Javisst! Under kvällningen har Moa och jag lyckats knåpa ihop en rykande färsk podcast.

Vi snackar om karriärer som kommit och gått, studier som inte bestått (inte hela vägen iallafall) samt LIVSVIKTIGA VAL. Vad gör man om man inte trivs på sitt jobb eller med sin utbildning? Vad är viktigt i livet? Hur fungerar magkänslan? Går det har leva småbarnsliv och samtidigt göra karriär? Lyssna vettja!

Det gör du här på bloggen, hos Moa, via iTunes (sökord: Moa&Matildas Podcast) samt via din Androidtelefon (appen "Podkicker" ska vara bra har vi hört).



Den här veckan har vi även ett stolt samarbete med Buppa Brand. Därför har ni HÄR fyra olika chanser att vinna en valfri åkpåse! Hurra!

Hej vänner! Nu kommer en rolig grej åt er.

Vi har en fantastisk tävling i samarbete med Buppa Brand den här veckan.

Hej! Satt en stund och funderade över om jag skulle skriva "God kväll" eller "God morgon", eftersom jag misstänker att även om jag skriver detta nu om kvällen, kommer det ändå att läsas först imorgon av er allra flesta, och då kanske ni skulle bli himla förvirrande av att möttes av ett "god kväll" om morgonen. Och tvärt om ett "god morgon" nu, sen kväll. Ja, ni hör vilka problem en har... Så jag nöjde mig helt enkelt med ett neutralt Hej! - pga passar ju jämt, lille hej.

Denna söndag kanske inte kommer gå till historien osm den mest actionfyllda någonsin, och dessvärre blir väl bloggningen lite därefter. Men hey! Klicka er inte vidare än. Ge mig en chans att försöka.

Ok. Då kör vi. Kom igen! Ja. Jah! JAAAAHHHHH! *Carolina Küft-klappar urpeppat i ansiktet*

Aj.

Vi bara kör helt vanligt istället. Jag tog mig ut själv i förmiddags. Så skönt! Om ni visste, och det gör ni säkert, hur jäkla göttigt det kan vara som småbarnsförälder att komma ut utan barnvagn. Det känns liksom fritt och ledigt och ja väldigt armsvängarkompatibelt. Så jag passade på att svänga loss rejält när jag knallade gatan fram. Det måste sett rätt knepigt ut när jag gick där och pendlade med armarna som nått halvhysteriskt vindkraftverk på 157 centimeter. En får väl hoppas att de som såg mig kanske trodde att jag var en ytterst medveten tränngsperson som utövade nån typ av nyuppfunnen poweryoga eller nått. 

Men det gjorde jag ju inte. Något jag däremot gjorde var att plocka kastanjer. Jag älskar att plocka kastanjer! Varje höst stoppar jag fickorna fulla och radar upp dem i fönstret hemma. Det kommer nog ifrån min morfar, som innan han blev så fasligt stel och skröpplig var landets främsta kastanjeplockare.

När jag var liten fick jag en gång en kastanj av morfar, jag tror det kan ha varit när jag skulle dra ut en tand eller börja skolan eller nått annat läbbigt. Han sa, och jag minns det fortfarande: "Ha alltid en kastanj i fickan när du ska göra nått som inte är så kul. Då kan du klämma på den och så ska du se att det allt känns lite lättare igen. Jag lovar." Och så lade han en välklämd trädjuvel i min lilla barnhand, blinkade och viskade: "Det här är min bästa!" :')

Så därför plockar jag. Den här är till lris:

 

När jag kom hem stod Iris och Jocke och trampade i dörren. "Var har du varit mamma?! Vi ska på JÖMPA JÖ!" vrålade Iris exalterat som om jag vore döv, vilket jag inte är. Hon brydde sig typ noll om kastanjer och annat "tråkigt" och rusade iställert ut och ställde sig i trapphuset och vrålade igen: "Kom nu pappa NU KÖÖÖÖÖÖR VI! SCCCCYHHHHNDA DEJ"

Och så for de. Kvar blev jag med lillfjunet, vilket inte var så dumt. Han gick med på att jag låg raklång på trasmattan i barnrummet och lät mig matas med diverse välstekta filtfrukter och Pippifigurer. Smarrigt värre. Och jag föredrar verkligen lekar då jag kan vara passiv och smygvila under lekens gång, som den här. Annat än Iris favorit: mamma-är-en-krypande-gallophäst-tjihopp! *pisk pisk*. Äter mycket hellre luddig frukt på golvet.

 

Och tydligen tyckte Ian det såg himmla göttigt ut att ligga på golvet. För det dröjde inte så värst länge innan han kom och lade sig brevid. Lillmysen min. Kul att se arvet från sig själv. /quuen of mys

Lördag förmiddag. Vad sägs om en tidresa? Ända tillbaka till... igår.

SWOOOOOSH!

Så, nu är det igår. 
Barnen var fortsatt förkylda och hostiga och det verkade bestämt som om någon lämnat en snorkran på och sedan somnat från den för ojojoj vad det har... to much? Ok. Vi lämnar det där.

Men vi höll gott mod. Iallafall en stund i taget. Under en av de stunderna uppenbarade det sig dock ett magiskt tillfälle. Det KAN eventuellt vara så att någon där uppe tyckte jag hade klagat lite för uttryckligt om hur pass apjobbigt det kan vara att valsa runt i vardagsdansen tillsammans med två förkylda småtomtar i var sin trotsperiod och ville ge mig lite hjälp på vägen. Iallafall. Såhär var det:

Ian ska precis somna, och alla ni med bebis i hushållet vet att det ibland inte bara är att placera detta barn i sin gallerbur  spjälsäng och smyga därifrån. Nej, ibland krävs det jobb. Jobb av typen vagga, sjunga, gosa, klappa och så kanske det kan hända sig att lönen betalas i små små snark. Ta då i beaktande att vi har ett barn till i den här familjen. Ett barn som NÄR SOM HELST kan tjonga upp dörren och skrikfråga om glass. Eller typ assistans vid toalettbesök. Eller bara vara allmänt pratsugen och sällskapssjuk på en treårings vis. Anyway. Jag hade skött mitt läggningsarbete fläckfritt, och eftersom världen ibland är rättvis hörde jag plötsligt ett snarkliknande ljud från bebisen i mina domnande armar. Yes! liksom. Jag la ner Ian i sängen och smög så tyst jag kunde på tå ut. Precis innan jag ska dra igen dörren smiter nått lockigt blixtsnabbt förbi mig. Iris! Jag väser i i panik att hon ska komma, men hon lyssnar inte. Hon tar istället ett ninjaskutt rätt ner i spjälsängen och placerar sig ganska klumpigt brevid sin lillbrorsa som givetvis börjar röra på sig

Min reaktion på detta: Och titta. Det är sant. Jag fick en bild på det:

En bild som nu snabbt och ohotat blivit min absluta favoritbild i hela hela hela världen. Om jag nu visat den för typ alla som kommit i min väg? Ja. Nästan så jag drog upp telefon i kön på Willys och ba: "Kolla här'rå på mina söta kidz lixom"  Den pryder min telefonbakgrund, min skärmsläckare på datorn och, viktigast av allt, baksidan av mina ögonlock när jag blundar.

Min målbild med mitt föräldraskap. Syskon som älskar varandra.

1. Asball tischa, H&M 

2. Ljuv långkjol, H&M
3. Soft jacka, Monki
4. Blingiga örhängen, H&M
5. Classy klocka, Asos
6. Cool klänning, Monki
7. Urfräcka kängor, DrMartens
8. Skön rygga, Indiska
9. Mysig mössa, GinaTricot

Igår fick vi vid förskolehämtning en hint om att storfjunet inte mått så himla bra under dagen som gått och kanske skulle behöva hållas hemma nästkommande dag, om ingen förbättring mirakulöst skett under natten. Eller... BRA hade hon mått, men hon hade hostat nått så in i norden, stackarn. Hon och ett rejält knippe kompisbarn där på föris hade typ lekt lekarna "Host Med Litet Barn", "Höjd-Host" ochh "Hundra Meter Host" hela dagen. Något även hennes lillbrolla i stigante intensitet pysslat med hemmavid. Att hosta alltså. Dessa vidriga förkylningstider en glömde att ta i beaktning när en sa nån gång i slutet av augusti att "Nu längtar en ju nästan till det blir höst och en kan ha mössa igen! *tindrar med ögonen*........ joråsatte.

Men tillbaka till förskolans kapprum.

"Jahamen ojojoj förlåt så heeeeeemskt mycket" sa jag skamset och kände mig genast som den mest usla föräldern i hela universum, som en så ofta gör när en blir omsprungen i omsorgsloppet, alltså inte ens en förälder på andra sidan Pluto var sämre än mig just då den stunden. Men det skakade jag snabbt av mig när Iris på hemvägen kramade mig och sa: "Du är min bästa kompis mamma" och då klev jag genast upp överst på föräldraprispallen för just mina ungar igen. Pjuh. Och don't you worry childs - givetvis höll vi hostarn hemma idag, en vet väl vad som är bäst för barnen liksom.

Men hon har varit kry och allt sånt därn't, och Jocke går på kvällspass och var hemma även han, så vi flydde utomhus rätt omgående efter uppstigning. Vi brukar jobba så att vi håller oss ute om båda barnen är hemma och feberfria. Det går liksom lite mer stötfritt att vistas utanför de 90 kvadratmeter vi fått på vår hyreslott här i livet.

Vi chillade järnet i en gunga, jag och Iris. Så länge att hon började slumra till och jag som den vekling jag ändå är började bli sjösjuk. Gulp. Balanssinnet är ej vad det en gång varit om en säger så.

 

Sen gick vi hem för lunch innan Jockes vårdplikt åter skulle kalla. Men jag kan liksom inte komma över att denna snubbe jag gift mig med, innan han drog slängde ihop en medelhavsdoftande veggopizza för familjen att förtära. Vilken dröm han ändå är. Mvh kär

1. Att Iris stod i hallen med tummarna under den röda lilla ryggans axelband och sa: "Nu går jag på utflykt mamma! Längta inte för mycket efter mig för jag kommer sen. Hej då!"
Å ja' ba': *tokböl*

2. Ett sommarprat med Klara Zimmergren där hon pratade om barnlöshet och döda fölungar.
Å ja' ba': *snörvel snörvel*

3. Att Iris kom hem från förskoleutflyktten och sa: "Mitt sugrör till festisen hade ramlat av så jag kunde inte dricka den. Men jag fick smaka på Rafaels. Han är en bara kompis." 
Å ja' ba: *blinkar frenetiskt och viftar med händerna i ansiktet*

4. När ett av barnen drog tag i kanten till skålen med pärlor och resolut tjongade den med full kraft i golvet.
Å ja' ba: *vi-som-skulle-ha-så-trevligt-bröl*

5. Att Ian inte hittade sin söliga gamla snuttefilt vid läggning och vaggade än hit än dit och liksom kallade på den med små förtvivlade lockrop. "Ääään Äääään ÄÄÄÄÄÄÄÄÄN" lät han.
Å ja ba: *fulsnörvel*

6. Att de små skorrande förkylningshosten innifrån barnrummet låter så besvärande för dem, trots att de sover.
Å ja' ba': *tåras upp*

Hej vänner! Idag har Jocke flängt runt här hemma med både damsugare och mopp. Han har diskat och dammat och torkat och lagat mat. Nästan som om han tävlade i huslighets-VM.

Vad jag gjort under tiden? Legat i soffan.

Jepp. Legat still och låssats att jag var en del av inredningen, typ en kudde eller nån pläd i olika färger. När Jocke sedan fått syn på mig där i mitt soffhörn och frågat om jag kanske kunde tänka mig att hjälpa till lite har jag sett frågande ut och sagt:
"Men jag jobbar ju?" och så har jag petat lite på telefonen. "Jag är FAKTISKT på KONTORET nu. Ser du inte det? Har du ingen respekt för mitt arbete? VAVAVAVAVVAVA?!" 

Och då har han ursäktande viftat med händerna och sagt:

"Jovisst jovisst. Sorry, då ska jag inte störa... Jobba du." *backar ut ur rummet med damsugaren efter sig*

Jag: "Tänkte la det... Men du?"

Jocke: "Ja?"

Jag: "Tar du och damsuger här lite? Här. Under mina fötter... Tack så mycket."

Och ja, måhända att jag kanske ljög lite för honom. Men att klara av bana 127 på Candy Crusch ÄR faktiskt ett jobb utav bara helskotta. Testa själva.

Jag har inte kommenterat debatten kring webbutiken Miss Skinny, men jag tänkte att jag kanske ska ta och göra det nu. Nu när Miss Skinny är avslöjad som en debattstartare av föreningen Frisk&Fri som driver ett arbete mot ätstörningar. 

Tanken är god. Att kicka igång debatten och nå en målgrupp som eftersträvar en kropp i size zero. Jag, som har en nära anhörig men en svår ätstörning, tänker som ett led i detta ganska mycket på det här med ätstörningar varje dag. Jag tänker på triggande bilder, hetsande råd, uppskrivna dieter och smala ideal. Jag tänker på body shaming och barn och ungdommar som börjar banta. Jag tänker på dem som inte fick någon chans att värja sig. På dem som växer upp med tidningar som pekar ut fett på kända kroppar, på dem som gråter i provrum över kläder som inte passar. Jag tänker på dem, vars tanke var att bli lite smalare, lite bättre, lite snyggare, lite mer ok. Jag tänker på dem som sedan tog steget i nått värre, nått mörkare. Rakt in i kontrollbehovets käftar, in i självspäkning, ångest och i självförakt. In i den ständiga kampen över gram och kalorier. Ät inget och du vinner, lägg på dig och du förlorar. En ätstörning har så lite med utseende att göra. Mest är det ångest. Ångest. ångest och ångest. 

Och givetvis är det bra att ropa åt modeindustrin: "Vi är klara med det här nu! Vi har sett era bilder, läst era storlekstabeller, svurit över era kläder och i takten byggt upp en ångest över våra kroppar. Nu vill vi inte mer."

Men det räcker inte. Givetvis är det ett steg i rätt riktning, med friskare modeller och sundare idéal. Men det är långt ifrån tillräckligt. Det bör jobbas mer med självkänsla, och det är ett arbete som börjar tidigt. Det handlar ju om oss. OM OSS. Om vad vi säger, om vad vi uttrycker inför varanadra. Om hur vi talar om våra kroppar och om hur vi talar om andras. Om hur vi ivrigt delar med oss av hur mycket vi behöver gå ner och pekar ut våra fel. Om hur vi bekymrat ser oss i spegeln och ojar oss. Om hur vi gör det ok att hata våra kroppar. 

Jag vill slå folk på käften som snackar vikt när mina barn är med. Jag vill skrika åt folk som beklagar sig över sina kroppar när min treåring sitter med öron som paraboler och suger i sig, omedvetet eller medvetet, skit samma! Min lilla underbara treåring som snarare än jag önskar obönhörligt dras med i en karusell av vikthets och body shaming så som vi alla gjort. Modeindustrin bär sin del av oket, absolut och jag menar absolut inte att friskriva dem från ansvar. Tvärt om.

Men det är ju vi som bär ansvar för det här. Det är ju VI, vi som bantar och klagar och berättar och suckar, det är ju VI som påverkar mest. Det är ju till oss själva vi ska vända oss och fråga; varför känner jag att jag måste banta? Varför känner jag att jag måste vara smal? Varför känner jag att det är viktigt att peka ut "fel" på min kropp? Varför känner jag att jag inte duger? Och varför i HELVETE vill jag föra över det på någon annan?

Fråga dig det och ta i samma stund ansvar för hur du beter dig, och du är med i arbetet mot ett friskare och friare liv. Ett liv där vikt och utseende rasar i prioriteringsordning och jag kan garantera dig att du får tid över till annat, betydligt mycket roligare, att lägga tankar och energi på. 

Men se godafton. Vad bringar mig den äran denna sen kvällning? Just det, jag hade ju utlovat ett blogginläg genom att ge er en hälsning från sofflocket. Bäst vi kör på då.

Vi har verkliggen jobbat oss blåa idag, Moa och jag. Vi har bland annat skrivit, talat i telefon, spånat, trixat, planerat, bokat och haft möten. Nu är min skalle full av presentationstekniker, mail och hur en gör bokslut. GAH!

Därför hoppade jag genast i min pyjamas när jag stapplat hem och avlöst min far med fru som vaktat småvildingarna ett slag när jag satt med huvudet i händerna och brölade "MÄJ jag kan inte rä-hä-hä-häää-kna-a-a-a-a jööö!!" över ett knivigt exempel på årsbudgetering. 

Men åter till pyjamasen. Genast var väl att ta i. Genast, efter att jag utfodrat, tvättat, borstat, klappat, nässprayat och lagt barnen låg närmare sanningen. Men sen var det Äntlien Hemma-mainia för hela slanten. Hade till och med raggsockar och tekopp, jajemen. Jocke "the Remote Dictator" är nämligen och harvar fotboll på nån åker i Falköping ikväll. Klart killen ska ha en hobby lixom............

mvh stötande fotbollsfru

 

Idag jobber vi, Moa och jag. Stäminingen är på topp för vi har mycket intressant framför oss.
"Jobba jobba JÅÅÅÅÅHBBAAAAAH" sjunger vi hetsigt och klappar händerna  i takt som på värsta hockeymatchen. Eller nä. Det gör vi inte. Inte alls faktiskt.

Men vi lyssnar på Babblarna på hösta volym för Mini är med och det piskar ju upp stämningen något iallafall.

För övrigt tänker jag att det är något att sätta på CV:t,
- Kan underhålla småkinkiga medarbetare samtidigt som jag utför mina ordinare arbetsuppgifter.
- Stresstålig och klarar av att arbeta med störningsmoment (tex otroligt glättig och hög musik rätt in i örat eller få vindruvor kastade på tangenterna samtidigt som jag färdigställer en text. Nemas problemas).

Hä' på er! Idag har jag gjort en massa andra saker än att sitta vid datamaskinen och blogga. Jag har bla:

- Torkar kopiösa mängder barnsnor.

- Påbörjat min andra veggo-vecka här i livet.
- Varit ute i friska luften i nästan FYRA timmar en vardag. Äntligen nått att stilla mitt skavande barn-i-lägenhet-på-tredje-våningen-samvete.
- Fått huvudvärk av alla frisk luft.
- Lagt mig i soffan och ojat mig över huvudvärken.
- Påstått att jag antagligen är allergisk mot frisk luft.

Ja,det kanske inte var mitt mest genomtänkta påstående någonsin, det jag jag ge er. Men jag har sovit rätt lite det senaste, OKEJ?!

Huvudvärken kan vid närare eftertanke ha fötts av att ha stått och spänt sig fyra timmar i 14 grader och snålblåst iförd en ynka jeansjacka på överkroppen pga "såg varmt ut när jag gluttade ut imorse". Men det kan lika gärna var allergi. 

* Ding Dang Dong *

Godkväll.

En mamma från södra Sverige ankalgas nu för att ha frihetsberövat sitt eget barn. Det var vid ett lekparksbesök under söndagen mamman placerade bebisen i ett bildäck som användes som gunga en kortare stund. Mamman riskerar nu att få betala ett stort skadestånd i kex till barnet. Dom faller under morgondagen.


Det var allt vi hade att rapportera om i denna sändning.
Vi på redaktioen önskar er en god kväll.

...men i min mening är det mycket väl möjligt att Dante kanske skrev fel när han nån gång på 1300-talet satt och plitade ner Den Gudomliga Komedin i nån jäkla bok i nått jäkla kloster. För det KAN mycket väl var så att i den innersta 9:e kretsen inte alls sitter nån gammal sketen Lucifer och tuggar på förrädare. Det KAN mycket väl var så att det istället springer omkring en mycket liten och lockig treåring och trotsar skiten ur dem.

Mycket väl möjligt att det kan vara just så.

 

Hej vänner! Eftersom personen med mest skägg i den här familjen slitit hårt med sin praktik i massa veckor fick han igår ledigt och där med startade vår helg tidigare än de allra flestas. Om det nu sitter någon där ute och tänker att han kommer bli helt förslappad och liksom ba: "Jobba? Hehehe nänänä det är inget för mig va. Ledigt är min melodi!" oroa eder icke. Han är igång igen och jobbar heeeela helgen. Men då var det ju schyst med ledig fredag. Tack så mycket televerket, sa vi och hängde i solen en hel dag.

 

 

Vi drack festis, lekte pirater och kramades.  

 

 

Därefter lade vi oss på våra ryggar och spanade på gulnande trädkronor och kvittrande fåglar innan hungern drev oss hemåt. Iris fick äran att välja middag, och då blev det som nio av tio gånger - Våfflor. 

 

Eh, helt okej med mig liksom... *torkar blåbärssylt från hakan*

 

Trevlig helg på er!

 

 

 

...att jag är förtjust i gölliga mönstertryck på kläder. YTTERST förtjust. Har ju nu mer, som ni ser, Traderas samlade mönsterskatt i min ägo.

Mjehehehehehhehe *gunggar händerna bov-style*

Mönster ej med på bild:
Korv-me'-brö-möster
Zoologimönster
Triceratopsmöster
Brunbjörnsmönster

Hej fredagsfirare! Ni vet när en känner sig helt ur fas med livet? Typ borttappad och förvirrad. Så känns det nu. Det var sommar nyss med kortbrallor och solkräm och igår hade jag mössa och klev över färgglad lövkonfetti hela dagen. Men det är ju tjusigt med fallna löv såhär i höstens linda och mössa är ju alltid mysigt, så vi kör väl på med höst 2013.

Efter gårdagens förskolehämtning hängde vi på lekplatsen utanför vår port en stund. Jag och mina barn plus min närboende vän med sina. Småtofsarna kom väl överrens och lassade varandras knä fulla med sand och annat småplock, medans stortofsarna hade det lite kämpigare. Det är ju så himla jobbig att behöva DELA gunga med någon, tyckte ett av barnen, medan det andra kännde sig ytterst förorättad när barn nummer ett inte kände för samgungning. Krokodiltårarna blötte både kinder och jackslag. Ett hårt liv, minst sagt. 

Efter ett tag sken de dock upp och hade ett cyckelrace på liv och död tillsamans. Bra mental förberedelse tyckte Iris som senare på kvällen deltog i det årliga "Vasaloppet" hennes förskola arrangerar. Alltså ett springlopp runt en kulle som heter Vasakullen. (+1 på fyndigt namn liksom). Jag, Jocke och Ian roade oss med attt dricka nyponsoppa och käka bulle medan Iris med kamrater flängde runt flera varv.

Hej vänner! Asså... Kom nyss på att om typ 14 dagar spankulerar jag och Jocke gatan fram i Barcelona. Barcelona! På romantiskt bröllopsresa. Bröllopsresa! *tuggar fradga av upphetsning* Ursäkta mig, men jag kan knappt tro att det är sant. Har liksom inte varit iväg utanför rikets gränser på typ... fyra fem år. Ja, om en inte räknar Danmark då. Och det gör en verkligen inte. Innan kidsen reste jag rätt fekvent till varmare delar av världen och större städer än vi har här. Men sen kom mitt liv till största del att finansieras av den rätt stingsliga myndigheten CSN och en i ärlighetens namn ganska sketen föräldrapeng. Och då reser en ju knappast ihjäl sig, om en säger så.

Men nu är det alltså dags att ta klivet ut i Europa igen. Som jag har längtat! *skjuter upp pradaglasögonen på nästippen och rullar iväg min weekend-bag från LV*. (Eh... hahahhahahah jag menar ju HM-glajorna med en tejpad skalm och Jockes mögliga fotbollsväska med axelband såklart. Men ändå.) 

- insert vällustig suck here -



(bild: norpad av google)

1. Gråta.

"Så föll ett långsamt regn genom trädgården.

 Och jag gick ut för att stilla en oövervinnerlig törst."

                                                   Kristian Gidlund

2. Glädjas.

3. Jobba.

Att ni liksom har som stående mission att utplåna min privatekonomi.
Och att ni gör det så BRA sen. 




SKORNA KAN JAG BARA INTE SKITA I! GAAAAAAAAAAH!

Kolla vad som sändes i TV4 Skaraborg imorse. Inslaget om vår podd. Hurra!

Dock han jag tröttna på mitt eget nervösflin redan innan klockan 8 (ja, jag såg samtliga sändningar fram tills dess mvh narcissisten). Och vad anträffar sista frågan, den om vi vill jobba med radio, måste jag förtydliga att frågan jag svarade på var om vi ville utveckala på podden. För det är ju DET vi vill. Vi älskar den här podden som om det vore vårt tredje barn. Typ. Så nu önskar vi bara att det står en rad generösa samarbetspartners och väntar på oss med välfyllda lönekuvert inför nästa inspelning. Hör av er vettja!

 

 

Ja men låt oss! Därför har jag och Moa spelat in en rykande färsk podd om just det. Mens och PMS detta guldkorn till ämne. Vi hade nog kunnat snacka på i en hel evighet om det nu inte hade varit så att någon skulle orka lyssna också, så det blev 35 minuter. 35 otroligt VIKTIGA minuter. Vårt mål är att sudda bort den eviga skamkänslan som ligger som en våt... binda runt det. Så no more mensskam ladies! Vi hittade inspiration i Liv Strömquists briljanta sommarprat som både jag och Moa håller som något av det bästa som sänts i radio någon jävla gång.

Vi snackar iallafall om när vi först fick mens, hur vi drabbas av PMS, läckage, värk, chokladsug och annat relevant. 

Lyssnar gör du via iTunes (sökord: moa&matildas podcast), på din androidapparatur, på vår FACEBOOKSIDA, (moa&matildas podcast) som törstar efter fler likes, eller här nedan på bloggen. Vi finns också som vanligt på instagram under namnen @spiderchickblogg och @oprofessionell2 där ni gärna får använda hashtaggen #moaochmatilda och fota dig själv när du lyssnar på podden. Vi ser fram emot att få se hur just du ser ut med oss i öronen.

1. Det är dåligt väder. Alltså är det helt legitimt att bara softa runt i pyjamas hela dagen utan att känna det moraliska tvånget att kämpa sig ut på diverse utomhusaktiviteter med ungarna. Dessutom har vi chokladbollar i kylen och yngsta sover middag. Jag ba: HIGH FIVE IRIS!

2. Jag är reservintagen på Genusvetenskapskursen jag lipade över att inte få gå. 

Gäsp. Klockan är 21.55 och jag har fortfarande knappt vaknat. Kan bero på att jag igår drack tre glas vin, två öl och en rejäl slurk Captain Morgan ute på lokal. Samt var uppe till 04. Kan var det.
mvh PaRtYpRiNSeSsAN_88

Men skittrevlig kväll igår och då kan en ju tyck att det är värt att vara lite seg såhär dagen efter. Nästan.

Idag har jag tyvärr inte röstat i kyrkovalet.
Anledning: Icke medlem.

Annars hade jag givetvis tagit tillfället i akt att motverka att SD får inflytande där. Detta var enda gången det grämer mig att inte vara medlem i kyrkan, men jag hejade givetvis på alla smartisar som faktiskt tog sig till en vallokal och knäppte Åkesson med hantlangare på näsan. Heja er! Heja demokratin! Jag var med er alla in spirit så att säga. Nu får vi hoppas att det gick vägen.

Så många är ni som följer min blogg på Bloglovin. 300 äskade små pärlor till läsare. W to the O to the W again. Detta är ingen jätteblogg. Det finns begränsat med tid att lägga på den. Än så länge. För jag hoppas ju på betydligt mer i framtiden såklart. Därför tycker jag att ni andra 700 som läser om dan hoppar in och börjar följa mig också. Det gör ni här. <---- tryck där. Tryck sa jag! TRYCK!











Du glömde trycka!











Det här börjar bli löjligt. Tryck bara!













HÄR får du en chans till.













*blänger*

 

 

 

Varje morgon när Iris precis stigit upp tassar hon raskt barfota över parkettgolven, skjuter fram en pall till fönstret och klättar upp. Hon trycker sin lilla näsa mot glaset och låter andedräkten imma mjukt mot rutan. Tyst säger hon "Hej hej molnet! Försvinn så jag får gå ut och leka. Tack så mycket."

Det är en sån fin start.

 

Igår var vi över hos våra mysiga grannar. Båda våra äldsta och våra yngsta prickar nästan in exakt ålder med differens på någon månad. Dessutom heter deras yngsta Iris baklänges. It's ment to be liksom.

Det var jättretrevligt, även om en liten glasspinne kom emellan storbarnen för en stund då viss tandagnisslan uppstod när båda ville ha vaniljsmak och det givetvs bara fanns en sådan kvar. Men det redde upp sig. Dock utsatte Ian sin mor för inre stress då han i ett ouppmärksamt ögonblick snubblade och spräckte lilläppen sin. Det var blod ÖVERALLT. Och nervös som jag är inför sårskador yrade jag runt med svimmningskänslor en stund innan jag återfick kontroll på läget och en bit papper att stoppa blodflödet med. Då blev jag genast typ kardiolog och expet på blod och blodcirkulation och sa saker som "Hahaha en ytlig skråma bara". Det är tvära kast i mitt liv. 

När småtofsarna senare somnat och min man ännu inte nalkades i trapphuset tog jag mig för att gå igenom alla urvuxna bebiskläder. Jag har börjat få grov materealistisk ångest det senaste, och alla kassar med kläder på vinden som skulle passa någon annan bebis alldeles perfekt stressar mig. Det blev sådeles sex kassar till skänks, två att sälja och en med det allra finaste att spara (och med "en att spara" menar jag en sån där blå jättebamsing till bärsäck från IKEA med handtag ni vet)
mvh sparar'n.

Men nu till det väsentliga. Jag har ju utlovat en bloppis! ... Men har nu tänkt om lite. Jag kommer från och med nästa vecka slänga in ett gäng annonser på tradera där ni givetvis är varmt välkommna att buda friskt. Det viktiga är ju ändå återvinningen och chasen att fynda. Right? 

Klocken 05.55 steg vi upp imorse, Iris och jag. Då hade jag halva natten dessutom brottats med en sömnvägrande 12-kilosklump preciiiis slutit sina ögon i slummer då storasystern behagade att smyga in i rummet och teatraliskt viska "Nu tycker jag att vi tar och går upp, mamma".

Jag var trött. Eller nej, låt mig rätta mig själv. Jag var ett vrak. Typ död. Dessutom var hon inte ens pigg, Iris. Hon satt och blängde tjurigt i soffan för att hon var citat "jättetrött" slut citat och morgonbolibompa var citat: "jättetråkiga program för bebisar" slut citat. "JA MEN GÅ IN OCH SOV DÅ?!?!" brölade jag från mitt soffhörn. Det ville hon inte. 

 

En bra sak med tidig morgon är dock soluppgången som idag var fantastisk.
Synd bara att allt det andra med tidiga mornar är så dåligt...

Men efter att ha hällt i mig behövliga mängder kaffe och sparkat upp min kvällsjobbande man och nattvakne son (honom pussade jag dock upp) traskade jag iväg till Moa för att invänta TV-besök. Lokalpressen var intresserad av att snacka podd med oss. Skitskoj!

Dock är jag säker på att Moa kommer framstå som "the brains" i gänget om en säger så. Jag fnissade mest, slängde med huvudet och stammade "Filmar du nu? Mähhähähähä öööööööh vad vi pratar om i podden? Jamen vi snackar väl typ om allt möjligt... liksom... Typ du vet... grejs och så...HAHAHAHAHAHAHA ööh hehehe.. he?"  Men det blir säkert bra. I början av nästa veckar får vi se *gulp* 

 

Precis! Vi vaknade upp till dimmtimme och käkade frulle medans den lättade utanför fönstret. "Dimma är ett moln som hälsar på" förklarade vi pedagogiskt för stor-i som nickade och sa: "Det ser ut som skägg" medan hon förnöjsamt slevade i sig youghurt. Vi är inte helt 100 på vad hon menade men nåja hon är trots allt en filosof ut i fingerspetsarna så vi får faktiskt ge henne rätt i det.

När Ian sedan blev enda barnet hemma drog han raskt på sig syrrans cykelhjälm och galoperade iväg ut på tur med hästen Gallahad (döpt efter Riddare Mickes dito). Så gulligt att jag dog en smula när han böjde knäna i gungande takt, smackade med tungan och satte av i sin allra snabbaste ettårsvagg. Lilla hästpojken min.



Därefter gav vi oss ut i jakt på frisk luft. Vi hittade den under en 8 km promenad. Nått mer vi hittade var magkurr och gluphunger. Fort hem! Fullkornsris, broccoli och kycklingfilé - alltså typ all den mat en svor i sitt innre som 10-åring att en ALDRIG skulle laga när en flyttat hemifrån. Pizza, hamburgare och pankakor med sylt varje dag skulle det ju va. Jo jo.

Innan hungern drivit oss hemåt tidigare hade vi trillat in på en Polarn och Pyretbutik. Wopsi-dopsi. Vi gick över tröskeln med två presentkort brännande i plånkan och kom ut tillsamans med de här mjuka som kommer pryda Ians runda mage alldeles perfekt. Att hundtröjan fick byxkompisar i samma tryck, Iris en plommonfärgad vintermössa och att vi ändå hade ett presentkort kvar i plånkan kändes ytterst fint. Skulle gissa på att presentkort nummer två går åt på var sin helrandig stass till barnen senare i höst. En röd och en grön - som två små äpplen.

Tisdagar är min och Moas jobbdag. Det deklarerade vi högtidligt över en kopp take away-latte förra månaden. Idag spelar vi dock inte in någon podd, det blir nästa tisdag. Idag förbereder vi istället inför en föreläsning vi ska hålla för stans gymnasieelever i månaden. Vi ska snacka bloggeri och egenvärde, vilket ska bli skitskoj eftersom jag älskar att prata om ...mig. //mvh en som lägger otroligt värde i sig själv

Idag har vi iallafall gjort jättemycket. Vi har öppnat ett PP-dokument, stirrat på det i en timme. Tuggat lite på naglarna och bryggt en massa kaffe. Underhållt MiniSpider, som är vår prao-elev för dagen och gått och köpt lunch. Flitens lampa lyser, sannerligen...

Idag vid uppstigning bryggde jag mig ena' köpp kaffe, plockade fram IKEA-katalogen jag planerat att pärm-till-pärma och smidde planer på hemgjord mjukglass. Vilka jag givetvis genast fick glömma då jag sneglade på kockan och såg att det var 15 minuter kvar tills Iris skulle vara hos Dr. Tand. IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIH!

Då var det bara slänga ifrån sig katalogskrället igen, halsa kaffet på 2 sekunder och istället roa sig med att tvångsborsta tänderna på en vilt sprattlande unge. Men det gick vägen och tandläkaren gav utlåtandet: "Bra, men med vissa tendenser till korsbett" och eftersom jag har min egen barndoms skavande tandställningar i hyfsat färskt minne har vi inlett operation N.A.P.P (Napp-Avvänjning Pronto Pronto) här hemma. Går över förväntan bra, förutom då Iris i ett svagt och mycket eftermiddagstrött ögonblick kom att tänka på sin älskade plast- & latexvän och hulkade "Det är faktiskt jä-ä-ä-ä-ättejobbigt att bli stor och sluta med nappen. Jag får ont i magen och tårar i ögonen" ---> (hjärtdarr på morsan där). Fast när jag lovade att urgölliga kaninbebisar skulle få ta över alla nappar blev livet lite lättare igen. Myshönan min.

Sedan roade vi oss en stund med att inventera barnens höstgarderober. Jag blev lycklig av vad jag såg.

Idag är det måndag och vi behöver väl inte gå in närmare på det utan knatar raskt vidare in i veckan. Nått om helgen först? Okej. Den har varit bra. Jocke har jobbat och jag har varit med småtofsarna. Vad vi gjort? I ärlighetens namn har jag och Iris bråkat ganska mycket pga 1 hon är ganska så omöjigt just nu och 2 jag klarar inte ganska så omöjliga barn särskillt bra. Mitt tålamod sträcker sig bara till ca 10 "NEJ JAG VILL INTE GAAAAAAAAAH!!!!!!" per dag. Inte 300. Så just nu pressas det verkligen till sin yttersta spets. Men vi hänger i och hoppas på en humörbättring snart. *ler galen seriemördare*

Men vi har haft trevligt också! Vi har till exempel förundrats över en sommar som aldrig lämnar oss, badat, ploppat sten i en bäck, ätit lördagsgodis under ett rönnbärsträd, cyklat, gjort världens godaste bolognése, bebismyst med en pyttesötis och klappat nya gravidmagar (Obs! En väns. Inte min. Pjuh liksom!) 

 

 

Här blir inga bloggmästerverk skrivna. Det kan bero på att vi i dagarna tre firat vår ettåring med den ena balunsen efter den andra och liksom typ inte suttit ner ordentligt sedan i torsdags. Men vi har haft trevligt, det kan jag inte påstå annat. Ian har blivit överöst med presenter som det sig bör på födelsedagar. Titta bara vad generöst det var igår:

Dessutom ligger det en halv förmögenhet i hundralappar i olika kuvert som väntar på att förvandlas till några väl valda Mini Rodini-outfits. ... eh jag menar givetvis SPARAS till viktigheter som eventuella körkort, nödvändig kurslitteratur eller första besöket på Ikea nån gång om typ 18 år. Gi-Vet-Vis menar jag det.

För ett år sedan, strax före sjurycket på kvällen, anlände en 4,5 kilo tung person till världen. Efter en otroligt lång graviditet och en förlossning med ett omtumlande slut fanns nu Ian äntligen till.

Ian - denna fröjdefulla lilla människa med värme i leendet och liv i blicken. Iris bror och vår son. Allas vän. 
Hurra för dig på din första födelsedag och ja må du leva uti hundrade år!

Hej vänner! Ja, så var det en helt vanlig sketen onsdag igen. Precis som det brukar vara det en gång i veckan. Dagen har än så länge ägnats åt diverse nyttigheter. Tänk i banor som lagat mat, sett över ekonomin och annat tjafs. 

Min föräldraledighet börjar ju så sakterliga också lida mot sitt slut. Typ iallafall. I november skolas lillfjunet in på förskolan och jag måste ta tag i det där som kallas "livet". Vilket jag i för sig gjorde igår med både möte, grymma projektförberedelser och skolstart. Det kommer bli en spännande höst det här. Mjehehehe. 

Men nu hinner jag inte sitta här och dra längre. Vi ska snart iväg på fartfyllda aktiviteter. Iris ska springa sitt första terränglopp! Jo visst ser ni. En del föräldrar börjar elitträna sina ungar i tid...... Höhö nä. Hon ska iväg och springa 800 meter genom en skogsdunge. Så om jag känner Iris rätt, vilket jag vill tro att jag gör i egenskap av God Mor, gissar på 5 meter aktiv springning och 795 meter kottplock och jag-vill-fika-gnäll. 

Varsågoda! En rykande färsk podcast är serverad.

Den här veckan snackar vi kärlek och relationer. Om hur en egentligen ska få till kärleken och få den att bestå. Vi berättar hur vi mötte våra livskamrater, hur vi lever i våra relationer om svårigheter som varit och om framtidstro. Vi pratar också om kärlek i mysbyxor, bråk och försoningssex. Jag berättar om vad som drev mig till frustrerade tårar i söndags kväll och Moa en fantastisk anekdot om vad en väns vän gjorde när hon var trött på att tjata om sin karls smutsiga kallingar.

Lyssna här på bloggen, på iTunes (sökord moa&matildas podcast) på androiden och gilla GÄRNA vår sprajlans nya facebooksida där vi har som plan att interagera mer med er lyssnare och skapa diskutionstrådar och annat kul.

Vi finns också på instagram (@oprofessionell2 & @spiderchickblogg) där ni mer än gärna får använda hashtaggen #moaochmatilda och lägga in lite bilder på er själva när ni lyssnar, eller nått annat ni tycker är passande.

men nu ska jag sluta babbla så hörs vi i podden, och ses på facebook och insta.
Tjing tjing.

God kväll människor med insomnia! Och ni andra också givetvis! *ler välkomnande*

Ni kanske är sugna på att höra lite om vår dag? Men vad trevligt. Vart ska jag starta? På morgonen kanske då dagar ofta blir bäst i kronologisk ordning. Eh ja, nu kom jag ifrån ämnet lite. Vi steg iallafall upp vid sju-rycket. Pigga och fräscha. ... Höhöhöh, I wish lixom. Två piggisar och ett vrak.

Men efter att jag gluttat ut genom fönstret och sett att hösten kommit, vilket gav mig ett vällustigt hjärtpirr, kunde jag smyga till mig en kopp kaffe på balkongen med luvan över huvudet och där med en värdig start ändå.

Efter lunch var det dags att uträtta diverse ärenden. Ni vet sånt en gärna undviker att ta med två barn på. Gulp. Men nöden har ingen lag och försäkringskassan på tok för många, så det var bara att knata dit med ungzen i släptåg. Men det gick över förväntan bra. Förutom en liten jag-vill-så-gärna-trycka-på-kölappenknappen-typ-tusen-gånger-när-mamma-pratar-med-handläggaren-fadäs. Men det gick att fnissa bort. En av fördelarna med att vara världens typ charmigaste 3-åring.

Efter ärenden hoppade vi i vattenpölar. Det var vi helt enkelt värda.

Och medan Ian besökte drömmarnas värld var vi andra runt och spanade på presenter till den sovande soon-to-be-ettåringen. Vi hittade dock inte så mycket. Då kom Iris med förslaget att: "Vi kan ju köpa en present till mig istället!"  Smart drag där! Men eftersom jag nu tyckte att vi firat henne tillräckligt med presenter sade jag nej till det. Men en glass fick hon. En glass som intogs inkognito. "Jag vill vara hemlig mamma" viskade hon och drog ner mössan till överläppen. Varsågod, svarade jag och såg möjligheten att få fem minuter i lugn och ro med näsan vänd mot solen. 

När barnen var mätta efter glassen och pigga efter sömnen vände vi åter hemåt. Iris var vid hemkomst sugen på att "hyckla lite". Och det föll på min lott att bära upp cyckelskrället från källaren (alltså hur är det egentligen möjligt att en barncykel väger typ 85 kilo? Jag bara undar då den är cirka 5 cm hög). Men upp kom den och Iris for iväg. Tyvärr var Ian också sugen på att cykla och gruff uppstod.

Det är inte alltid lätt att vara ett.

Tur att tårarna kunde botas med festis. Lillnjutet satt så snällt i gräset brevid mig och sippade förnöjt medan Iris trampade fram rosor på kinderna och klingande skratt. Mitt härta pirrade åter av lycka. Och det var den dagen det. 

Över och ut.

Den senaste tiden är ni flera som luftat en nyfikenhet om vem jag är. Små subtila frågor riktade till mig, om mig, Alltså personen mig utanför mammaskapet. Jag tänkte att jag skulle skriva ett litet presentationsinlägg för er som undrat, kommer att undra och er som kanske glömt att ni förr undrat men nu börjar att undra igen.
Ok. Då kör vi.

Jag heter Matilda. Särskilt oprofessionell är jag inte, om en inte ser till vissa kvalitér som att typ vara sådär mysigt "huslig och underbart-Clarig". Och kanske jag också kan anses var lite oprofessionell då det kommer till att betala räkningar innan den 28:e och ha koll på viktiga tider och sånt. Räkningarna ligger nämligen här brevid mig, obetalda den 2.e och jag glömde visst att ta Iris till tandläkaren i fredags. Så kan det gå.

Jag är 25 år. Jag är alltså född 1988 i samma stad som jag nu bor i, Skövde. Jag har med andra ord inte rört mig så otroligt mycket geografiskt på 25 år. Eller ja, inte på det sätt att jag flyttat härifrån. Rest har jag gjort ganska mycket. Jag älskar storstäder och hatar sand i trosan. 

Jag fick barn 2010. Då var jag 22 år ung. Iris ankomst skrämde skiten ur mig på så många plan. Jag tyckte att föda barn var typ det värsta jag någonsin gjort. Det där med smärta samt urkrafter som tar över är inte alls min grej. Inte lustgas heller. Men det glömde jag rätt så snabbt och fick barn igen 2012. Jag längtar redan efter barn nummer tre, men vi har bestämt att vi väntar ett tag till. Kanske några år för att få våra liv lite mer dit vi vill ha dem först. Typ till ett hus och en någolunda fast inkomst.

Jag är student. Jag har studerat marknadsföring jättelänge. Trots det har jag bara 80 poäng i ämnent. Så blir det lätt när en ska vara föräldraledig och slutkörd stup i kvarten. Imorgon börjar jag läsa igen på 50%. Det ska bli roligt. Eller, där ljög jag, Det ska bli stressigt och lite jobbigt och helt nödvändigt.

Jag är gift. Gift med Joakim, men det visste ni nog redan. Det har jag ju skrivit en hel del om under sommaren. Vi träffades 2008 när vi jobbade ihop. Då var jag 20 och han 21. Han var jätteromantisk och sa: "Jag är kär i dig. Är du kär i mig? Snälla, bli kär i mig." Det blev jag. Nu är det fem år sedan. Joakim läser till undersköterska och spelar fotboll hela tiden. Jag älskar honom gränslöst.

Jag är feminist. Eftersom jag anser att alla människor har samma värde oavsett vad de har för könstillhörighet, sexualitet, etnicitet och religion är jag feminist. Tycker du samma? Ja, då är du det också. 

Andra saker om mig:

Jag är urbra på låttexter, frågesport och historia. 

Jag är på bana 106 i Candy Crush. 

Jag har köpt min hatt på H&M. *tipsar*

Jag har jättemycket bristningar på min mage.

Jag är rädd för djur.

Jag vill skriva en bok. Vet bara inte vad den ska handla om än. Eller om den ska vara för vuxna eller barn. Eller kanske nån däremellan.

Jag internetshoppar för mycket.

Min bästa känsla: Att trycka på mute-knappen.

Lök är äckligt och lakrits jättegott.

Jag drömmer om att ha ett eget kontor att gå till. Med ett fint skrivbord och en kaffemaskin. Och roliga uppdrag. Och ha klänning med coola kängor till.

Jag har som livsmål att ha sytt ett lapptäcke av retrotyger. Ska bara lära mig sy först samt rensa schemat.

Tycker just nu att det här är internets roligaste ställe.

Förutom här på bloggen kan ni följa mig på instagram (oprofessionell2) samt lyssna på min och Moas podd. Visste ni att vi har haft typ 50.000 lyssningar per avsnitt? BANANAS!

Är det något mer ni vill veta? Något önskeinlägg jag ska skriva? Några tips jag ska ge?
Tycker du det? Hör av dig i sånna fall.

Hej söndagsmysare! Tänkte snacka lite gårdag med er om det går för sig. Ok. Bra.

Redan klockan sex kände Iris på sig att dagen skulle bli speciell. Hon tassade upp, smög in i vårt sovrum där vi andra tre familjemedlemmar låg och snarkade likt spädgrisar och vrålade av sinna lungor fulla kraft: "ÖPP Å HOPPA! IDAG SKA JAG HA KALAAAAAAAAAAAAAAS!" 

Det var blandade reaktioner på väckningen.

Ian: *klarvaken*

Mamma: *livstrött*
Pappa: *snarkar vidare*

Eftersom ingen av oss vuxna var särskillt sugna på att kliva upp ännu utlyste vi TV-timme, vilket för ovanlighetens skull faktiskt gick hem. Hurra! Barnkanalen for president!

När Iris aka Smygarn' Kikarnsson köpt en heliumkompis, ätit popcorn och himlen öppnat sig över oss och vårt icke-existerande papaply var det dags att kuta hem. Vi blev så blöta att det nästan växte ut simhud mellan tårna på oss. Dessutom blev vi så pass trötta att vi liksom helt oförskämt ställde in alla vidare kvällsplaner och snarkade ikapp i soffan istället. Men den som klandrar oss för det - upp med en hand så ska du få på plytet!