Tusen bitar.



När mitt barn gråter otröstligt av feber och smärta går mitt hjärta i tusen bitar. Jag känner mig otillräcklig och svag. Utanför och oförmögen att hjälpa. Jag vill springa och gömma mig som ett barn. Kasta mig i sängen och hålla kudden för öronen hårt hårt. Stänga ute lillans klagoskrik bara för att jag inte kan hjälpa direkt. Bara för att jag inte kan vara hundraprocentig just nu vill jag stänga dörren och glömma allt för 10 minuter.

Men när hon sedan svettig och varm somnar tungt i mina armar och skjuter ut sin lilla läpp i total avslappning, värker hjärtat av annan anledning. Lättnad och kärlek. Jag vilar ögonen på hela henne. Hennes rundade röda kinder. Fladrande ögonfransar. Putande mun. Små händer. Fjuniga huvud. Tänk att jag och Jocke har något så fint. Så perfekt. Så mycket vi i henne.

Jag kan för en sekund snudda vid tanken: "Tänk om hon ständigt var sjuk. Om det alltid skulle vara såhär. Om hon aldrig mådde riktigt bra. Om framtiden var oviss och skrämmande och det inte bara var maginfluensa..." Ångest. Ren och djup ångest sköljer över mig, och för en sekund undrar jag om jag gjort fel som blivit mamma. Hur skulle jag någonsin kunna klara mig utan det febervarma barn som andas tungt i mina armar? Hur kunde jag göra mig såhär sårbar? Hur kunde jag tillåta att all kärlek i mitt liv grundas i dennna lilla flicka? Om något händer henne dör jag, det är jag övertygad om. Oron över hennes välbefinnande kommer alltid ligga som en tagg i själen. Ibland vass och närvarande, ibland nästan glömd. Men just nu är jag lyckligast i världen. Rikast. Mest lyckligt lottad.

Och mitt hjärta går återigen i tusen bitar. Tusen bitar av lycka.


Don't stop believin'.



våå-åå-åå-r!



Du är snart där.



Men oj.

Se vad jag hittade.
En gammal bild på mig. Tycker att den är himla intressant. Förstår om den inte väcker ditt intresse på samma sätt, men jag finner den oerhört spännande. Jag ska förklara.

Hon på bilden är nyss fylda 21. Sitter i en bil påväg på festival. 2009. Juli. Tycker att hon är någolunda världsvan. Har upplevt "en del". Är salongsberusad på bärs och lyssnar på hög musik. Har en nära vän i förarsätet och kärleken sovandes i baksätet. Livet är bra. Jag är den viktigaste personen.

Men jag visste inte att jag egentligen inte upplevt ett jävla jota. 2010 kom med upplevelser bortom allt tidigare. Tänk att man kan växa så under 12 månader. Att man kan finna meningen med livet på ett år. Tänk att någon annan har blivit den viktigaste personen så tvärt.


Walking in my shoes.



HÖRRNE-NI-NI!

Nu är det såhär att jag har varit och fotat på ett så asballt ställe.

.

mer imorgon.



Uppsnärjd i det blå.



Här är jag. Ursäkta frånvaron.... igen. Skäms på mig.

Sitter själv i soffan och klockan är över ett. Lyssnar på musik, funderar och försöker skapa nått litet. Nått som betyder nått för mig. Känns rätt omöjligt just nu. Och att sitta vaken såhär känns nu lite ovant och läskigt. Trots att jag älskar, och alltid har älskat, natten är den nu lite främande för mig. Det här otvungna uppesittarkvällarna har liksom försvunnit med föräldrarollen lite. Sover lillan, sover jag. Typ.
     Nu sitter jag här och känner mig ego. Skönt. Ovant. Busigt. Behövligt.
     Drömmer lite om framtiden. Om det förgångna. Om förhoppningar. Om fruktan.


Borde sova men kan inte.
Så jag blir nog kvar ett tag till...

Hoppas du är med mig.




Dom vet ingenting om oss.


Vi är för oss själva. 
Och vi är för varandra.



Du är min vän i livet.



Jag har en vän som är så stark och duktig, trots att hon varit med om så omänskligt mycket. Saker har drabbat henne, och människor som står henne nära, som jag inte ens kan föreställa mig hur jag själv skulle överleva. I hennes sits skulle oron över framtiden och ångesten över det föregångna äta mig innifrån och göra mig svag och utan hopp. Men hon kämpar på. Ler och är glad. Inspirerar mig och andra att inte gnälla över småsaker. Det är sådana vänner alla behöver. Vänner som ger perspektiv och berikar ens liv.

Visst, vi tycker olika om mycket. Visst, vi blir kanske smågriniga när vi tycker att den andra uttrycker sig klumpigt. Visst, vi tycker att den andra ibland kanske inte riktigt förstår. Vi har olika intressen. Olika bakgrunder. Olika liv. Men samtidigt samma. Vi har samma humor. Samma passion för våra intressen. Samma tankar. Samma känsla för varandra. Vi vet var vi står och vi vet vart vi har den andre. Att vi kan snacka om allt utan att bli dömda eller skrattade åt.

Att vara hennes vän är ett privilegium.


Society.



Vackra Skövde.



Små korta stunder.



God dag!

Är medveten om sjukt dålig uppdatering här under helgerna. Men ärligt talat har jag bättre saker för mig då än att sitta och uggla vid datorn. Det här är en vardagsblogg, med mindre inslag av helg, så lägg det på minnet och gå och gör nått bättre av helgen ni också. Fast nu är det ju måndag.. Så stanna gärna en stund.

Goda dagars magi.



                                                                      HEJ VÄNNER!

Härliga förmiddag. Bästa tiden på dagen, förutom natten, men det är isåfall bästa tiden på.. ja natten. Varför vet jag inte. Men det är något visst med att gå och drälla hemma med en ljumen kopp kaffe i handen och ett glatt barn rullandes på golvet. Mysigt värre.

Och så är det fredag idag. En helt oplanerad helg, för ovanlighetens skull, ligger och väntar på att bli upplevd. Det känns helt ovant och skevt. Att den är oplanerad alltså. Fasen, vi gör aldrig så. Kör oplanerat. Hur gör man?



Ibland gör man rätt, ibland gör man fel.





big city life.



Jag är så komplex.
Ibland när jag går och sprätter runt i lilla Skövde längtar jag efter en ny, större stad. Fler möjligheter och mer människor. Nya gator och platser. Vidare visioner.

Fast jag vet ju, innerst där inne, att det är på landet jag vill bo. Mindre möjligheter och färre människor. Nya gator och platser. Vidare vyer.



mm.

Empire state of Mind.



Här sitter jag och känner efter.
Jag känner efter hur det känns att må riktigt bra. Att inte vara sjuk, hungrig, rädd, hemlös eller ensam. Känna vilkan lyx jag just nu upplever.

Jag känner efter hur det känns att veta att mitt lilla dotter sover tungt och tryggt i spjälsängen som står en ynka meter ifrån min säng, och hur skönt det är att veta att hon även imorgon väcker mig med med joller och gnäll. Känner hur det känns att veta att Jocke är på hemväg. Att han med all säkerhet kommer kliva in genom ytterdörren om typ en timme och vara glad över att vara hemma. Hur det känns att få tassa ut i hallen och krama honom. Viska in i kalla jackan: "hej, jag älskar dig". Hur det känns att få: "och jag dig" tillbaka.
Varmt och bra.

Tänker på alla som inte känner såhär. Alla som lever med klump i magen och svarta tankar. Som kanske har ont. Kanske är sjuka. Otrygga. Hungriga. Utan hem och utan familj. Rädda och ledsna. Eller kanske bara oförmögna att känna lyckan. Alla som är ledsna för att någon har försvunnit. Att något är borta. Att livet är grymt och hårt. Att problemen inte har lösningar. Och det smärtar mig att alla inte har det jag har. Det känns orättvist. Det känns förjävligt. 

Vi är så dåliga på att ta vara på de bästa stunderna i livet. Då vi är friska, starka, lyckliga och älskade. Och är det inte ironiskt så säg att det är när man mår som bäst man glömmer hur bra man har det och bara flyter med och när man mår som sämst då man förbannar sig själv att man inte skänkte lyckan en tanke när man var mitt uppe i den. För aldrig är lyckan så skimrande och underbar som när du är olycklig. Paradoxalt nog.

Så därför känner jag efter just nu, när livet är bra. Så kan jag, gud förbjude, se tillbaka på det här i ett sämre skede och veta att jag i alla fall var medveten om hur bra jag hade det. Som en livsförsäkring typ.

first day of my life.




och så kom då våren och vi var vi ute hela dagen.

gött värre!






crying, laughing, loving, lying.


du väcker nått i mig.




The cold swedish winter.

 

Var är våren? Det är ju för fan mars.
Jag vinklar varje morgon förväntansfullt upp persiennerna i sovrummet och gluttar glatt ut för att möta våren... Men varje morgon åker mungiporna ner till knäna när jag blickar ut på elendet. Vinterns sista, sega jävla fuck you-veckor. De gråa, blöta, kalla, skitiga, hundbajsiga, blåsiga, fula dagarna inte en enda människa uppskattar (och om det nu mot förmodan skulle finnas den som gjorde det måste denne någon vara helt sjuk i huvudet och skadad i grunden).

Jag längtar efter att mötas av 10 härliga plusgrader när jag knallar ut genom porten. Inte -3, tappa andanvindar och lera upp till knäna.
Längtar efter jeansjacka, solglajor och skor av tyg med tunna sulor, sådär tunna att man känner alla stenar under fötterna, ni vet. Inte full eskimåmundering och trots det iskalla kroppsdelar. Typ näsa och tår.

Minns inte att det var såhär förr när jag var liten. Då var det vinter i 3 månader och så PAOW! var det vår. Man slängde in pulkan i garaget och overallen i källaren, drog på sig fleecejackan och gick ut och hoppade bondtolvan och spelade boll på gatan. Inte som nu, en kamp om överlevnad varje år när vinter ska bli vår.

Så nu ber jag en gång till. Snälla våren, kom! Kom nu.
...annars dör jag.



hur jag fick dig att älska mig.





Jo,
jag tog små bitar av dig och gjorde det till mig.


En himelsk drog.



Kör omvänd psykologi och plitar ner "listan på underbara saker som gör mig glad utav bara helskotta".

Starkt kaffe på morgonen. Att hitta den där perfekta tingesten som passar så bra hemma på hyllan. Första klunken rövin en fredag. Iris. Mina löparbrallor. Asbra musik. Alla mina fina vänner. Jocke. Cigg och fotbollsskor. Att kunna köpa kläder i strl 36. Intelligens. Spotify. Min kära, kantstötta, repiga, slitna men ooo så braiga kamera. Beröm. Tanken på fler barn. Bärs i glasflaska. Liverpool. När min familj mår bra och är lyckliga. Sovmorgon. Nattliga diskussioner. Pengar på kontot. Ett block med helvita ark och en bra penna. Konsertbiljetter. Att vinna.  Mina fina och underbara systrar. Och mina föräldrar. Att vara vuxen. Skidor på TV. Kläder som känns personliga. Egentid. Iris små snarkningar och Jockes större. Söndagspizzan. Sverige.
Sommaren. Men också hösten. Att vara klar med ett träningspass och vara helt mör och darrig. Att krypa ner brevid en sömnvarm Jocke. Tacksamhet. Grillat kött. Kent. Fint väder. Fast också regn. Film. När någon lyssnar på mig.



one for you, one for me.






Utan personlig insats.



När allt som kunde hjälp oss försvinner med ett hånskratt. När allt du kämpat för och trott dig få rycks brutalt ur händerna på dig. När orättvisan vänder upp långfingret mot dig och när allt du förtjänat blir någon annans. Då mår jag som idag.

Jag vill skrika och jag vill slåss. Jag vill kämpa mig blodig och svettig för dig när du med en suck går ut på balkongen och tar en tyst cigg i vredesmod. Jag vill få dig att förstå att du skulle fått det du så gärna ville ha. Det du jobbat så hårt för i timmar, månader och år. Det någon tog ifrån dig så lätt, på en sekund bara.

Och jag kan inte göra något. Du kan inte göra något. Vi kan tillsammans bara lova varandra att det löser sig. Att vi hittar något annat. Nått nytt. Låssas som om det inte gjorde så jävla förbannat ont att trilla handlöst precis innan mållinjen och skrapa upp självförtroendet totalt. Att se det bättre utgångsläget vi ville ha, snart hade och verkligen förtjänade blekna och försvinna och istället få börja om. Igen. Från noll. Åter igen.

Frustrationen tar tag i mig och skakar mig yr. Fan. Jag vill påverka situaionen. Jag vill inte sitta vid frukostbordet och gapa rätt ut "Fy FAN vad det här är orättvist! Fy fan i helvetes jävlar vad du är värd mer än en sketen klapp på axeln och ett "tack för god insats och välkommen åter" så högt att jag skrämer vår dotter som sitter och leker glatt ovetandes med sin plastsked. Vill så mycket mer än att storma runt hemma, smälla i dörrar, kasta saker i väggen och svära med vredestårarna rinnande nerför för kinderna medans du, som borde vara argast, tittar på, väl medveten om att det inte hjälper att reagera som jag gör. "Det är så orättvist, så förnedrande" ringer i öronen. Och jag vill mer än att se dig genom fönstret när du tänder cigarett nummer två med kalla händer, böja på nacken, blåsa röken åt höger och veta vad du tänker.

Jag vill så gärna att du ska slippa känna dig bortvald och oönskad. Jag vill att du ska känna dig så jävla duktig, önskvärd och välmående som du förtjänar att vara. För du är så duktig och har sådan potential att det är alla andras förlust när du inte får det du vill ha. Kunde man leva på det hade vi varit rika och berömda för länge sedan. Men vi märker gång på gång att det inte duger.

Dagen har varit dålig. Någon av de allra sämsta.
Vi börjar om imorgon. På noll.
Ikväll står vi still. I rasmassorna av det liv som kunde blivit vårat.

DJ, ease my mind.



Asbra musik och ett tandlöst litet babygrin lättar även det tyngsta av hjärtan.
Fast så illa var det inte, så just nu lever jag i någon typ av eufori.


HEJ VÄNNER! Jag heter Matilda är 26 och allmänt awesome. Jag är dessutom morsa och feminist. Vidare skulle jag påstå att jag både är rätt rolig och lätt att älska.

SEN PODDAR JAG OCKSÅ. Tillsammans med min kollega MOA sänder jag "Moa&Matildas podcast" med 250.000 lyssnare i månaden. Ni kan lyssna här eller via iTunes.



Vill du prata närmare med mig? oprofessionellblogg@gmail.com



bloglovin