Tack för alla grattis, igen.
Ni är la underbara! Har världens finaste läsare for real. Går jag inte och blir på smällen eller föder barn så ska jag gifta mig, och ni tittar snällt in och säger grattis. Fina ni. Det väller in lyckönskningar och jag blir alldeles fnissig. Snart vinner jag en miljon på lotto också! Eller ej. Spelar inte........... På lotto. Spelar på hästar. Än värre.
Angående bröllopet är både jag och J, väldigt glada men lite stressade. Så himla mycket ska planeras. Det är totalgalet! Från plats (för nått kyrkligt blir det inte) till vart min lilla farmor ska sitta eller hur vi vänligast men mest bestämt avböja "DJ-party-Benno" som skrev oss ett sådant fint mail efter att vi efterlyst bröllopslokaler på Blocket. Till och med en spegelboll med 80 cm i diameter hade han tänkt att bringa, den gode Benno. Nästan värt'et för den sakens skull liksom.
Så slänger jag in en förvarning om att det kan bli lite bröllopsventilering och försnack här inne under våren. Men jag kan lova er att inte gå bananas totalt. Nästan lova......Eh, försöka. ....verkligen anstränga mig å det gruvligaste att inte prata för mycket om det. Vad nu "för mycket" är...... ;) Mjehehehe.
Den ljuva drömmen:
(källa: Google -Vintage Wedding)
Ja.
Jag hade väl vetat att frågan någon gång skulle komma, tänkt fråga själv om du inte gjorde det hyfsat snart. Vi hade pratat om bröllop till och från sedan Iris föddes och vi visste ju att vi båda ville och att vi skulle, men inte när.
Men nu kom den. Frågan. Lika efterlängtat som det lilla barn som du höll i, hann jag reflektera över.
"Vill du gifta dig med mig? I sommar?" frågade du, samtidigt som du såg mig i ögonen där vi satt i sjukhussängen på BB med vår alldeles nyfödda son lungt sovandes i dina armar. Din blick något blyg, men öm och glad. Hoppfull liksom. Full av kärlek.
"Ja. Självklart vill jag det" och så var det bestämt.
Den 20 juli 2013 gifter vi oss.
Det är väl ingen en förlovning, det är mer ett löfte och en kärleksfull överenskommelse.
Mina barn kläs i alla färger som finns, och hör sen.
Gult, grönt, grått, brunt och beige.
Fördommen säger att man som genusförälder klär sina barn enligt denna "könsneutrala" färgskala. Fasen heller! Mina ungar sprakar av färg. Antagligen mer än de allra flesta barn vars föräldrar handlar på pojkavdelningen till sina pojkar och flickavdelningen till småtjejerna. Jag och mina barn har den förmånen att jag aldrig skulle låta mig begränsas av färger och skyltar. Nä, Ian har både tunikor i ljusaste rosa och strumpbyxor i rödorange och Iris superhjältetröjor och balla jeans köpta på "pojk".
Alla färger är tillgängliga för båda mina barn.
Det jag tänker främst på är funktionallitet - smala jeans och vida tyllkjolar är knappast lätta att leka obehindrat i, vare sig du är flicka eller pojke och djupt urringat, snävt om midjan, kortkort och annat sexualiserande går självklart fetbort!
Sen skulle jag ljuga om jag sa att jag ibland inte går extra länge på flickavdelningen när jag kikar kläder till Ian. Han passar nämligen ypperligt i mjuka färger och jag älskar att klä honom i vad folk skulle kalla flickigt. En del av mig vill liksom sticka nålar i ögonen på de i min omgivning som kanske skulle önska att han hade mer på sig som är blått och tufft. Samma med Iris. Jag klär henne ibland medvetet "tufft" för att få folk att tänka till lite, att han är urbäst och supersprallig och grym precis som hon är och visst inte behöver benämnas som "fiiiin och sööööt" vilket hon genast blir då man drar på ungen en kjol sorgligt nog. Suck.
Lite kluvet blir det dock då jag är emot att "pracka på" barnen mina politiska värderingar. Så vill Ian senare som äldre, när han faktiskt kan bestämma själv, bara ha spindelmannentröjor på sig och se stereotypiskt pojkig ut så får han givetvis det. Det samma gäller Iris som närmar sig den åldern med stormsteg på. Dock kommer aldrig argumentet "att hon vill vara fiiiiin" klassas som särskillt skälit. Nä, för fin är hon oavsett vad hon har på sig, och hör sen!
Nu suckar väl någon och tänker: "Så banalt. Färger på kläder gääääsp... när det finns så mycket annat viktig att ta tag i" Och till dig vill jag säga, självklart är genus så mycket mer än bara färger på kläder, absolut. Genus är ett övergripande tankesätt att inte göra skillnad på kön, men eftersom vi gått så lång i vårt bemötande och vår syn på flickor och pojkar har kläderna vi klär våra barn i kommit att spela en stor roll. Här är det lätt att börja, för med små medel kan vi göra skillnad på hur våra barn blir vana att bemötas. Och det känns för mig som en ytterst viktig byggsten.
13 frågor.
1. Känner du dig lycklig och glad nu när hösten är här?
Generellt skulle jag väl uttrycka det som att hösten snart är förbi. Eller är jag helt ute och cyklar årstidsmässigt? Men hösten ja... Jo, det gör jag. Gillar ju hösten förbannat så jaghar varit mycket glad under den gångna. Vintern däremot... nja. Så nu kanske en humördipp väntar. Typ efter jul.
2. Vad kommer bli ditt mest använda plagg i vinter?
Min ännu oinköppta vinterjacka. Ska bli vuxen nu och införskaffa en sån där polarexpiditionskompatibel dunjacka/täckjacka med fuskpälsbeklädd luva. No more snygg-rock. Ännu ett ungdomskapitel ur mitt liv tar slut.
3. Vad gjorde du vid den här tidpunkten för ett år sedan – hur såg ditt liv ut?
Iris hade just skolas in på fsk med utgång succé, så jag njöt av studentlivet sprang på föreläsningar och lämna in skrivuppgifter på löpande band. Var lycklig och glad åt min fina familj, och jag slarvade tydligen med ett P-piller. För jag måste gått in i befruktat tillstånd gravid 2.0 i den här vändan också. Kanske just på datumet? Isåfall, grattis till ett år som existens Ian!
Iris var tydligen såhär liten och underbar just då:
4. Vad gör du om dagarna egentligen?
Myser med gosbebis. Leker med vildunge. Ser mycket på Alfons och Pingu och Pippi och Spöket Laban och Rorri Racerbil och Nalle Puh på TV. Sover EXTREMT lite (gäller natten då). Funderar över framtiden. Suger på genusvetenskap till våren.
5. Vad ska du ha för frisyr?
KORT!. Men nu har det blivit långt. Tusan! Måste klippa.
6. Vad lyssnar du på för musik?
Allt det här braiga just nu
7. Vad läser du
Mycket:
9. Vad var bäst med sommaren?
- Mycket tid med Iris och Jocke eftersom vi hade vår första gemensamma 4-veckorssemester.
- Att det inte var gassande sol typ varje dag eftersom jag var SUPERDUPER gravid.
- Svärisarnas stuga.
- Max och Gemmas Sverigevistelse.
- Vinkvällarna, då jag drack vatten men ändå.
- Iris andra födelsedag som hon uppskattade så mycket.
- Förväntan inför nya bebisens ankomst.
10. Vad var sämst med sommaren?
Övertiden, som gick in på hösten till och med. Alla förvärkar och att inte kunna röra sig eller bada.
11. Senast köpta plagg?
Till mig`? Eh... leggins från HM 99:-. Till Ian typ hela Littlephant-kollektionen från lindex pris: villintetänkapådet:-
12. Ditt bästa skönhetstips inför hösten?
Skönhetstips? Nä, sånt pysslar inte jag med. Duscha kanske? Eller klipp tånaglarna, annars får du hål på sockorna.
13. Hur ser du på framtiden?
Det beror ju på om Mayafolket har rätt. I så fall är det ju inte mycket kvar, om man nu är skrockfull... Jag väntar iallafall med att köpa julklappar till efter den 21:e. Annars, som vanligt, med spänning.
Jag tänker tjata tills någon lyssnar.
I ett samtal med en nära vän fick jag höra att denne inte längre läser blogginlägg om feminism och genus, då flera bloggar i min väns närhet börjat skriva om ämnet. "Tjatigt" tyckte hen. Detta är absolut inget inlägg att hänga ut min vän, nej nej. Och det tror jag min vän är medveten om. Men vad min vän inte vet, är ett hens kommentar fick det att tändas en låga inom mig. I vårt samtal kanske jag tafatt fumlade ur mig att "Nä men alltså sånt är ju skitviktigt att läsa. Sluta inte med det." eftersom jag i flertalet samtalssituationer inte är den skarpaste försvarstalaren. Rädd för att gå på för hårt osv.
Men här i min egen fristad, min blogg där jag själv råder över samtalston, ämne och grad tänker jag nu dra i en extra växel på genus och feminism. Fan, det ÄR ju skitviktigt. Jag har varit lam nu sen Ian föddes. Alltid fast i denna supermysiga bebiskupol där allt annat utanför liksom tappar lite färg och skärpa.
Men nu är det dags att kavla upp ärmarna igen. Nu är det dags att tjata och prata och pränta in att: FEMINISM ÄR SÅ JÄVLA VIKTIGT. VIKTIGT FÖR ALLA KVINNOR!
VIIIIII-KTIIIIIII-GT. Eller hur stavelserna sitter i viktigt... vi.kt.i.t? vikt.ig.t? vikt.igt? vi.kti.gt? Öh... (svenskaundervisning är tydligen också sjukt vi.kti.gt?) ja skit samma.
Jag tänker pränta in och vidhålla och argumentera och tjatatjatatjata tills någon lyssnar.
För vi kan om vi vill, och det vill vi väl alla?
Lussebullar, bebisskratt och förmiddagsfunderingar.
Ja, nu lät ju rubriken lite som en småbarnsversion av nån fräck buskisrevy. Det var inte riktigt meningen... I skallen lät det sådär hipstermammamysigt. Ni vet en sån mamma som bakar egna lussebullar på ekologiska ingredienser och vars glada bebis fotats i 130 olika vinklar dagligen på fårskinsfäll utbredd över gedigna gamla brädgolv och i ärvda kläder från 60-talet.
Så är det inte riktigt här. Mina bullar är köpta, men goda, och min bebis ligger inklämd i mjukliften med nån Ikea-filt av fleece virad runt halva kroppen. Nu skriker han också. Jävlar.
Är det bara i andra mammors bloggar livet med bebis ter sig så lätt? Andra mammor hinner baka, julpyssla med storabarnen, laga tre sortes maträtter samtidigt och plugga till tenta/jobba ikapp två VAB-veckor samtidigt. Jag hinner knappt diska eller kissa. Vad gör ni andra supermorsor som jag missat? Guide me, PLEASE!
Ombytta (köns)roller.
Skrattade du? Jo. Känndes det löjligt? Ja.
Är det inte dags att det snart blir lika roligt att en endaste människa ligger/står/sitter såhär?
Måndagar kräver ju ofta ett skratt för att kännas värt besväret.
Sen var den slut och då tryckte jag på repeat och skrattade tre minuter till. Om nu döden är nått att skratta åt... och det tycker jag väl att det är, när den ser ut såhär.
Skulle aldrig ha skaffat barn...
... för det blir ju så jävla dyrt när affärerna får in barnkläder som dessa!
OH. MY. GOOOOOD! (för att citera Janice i Friends).
*kutar ner till lindex och slåss med andra morsor om paltorna*
Kom igen nu december. Vi är redo!
Ja, för fuskstartar har vi gjort och igår singlade stora snöflingor från himlen. Trollet sträckte ut sin lilla hand och fnissade när flingorna mjukt landade i handflatan. Imorn är det vi som åker pulka, sa jag. Men när vi vaknade var allt borta och regnet öste ner som aldrig förr. "Tröööökit..." suckade Iris på västgötskan hon snappat upp från pappa.
Men då kändes det himla mysigt att stjärnan redan hängde uppe och vi satte oss och drack varm choklad vid finbordet i mörkret under den. Och nu är det bara några dagar kvar till december, så det känns inte så fuskigt ändå. Även om jag inte är någon vinterfantast (för vem känner sig egentligen sugen på att skuva 30 kilo syskonvagn i blötsnö dag ut och dag in i 4 månader? Jag bara undrar), så längtar jag efter den på riktigt nu och Iris älskar den ju. Då är det absolut värt både svett, tårar och tusen blöta smältfläckar i hallen. Men i januari lär jag ju bestämt ha ändrat åsikt. Känner mig själv så pass.
Advetntstid.
(ja nästan)
We need to talk about Kevin.
Se den.
Gör det bara.
Klumpen i magen lär sitta hela natten.
Ur led är tiden.
Från att ha sprungit i skytteltrafik mellan våra barn inatt då den ena jagas av rysliga mardrömmar och den andra av akut piphunger svor jag vid 05.00 att jag inte skulle stiga upp ur sängen tidigare än 06.59. Då hade Jocke alltså en minut på sig att lämna över barnen i mitt ansvar igen, skrapa rutorna och ta sig till jobbet. Fixade jag den här natten skulle han fixa det. Fair and square så att säga.
Choken som infann sin när Iris tassade in till mig och Ian och viskade "Jättehungrig mamma" blev alltså jättestor då klockan visade på 09.19. Vad fan? Skulle inte det här bli en skitmorgon efter en skitnatt som skulle mynna ut i en skitdag? Det hade ju absolut kännts så kl 5. Men nu sprírade ett litet hopp om en bra dag.
Och så har det fortsatt, hoppfullt jättebra. Iris har utan ett endaste trotsutbrott suttit snällt och ätit frukost, borstat tänderna under skratt och tillåtit mig att damsuga med en avfärdande gest och "tycker inte det är läskit längre mamma". Och lilla dunderklumpen har sovit sött hela förmiddagen och brummat till nån enstaka gång i sömnen då han kännt ett sug efter en skvätt mjölk och så "Zzzz" igen.
Makalöst.
UPPDATERING:
Och aldeles nyss sa Iris "jag har plockat iordning på mitt rum" och det hade hon bannemig.
Förskoleproblematik.
Jag har ett stort problem med Iris förskola. Skitjobbigt och ingenting jag kan försöka ignorera.
Om pedagogiken inte faller mig i smaken? Nej gud nej! Absolut inte det, supernöjd på den punkten!
Om personalen är problemet? NEJ NEJ NEJ! Både jag, och framförallt, Iris ÄLSKAR dem och de är så duktiga och underbara!
Om maten är dålig och halvfabrikerad? Nej, den lagas från grunden av en jätteduktig kock som lyssnar på barnens önskemål.
Men jag önskar ju att någon tänkt tanken: "Nu när vi byter ut vårt gamla slitna staket runt gården måste vi tänka på att Iris mamma, hon den där kättekorta 157centimetersbruden, kanske kommer få lite svårt att öppna den nya helt sjukt höga grinden..." och liksom ställt ut en liten pall eller nått åt mig.
Säkerheten först, absolut! Men jag måste nästan slänga in en brasklapp om att jag kan bli 15 min sen vid lämning/hämtning. Och att om det står en liten kvinna på innegården när ni går ut och leker vid 11, bry er inte om henne. Hon är på väg ut. Bara hon får upp haspen först.
AAAA MEN DE VA JU SJÄLVA HELVETE!
När jag äntligen kommit igång med träningen, sprungit bra, fått in vanan och faktiskt längtat efter kvällen och löpturerna går jag och skadar mig. Vänster fot ömmar av bara helvete och har så gjort i några dagar nu, som en rejäl stukning/vrickning men minns inga snedsteg. Även mitt förr så krånglande knä ger sig såklart till känna med sedvanlig ilande och ömmande värk. APA!
Min teori är att jag belastat vänster ben på tok för mycket pga rädslan för att få ont i mitt krånglande högerknä och på så vis fuckat upp foten och sen, som jävla ett brev på posten dratt med mig högerknät i karusellen. Kan knappt gå. Har stora problem att ta mig ner och upp för alla trappor hemma och barnvagnspromenaderna gör så ont att jag stundtals vill gråta. Springa känns så avlägset att jag typ glömt hur man gör... FAAAN!
Så.
Jävla.
Bitter.
Sitter tydligen på gala...
...och ska sköta tekniken. Men det sket sig ju. Efter två glas vin är fasen PP ett högteknologiskt program. Eller...?
Morgonstund har guld/ost/kräk i mun.
Lördag.
Och hemma hos oss startar den alltid med en rejäl frukost.
Härliga tider.
KOMPLETT LIVSFARLIGT!
Å ja ba: HAHAHAHAHAHA!
Jag skrattade så jag grät. Fick lite träningsvärk i magen av allt skrattande.
För det är verkligen sådär. Allt Iris eller Ian gör som inte är typ stå/ligga blick stilla på golvet, kan jag upptäcka potentiella livsfaror med.
Ligger Ian inte precis exakt på milimetern i mitten av dubbelsängen slår jag händerna för munnen och blir iskall samt ylar åt Jocke:
Eller om Iris ber om ett äpple vill jag gärna skala det, dela det i klyftor (eller allra helst hacka det i atomer) innan jag ger det till henne, så att hon inte sätter i halsen och kvävs. Galet farligt med frukt har jag hört...
Lätt fredagsläsning.
Låt som när du är ledsen sörjer till?
Asså. Det finns ju tusen. Sorgsen musik ör lite av en speciallitet jag har. Men på rak arm svarar jag: Adele - Someone like you. Föreställer mig scenariet att J lämnat mig och nu ska GIFTA SIG MED NÅGON ANNAN. *gråtskakar*
Beroende av:
Ojojoj det är mycket! Musik, god mat, mänsklig kontakt, egentid, mina barn, kaffe, hyfsat regelbundet sex, "lite färg på kinderna", att skriva, läsa inredningsmagasin osv.
Vem behöver du mest just nu:
Får man svara två? Och skulle det vara mot reglerna så måste jag fuska ändå för det är Iris & Ian såklart. Utan dem är jag ej hel.
Vad tror folk om dig?
Hum. Att jag kanske ser mig lite som "förmer och lite bitter" kanske pga min feministiska övertygelse osv? Och att jag kanske dömmer andra? Inte vet jag. Det kan verka så ibland, att folk tycker det menar jag.
Stämmer det?
Nä. Absolut inte! Jag dömmer idéalen, inte människorna som lever därefter.
Vad får du oftast komplimanger för?
Att jag är rolig och smart. Duktig på att skriva. Att jag har söta barn, om det nu är en komplimang?
Brukar du skratta för dig själv?
Haha, ja gud ja! Gjorde det nu. Skrattar tex massor åt Alex& Sigges podcast när jag är ute och går. Högt - så folk kollar.
Nästa mål i ditt liv:
Ta en högskoleexamen. Skaffa mig ett "ordentligt" jobb. Tjäna pengar. Inte massor, men så jag inte begränsas för mycket i livet av min ekonomi.
Hur svarar du i mobilen:
Lite skrämt "M-matilda-a" då jag avskyr att prata i telefon.
Vem ringde dig senast?
Jocke. Zzz på det svaret liksom.
Antal timmar sömn inatt:
Den som ändå räknade sömn i timmar... Här räknar vi minuter.
DON'T GET ME STARTED, så att säga.
Tycker du om din pappa?
Jag älskar min pappa gränslöst.
Brukar du komma i tid:
Nepp.
När mår du bra:
När jag får sovmorgon och hör hur Jocke slamrar med frukosten i köket.
Hur känner du dig nu:
Glad. Trött. Kaffepirrig.
Vanligaste färg på dina kläder:
Svart.
Var du aktiv i skolan?
Nä. En riktig slöis. Samma nu. Oaktiv som få, men har hjärnan på min sida så jag klarar mig ofta rätt bra ändå.
Favorit dryck på morgonen:
K to the A to the dubble FF to the E.
När brukar du oftast gå och lägga dig?
Det boeror på Ian. Ofta på tok för sent för att gå upp astidigt.
Är du blyg?
Nja, ibland. Ingen socialt geni direkt. Heller inte missanpassad. Får jag beröm i ofentligheten blossar kinderna och jag skruvar på mig. Är heller inte bra på kaffemaskins-snacket i skolan. Iaf inte första fyra föreläsningstillfällena.
Tror du på kärlek vid första ögonkastet?
Nja. Inte för mig, inte kärlek "på riktigt". Förälskelse mökligtvis. För andra kan jag inte svara.
Är du bortskämd?
Hum...? Svår fråga. Jag har närvarande föräldrar som jag vet skulle göra allt i sin makt för att hjälpa mig vid akut behov. Men inte gödsla mig med pengar på daglig basis. "Självständigt bortskämd" får bli mitt svar.
Och träningen, den går som den ska. Jag blir svettig iallafall.
Är lite stolt över mig själv, som nöter på duktigt med träningen. Igår sprang jag min 4:e femkilometrare och pressade tiden med 2.19 minuter (segerdansar). 31.41 stannade klockan på när jag nästan svimfärdig stod utanför porten och kippade efter luft. Men jävlar alltså! Det går framåt och trött ska man ju vara, annars kan det kvitta.
Idag är det hemmaträning som gäller.
Men eftersom detta inte är någon träningsblogg känns det meningslöst att skriva ut en massa fysövningar.
HÄR har ni föresten världens grymmaste brud som är på tok mycket bättre än jag på att skriva om träning. Så in och läs, förundras över Dianas styrka och motivation och bli på köpet lika träningspepp som jag blivit.
Men vad jag kan göra är att ge er en ultimat spotifylista för träning.
TJOLAHOPP!
När jag älskar min dotter som allra mest.
Är till exempel när hon som ett litet lockigt ljus sitter mitt på köksgolvet och sjunger:
"JAAA VELLE VAAA SOOM DUU JA VELLE VAAA SOOOM DUU O LÖLA ALLTING DU KUNDE..."
Fina, finaste unge.
Dödsstöten för vårt förhållande.
Herregud.
Nu har vi verkligen satt käppar i hjulet för kärleken här hemma. Kan det månne vara så att vi bjudit djävulen över tröskeln?
Har Jocke träffat någon ny? Har jag bestämt mig för att under de närmsta tre åren avlägga ett kyskhetslöfte? Har någon av oss fått för oss att söka lyckan i ett strängt buddistiskt kloster mitt i Himalaya? Nä.
Vi har skaffat en TV till sovrummet.
Sexlivsdräparen nummer 1 som det i folkmun heter.
Äh! Inte nummer 1, vill jag då mena. Snarare nummer 3.
Vilja de andra två är får ni klura på själva.
Om sverigedemokrater och korkade rasister.
Har ni sett filmen om SD som ligger ute på expressen.se? GÖR DET!
Och hur förvånad blir man?
Nä, just det, inte alls. Inte det minsta.
Och sen kan ni, om det finns någon här, som röstat in de här VIDRIGA mäniskorna och deras VIDRIGA åsikter i Sveriges rikstad skämmas. Skämmas och ångra er och försöka göra rätt i nästa val.
För vi är väl bättre än Erik Almquist?
Kom ihåg det här...
...innan du gnäller på att du är lite trött idag.
JAG är nämligen trött.
JAG ammade konstant 23.30-02.30.
JAG slöt ögonen 02.40 för att äntligen få slumra.
JAG väcktes av illvrålet följt av ett ylande "Maaaaammaaaaaa" 03.05.
JAG knölade ner mig i en 110 lång växasäng.
JAG spenderade sedan timmarna 03.05-05.20 där.
JAG blev under den tiden konstant bombarderad av frågor om att få gå upp och leka/kissa på pottan/läsa bok/äta frukost/väcka pappa.
JAG stapplade in till min älskade säng 05.30.
JAG ammade 05.30-05.50
JAG blev väckt 06.30 av J med orden: "Vakna! Iris är uppe och äter frukost. Måste dra!"
JAG sov 70 minuter inatt.
Hur långe sov du?
Precis.
SHUT THE FUCK UP THEN!
kaxarn'
Att börja träna.
Gosh.
Här ligger jag med träningsvärk i mjukrumpan. Och i magen. Och i ryggen. Och i benen. Framförallt ska jag säga, i benen.
Jag har nämligen börjat ta tag i kroppens fysiska förfall efter graviditet nr 2. På många plan älskar jag min kropp så otroligt mycket mer nu efter graviditeterna då den har visat på förmågan att att bära och föda två friska barn på 3,5 och 4,5 kilo. Starka fantastiska kropp!
Men kondition och fysisk styrka har fått stå åt sidan under graviditetetna och efteråt. Min kropp ÄR och kommer alltid att vara märkt av barnafödande, både utseendemässigt och känslomässigt. Putmage och bristningar är inget jag lider av, jag gillar de tvärt om. Krigsskador liksom :) Men nu jävlar är det dags att kriga tillbaka kroppen som jag vill att den ska KÄNNAS. Hur den ser ut är lite skit samma, a eller ja... Liiite mindre maghull och bättre hållning skulle självklart vara välkommet om det kom på köpet liksom. Men styrka och energi är mål ett och två.
Vad gör jag då, för att uppnå den hör typen av träningsvärk jag ligger och brottas med just nu?
Jo serrni. Lyssna nu.
Först springer jag två gånger i veckan à ca 5km/pass. Har hunnit med tre löppass hittills och springer 4e imorgon. Och det har gått jävligt bra! Känns i kroppen att löpvanan finns, trots uppehållet, även om konditionsnivån bör jobbas ordentligt på.
Sen kör jag också 15-30 min hemmaträning fyra gånger i veckan. Övningar med kroppen som verktyg, samt lätta vikter som komplement. My god, här kommer träningsvärken ordentligt vill jag lova. Pust!
Och så minst två långa och raska (helskotta vad jag avskyr det ordet) förmiddagspromenader på ca en timme en och en halv, med vagnen när Iris när på fsk. Detta började jag med direkt efter förlossningen.
Mer gör jag inte.
Maten låter jag bli att pilla med. Äter så varierat som möjligt och alltid så jag blir mätt. Jag ammar ju för sjutton! Lite mindre sött och försöker tänka på om jag verkligen är sugen än att bara äta "gott" av vana. Pizza slutar jag liksom aldrig med. Varje söndag - det är tradition!
Med det här har jag som mål att känna mig stark, frisk och energifylld till sommaren. Absolut inga beachkroppsdrömmar, nä nä. Inga andra än att kunna njuta till fullo av sommaren -13, tillsammans med mina barn och min stärkta kropp.
Här kan man barnvagnspowerwalka av bara sjutton.
Så jävla effektiv, alltså!
Ha! Vilken seger! Nu pratar jag inte om Obama, även om det också var en jävla fantastisk vinst! Nä jag pratar om min egen effektivitet den här morgonen. Jo serrni. Har redan hunnit med fsk-lämning, hyfsat lång promenad, frukost (och 11-kaffe framför Malou som värsta pensionären) hängt upp all våt tvätt sen igår (varför så korta tvättider när torkmöjligheterna är usla, hyresvärden?) snabbstädat och kikat in vårens utbud av kurser att efteranmäla sig till. Hitta inget direkt. Är fantastiskt sugen på en avstickare mot genusvetenskap såhär mitt in i marknadsföring och affärsplaneringsexamen, men måste tygla mig något. "Det finns tid för det också..." mumlade jag för mig själv medan jag diskade upp sambons frukosttallrikar och plockade upp hans strumpor från golvet. Ickegenus delux liksom. Suck.
Nu återstår vila i sängen med Filip&Fredriks extrapod ang. valet. Om Ian samtycker vill säga.
Ett litet tack till er.
Vill passa på att tacka er så HEMSKT MYCKET för alla fina kommentarer och ord om sista delen av förlossningsberättelsen. Tack och tack och åter tack.
Fina ni!
Ian med pappa.
Idag gäller det Amerika!
Hur väljer ni?
Jag hoppas på fortsatt nytänkande och frihetssträvan men oroar mig för bakåtsträvande och inskränkningar. Att en krigsglad abortmotståndare är så djävulskt nära att överta presidentrollen gör mig både mörkrädd och ledsen.
Så GO OBAMA!
Vila vid denna källa.
Zzznark.
November tar liksom musten ur mig. "Örkar inget å bryr mig inte öm nött" för att släppa in västgötskan i bloggen. A eller "på blögga" som jag skulle sagt live...
Nä, så illa är det inte. Inte riktigt.
Men alltså för att återgå till kärnpunkten i inlägget menar jag att jag vill vara på alerten, orka diskutera och debattera, känna lust att kämpa emot lite, inte bara ligga hemma i sängen och mysa med barn i en bubbla. För jag bryr mig ju om så mycket mer just nu. Presidentvalet och genusdebatten och skinny-idealet och feministiska frågor och föräldraledighetens delande och vårdens ansvar och politiska utspel och vardagsrasismen och upphovsrätten och offentlig amning och ja typ jättemycket. Fast jag är helt åsiktsförsvagad och handlingsförlamad. Och jag skyller på årstiden, fast jag inte borde. Men det här gråa, våta, disiga, mörka och kyliga drar liksom med mig ner en bit. Hua!
Så nu är det jag som skärper till mig! Imorgon... För det är så himla mysigt här under täcket där det är bara jag och en småhungrig Ian vid mitt bröst. Lille vännen. Här når ingen in idag.
Ian två månader.
Tänk va. Två månader som bara rusat iväg. Hisnande, kittlande, otroligt.
På två månade har du redan visat vem du är, vad du gillar och tvärt om. Du har redan fått en massa färdigheter och vaknat ur spädbarnsdimman.
Du gillar att ligga på randiga kudden i soffan. Gillar storasysters röst och ansikte men inte hennes vassa små nypor. Gillar pappas skratt och mammas lukt. Gillar musik och kranen som spolar. Älskar att sova, helst hela nätterna.
Du gillar inte blåst, när pappa nyser eller mormors hund Charlie. Du är inte heller så förtjust i skötbordet eller att byta blöja. Att ligga själv i ett tyst rum går absolut inte för sig, nej liv och rörelse ska det vara. Och du avskyr att bada, skulle du få bestämma hade du varit världens lortigaste unge.
Redan kan du skratta med ljud och hålla överkroppen lyft när du ligger på mage. Följer oss med blicken när vi går. Äter fint ur flaska, gillar nappen men älskar mest att snutta med filtar. Lägga dem i ansiktet och sen vira in hela kroppen.
Sist vi mätte och du var 6 veckor var du 6400 g tung och 61 cm lång, alltså lite av en bjässe. Imorgon får vi nya siffror.
Du är glad, lugn och nöjd. Du är gosig och social men gillar också att ha tid ifred. Du är perfekt.
Vi står fortfarande och nyper oss i armarna, tror att vi drömmer. Det är så lätt och rakt igenom härligt att vara förälder åt dig. Vi tampades med din storasyster i fyra ganska förfärliga spädbarnsmånader. Ångest, tårar föräldraförtvivlan pga sömnbrist och oro har nu bytts mot bebismyskvällar man tidigare trodde var påhittade, glädje och lugn. Mycket troligt att det är en kombination av lugn bebis och tryggare föräldrar. Men ändå - tack Ian för allt. Tack för att du gör det både lätt och roligt att vara dina föräldrar.
Tidsomställning.
- NÄ-Ä! Nu får det fan vara nog! röt jag åt Jocke.
...
Det märks att man inte är uppe så länge nu för tin'.
"mitt i natten"
Livselexir.
Kaffe - denna magiska jävla dryck! Bättre än vin, slår cola med hästlängder och vatten ska vi inte ens prata om.
Mitt kaffeberoende kan mycket väl komma att gå så långt att jag börjar ha det i vattenflaskan vid löprundor. Kaffeflaskan liksom.
Nu leker livet.
Vårt hem är en cirkus! Fast vänta! Nu är det ett seglande piratskepp. Och nu en jättemysig koja med en massa mjuka fikakompisar med stoppning. Och ibland förvandlas det hipp som happ till en djungel med farliga tigrar och lejon. Somliga dagar är det en byggarbetsplats där stora hus uppförs och nån gång har jag klivit rakt in i ett stall med 14 hästar som gillar att se på TV.
Den här åldern alltså, så magisk! Ja, om man bortser från de plötsliga humörsvängningarna och "NEEEEEEEJ! VILL INTEEEEEEEE! DUMMA MAMMA!", men annars - så himmelskt vi lever just nu.
