Hallå kompisar! Den här sommaren är verkligen lång.
Rättelse: Lång och varm.

Rättelse 2: Lång, varm och URHÄRLIG.


Och vi gnetar vidare med vår semester, jag och barnen. Fast det blir så att sista veckan mjukstartas med jobb några dagar eftersom min kollega tydligen envisas med att vara plikttogen och återgå i tjänst... *muttrar*  Nä, helt ärligt längtar jag efter mitt vardagsliv. Älskar mitt vardagsliv! *gör ett hjärta av händerna och viskar "rutiner" genom det*

Och snart är jag där igen. Idag är det 31 juli och med det står augusti och stampar ute på de torra gräsmattorna och gungande vetefälten. Älskar augusti, men tycker den är lite jobbig på samma gång. Den skryter liksom med sommarvärme samtidigt som den viskar om hösten. Och även om jag ta mig tusingen tycker mer om hösten än sommaren, kommer vemodskänslorna i små lätta stötar mot min hjärtevägg. 

För visst det svider lite att månaderna med inga andra måsten än solkrämswrestling med kidsen om mornarna och packandet av lite för tunga utflyktsväskor är över. Den här sommaren har dessutom varit så himla föräldralätt om en jämför med tex förra - då jag jonglerade runt på en frustrerad och utruuuuligt gåsugen nästan-ettåring och en urtrotsig och galet äventyrsysten nästan-treåring genom Jockes alla dyngnspass och 1000 timmars bröllopsbestyr. Eller de 2010 samt 2012, då jag varit enormt höggravid, skrattretande vätskeansamlad den ena och löjligt överburen den andra . Eller sommaren däremellan då jag hade precis noll timmars semester. 

Så, sommaren 2014 - lätt den bästa som förälder!

Rättelse: Lätt den bästa någonsinn.
Rättelse 2: Lätt den bästa HITTILS.

 

 

Hej vänner! Idag - på den varmaste av julidagar, har jag och Moa tagit oss i semesterkragen och spelat in ett extra långt, extra härligt podcastavsnitt. Att vi frångått ordinarie podsläppsdagar under semesterna kanske inte undgått er, men oroa er inte. I augusti är vi tillbaka varje söndag med full kraft igen. Men just nu känner både jag och Moa att vi behöver ordentlig semester - för faktum är att hösten ser galet intensiv och spännande ut för oss med många nya roliga projekt som ni snart ska få höra mer om.

Nåväl. Det nya avsnittet är fullspäckat av Moas alla husvisningar, min nya regel-liberalism, den skavade känslan av att inte vara värd lycka och framgång. Och gråt, en himla massa gråt.

Ni lyssnar som vanligt via iTunes, i androiden (appen podkicker ska avra bra har vi hört) eller direkt här på bloggen. Vill en kan en givetvis följa oss på instagram där vi är flitiga uppdaterare (mig hittar ni på @oprofessionell2) och själv dela saker med oss via vår fabulösa tagg ---> #moaochmatilda <--- Gör gärna det för det tycker vi är himla trevligt!

Och nu: Leta upp en härlig plats i skuggan, slut ögonen och spendera en timme med mig och Moa.
Kram! 

Hallå vänner! Min tystnad här inne blev lite längre än planerat. Men det är det som är det allra finaste med semestern, en behöver inte planera något egentligen. Det blir som det blir, och såhär blev det. Under min bloggtystnad har det dock passerat några viktiga datum jag tänkte redogöra för lite snabbt.

 

I lördags hade jag till exempel födelsedag. 26 år stannar räkneverket på numera och har nu passerat sträcket som markerar att jag är närmare 30 än 20. Det sved faktiskt lite i mitt ungdomshjärta. Jag har väl antagligen gått på myten om att livet ägs av de som är unga och att jag nu sakta men säkert börjar fasas ut därifrån. MEN, tur att det inte är sant då.

Hur jag firade? Genom att i 30 gradig värme svettas ymmnigt på Liseberg. Alltså - på ett helt perfekt sätt. Min absolut finaste födelsedagspresent var den mjuka värme som spred sig över hela mitt föräldrahjärta när Iris återförenades med kaninerna i Kaninlandet. Som hon youtubat sig hit under året som passerat sedan vi senast var här. Ett tag i december ivrade hon för att vi skulle kalla henne Kanina istället för Iris. Så pass. Och nu fick hon återigen krama dem och viska i deras långa öron att hon älskade dem (just här gick jag och hulkgrät lite diskret bakom ett knippe heliumballonger).

O'hoj kompisar! I helgen stundar efterlängtad mamma-pappa-Iristid. Lillbrollan har vi lämnat i tryggt förvar hos svärisarna och vi styr kosan mot en ö i Vänern tillsamans med en kompisfamilj. Det ska bli skönt att umgås lite med storfjunet. Ge henne extra tid och uppmärksamhet och liksom ha möjlighet att kolla på alla hopp på klipprona, svara på (typ) alla ivriga frågor och läsa en extra bok om kvällen, utan att alltid ha ögon i nacken och vart-är-lillfjunet-antennen på helspänn. Välbehövligt minst sagt.

 

MEN. En ö på Vänern = 0 staplar på mobiltäckningsmätaren *gulp* vilket givetvis redan har fått mig att tänka katastroftankar om olyckor och kärnvapenanfall. I moderna tider som denna blir en rätt frånvarande från en stor del av livet då en inträder i mobilskuggans förlovade land. Och det känns både skönt och lite skrämmande.

Skönt på det sätt att det blir en paus från den del av mig som "bara ska kolla insta lite snabbt" och liksom fastnar på tok för länge med näsan i skärmen. Och skönt i det avseendet inga samtal måste ringas, inga mejl måste kollas och inga nyheter eller tweets brusar igenom. Även det välbehövligt.

 

Skrämmande som ""vad ska jag göra istället om det typ REGNAR? Eller tar JÄTTELÅNG tid med maten? Typ sitta och bara titta? Göra ingenting? Tänka fria tankar? På existentiella saker? Vem ÄR jag ens? Gaaah!" och än mer skrämmande: "tänk om det händer Ian nått och ingen får tag i oss. GAAAH!" *andas i papperspåse*

Men såklart kommer det gå alldeles strålande.

Det känns bara lite ovant.
Men allra mest ashärligt.

Vi hörs när jag har täckning igen!

Tydliga semestertecken, har ni några sådana? Jag tänker alltså på saker som oftast inträffar i era liv under juli och augusti månad. Kanske att ni lämpar av alla rutiner i en stor hög nånstans i farstun första dagen som semesterfirare? Eller är det kanske otroligt sena nätter och långa, härliga sovmornar? Ett sprittande badsug, en stor hög med olästa böcker som krymper eller det faktum att allt annat än grillad mat känns sjukt överskattad?

Härliga grejer det där.

Mitt absolut tydligaste tecken på att det är sommar är dock mitt rätt kassa matintag. Och för att understryka vad jag menar när jag säger kassa, har jag ifag fått i mig följande:

09.00 Mmm-frukost-frukosten

En kopp kaffe

Ett rostebröd med nutella
Ett smörbeklätt barnfinger uppkört i munnen

Några "Mamma, jag vill inte ha skalet på gurkan. TA BORT DET! NUUUUU!!!!!!"-bett runt Iris gurkbitar

11.00 Stressen-innan-badstranden-mellanmålet
En halv banan
- eller nu ljuger jag. Ian åt bananen. Jag åt den slemmiga biten han spottade ut i min hand när vi hoppade in i bilen.

13.30 Jag-är-så-hungrig-och-darrig-på-badstranden-lunchen
En redig näve chips
Ett halvtuggat och ratat äpple med två myror på
19 sandkakor "Am-nam-nam-nam. Jättegott!" osv osv.
Ett jätteflaska ljummet vatten

16.45 Jag-är-så-DJÄVULSKT-ashungrig-och-darrig-efter-badstranden-innan-middagen-mellanmålet
En halv vattenmelon

- all by my self.

18.30 Jag-måste-få-i-barnen-mat-och-samtidigt-försöka-vara-social-med-våra-grillgäster-middagen
Två tuggor hamburgare i farten

En längtansfull sniff på vinglaset
Allt som barnen tappat på altanen och jag försökt blåsa bort smutsen på med ändå blivit ratade av de små gormanderna och "Nej, titta det ÄR inte varmt kolla mamma kan äta den utan att bränna mig"-bevistuggorna från barnens grillkorvar.

Så. Jag är medveten om att näringsintaget idag inte får ett skinande MVG direkt. Men jag undrar lite hur det ska gå till att som vuxen människa få i sig ordentligt med mat under en semesterdag då en bollar två små barn och deras mat- och dryckesintag, solkrämsinsmörjning och halsbrytande badvaktsuppdrag SAMTIDIGT som en ger dem Den Perfekta Sommardagen™. Är det ens möjligt?

Stående ovationer och konfettiregn till den som lyckas!

Tjenare vänner! Semestertider är laglösa tider. Vad som helst kan hända och icke-hända. Igår hände det sig som så att vi inte släppte en pod till exempel. Och vilken tur att INGEN saknade oss då. Jag och Moa var beredda på en folkanstormning likt den franska revolutionen (fast typ sju resor värre) över utebliven pod, men nä. Inte en endaste reaktion på detta har nått mina sociala antenner.

Nåväl. Här kommer den, podcasten, som dessutom är extra lång och extra härlig.

Moa berättar om sin första semesterresa för sommaren och ger ett smart boendetips och jag listar personer jag är GALET AVUNDSJUK på och det visar sig att Moa stämmer in i två av dessa människokategorier. Grr. Vidare ger vi grymma boktips som de värsta kulturvetarna. Häng på vettja!




Nu när podden släpps varannan vecka och bloggen uppdateras mest när det finns tid kan ni med fördel kika in på min insta som uppdateras betydligt mer frikostigt under semestertider @oprofessionell2 söker ni på där.

Och utöver det har Moa & Matilda har en eminent facebooksida värd att kika in. 

Jo, nu är det ju så att jag har fött två barn, tatuerat mig, brutit några tår, haft megahalsfluss, trillat rakt ner med ansiktet i asfalt efter att ha hängt knäveck, häftat mig själv genom tummen, varit med om en bilkrock samt skadat ett knä.

Alla dessa händelser har med handen på hjärtat har gjort jävligt ont. Visserligen i något varierande grad, men ändå absolut över gränsen för vad som anses vara en ok smärta att beklaga sig över. Där skalan ser ut enligt följande: 

Tatuering  <---------------------->  Föda barn,
och alla de andra inslängda där emellan.

Och så igår, fick jag uppleva ännu en grej jag tyckte platsade perfekt in i min smärtsamling, (men som FÖRTRYCKAREN JAG LEVER MED Jocke menade inte alls borde få kvala in) då jag ÖVERFÖLLS trampade på en geting. Aaaah! Ja, jag har ju givetvis fått getingstick många gånger förut men det här var något alldels exraordinärt. Mitt i det mjuka vecket mellan stortå och fotsula borrade den in sin ENORMA helt normalstora gadd och NJÖT AV ATT PLÅGA MIG dog på fläcken.

Å käre barn vad ont det gjorde. Det kniviga var bara att inte överföra mitt nyfödda missmod jämtemot dessa BLODTÖRSTIGA VILDDJUR (typ) ofarliga insekter till barnen. Jag fick liksom säga att det inte var någon fara med mig alls och bara beklaga mig samt släpa benet efter mig när de var utom hör- och synhåll. Stackars, stackars skadade mig.

Textredigering: FÖRTRYCKAREN Jocke