskligt lidande och för maktutövande. Inget av de här känns ok att bagatelisera genom att ge leksaksvapen till mitt barn. För det är det jag tycker att man gör. Jag tycker att toleransen mot vapen ska vara lika med noll. Riktiga eller i plastversion. Spelar ingen roll.

Nä, lek i all ära. Jagas och fångas och kramas och kanske till och med "dödas" - om ingen säger nej. Högre övervakning från vuxna så så få barn som möjligt råkar ut för kränkningar och maktutövande (som sker inom all typ av lek) och inga hårda sparkar eller slag. Fysiskt våld använt för att göra illa, så även i lek, måste stoppas direkt, speciellt i förskolemiljö. För vad sänder det för signaler till barn om det tillåts i viss mån förklädd av leken? Att det är ok - vilket det inte är.

Så min generella åsikt är- ska krigslekar tillåtas ska också frågor om respekt och beteende behandlas i större utsträckning. För allas vår skull.




å, älskade småbarnslek



Help!

Det är nu jag nått en gräns där jag borde få någon typ av panik. Det är nu jag borde stå och flämta och hyperventilera och skaka på händerna och svettas och OMG:a, sådär som tjejer på film från Hollywood gör när de inte har något PERFEKT att ta på sig. För det har jag inte -inget perfekt, och jag som ska på bröllop! OOOH MYYYY GOOOOOD! IIIIIh! .... ja osv.

Jag har inga som helst ambitioner att detta ska bli någon typ av modeblogg, där jag slänger upp små kollage i stil med "Sommarnätter" och så bilder på vita spetsklänningar, jeansjackor och fjäderörhängen. Det får andra stå för. MEN! Och lyssna nu - nedan kommer ett klänningskollage publiceras, och syftet med det är att ni ska hjälpa mig att rösta fram en som känns lite vassare än de andra.

Jag brukar inte alls bry mig om vad andra tycker är snyggt, utan bestämmer alltid helt själv. Men nu när jag befinner mig i ett tillstånd av bredare än lång tycker jag mig behöva lite smakråd från cyberspace.
Så, för att ge er mina kroppsliga förutsättningar innan ni visas kläder och blir färgade av era egna åsikter, är dessa följande:

Personen som ska bära klänningen är kort (158 cm) och gravid i v31.
Hon har hyfsat brunbränd hy, kort brunrött hår, ett par rätt jättestora bröst som ska knycklas in under tyget och har vad som brukar benämnas som snygga ben.
Till klänningen bär hon platåsandaler i svart med knyt i fram samt öppen häl.

Bröllopet är hyfsat ledigt och ska hållas utomhus.
Och jo, ni som höjer ett varningens finger, man FÅR ha rött på bröllop. Det har till och med Magdalena Ribbing sagt. Så'rä så!

Och här är de som finns att välja på:



Mina personliga favoriter är 1, 2 och 5.

Nr 2 hade jag valt DIIIIREKT om jag inte varit gravid, men nu har jag en känsla av att den kan sitta lite som en rattmuff över hela mig. Lite tight och buckligt och inte särskillt snyggt... och jag vill ju inte vara den som står där mitt i "Tager du..." och ser ut som jag dragit på mig en knölig duk (för utseende det är ju aaaaaallt osv).

Så vad tycker NI?




Tighten up.




höggravidlistedags.


Du vet att du är höggravid när du ser något falla mot golvet och tänker, "Nä jag skiter it...". Det kan alltså vara vad som helst. Från en penna till en miljon i lösa sedlar. Du tänker fan inte försöka böja dig för att få upp det.

Du vet att du är höggravid när du slår i magen överallt. Nyss gjorde jag det i kylskåsdörren. Skulle stänga, men den fastnade på magen. Alltså, mina armar räcker inte till över en hel graviditet.

Du vet att du är höggravid när du försöker smita förbi någon lite käckt, sådär snabbt på sidan, och det slutar med att du puttar till denne någon rätt hårt i ryggen med din mage. Tiden då du var smalare från sidan än framifrån passerades runt v23 och tiden då du inser detta, v33-35 sådär. Vanor sitter hårtdare än naturens påverkan.

Du vet att du är höggravid då du lägger upp din dag efter hur många tillfällen för sömn som kan pressas in i schemat.

Du vet att du är höggravid då du står inför vardagsutmaningen att ta dig upp för trappor till tredje våning, men med ångest i magen som om du skulle springa två uppförsbacke-marathon efter varandra med tegelstenar bundna runt vaderna. 

Du vet att du är höggravid då du anser att ett paket glas á 500g, en Marabou-chokladkaka á 200g, två liter jordgubbar och en skål popcorn går under benämningen "lite kvällsgott".

Du vet att du är höggravid då du längtansfullt slänger blickar på klackskorna/convercen som står dammiga och oanvända i skostället, men du sedan finner sansen åter och drar på dig dina flip-flops/foppatofflor (din sambos då fötterna svullnat till storleken av två vattenmeloner med vindruvstår). Samma sak i affärer - längtansfulla blickar på snygga smalejeans, klänningar med midja och magkorta rock'n'roll-linnen för att sedan välja ut en särk i strl XXXXXXXL, som vid närmare provning ändå sitter lite tight.


Kick out the epic motherf**ker!

Sverigedemokraterna ökar sedan förra månaden och är i månadens mätning tredje största parti,
något större än Miljöpartiet.


NÄ FY FAN SVERIGE.


Att vakna, slå på datorn och hosta upp kaffe på golvet till den vidriga nyhet om att:

"Sverigedemokraterna ökar sedan förra månaden och är i månadens mätning tredje största parti, något större än Miljöpartiet" (united minds),

får mig att vilja gå och lägga mig igen.
Inte bara lägga mig utan lägga mig under täcket vråla rakt ut i panik.

Fan! Jag trodde bättre om oss, medborgare av detta land. Jag trode vi var lite större, lite starkare, lite bättre människor än att låta det här ske. lIte för bra för att låta oss påverkas av vidriga åsikter och hjärndöda fördommar.

Nä, det här blir en pissdag. Det kan inte bli något annat.

Sverigedemokrater där ute - jag äcklas av att ert parti växer.

Jag äcklas - SÅ.IN.I.HELVETE.




What's up?



HEJ ALLA COOLA KIDZZZ SOM SKA UT OCH RÖJA IKVÄLL!

Själv ligger man och pillar sig i naveln (den är grund nu vill jag lova), finslipar konsten att göra just ingenting och väntar på att hungern ska slå till.
Då ska jag nämligen beställa kebabpizza! Smack slurp bit slit tuggtugg. Känns lite spännande då jag aldrig ätit pizza själv (?) i hela mitt snart 24-åriga liv. Som en oskuld som ska tas. Som ett nytt kapitel att skriva. Som en milstolpe i livet. Öh, ja, eller så är det bara pizza. Som det brukar va.

Sumering av dag: Bra. Lite blåsig, men solig. Lite kall, men ändå med sommarfeeling.
Saknaden efter Iris känns som små röda myror som ibland biter. Obekväm när det sticker till men hanterbar, snabbt övergående och framför allt nyttig. Behöver vara lite själv. Ligga med benen högt och somna när jag vill (tackar i tanken svärisarna för områdan av barn flera gånger i timmen).

Sambo med svensexeobjektet, kom nyss förbi för 20 minuters uppehåll medan de andra fixade "mycket viktiga grejer". De skrattade i mun på varandra, drack wiskey och peppade inför kvällen. Kändes som de hade en mycket bra dag, och vad annat kan va när man är 25, i sällskap med 8 andra män med bärs i kroppen och det goda livet i tankarna. Framförallt med fallskärmshopp i minnet, paintbollmärken över hela kroppen och utekvällen runt hörnet.
Lite avis blev jag allt. Den som ändå kunde ta några småbärs, dra på sig smalejeansen till höööga klackar och spraya upp håret galet snyggt för att vara redo att göra helkväll på stan :')

Fast nä. Min kväll är bättre ändå.
Och nu har jag visst suttit av 15 min av alldeles för dyrbar själv-hemma-tid.
Vi hörs när vi hörs, ses när vi ses.


Bra musik. Bra serie. Bra lektyr. Inte så bra, men sommarfint, nagelack.


Och så min lilla-stora kompis jag köpte för 49:- nyss. Mums!


/Zlapparn

(ist för Zlatan)



Sea of love.


När man får sådan här kommentarer, det är då man känner stolthet och värde i att blogga.


Tilde:

"...Jag kan säga (utan tvekan) att jag säkerligen är din yngsta läsare och bloglovin följare. Jag är inte myndig, det är flera år kvar innan jag ska skaffa barn, jag går fortfarande i grundskolan men jag beundrar dig ändå. Jag ser dig lite som en förebild faktiskt, tycker att du är så satans cool. Jag skrattar oftast åt dina inlägg, inspireras av dina bilder, och delar de flesta av dina åsikter. Jag hoppas att jag inte framstår som en liten barnunge nu. Eller som en förvirrad tonåring. Men ärligt talat så har du hjälp mig att hålla humöret uppe en del gånger. Tyckte bara att du skulle få veta, att du inspirerar mig som är ett antal år yngre..."



Det värmer, det skänker mig inspiration att fortsätta som jag gör och framförallt gör det mig glad.

Så tack Tilde.
Tack för dina fina ord.






Today is a good day.


Dagen i korta meningar:

Jocke - håller svensexa för bästis.
Iris - hänger med farmor och farfar i sommarstugan.
Jag - på väg mot sväng på stan och planerar soffa/pizza/godis/somna till film-kväll i underbar ensamhet.

Bra dag x3.



och så en lite halvt omotiverad bild på nått blomster, för att ha nått kreativt att bidra med för dagen.




This old routine.

För några dagar sedan kom våra rutiner upp på tal i komentatorsfältet. Man ville gärna få dem redovisade i någon form att lära sig nått av dem, (tror jag?). Men nu tänkter jag göra dig gruvligt beskviken, du braiga läsare som gick i väntans tider och förväntade dig braiga tips från en lite mer inbiten morsa som mig.

Mitt lite löjliga svar blir: Vi har typ inga rutiner...
Iiiiih, nu ser jag 100 par mammaögon vända sig i chock mot mig och visk-artikulera med frågande blick:
- IN.GA. RU.TIN.ER?

Men så är fallet. VI har inte lagt någon större vikt vid att träna in rutiner i vårt liv. Vi är liksom inte så rutin-anpassade som man kanske skulle önska. Kalla det oansvarigt och pea på barnens glädje av rutin i livet. Kalla det idiotiska och mena på att rutiner, kräver bra mycket jobb i början men underlättar i slutändan. Kalla det... nä, det räcker.

Nä, med handen på hjärtat, vi gillar vårt ostrukturerade liv, och Iris verkar gilla det hon också. No worries.
Visst, i och med barn nummer två:s ankomst, lär vi få lägga om lite i vårt ostrukturerade schema, det är vi medvetna om, men den dagen, den sorgen. Eller glädjen? Vem vet, rutiner kanske är det bästa som hänt oss sedan Iris såg dagens ljus. Det vet vi inte. Det återstår väl (kanske) att se.

Som det ser ut nu har vi rutinmässig (faktiskt) uppgång vid ca 07.00, reglerad av Iris. Inga fasta måltidstider, och en läggtid som varierar mellan 19.00 och 21.00 här hemma, beroende på hur dagen fortöpt. Där emellan pytsar vi in sånt vi vet att Iris gillar, vara utomhus, leka i sitt rum, sjunga, lässtund, tandborstning+tvättning (nåja, allt kan man inte gilla) och några minuter framför Pippi i soffan osv. I en skön mix - tycker vi, och tycker Iris. Så, det återstår att se om lill-bebis tvingar upp oss på tårna och drillar oss i rutinövning eller on hen softar in sig i vårt liv. Det ska bli spännande att se.




ej rutinbunden, men glad ändå




HEJ VÄNNER! Jag heter Matilda är 26 och allmänt awesome. Jag är dessutom morsa och feminist. Vidare skulle jag påstå att jag både är rätt rolig och lätt att älska.

SEN PODDAR JAG OCKSÅ. Tillsammans med min kollega MOA sänder jag "Moa&Matildas podcast" med 250.000 lyssnare i månaden. Ni kan lyssna här eller via iTunes.



Vill du prata närmare med mig? oprofessionellblogg@gmail.com



bloglovin