ikväll tänkte köra lite uppföljning på tidigare blogginlägg.

Jag fick följande kommentar på mina tankar om barnuppfostran:
"NÄÄÄ vad jag blir irriterad!!! varför i allsindar tänker du genus? Personligen tycker inte att någon tjänar på det där att sudda ut pojkar och flickor?! De gör ju barnen förvirrade! En pojke är en pojke en flicka är en flicka så är det med det! TRAMS!!!"
postat av: icke-genus!

Kommentarer som denna gör mig provocerad å till den milda grad!
Formuleringar som får mitt innre att bubbla över av irritation är "sudda ut" och "En pojke är en pojke en flicka är en flicka..." osv. som om det är så det är. Som om det vore klubbat och bestämt i någon typ av lag.

Jag kan verkligen inte få mitt huvud runt folk som envist hänger sig fast i de förlegade könsrollerna. Som påstår ett en pojke föds med tanken om att bilar är de bästa leksakerna, blått är den bästa färgen och att det är okej att behandla tjejer som lägre stående.
Det är inget som sitter i generna. Inget som sitter mellan benen. Det sitter enbart i huvudet.
Och anledningen till det? Jo, att någon har lärt dig det. Att någon har tränat dig i tanken att det är så det ska vara. Att du ställs i ledet för pojke eller flicka så fort du förlöses. Eller nu förtiden, ibland till och med redan innan det.
Hur många gånger ställs inte frågan till blivande föräldrar om vad det ofödda barnet har, eller tros ha, för kön?

Varför denna vikt vid könet? Varför detta behov av kontroll?

Kan man inte bara få välja själv? Varför tillåts inte barn att testa, känna efter och utvecklas 360 grader istället för åt en enda bestämd väg? Varför ska det vara så ålderdomligt och inrutat? Varför kan inte en flickas alla egenskaper applåderas? Varför är det bara de mjuka "kvinnliga" sidorna som anses vara bra för henne? Varför ska folk höja på ögonbrynen om en 5-årig kille vill ha kjol och långt hår?
Varför kan vi inte vidga vår acceptans för att människor har olika behov, olika uttryckssätt och olika personligheter istället för bara olika kön?

Föds du av någon anledning gay vill säkerligen någon inskränkt jävel vara där och peta. Säga saker som "Det var för att han fick ha rosa och klännig som barn" eller "Ja, hon har ju alltid lekt med pojkarna. Och klänning! Det var stört omöjligt att få på henne..." i beklagande ton och mena på att det är något som påverkats "fel" av vidsynta val. Som om det är något man väljer.
Man är som man är, sen om man fått underlaget och stödet att visa det eller inte är en annan fråga.




Finaste unge!
Du är ju ett fantstiskt barn,
inte bara en flicka.


(Passar på att länka till en genusförespråkare många säkerligen redan känner till.
Jag är på långa vägar inte en lika hard core genusmorsa som astuffa Lady Dahmer, men vi delar åsikter i mycket, det gör vi).

Varsågod kära läsare.
Min åsikt i den pågående bloggdebatten om skönhetsoperationer.

Vad mig beträffar, har jag alltid varit totalt ointresserad av ämnet. Silikonpattar och restylaneläppar har inte stört mig nämnvärt, inte heller lockat på något sätt. Jag har kanske på sin höjd tyckt att det är tråkigt att folk är så missnöjda att de väljer att ta till en skalpell eller sprutor för att få känna sig vackra.

Men nu, när jag har en dotter och hennes välbefinnande att värna om, berör ämnet mig mer. 
Vad händer när 18-åriga tjejer fyller läpparna med kemikalier för att räcka till. Varför är det så viktigt att ställa sig plastikledet för att få känna sig vacker? Hur ska jag stå emot det här som mamma? Hur ska jag få mitt lillfjun att förstå att hon inte behöver, sen. Försöka få henne att förstå att hon inte blir vackrare med kniven som genväg. Att det handlar om så mycket mer.

Jag blir rädd då jag ser 10-åringar med mascara, lockat hår och klackskor.
Var är barnen? Var är den lortiga och oborstade 10-åring i oömma kläder och lekvänlig luggfrissyr jag själv var?
Fenomenet "äldre barn" verkar ha suddats ut och ersatts med "yngre ungdom". Och då kanske det inte är så konstigt att man då slutar räcka till som ung redan i 20-årsåldern.

Jag är lycklig i tanken att jag känner att jag räcker till i min egen kropp.
Det komiska är att jag innan jag fick barn, då jag hade en hyfsat fast mage. Ett par rejäla bröst utan häng att tala om. En smärt rumpa som skötte uppgiften som blickfång i ett par tajta jeans rätt bra. Det var DÅ jag nojade.
- Tänk om Jocke tycker jag ser tjock ut?
- Varför är de där tjejerna snyggare än mig i samma tröja?
- Bör jag kanske dra in magen när jag sitter framåtlutad?

Men så kom graviditeten och allt annat den förde med sig.
Insikten om vad kvinnokroppen är skapad för. Det fantastiska i att se magen växa (och allt annat också för den delen). Att min kropp skapade ett litet barn som den sedan klarade att föda fram helt själv. Att allt nästan blev som vanligt igen några veckor efteråt och att brösten fungerade utmärkt till amning.

Och i kölvattnet av det, ett par bröst som nu är en skugga av vad de en gång varit.
En mage som när jag ligger på sidan, liksom kan vila sig själv brevid min kropp.
Ljusa bristningar som bildar ashäftiga zebramönster över magen och extra hud som jag lätt kan gömma en mindre förmögenhet i småpengar i om det skulle behövas.
En rumpa som blivit både plattare och bredare (obegriplig ekvation?) och som inte alls ser lika snygg ut i stuprörsjeans längre. Synd på så många fina brallor.

Och ändå så är jag så mycket nöjdare nu än innan.
Min kropp är fantastisk. Den klarar av mycket. Den är fin på ett karakteristiskt sätt. Den orkar stå upp en hel natt och vagga ett gråtande barn. Och den skänker både kärlek och tröst åt min lilla familj.
Vad mer kan man begära?

Så jag säger nej till operationer - för mig. Ni andra, kör på om det gör er lyckligere.
Och nu hoppas jag att även min dotter i framtiden kan instämma med mig.

(Det är ju trots allt hon som ätit studsen ur mina bröst, så det är nästan så jag tycker att om någon skulle ge mig ett par nya bröst i 50-årspresent så är det hon).

Idag tänkte jag snabbt behandla ett ämne jag brottas med dagligen.

Barnuppfostran, detta för evigt stötta och blötta ämne som kan engagera i princip vem som helst.
Många sliter sitt hår och upprörs över andra föräldrars tillvägagångsätt. Jag är likadan försöker bita mig i läppen, inte dömma. Men ibland är det svårt.

- Jag tycker både mamma och pappa ska ta ut så mycket föräldraledigt som möjligt. Vi delade hälften hälften.
- Jag tycker man ska jobba mot könsrollerna, tänka i genusbanor och fundera över signalerna vi tidigt sänder till våra barn. Vi försöker varje dag.
- Jag tycker det är viktigt med ensamtid, tid för oss att ta hand om varandra och att Iris klarar sig utan oss en natt. Vi lät henne sova borta första gången som 4 månaders.

Vi tänker hyfsat genus hemma. Iris har kläder på sig, inte "flickkläder". Hon har en docka, en bradbil, en fotboll. Leksakar för barn och inte för flickor. Jag skulle aldrig få för mig att köpa något "flickigt" åt henne just för att hon är flicka. Det enda som spelar roll är att hon leker med saker hon genuint tycker om och roas av.

Vi har valt att försöka välja så lite som möjligt åt Iris. Hon har få nej.
Våld är det vi tar absolut hårdast på. Inga slag får hon utdela. Inga avsiktligt hårda grepp. Inte luggas och puttas. 
Och allt som har med vapen och krig att göra kommer hon aldrig få leka i vår närvaro. Kasta snöboll - jovisst, under kontrolerade former. Men inga pistoler, inga vapen. Inget "döda". Nu är hon liten än, men det smyger nedåt i åldrarna och jag ser barn i vagn med leksakspistoler i händerna. För jävla sorgligt.
Jag ska i den mån jag kan hålla henne ifrån glorifiering av våld och den acceptans av våldsamheter som råder idag. Hon ska aldrig få känna att det är OK att slåss, att folk skjuter och dödar. Krig ska vara just så hemskt som det är, inget man leker mellan frukost och lunch.

Jag försöker så hårt att vara en bra och rättvis förälder, men det finns mycket jag har dåligt samvete över. Mycket jag vet kunde vara bättre,
som:
- Att hon har få fasta rutiner.
- Att jag inte lägger mer tid på hennes mat.
- Att jag tycker det är skönt att sätta på Pingu åt henne och sitta vid datorn en timma.
- Att jag inte har tålamod att sitta och leka med henne i en timme i hennes rum varje dag.

Det är jävligt svårt att vara förälder.
Man ska hinna med. Man ska tänka efter. Man ska handla. Man ska ansvara för. Man ska skydda.

Och så ska man mitt i allt detta hinna vara en egen människa med fel och brister.

Nu har jag låtit bloggen falla bort igen.
När jag jobbar heltid vill jag försöka vara mamma åt Iris resterande tid.

Jag vill inte vara mamman som åker hemifrån kl 05 hämtar på dagis 15. Sätter på TVn åt lilla, sätter mig vid datorn för att plugga och slänga upp några blogginlägg.

Jag vill ha tid för mitt troll.
Vill leka, vill uppmärksamma och vill vara bästa mamma.

Men nu verkar det äntligen ljusna på västfronten.
Jocke heltidsjobbar och CSN kanske mjuknar med det faktum att poängen börjar trilla in. Efter jul kanske jag kan gå ner på timme och fokusera på skolan. På mina intressen. På min familj. På att nå drömmen.
Då kanske jag kan lägga lite mer kraft här. Utveckla mig mer. Uppdatera oftare. Få mer driv. Mer ämnen att behandla och mer kreativitet att läcka ut till er. 

ÄÄÄNTLIGEEEN!

Längs Skolgatans trottoar vandrar nattens blivande optimister.  
Till bolaget gick vi tidigt för att sedan komma hem tidigt.
Rostat bröd och te och kanske tom en dusch?
Nej ett bloss genom köksfönstret och en kaffehalva får bli dagens startskott. 

 

Bosse har glömt det mesta.
Rufert bara garvar.
Oskar och Max håller låda.
Otter är högljud.
Jesper bara garvar han med.

Natten är ung, jävligt ung.
Dagen har precis börjat och påminner om vilken lördag som helst.
Eddie vrålar ur högtalarna och TV-spelet går varmt.
Diskussion om vem som hämtar mat och gör dom sista avgörande inköpen på bolaget.
Det slutar som vanligt.
På vägen ner sitter samma Bulten på samma bänk men dricker antagligen ur en helt annan burk.
Hoppas han en gång i tiden mått precis lika bra som vi mår nu.
Med händerna fulla är vi nu på väg hem för att stanna.
Vi tänker inte på Bulten nåt mer.
Pizzan på bordet och Jägern på kylning men fortfarande ingen dusch.

Bosse har löst det mesta.
Rufert bara garvar.
Oskar och Max hörs tydligt.
Otter är överallt.
Jesper börjar bli rusig.

Natten närmar sig med väldigt små steg.  
Grannar knackar i golv och tak.
Turnering tre är inled och fjärde vändan jäger på ingång.
Vi mår som vi alltid gör.
Som kungar.
Som dom enda som existerar.
Vi mår fint.

Bosse försöker lösa det allra sista.
Rufert bara pratar.
Oskar och Max försöker nå ut till Allsång.
Otter öppnar ett fönster och vrålar.
Jesper tar ett festbloss.

Återigen vandrar vi längs Skolgatans trottoar.
Ingen dusch.
Fyllda med hopp och livets drycker.
Skratten avlöser varandra.
Bolaget har stängt för längesen.
Det är en ny dag nu.
Natten har precis börjat.

Bosse låter det olösta vara.
Rufert garvar och försöker prata däremellan.
Oskar och Max hörs långväga.
Otter går på högvarv.
Jesper knäpper en sista.

Glider förbi den halvlånga kön som alltid slutar där apoteket börjar.
Garderoben är en transsportsträcka.
Fullt med jämlikar spanar in oss samtidigt som vi skiter dem.
Natten är kommen.
Mörka rum fyllda med gamla och nya drömmare.
Vi rör oss runt.

-         Läget!?
-         Bra tack, själv?
-         Jo jag ska inte klaga.
-         En bra kväll!?
-         Mycket.
-         Ses du.
-         A, jo, absolut.

Bosse måste äta.
Rufert garvar och raggar.
Oskar och Max styr efterfest.
Otter är försvunnen.
Jesper konverserar en främling.

Själv längs Skolgatans trottoar tar jag ett bloss.
Ser flaskan på bordet. 
Tom.
Tar en cider och en sista cigg.
Nu.
En dusch.
Härlig kväll.
En Lördag vilken som helst.  

Tänkte vädra några åsikter om den nya Twilightfilm, som tydligen snart går upp på Svenska biografer med 15-årsgräns, vilket har resulterat i vilda protester från yngre fans, som kräver att den ska kunna ses från 11 år.
Beslutet att sätta 15 som åldersgräns togs tydligen med motiveringen att "filmen har en genomgående ångestfyld tematik". Om beslutet tas på det, så invänder jag. Barnen bör väl få lära sig hur det kan vara att vara vuxen. Att livet inte är som en disneyfilm rakt igenom. Att hemska säker lär hända dig och att du bör förbereda dig på det.
MEN jag tycker 15årsgränsen är bra av andra orsaker.

Jag tycker vi ska skydda våra kids från det heteronormativt budskap filmerna fullkomligt osar av, i stil med att: Sann kärlek uppstår mellan en man och en kvinna! Avhållsamhet, är en dygd! Inget ligga innan bröllopsnatten är det enda sanna levernet! Ställningstagandet som hela historian bygger på. Fy fan vad förlegat och diskriminerande. För vem är det som är så kåt så benen skälver? Jo, Bella. Lilla Bella som inte FÅR ha sex innan hon gift sig. Tre hela filmer går ut på att skildra hennes väntan och männen som har makt över hennes sexulaitet. Edward och pappa. Och har man sex, händer fasansfulla saker, direkt.

Skydda även kidsen från idén om att den man som är kall, hård men älskar dig så så så mycket, så han måste lämna dig, för din skull, är någon att sträva efter. Någon att åtrå. Någon att välja.
Den snälle sympatiske man som utan tvekan vore ett bättre val och som skulle göra allt för dig, skildras som något dum, difus och naiv. En bifigur, inte värd att leva resten av livet med. Välj då istället den "riktige mannen", han som vet hur man behandlar en kvinna -med lika delar dåligt samvete som hårda ord och avståndstagande. Kvinnodiskriminerng så det sjunger om det.

Varför kunde inte Bella ha blitit kär i en av de kvinnliga vampyrerna? Varför kunde inte Bella vara den som kontrolerar Edward med svävande svar, avståndstagande eller rå uppriktighet? Eller varför kunde hon inte bara vara stark nog att skita i en idiot som ignorerar hennes vilja hennes kapacitet att fatta egna beslut?

Jag personligen, tycker inte Twilight skiljer sig mycket från religionspropagande likt TV-serien "7:e himlen" eller annat kräkframkallande dravvel som ska hålla unga flickor och pojkar på mattan. Händerna på täcket för GUDS SKULL ungdommar!
Det är så tråkigt, av den anledningen att jag trodde att vi levde i en ny tid, en tid då flickor och pojkar skulle jämställas redan från början. Att vikten av det egna beslutet skulle lyftas fram. Att män skulle behandla kvinnor väl, var dygder vi alla bör sträva efter. Och så kom Twilight och trollband en hel generation med sina förlegade principer och moralpekpinnar. Sorgligt.



Ett litet förtydligande bara: Det är absolut inte er Twilightfans jag har några åsikter om! Tro inte det. Det är idén bakom filmen jag vänder mig emot, inte ni som faktiskt gillar den.
Så ingen tog illa upp.