Kräksjukt, eller sjukt mycket kräk.


Såklart.
Såklart såklart såklart.
SÅ-FUCKING-JÄVLA-KLART.

Iris har äntligen snorat, hostat, frossat, nyst, huttrat, svettats, yrat, gråtit och lidit färdigt (för stunden) och gjort sin typ första förskoledag sedan innan jul. Så går vi och hämtar, kommer hem, äter en-två-tre chokladbollar och plötsligt - Ian exploderar som en vattenballong. Fast fylld av vinterkräk givetvis. Höger, vänster, fram och ja, självklart också bak och i skottläget sitter uppgivna jag. Jag, som de SENASTE TRE ÅREN åkt på vidunderliga kräksjukor samt graviditetsillamåenden från helvetet och som bara vill fly hemmet i panik vilt skrikande
"Nej! NEJ! NEEEEEEEEEJ!" Jag har fasen kräkts nog för typ 25 år framåt, och är nu komplett livrädd för att bli smittad, men som i skrivande stund inte har något annat val än att hålla, vyssa, gunga, trösta och mata lille kräkklumpen. Älskade Ian. Min lilla skatt - bli frisk fort! 

Men sjukdom är en del av småbarnsvardagen, hur jobbigt det än är. Och självklart är det mest synd om Ian som hulkar och mår dåligt. Men vore jag inte en supermänniska om jag inte hade tänkt tanken att det också är lite jobbigt för mig med allt det här sjuka. Och nån supermänniska är jag då rakt inte (ja kom an bara, mama-haters). Bara en helt vanlig liten kräkrädd människa, som har två barn men liktväl kan tycka lite synd om sig själv ibland. Men som man bäddar och ligger ni vet...

Blir jag sjuk så blir jag, tänker jag något spelat kontrollerat medan jag står i duschen och VRIDER ur min av bebiskräk dyngsura tröja samt tvagar min hud röd med skållhett vatten och tre liter tvål en gång i kvarten.

Dagens önskan;

- ett kar fyllt av desinfektionsprit jag kan lägga mig i i timmatal vid behov.

Alternativt;

- en charterresa med all-inclusive bara för mig.

Eller;

- ett mundkydd och en kram.






Plus minus noll.


När man tar fram dammsugaren för att brumma igång den och ett barn skräckslaget flyger upp på köksbordet, trycker händerna mot öronen samt darrar med underläppen och det andra drar en djup suck, ryser till av välbehag och somnar snällt måste ju ändå situationen beskrivas som just sådan. Plus minus noll.


Dagen vi tappade allt.


Ja det är som det låter. Idag har vi ägnat hela dagen åt att tappa diverse grejer. Ett urval av vad vi tappat såhär långt:

- En vas tulpaner (Ian, eller snarare välte)
- En vante (Jag, favoritparet dessutom)
- Ett fat nyrullade chokladbollar (Jocke den klumpedunsen)
- En iPhone (Iris, men den är oskadd)
- En glas mjölk (Iris, jag tror det var lite med flit)
- En tallrik yougurt (Iris, jag VET att det var med flit)
- Förståndet (Jag)

Men värst av allt,
- Massa poäng i Quizkampen! Nooooo! Så om det finns någon vänlig läsare som genast vill gå in och utmana mig och plocka lätta poäng går jag föga överraskande under namnet "oprofessionell" även där. Seså! In med er och utmana mig! Jag är redo.



Mja, jag får väl hålla med om att det inte ser så bra ut...


... men en kräkolycka skördar även oskyldiga offer.

"Uuuuääääh! Katti kräki!"

/icke djurplågare till vardags


Ni har väl inte glömt mig?


Klandrar er inte ifall så är fallet. Har typ glömt mig själv bakom ett snorpapper och en hög paracetamol.
Men nu är vi typ friska... Eller ja, Iris kräks, men annars så. Det är ju typ så man förlorat all vett och sans ändå så: SLÄNG HIT EN KRÄKSJUKA BA! VI ÄR INTE RÄDDA LÄNGRE!

Har ni tänkt på vilket laglöst tillstånd man går in i som sjuk? Speciellt om man har barn. Lunkar runt i mysoverallen med snor och kräkfläckar än hit än dit, håret i toviga egengjorda soffdreads och rödare i ögon samt täptare i näsan än den värsta pollenalergikern en solig aprildag.

Nä, skämt å sido har vi faktiskt kunnat umgås med folk eftersom vi vuxna har varit relativt friska trots allt. Så helgen har varit bra. Familjefadern har till och med hunnit med en permis till Göteborg för att gå på konsert och jag och barnen fick andas lite landsbyggdsluft så länge hemma hos Sanna. Inte illa inte illa. Sen har vi bara kört hemmahäng med trevliga besök, middagsbestyr och till och med lite bakambitioner. Att resultatet blev chokladbollar är en annan femma. 


Kör en liten bildkavalkad för att bevisa ovanstående så hörs vi igen lite senare.






Yes! tänkte jag och knöt handen mot himlen.


Och det skulle jag ju såklart inte gjort, för visst fick vi bädda ner ännu en liten sjukling under täcket imorse.



Men inte hängde vi läpp för det!

Jo... det gjorde vi faktiskt... Men sen tog vi oss samman och klädde på båda barnen tjocka kläder och tog en promenad i minusgraderna. Lite luft är bara stärkande har jag fått lära mig, och Iris piggnade faktiskt till lite där i vagnen.


Sen blev hon lite trött igen och däckade i soffan framför Laban, men det hör till.

Nu ska morsan i den här familjen, dvs jag, ta mig en promanad till och rensa skallen lite. Måste iväg en sväng för mig själv innan den här eviga sjukdomskarusellen sätter sig på sinnet för alltid. Det vore illa för inte har jag tid att bli galen inte. 




Lösningen.


Allt sjukdomsrelaterat gnällelignäll försvinner så fort Ian får lyssna till DET HÄR storslagna albumet.

Och inte mig emot liksom.

Åter glad och käck




Morgonstund har g... GALET KAOS i mund.


Natten avlöpte med många uppvak från Ians sida, och eftersom jag står för tuttarna i den här familjen, så även för mig. Men det fick gå. Ännu ingen traderaauktion uppe på'n.

Morgonen däremot. Ojoj. Kl 5.30 är jag uppe och värmer en flaska ersättning eftersom han gosat i sig all mat under natten och nu råkar bli kanonhungrig pang bom världskris just nu. Tänker att jag kanske skulle ställa klockan just in case så Jocke inte försover sig. Men äh, det har han säkert kommit ihåg själv. Zzz.

Jocke försover sig. Så klart. Rusar upp ur sängen, river runt bland kläder och skrotar ihop sina pinaler och drar. Iris vaknar, gosig, varm och lite dimmig i ögonen så hon råkar springa in i en vägg litegrann och får brytet. Mitt i allt det här kommer jag på att vi skulle ringt fsk och förvarnat om att vi ändrat oss om ledig dag idag, och hade tänkt att komma och ta ledig fredag istället (long boring story så hoppar den) ringer upp och... Tappar rösten! Kraxar fram
"Iris kommer idag okej" och hoppas verkligen jag fick med ett smällt frågetecken i den meningen, men är lite tveksam då pedagogen inte alls lät så glad som vanligt. Hum.

Så nu står jag till att prångla på båda barnen dubbla vinterkläder då temperaturen är skrämmande låg och samtidigt leta efter mina nycklar som jag senast såg Iris leka med. Not good, så att säga.


Drastiska åtgärder.


Du må vara helt bedårande och gosig och glad och helt underbar... om dagen.

Men börjar du inte sova på natten nu typ bums funderar jag allvarligt på att auktionera bort dig till högstbjudande (ytterst snälla och vänliga, såklart) människa.




Kalla mig ytlig, kalla mig dum. Men kalla mig också lite smart.


Var inne och surfade lite på ferm livings hemsida nyss
. Ajaj. Ett så starkt habegär väcktes innom mig att jag nästan fick bända bort höger pekfinger från musklickaren när dessa saker på nått oförklartligt sätt hamnat i min "kundkorg" och pilen stod mot KÖP. 

Hela tjotabalängen hade gått på några tusingar, och några tusingar att lägga på sånt här har jag inte. Tyvärr, hur gärna jag än skulle haft det. Så nu ska jag välja ut en grej och UNNA mig den, när jag tycker jag gjort något riktigt bra framöver. Det låter väl som en hyfsad plan att sätta inredningsmonstert på diet?

/vill ha'arn'


Status: på bättringsvägen.

 
Oui.
Det skulle man kunna tro, och visst är det också sant. Fick lite feeling för Ipren och knaprade i mig några stycken tillsamans med lite c-vitaminberikad juice och voila! Ja, bra det är det inte, men bättre. Så nu ropar jag fan hej innan jag kommit över bäcken och hoppas att det inte slår tillbaka på mig, för positiv det ska man vara.

Jocke gjorde första skoldagen idag och jag var hemma själv med kidsen och min feber i några timmar. Jag hann bada båda och in och ut i kylan med dem (ja, lite ansvarslöst måhända - att ta med en sjuk bebis ut. Men jag kan försäkra er om att det vore ännu mer oansvarigt att låta Iris få befinna sig i det ytterst laglösa tillstånd som uppstår vid de ostimulerande och instängda förhållande när mamma+lillasyskon är sjuka ).

Och så mycket mer har inte hänt idag, även om det känns tråkigt att meddela. Snopet att ni tog er tid att läsa er igenom ÄNNU ett inlägg som i princip bara kom att handla om mitt mående. Men tyvärr händer det ibland. Sorry.
 

Det hade man ju kunnat lista ut.


Att det inte skulle bli bättre utan snarare sämre. Nu är Ian sjuk också. Som ett hett litet element ligger han och gnäller i sömnen alternativt tittar med tårfyllda ögon på oss. Och bredvid ligger jag och tycker synd om Ian, sen tycker jajg synd om mig själv, och sedan Ian igen och sedan mig själv igen. Iris är inte hemma, annars hade jag tyckt synd om henne också - så ostimulerad som hon varit i det här sjukhemmet.

- Staaaaaackars oss, gnäller jag för Jocke, som servar med nässpray, näsdukar, Ipren, te, vatten, och annat nödvändgt samt manövrerar Ian under hans vakna tillstånd dvs hela föregående natt och tidig morgon.
- Stackars, stackars, staaaaaaackars oss, spär jag på och tycker faktiskt riktigt synd om mig själv.
Sjuk och ömklig.

När Jocke ber om att få lite rast från sitt uppassningsuppdrag anlägger jag en trotsig min och säger:
- Se det som träning inför kommande liv som undersköterska. Jag praktiskt taget ger dig arbetslivserfarenhet samt utbildar dig hemmifrån i detta nu. Kan man egentligen begära mer? Det är nästan så du blir skyldig mig nått i retur. Typ som glassen som ligger i frysen. Hämat du den är du bussig?
Ian vaknar.
- UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄH!
- Och byter Ians blöja? Och letar reda på mina raggisar? Och kilar ner och köper mer nässpray... Och... Jocke? Ho ho äääääääälskling? Älsk...
PANG!

Ytterdörren smäller igen bakom honom när han går. Jag och Ian tittar lite förvånat på varandra skakar på huvudena, ler och somnar om, han i min famn. Rätt gött att vara sjuk ändå.


Fy fan!


Vaknade idag upp till halsont och ömmande kropp. Det är väl ändå skit nummer ett? Bli sjuk på helgen. Ja nu kanske jag drar lite väl stora växlar på det här. Sjuk och sjuk, men förkyld. Och butter.

Och det är inte heller roligt ska jag be att få tala om. Och 10 minus är det också...

Var fan la jag raggisarna!? Är kaffet inte på?!

*knaprar i mig några Alvedon*


Dum blir smart. Smart blir dum.

Att Jockes telefon gått och blivit smart var rätt osmart ändå.

För att tala med en böjd nacke och ett av touchscreenen upplyst fejs är rätt ostimulerande ändå.

- mm...
- aa...
- ska bara... Sa du nått?
- ja... Eller va?
- ...
- YES! VINST I QUIZKAMPEN!!!!!!

- ...




En kortare fredagsrapportering.


Nått jag trodde att alla barn gillade var snö. Men inte mitt stora. Nä, typ det värsta hon vet! Hon hatar att åka pulka också, ja nerför iallafall. Till förskolan får jag minsann svettas och dra henne framåt på grusad trottoar men så fort hennes föräldrar vill ha lite skoj och åka nerför ser hon ytterst skeptisk ut, åker ner helt likgiltig och väl nere säger hon: "FÄRDIG" och gör en ansats att gå hem. Nä nu ljög jag. Inte gå inte, för det kan hon tydligen inte göra i snön. Nä, hon lyfter istället armarna mot en, skrynklar ihop sitt lilla ansikte och gnyr: Bääääääääär meeeeeej maaaammaaaaaaa! Suck. Vintern känns plötsligt ännu längre än vanligt.

Men ute var vi en sväng idag iallafall och gjorde saker Iris gillar. Sommarsaker. Som att kasta sten i bäcken eller åka rutschkana. Och när jag nu tittar på mitt lilla barn, så uppenbart störd av vintern, vill jag sätta mig ner framför henne och lägga mina händer på hennes axlar, se henne djupt i ögonen och säga med intryck: "Iris, lämna detta land för värmen så fort du fyller 18. Vintern kommer förgöra dig annars"

För någon som inte gillar vintern ens som barn kan ju inte vara mer felplacerad än i just Sverige.


Instagramz för hela zlanten.


Ni har väl inte missat att ni kan följa min oprofessionella vardag live på Instagram?
Allt jag missar inte hinner posta här finns ett klick bort.

Jag finns att finna under oprofessionell2 . Himla bra sätt att få ansikten på er, bästa läsare, och hitta fler att följa där.

Men detta är ju gammal skåpmat för många av er. "Yada yada. Ge oss nått nytt liksom..." och det ska jag bannemig göra också! Nu finns min i text så hyllade sambo, tillika snart äkta man att finna bland instana.
 
Gummiband4 är namnet Joakim hittas under, och alla ni som sitter inne på en hemlig cruch på denne man klicka er dit och gör blåa knappen grön.
Eller ni som uppskattar hans texter.
Eller verkar tycka att han är en skön snubbe.
Eller bara gillar att glo på okändisar.
Eller ni som gillar skägg. Följ!




Angående bröllopsbudget och DRÖMMEN.


Vi har en något knaper bröllopsbudget, det medges. Det vi kan spara på eller fixa själva - det gör vi. Inget överdåd på något vis, men det är ju heller inte vår stil. Fick en fråga angående bröllopsfotograf, och visst skulle jag, och vi, vilja ha en duktig en, men det kostar ju faktiskt om inte hela, å iallafall mer än halva skjortan.

MEN om jag fick drömma för en stund skulle jag genast plocka ner DEN HÄR donnan från Pite...(å)? och låta henne fota hela tjotabaletten. Även om det mest är landskap på CV:t (fantastiska sådana) och härlig vardagsfotografering är det inte mindre fantastiskt för det. Zandra har också en av de mysigaste och mest färgsprakande bloggar jag någonsin läst. Jag blir så himla sugen på att bara flytta in i hennes familj och bli det tredje omhuldade barnet på heltid <3

In och läs, och framför allt, in och upplev Augustifamiljen.





Och så var stället klart och...inte betalt. Men bokat!


Ja, tänk bort all snö och det grå och tänk istället dit lite högsommarvärme (man kan ju iallafall få hoppas), björkris, ljusslingor i träden, blommor, och ett par tusen mygg enligt uppgift (man kan säkert sy upp en brudklänning av myggnät också. Right?) och taaadaa!

Den 20 juli 2013 står vi där och fnissar "ja" till varandra.
Magiskt var ordet du letade efter.

 

Tjopa!


Nu ska jag bara hälla i mig den sista av tre koppar kaffe och kamma luggen så drar vi iväg och kikar bröllopslokations. Inget dumt torsdagsnöje alls!

Stället vi ska få kika närmare på ter sig såhär vid de ultimata förutsättningarna av magisk högsommarkväll. Inte helt illa pinkat ändå! Kan säkert ha sin charm vid ösregn och 16 plus också.


Dagen i tre bilder och lite text.


Så.
Nu har jag lugnat ner mig något angående inbjudnigstext. J, inte Jocke, utan en annan fantastisk människa (!) kom med ett superbra, eller två men jag går på det mindre formella, tips i komentarsfältet och kommer nu utgå från det. Samt maxa mina ytterst begränsade scrappboookingtalanger och jobba ihop nått halvtjusigt och rätt oformellt inbjudningsaktigt att lägga på lådan i februari. Känns formellt nog att gifta sig inför en stor skara människor och högtidligt lova "tills döden skiljer oss åt". Pjuh. Lite klackarna-i-taket-strämning måste det ändå bli för att jag inte ska backa med de iskallaste fossingarna i norra Europa.

Annat vi sysslat med idag, förutom seriös bröllopsplanering, är bumbosittning i tigerdress.


Förskolehämtning i sällis av Iris mormor och vilda hunden Charlie, eller med Irisuttal; SSAAAAALIII.


Bjudit ovan nämnda mormor på starkaste kaffet som någonsin bryggts i en bryggare, samt Carbonara. Ägnat oss åt pixiboksläsning i en halv evighet och intensivt fingerfärgsmålande i en halvtimme (instick - finns det något roligare? Ytterst tveksamt asså) samt iskall kvällspromenad med lurar på.



Samanfattningsvis - mycket bra dag.



Dagens fråga:



HUR FAN FORMULERAR MAN IHOP EN BRÖLLOPSINBJUDAN?!
gaaaaaah!

Svar nedan tack.

mvh

Ääääääääääääntligen en minut att vila mina ömmande ben och axlar.

 
Tränat? Nä bättre upp! Städdagarnas städdag gick idag av stapeln i det Oprofessionellska hemmet och tavlor flög upp på väggen, dammtussar placerades i damsugaren, hyllor fylldes åter igen med ting som legat utspridda över golven likt en Pollock i några veckors tid. Disk diskades, mattor rullades ut, vindar rensade - och fylldes lika fort igen. Och frysen skulle frostas av, men det glömdes.

Men hur intressant är det egentligen att läsa om städning? Typ lika intressant som att utföra den, så om jag inte råkar driva en blogg för städmakiker (vilket jag starkt betvivlar) ska jag ska låta er hoppa ner i soffgroparna igen, så hörs vi mer imorgon!



Och visst kammade jag hem ett antal pluspoäng hos trollet med den här pannan ikväll. Hoppas på att kunna plocka ut dem som minuter att sitta still på imorgon när jag tar mig an hennes panna. Den hon har i ansiktet. Luggen ska kapas någon cm och det brukar vara lajban värre. Voj voj.



Aktuell Rapport! (den YTTERST oporriga versionen)


TJOOHOO!
HÄR HAR NI MEJ!
 
Tog lite ledigt under helgen, å måndagen också vad det verkar. Men det kan man ju unna sig ibland, långledigt allså. Eller helst inte skulle väl en arbetsgivare säga, men eftersom jag i skrivande stund är min egen arbetsgivare så låter jag mitt tilltag passera mellan fingrarna. "Nåååjaa... För den här gången då" mumlar jag strängt i mungipan åt mig själv, så lite får jag skämmas för min obotliga lättjas skull.

Under här orapporterad tid har vi sysslat med följande:

1. Ätit god mat.
2. Slappat järnet.
3. Nån av oss gick på fest.
4. Resterande stannade hemma och hade soff- & godiskväll med syster/moster.
5. Hurtigt friluftat hela familjen i iskylan.

Och här följer Insta-bevis:

 
Nu tvättar jag familjens kläder medan Jocke ser på idrottsgalan med handen i byxlinningen. So much for that genus lixxxxxom........



Igår, den 10 januari 2013.

Gårdagen var en mycket stor dag i lillebrors liv. Ja, för oss alla absolut, men för Ian i synnerhet som bara hunnit med att uppleva en 130 ungefär. Följande saker ägde rum i kronologisk ordning:

1. Sträcksov 23-08 (!) utan ett enda uppvak för tuttgos eller mysnödsgnäll alls.

2. Pappa Joakim gaddade in IAN på näven i samma stil som storasyster pryder den andra.

3. En alldeles ny liten människa såg dagens ljus på KSS förlossningsavd. Någon vi absolut tror kommer få mycket tid och rum i Ians liv, en nästan exakt jämnårig vän.

4. Ålade sig fram i ren extas några centimetrar mot favoritleksaken som hamnat retsamt utom räckhåll. (Ja jag grät några små tårar och ylade inombords "Min bebis! Min bebis blir snart vuxen buuuääääääääääh"

5. Tog sitt allra första självporträtt med iPhonen. Mycket tjusigt.


Förnedring på bästa sändningstid.

Det är fredagskväll och som vanligt bänkar sig familjen framför På Spåret och vässar geniknölarna.

Fast varje gång programmet är slut ligger förnedringen som en blöt filt över soffan. Vi känner oss som två spån. Fasen, ska man verkligen kunna vad bilmärket Cadillacs grundare hette i förnamn eller hur 16:e raden i nån Karin Boyedikt lyder? Ja men typ så svårt är det! Det är faktiskt inte så kul när jag känner mig som jag bott under en sten de senaste 78-åren fast jag faktiskt bara är 24 och rätt smart och allmänbildad. Ibland. När jag spelar TP... ...mot Iris.


En blygsam genusfundering.

Om och om igen slår det mig när jag hör protester om genus, hen och könsneutral uppfostran. Om nu könsrollerna är så "ytterst biologiska och naturliga, en kvinna är si en man så", varför blir folk då så OTROLIGT upprörda över hen och pojkar i rosa? "Han är ju en pöjk" brölar någon upprört "sluta genast sudda ut hon och han".

Men vänta lite nu va. Du sa ju i argumentet innan att könsrollerna är helt naturliga. Om du nu blir livrädd för att lilla hen på tre bokstäver eller snällefärgen rosa ska komma och ställa hela din könsroll på ändan, hur naturlig och trygg är du egentligen i den då? Jag bara undrar.






Idag har absolut inget som helst spännande hänt.


Måhända inte bästa rubriken att sätta för att locka läsare, men oärlig kan ni inte påstå att jag är.

Nåväl. Vi har iallafall besökt BVC för fyramånaderskontroll av Ian. Och allt såg exemplariskt ut, som det så förmånligt brukar göra när vi är där.

8,5 kilogram x 68 centilång ger ett bra betyg och passa på att vända rygg-mage och mage-rygg samt jollra något öronbedövande i 10 minuter tyckte Ian satt på sin plats att också sätta på CV:t. Snyggt!


Så var det januari igen och folk vallfärdar nyfrälsta tillbaka till gymmen.

Fast inte jag. Jag ligger i soffan med en kopp kaffe och har inte ett jävla skit dåligt samvete. Jag förstår inte alls grejen med att det är just i januari det är dags att "starta nya liv, röra på fläsket och komma i form".
Eller de kanske var felformulerat. Jag FÖRSTÅR ju varför. Januari har andan med sig att nått nytt ha skett, en ny möjlighet har givits, ett nytt år har inletts. Ett år i hälsans tecken har tagit sin början! Ett år där förändringens vind sveper genom hemmet, genom själen. Året då allt vände!

A eller det var ju just det... Förra året var ju också ett år som började med fimpade cigaretter, gymkort och svångremen åtdragen. Och vad hände? Nja, inte mycket. Nu talar jag mest ur egen erfarenhet, inte för att sänka någons motivation. Nej nej, absolut inte. Iväg och kriga och svettas, testa kroppen och gör den stark. Men gör det inte för att det är januari. Gör det för att du vill. Jag är helt övertygad om att det krävs mer motivation än att det är nytt år, sex månader kvar till beachsäsong (fem om vi har riktig tur), och att det liksom förväntas av dig att du ska må dåligt över att inte rusa till gymmet och hänga på låset. För annars tror jag att jag snart går om dig iallafall, jag som tar min träning med ro. Jag som i december har typ vilat mig i form, promenerat och motiverat mig, satt realistiska mål och som första snöfria dagen tänker snöra på mig nya löpardojorna och ge mig ut.
Inte för att det är nytt år utan för att jag vill - utan tvång.

 



När frihet förbyts i något helt annat.

 
Ja, jag skrev ju så fint om frihet imorse. Det sket sig ju, faktiskt i dubbla bemärkelser, rätt snabbt. För jag hade inte mer än öppnat dörren hem, satt på kaffebryggaren och slått upp min lektyr så ringer det i telefonen och jag får halvspringa upp till förskolan igen och hämta ett, förvisso piggt och glatt, men också ytterst magsjukt barn.

HUUUUAAAA! Jag har förra årets kräksjuka i färskt minne, och även om den här magsjukan ännu bara visar sig åt "andra hållet" känns det lite som det är bäddat för en favorit i repris. Ja, iallafall som om vi sitter och ruvar på en tickande bomb som kan brissera i en kräk- och bajsfest när som hellst.

Håll tummarna åt mig att vi slipper det är ni gulliga.



En annan, något ruffsig, dag.




Jag ger er: frihetskänsla delux!

Ska precis till att trippa iväg med Iris till förskolan. Utan dubbelvagnen! OMGOMGOMGOMG det har ju inte hänt sen i sommras, och då hade jag ju jättemagen att släpa runt på istället. Så frihetskänslan jag känner när jag nu ska till att gå - obeskrivlig!


Och till er som höjer ögonbrynet: Pröva själv att kånka ner två barn fyra våningar. Ett jättetungt, till och med för sin ålder i liggdel, och ett vilt tjutande om att inte vilja "gå hälv" och knöka ner dem (en vilt sprattlande) i en vagn som nu tillsammans med dem väger 45 kilo och manövrera upp den för källartrappor och backterräng ända fram till förskolan. Där ser du.









Att krossa en dröm.




Åh.
Den här blå skönheten roffade jag åt mig på IKEA här om veckan. Ja... Roffade och roffade. Betalade för den gjorde jag naturligtvis. Det räckte med en femhundring och så var den min. Kolla på den liksom. SÅ! SNYGG!

Tanken var att det ska bli en smakfull liten drinkvagn för alla exkluciva middagsbjudningar vi annordnar här hemma. HAHAHAHAHAHA. Jo men ni fattar väl - det händer ju typ aldrig! Men i tanken händer det faktiskt destå oftare och då är det bra att ha en fin vagn för flaskor och klirrande kristallglas (som också köpts på IKEA för 15kr/st så så mycket kristall är det nog i ärlighetens namn inte. Men ändå).


Jag var så nöjd. Rullade den fram och tillbaka över golvet. Provställde flaskor, glas och karaffer prydligt. Utropade: KOLLA VAD SNYGGT! MEN JOCKE KOLLA DÅ! Blev om möjligt ännu nöjdare. Jocke tittade skeptiskt på mig och knyckte mot huvudet åt Iris håll.
- Du tror inte att hon kommer intressera sig för den?
- Vadå menar du?
- Det är HJUL på den. Och du har travat in typ allt ömtåligt vi äger på den, samt en massa flaskor sprit. Och hon är två år. Och typ busigast i hela världen!
- Äh. Det är väl bara att säga åt henne om hon skulle få för sig att göra nått.
- Jaha.
- Men vadå? Vad MENAR du?
- Du får väl se.
- Men sluta. Vad vill du ha sagt.
- Nä inget. Jättefin vagn.
- Då så. Tack!

2 minuter går.

- Är de mamma?
- Det där? Det är en vuxenvagn Iris. Fylld av ajabajasaker.
- Vagn?
Ett ljus tänds i hennes blick.
- Eeeh. Nä? Sa jag vagn? Menade bord...
- Det är vagn mamma! Jag ser hjulen!
- Nä. Det går inte rulla den där. Det ser bara så ut...
- Jo det går mamma! Titta. Iris rullar vagnen!
- Nja, alltså Iris... Det är igen vagn barn får leka med. Det äringen leksak. Lyssna på mamma nu.
- KOLLA MAMMA! IRIS SPRINGA MED VAGNEN!
- NEEEEEEEEJ! AKTA...
Pang! In i väggen.
Flaskor välter, karafer spricker, glas rullar över golvet.
- Oj mamma... Hände?
Jocke kliver in.
- Ja men OJ. Vad var det som HÄNDE mamma?
- Eh. Asså jag vet inte... den typ bara skenade iväg. Måste va nått fel på den. Jävla ikea-skit du vet, håller aldrig...

Så nu står den tom och malplacerad mot en vägg.
Vetefan vad jag ska ha den till... 
Dockvagn kanske?



Föräldraledig-a?


Vardagen har så smått rullat in efter jul och nyår. Skönt att gå tillbaka till normaltillstånd suckar vardagstama jag och myser in mig i januarimånaden som nyss påbörjats. Fast riktigt som vanligt är det inte. Sedan september har jag Iris och Ian huserat själva i småbarnsfortet. Jag har i stort sett varit ensam med vildingarna om dagarna i fyra månader nu, undantagsvis de 15 timmar Iris i veckan springer av sig på förskolan. Men nu har Jocke skrivit under och skickat in papprena angående några av de 60 dubbeldagar försäkringskassan bjussar oss föräldrar på. Han gick på föräldraledigheten igår och så 1, 2, 3, 4, 5 minus helg... plus en vecka till så 10 dar tar vi nu ut tillsmanans. Fram till den 21 när han börjar läsa. Det käns göttigt att ha honom hemma. Samtidigt som det känns lite ovant.


Synen på föräldraledighet är för oss den samma. Helst skulle vi dela 50-50, vilket vi nästan lyckades med när vi var hemma med Iris. När hon var 15 månader satte hon sin allra första, då ganska bebisknubbiga fot på förskolan och under de 15 månaderna hade vi pusslat, fixat och donat för att ta ut nästan exakt lika mycket tid hemma med henne. Lika likvärdiga vi är som partners och människor - lika likvärdiga och närvarande föräldrar har vi målsättningen att vara och ett bättre och mer jämställt år har vi nog aldrig haft. Men den här gången är allt lite annorlunda. Nu ska nämligen Jocke påbörja en 1,5 år lång utbildning och kan inte vara hemma på heltid med ian i samma utsträckning. Att han ska börja läsa, och han ska göra det nu, var och är ett självklart beslut för oss båda två. Och i och med det faktum att jag också läser, men till skillnad från Jocke kan göra det hemmifrån, var beslutet ännu enklare att fatta - den här gången kommer jag vara hemma mer med barnen, även om det strider lite mot mina principer. Sedan är ju studier något friare än arbete, så att Jocke ska hinna med att agera jämställd småbarnspappa är inget vi tvivlar på. Men ändå. Lite skavigt känns det.

Men underbart att få lite mer bebistid - det förnekar jag då rakt inte.

.






Dagens göromål.

Idag har uppdatering stått på dagens agenda. Rätt ofrivilligt egentligen, då jag AVSKYR (läses med eftertryck) allt vad teknikuppdatering heter. Det började med att Iris med sin ljusa lilla stämma pep:

- "Pela Pettson & Findus uppfiningaj mamma".
Jahapp. Ger barnet telefon.
- Funkaj inte mamma.
Nähepp. Pillar lite.
- Nu så.
- Nä.
- Jo men..
- Funkaj inte.
- Det var då själva f...
 
"Uppdatering till iOS6 krävs" Zzzz.
Detta låter ju som piece of cake för många kan jag tro, men när jag fick min första avisering någon gång i somras om att en uppdatering borde göras teg jag ihjäl den röda lilla bubblan som pockat på uppmärksamhet i "inställningsappen" rätt effektivt tills nu. Dags att bita i det sura äpplet och avsätta 30 minuter (trodde jag) för att göra uppdateringen.

- Vänta lite Iris så ska mamma bara fixa en grej. Det tar en liten stund...
- NÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ! NUUUUUUUUUUUU! Nunununununununununununununu mamma!
- Vänta.

Trycker "hämta uppdatering".
"Det krävs minnst 500 mb ledigt utrymme för att göra uppdateringen"
- MEN ÅÅÅÅÅÅÅÅH! JÄVLA SKIIIIIT!
Hanterar.
Händer absolut ingenting.
Inser vad som står näst. Ansluta skiten till datorn, vänta på att iTunes ska ladda klart typ 3 månader och lägga över alla 2000 bilder som ligger på telefonminnet med snigelfart.
Det tar 3,5h timmar allt som allt. Plus uppdateringstid på 30 minuter, hämta nån ytterst nödvändig nyversion av iTunes, hämta 50 mb Pettson på svajig wifi-förbindelse och samtidigt ladda bartteriet. Under den tiden dör jag en smula av Iris konstanta tjat: PettsonpettsonpettsonpettsonpettsonnunununununuunununpettsonpettsonpettsonnunununununununupettsonpettsonpettsonpettsonpettsonnunununununununumammamammamammamammamammmamammamammaNUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU.

Började vid 11 och nu äntligen vid 16 är jag klar.
Måtte det vara värt det.

UPDATE: Ungj****n spelade i 5 minuter. Sen var det, citat,: "Tjåkigt. Nytt spel mamma"
Barn alltså - got to love them.



Ian fyra månader.


Och så blev du fyra månader, vår gosiga lillebror. Och du fortsätter i samma fantastiska stil - glad, tjock och lycklig. Du har hunnit uppleva din första jul och nyår, växa i strl 68, lära dig sitta med stöd, sovit borta från mamma och pappa och vända runt från alla håll och kanter. 

Mer spännande du upptäckt är att:

Potatismos smakar enligt dig skit.
Bumbon är ytterst bekväm att vila rumpan i.
Nätterna är inte längre till för sömn, nä det är då man absolut ska snutta tutte minst 3-4 timmar. För det är ju så förjordat mysigt menar jag (du).

Och ALLA du möter ska få sig ett glatt, tandlöst solstråleleende. Generöst och så magkittlande underbart.






Shit! Jag dör!

Hybrisen som uppstår när man blir länkad av fantastiska Spiderchick som ett "hett bloggtips" ihop med Lady Dahmer, UnderbaraClara och HanaPee (=mina tre största, fyra med Spajdan, bloggmasters).

IIIIH.







Frösveskolan

Skolgårdsgruset trycker mot mina sargade fötter. Hur fan hamnade jag här? Blodbäckar slingrar sig fram från mina fotsulor ut på asfalten. Den blir finare av det. Som ett omedvetet konstverk. Huvudet är blankt. Jävla fantastiska rödvin som förde mig tillbaka hit. Allt är öde och svart. Om några timmar kommer eleverna men då är jag borta. Minnena finns där trots alla försök att radera dom. Men jag är inte han nu. Han har vart borta sen länge men vart han tog vägen har jag ingen aning om. Han kanske spökar här. Förpestar livet för fler barn. Nä fy fan för den människan. Minnena är många.
 
 
 
Vem trodde att nånting skulle bli annorlunda? Fanns det någon som ville bli vuxen? Innerst inne alla antar jag. Omedveten förväntan på en tid som just då var helt ouppnåelig. En tid man drömde om och bara pratade om med sina allra bästa vänner. Vem ville man bli? Hur ville man bli? Trodde man verkligen då att världen var en bra plats?
 
 
 
Ångesten landar i mig som gravsten. Jag försöker komma ihåg min allra högsta dröm. Jag försöker minnas varför jag var som jag var och jämföra honom med idag. Tårar börjar droppa ner från kinderna för att blanda sig med blodet från fötterna. Jag skriker högt och hoppas att alla ska höra. Jag ville verkligen inte såra någon. Det var jag som var rädd.
 
 
 
 
Inatt så vill jag vara mig själv. Skrika förlåt så högt jag bara kan, dricka rödvin för att dämpa smärtan och somna utan mardrömmar. Mitt nuvarande jag funkar så. Kräver inte att ni ska förstå men jag skulle älska er om ni gjorde det.
 
 
 
 
Förstår om ni har svårt för att förstå. Så många barn. Så många fantastiska framtider. Så många drömmar. Hoppas några utav er klara hela vägen. Hoppas ni alla är stolta över er själva. En oförskämt underlig skolgång som mynnar ut i nåt gott är en saga i sig. Har ibland önskat att man kunde ta rast från livet och bara vara. Ändra några kapitel i sagan om oss alla. En bok skriven av djävulen från då. Kapitel efter kapitel av ånger och tårar. Vita sidor med svart text. Precis som då, precis som nu.
 
 
 
Jag skulle kunna skriva en hel bok om bara han. Han som gick långa promenader om nätterna utan att någon visste om det. Han som skrev poesi fast skämdes för det. Han som var kär i en kille. Han som rökte fast han inte visste hur man gjorde. Han som var bra i sport fast han ville vara bra i skolan. Han som ville vara schysta killen fast inte klara av det. Han som ville bli omtyckt men istället hatad av dom flesta. Han som ville bli någon men försvann ner i ett svart hål.
 
 
 
 
Inatt så vill jag vara mig själv. Skrika förlåt så högt jag bara kan, dricka rödvin för att dämpa smärtan och somna utan mardrömmar. Mitt nuvarande jag funkar så. Kräver inte att ni ska förstå men jag skulle älska er om ni gjorde det.
 
 
 
Skolgårdsgruset har nu fått mig att beställa en taxi. Mina fötter blöder ner hela baksätet. Rödvinet får min kropp att minnas mindre och jag är på väg hem mot ytterligare en mardröm. Alla står i en rad och talar om hur mycket livet är värt. Jag svär högt och längtar efter våran säng. Jag vill vara din resten av livet istället för att vara djävulens före detta. Tyck om mig. Tyck om mig som fan. Han är inte han och har inte varit på länge. Älska. Ånger. Hat. Fylla. Bråk. Förnekelse. Barn. Förlåtelse. Bekännelse. Befrielse. Självbehärskning. Älska. Han är stolt över att skämmas och förändras.
 
 
 
 
Inatt så vill jag vara mig själv. Skrika förlåt så högt jag bara kan, dricka rödvin för att dämpa smärtan och somna utan mardrömmar. Mitt nuvarande jag funkar så. Kräver inte att ni ska förstå men jag skulle älska er om ni gjorde det.

<3 (ett hjärta på sne', för den som inte kunde se de').

En stor jävla KRAM åt er som peppar mig så fint! Suttit i soffan snyftandes eller legat i sängen tårögd och läst era fina kommentarer gång på gång och känner att ni verkligen är helt fantastiska. Bästa bästa ni.

Jag har nu skrivit en låååång låååång lista på inlägg som kommer upp på bloggen det snaraste. Bara vardagen rullar in ska vi någ få ordning på det här. Jag är ju sån, en vardagsmänniska. Då jobbar jag på, känner mig inspirerad och njuter av vardagens kraft medan helgen får mig lite avtrubbad och mysig, vilket inte alls är bra för min kreativitet, men för själen möjligtvis. Och den måste man ju såklart också vårda ömt. Man har ju bara en.

Puss





Men godkväll.



Efter att ha betalat räkningarna, fyra dagar försent kikade jag in här. Och allså... shit vad jag struntar i min gamle blogg just nu. Som ett ostimulerat litet husdjur ligger den och gnäller i bakhuvudet på mig och ja ba: "Nähä du. Jag orkar inte rasta dig ikväll heller". Inte med flit, nej nej, bara av ren lättja. Pallar knappt med att vara smart och rolig just nu. Orkar knappt bry mig. Är trött och lite lättgråten, småtjurig och längtar efter en inspiration som aldrig tycks komma. Och liiiiiite besviken på att antalet läsare är relativt högt men att ni typ slutat lämna kommentarer. Slutat säga hej. Slutat peppa. Slutat visa er mer än som en siffra. Trist.

I don´t blame you! Det ligger absolut hos mig, som kanske inte skriver så mycket och så bra längre, vad vet jag. Men det som får igång min blogglust är respons och interaktion med er, mina bästa läsare. Så jag ber bara om ett ett litet hej liksom :) Eller "bra inlägg"! Eller "dåligt inlägg" om ni tycker det (men vem gör det liksom!?!?!?!? ;P)

Så kom igen. Överös mig mer er fläktbrusande och batterivarma cyberspacekärlek <3
Så bjuder jag på VÄRLDENS SÖTASTE sålänge:



*slick slick*


HEJ VÄNNER! Jag heter Matilda är 26 och allmänt awesome. Jag är dessutom morsa och feminist. Vidare skulle jag påstå att jag både är rätt rolig och lätt att älska.

SEN PODDAR JAG OCKSÅ. Tillsammans med min kollega MOA sänder jag "Moa&Matildas podcast" med 250.000 lyssnare i månaden. Ni kan lyssna här eller via iTunes.



Vill du prata närmare med mig? oprofessionellblogg@gmail.com



bloglovin