Gårdagens feministpepp

 
1. Gick på föreläsning med geniala Maria Sveland, där hon pratade om antifeminism och random vidrigt hat och maktutövande mot kvinnor. SÅ HIMLA BRA! När Maria rundade av och tackade för sig, kännde jag seriöst för att ställa mig upp på min stol, busvissla, göra ett stagedive (åt andra hållet), bäras fram av publikens händer tills jag ställdes ner på golvet framför Maria och kärleksfullt omfamna henne. Men jag lade band på på den impulsen och stämde in i det unisona handklappet istället. 

 
2. Jag och Moa var på biblioteket för att låna lite böcker. Bibliotikarien vi fick hjälp och råd av visade oss runt mellan de olika hyllsektionerna och pekade ut böcker inom ämnet vi var intresserade av som hon själv tyckte var läsvärda. "Den, den och den kanske" sa hon. "Och den här... Fast den är ju tyvärr skriven av Per Ström, så den antar jag att ni inte är särskillt intresserade av, eller hur?" *kamratligt leende* och tjongade bestämt tillbaka den in i hyllan. Älsk på henne <3




Kan nu dö lycklig

 
Kikade in på twitter.
Upptäckte:

 
/dubbelslag på hjärtat

Jag är feminist - och jag hoppas att du är det också


Hallå där! Som den minst överaskade grej i hela världen den här veckan kommer här ännu ett inlägg om feminism. Jii-haa! *dansar med händerna i luften* Jag tänkte att jag skulle hålla det kort, men jag kan inget lova. Jag har varit tyst ganska länge nu och det liksom bubblar i mig att få säga det jag vill ha sagt.

Jag läste aldrig Bellas inlägg om feminister, förens efteråt då jag tankat på med massa smarta inlägg innan, och jag tänker inte länka till det heller. Jag såg Fittstim - min kamp på TV, suckade och lät det vara relativt okomenterat. Jag läste debatter om Nours armhåla och bet mig i tungan. Jag lyssnade till vad Jens Spendrup hade sagt om feminsim och om kvinnor bör kvoteras in i bolag senast igår och kände irritationen koka. Och jag har tagit del av bisarra frianden av våltäktsmän under januari och då grät jag faktiskt. Och vrålsvor. Och blev så jävla less på världen.

Men detta ska inte bli ett inlägg om det. Jag pallar det faktiskt inte eftersom jag varje gång jag försökt skriva något om det blivit så arg att fingrarna darrat på tangenterna och de sansade, relativt smarta orden fallit bort. Dessutom finns det så många andra fantastiska som kommenterat detta typ överallt och bra mycket bättre än jag någonsin skulle förmått mig.

Vid sidan av detta tar jag också del av feministdebatten. Alltså inte den samhällsdebatt som ständigt förs av oss feminister. Nä, inte den. Inte heller den sexistiska aphjärnsdebatten OM feminister av folk som tydligen blev kvar på dinosaurietiden och slog varandra riktigt hårt i skallen med flintastenar och nu typ hejar på sånna som ser bajsnödiga ut i riksdagen och pratar om "svenskhet" osv. (sån goja ödslar jag ingen som helst tid på). Nä, jag menar den som förs av helt vanligt folk som inte vill kalla sig feminister utan säger "Ja alltså, jag är ju för jämställdhet och allt sånt där - men feminist är jag INTE!" (typ vår stadsminister och en himla massa andra)

Det jag tänkte göra, är att ställa en urenkel fråga till dig som inte vill kalla dig feminist:

Är det möjligen så att du råkar tycka att alla människor här på jorden oavsett kön, sexualitet, etnicitet osv. bör ha samma rättgheter och möjligheter att kunna leva ett jämställt liv? 

Om svar ja:
*ping ping ping* DU ÄR FEMINIST! GRATTIS!

Och det kvittar att du hittar på tjusiga omskrivningar som "jämställdist" osv. för det är feminist du är. Det finns redan ett ord för det du tycker och tror - använd det :) Det kommer bli så himla mycket lättare att debattera med dinohjärnorna då. Jag lovar. Och desto fler vi är som inte låter oss luras av antifeministernas propagerande dynga om vad ordet betyder - jättebra. 

Och ja, jag kan se vart missnöjet med ordet kommer ifrån. Och nej, du behöver inte anamma varje liten milimeterdel av feminsmen om du inte vill. Och absolut inte hata män! (hata helst ingen) Men wikipedia det om du vill. Slå upp det i en bok. Fråga en feminist. Det spelar liksom ingen roll för du kommer få samma resultat.
 
Svarade du ja på frågan ovanför ÄR. DU. FEMINSIST. Så enkelt är det. 

Och svarar du nej är du en idiot.
Faktiskt.


Jag är feminist, och har varit sedan jag var 15. 
Det är inget farligt - jag lovar.




Bra saker med igår


Bra sak:

 
Tulpaner med perfekt status! Och ja det här har tydligen blivit en blogg om tulpaner
(Sökoptimerar: Blogg om tulpaner, tulpaner, blogg, perfekta tulpaner, vi som älskar tulpaner, vi som bara bloggar om tulpaner hela tiden och knappt kan se någon mening med att skriva om andra saker, tulpaner in my <3)


Bäst sak:


Politiskt Homeparty med Gud(run)! Jag kom dit som mig själv och gick därifrån som överfrälst. Känslan när någon smart sätter raka ärliga ord på ens egna känslor och tankar = Oooooslagbar. Faaaaantastisk. Maaaaagisk. 

Hon sa så mycket smarta grejer som jag alltid kommer bära med mig i hjärtat mitt. Som tillexempel att "Jämställdhet är inte en åsikt, det är en kunskap" och "Rösta inte MOT saker, rösta FÖR den förändring du vill ha". Och att verkligen belysa problemet i att ha ett parti som för en rasistisk och kvinnofientlig politik i riksdagen tillsammans med ett gäng andra väljarnervösa partier som inte tar debatten. Avdelning saker som måste förändrar: Det. Absolut det.


Gudrun for stadsminister.




En kommentar.



Jag har inte kommenterat debatten kring webbutiken Miss Skinny, men jag tänkte att jag kanske ska ta och göra det nu. Nu när Miss Skinny är avslöjad som en debattstartare av föreningen Frisk&Fri som driver ett arbete mot ätstörningar. 

Tanken är god. Att kicka igång debatten och nå en målgrupp som eftersträvar en kropp i size zero. Jag, som har en nära anhörig men en svår ätstörning, tänker som ett led i detta ganska mycket på det här med ätstörningar varje dag. Jag tänker på triggande bilder, hetsande råd, uppskrivna dieter och smala ideal. Jag tänker på body shaming och barn och ungdommar som börjar banta. Jag tänker på dem som inte fick någon chans att värja sig. På dem som växer upp med tidningar som pekar ut fett på kända kroppar, på dem som gråter i provrum över kläder som inte passar. Jag tänker på dem, vars tanke var att bli lite smalare, lite bättre, lite snyggare, lite mer ok. Jag tänker på dem som sedan tog steget i nått värre, nått mörkare. Rakt in i kontrollbehovets käftar, in i självspäkning, ångest och i självförakt. In i den ständiga kampen över gram och kalorier. Ät inget och du vinner, lägg på dig och du förlorar. En ätstörning har så lite med utseende att göra. Mest är det ångest. Ångest. ångest och ångest. 

Och givetvis är det bra att ropa åt modeindustrin: "Vi är klara med det här nu! Vi har sett era bilder, läst era storlekstabeller, svurit över era kläder och i takten byggt upp en ångest över våra kroppar. Nu vill vi inte mer."

Men det räcker inte. Givetvis är det ett steg i rätt riktning, med friskare modeller och sundare idéal. Men det är långt ifrån tillräckligt. Det bör jobbas mer med självkänsla, och det är ett arbete som börjar tidigt. Det handlar ju om oss. OM OSS. Om vad vi säger, om vad vi uttrycker inför varanadra. Om hur vi talar om våra kroppar och om hur vi talar om andras. Om hur vi ivrigt delar med oss av hur mycket vi behöver gå ner och pekar ut våra fel. Om hur vi bekymrat ser oss i spegeln och ojar oss. Om hur vi gör det ok att hata våra kroppar. 

Jag vill slå folk på käften som snackar vikt när mina barn är med. Jag vill skrika åt folk som beklagar sig över sina kroppar när min treåring sitter med öron som paraboler och suger i sig, omedvetet eller medvetet, skit samma! Min lilla underbara treåring som snarare än jag önskar obönhörligt dras med i en karusell av vikthets och body shaming så som vi alla gjort. Modeindustrin bär sin del av oket, absolut och jag menar absolut inte att friskriva dem från ansvar. Tvärt om.

Men det är ju vi som bär ansvar för det här. Det är ju VI, vi som bantar och klagar och berättar och suckar, det är ju VI som påverkar mest. Det är ju till oss själva vi ska vända oss och fråga; varför känner jag att jag måste banta? Varför känner jag att jag måste vara smal? Varför känner jag att det är viktigt att peka ut "fel" på min kropp? Varför känner jag att jag inte duger? Och varför i HELVETE vill jag föra över det på någon annan?

Fråga dig det och ta i samma stund ansvar för hur du beter dig, och du är med i arbetet mot ett friskare och friare liv. Ett liv där vikt och utseende rasar i prioriteringsordning och jag kan garantera dig att du får tid över till annat, betydligt mycket roligare, att lägga tankar och energi på. 




När blir feminismen en allmän fråga?


Runt omkring mig börjar kvinnor tala om feminism. De talar med höjda röster och med kampglöd i blicken. De ifrågasätter. De ställer krav. De ser med nya ögon på världen, de vill förändra den och de vägrar låta sig tryckas tillbaka. På Facebook och på andra sociala medier flödar delningar av länkar, sidor och blogginlägg där budskapet är tydligt. "Nu räcker det! Nu har vi fått nog av den här jävla skiten!"

Bloggen "En blommig tekopp" ifrågasatte American Apparels vidriga sexualisering av kvinnokroppen och nådde enormt genomslag. Hurra!
Facebook plockade bort 33 anledningar till varför feminism behövs och gjorde sig där igenom skyldig till anledning 34. Blä!

Men delningarna fortsätter och de höjda rösterna tystas inte även om de får ordentligt med mothugg "Överkänsligt", "Sluta leta fel i allt", "Jävla PK-maffia", "Finns det inget viktigare att lägga energi på?", "Femenister är humorlösa fula idioter som aldrig får knulla"  gäsp och yada yada.

Men i tider som dessa syns ett mönster så tydligt. Feminism är fortfarande något som mestadels kvinnor engagerar sig i. En kvinnofråga. En "tjejgrej". Männen lyser med sin uppenbara frånvaro i delningar, i feministiska forum och på sociala medier där frågorna behandlas. Ja annat än de som gnäller, sparkar bakut och vill tystar ner då menar jag. Jag följer feministiska grupper, bloggar och andra inspirerande forum och plattformar. De är lite olika i uppbyggnad och medlemsantal men de har alla en sak gemensamt - avsaknanden av män. Visst finns de där, de män som hajat grejen, de män som faktiskt är så pass trygga att de inte ser feminismen som ett hot utan som en möjlighet att mötas i mitten. Men ofta är det män som bräker ur sig ovan nämnda kommentarer och som hatar och går på. Varför?

Jag tror svaret på den frågan är skitenkelt. De har inte fattat grejen. De har inte ens försökt att förstå. De har slått ifrån sig direkt och satt dubbla skygglappar på för att slippa ta till sig "den manshatande propaganda feministerna sprider".
Jo tjena.

Feminismens grund är enkel: LIKA rättigheter åt ALLA människor oberoende av kön, etnicitet, sexualitet osv. Busenkelt. Det finns inget hat. Det finns tvärt om bara motsatsen till hat. Feminismen är en fråga som bör röra alla världens människor, inte bara kvinnor.

Så när blir feminismen en allmän fåga istället för en "kvinnorfåga"?
När ska alla börja ta sitt jävla ansvar för att världen ska bli bättre och mer jämställd?

Jag bara undrar.


29.jpg
33.jpg

(bilder från 33 anledningar till varför feminism behövs)





Valborg.


Hej vänner! Idag är det valborg och jag hoppas att ni ska iväg och göra något roligt, alternativt vara hemma och göra något mysigt. Nån kanska ska kika på nån eld. Nån ska sjunga i kör om vintern som rasat och allt det där. Nån ska ikläda sig studentmössa. Nån ska ladda upp sin demonstrationslusta inför imorgon. Nån ska gå på fest. Och nån ska kanske skjutsa sitt barn på fest. Nån ska ta sin första fylla.

Snälla du, lilla någon med siktet inställt på första fyllan. Ta hand om dig ikväll, och ta hand om varandra.

Jag minns hur der var. Man hade tisslat och tasslat i skolan hela dagen. Nån hade fixat häxan. Nån hade ett paket cigaretter. Nån hade ordnat skjuts av brorsans kompis flickvän ut till elden. Vi var många som skulle med men vi var bara en som fick åka till sjukan. Blåslagen och borta. Rånad, hotad, illa tilltygad och ledsen. På tok för liten och jätterädd. Telefonsamtalet dagen efter var en knytnäve i magen. Vi hade lämnat och hen blivit kvar. Samvetskval och tårar.

Kom ihåg att det bästa man kan ha är en vän som aldrig lämnar dig ensam. Som trots att du fått i dig en burk bärs för mycket stannar hos dig, ringer någon trygg och klappar dig på ryggen under tiden. Så om du så nödvändigtvis känner att du måste dricka av den där häxan ikväll, gör det med människor du kan lita på. Kram




Ett oprofessionellt svar om genus:



Jonna skrev:

"Apropå livet som mamma har jag en liten fråga som söker ett helt oprofessionellt svar. Jag delar helt ditt genustänk men undrar hur du bemöter personer som inte gör det, personer som är ens barndomsvän men som en inte träffat på flera år och som nu utbrister "hur vet ni vad ni ska köpa om ni inte vet könet?!". Hur behålla lugnet och diplomatin och ändå ge ett svar som inte får personen att tänka att en inte är en extremist? Tack som vanligt för härlig vardagsläsning!"

Först Jonna, tack för din braiga fråga!
Sen till svaret. Det är skitsvårt och samtidigt skitlätt. Jag hade nog valt att svara att "Joserru! Jag tänker köpa de saker jag tycker mitt barn ska ha och som jag tycker om. Vad hen har för kön är liksom ingen big deal för mig när det kommer till att välja babygrejer" och sen bara lugnt argumentera vidare, om det behövs, om att alla inte tycker att det är omöjligt att ikläda sin ev. son i rosa, eller att ett flickebarn möjligtvis också kan uppskatta en trampbil. 

Jag brukar faktiskt sällan ge mig in i diskutioner med folk som inte fattat att genus inte rör sig om en massa förbud i stil med klassikern: "vadå får din dotter får aldrig ha rosa och leka med dockor?" utan att det handlar om att erbjuda andra alternativ också. Att allt istället för hälften är legetimt liksom och att vi iom ett vidare perspektiv kommer börja bli mer individbemötta och förhoppningsvis också vidga de trånga könsnormerna. Jag struntar alltså i att diskutera med folk som inte är insatta i annat än missuppfattningar om att "vidriga HEN" och "genustjafset" ska göra en könlös massa av hela befolkningen (vilket trams!) eftersom jag tillslut tappar tålamodet och blir irriterad om jag hela tiden måste traggla från grunden och bara blir bemött med fördommar och ogrundade missuppfattningar.

Alltså, för att samanfatta svaret, bemöt klant-frågan så lätt som möjligt med din övertygelse. Le och var glad för att du har fattat grejen! Kram







Idag är en sjuhelvetes viktig dag!

 



8:e mars och Internationella kvinnodagen. En dag som firas för att uppmärksamma de orättvisor som drabbar kvinnor världen över varje dag. Som ska belysa problemen i en värld där kvinnor tystas, misshandlas, mördas, våldtas och behandlas som lägre stående människor just för att de är just kvinnor. En dag som är sprungen ur kvinnokampen och världens kvinnors vilja att vara jämlika männen. Att vara en lika stor och självklar del av samhället och inte vara underordnade männen.

Det är alltså inte frågan om nått jävla alla hjärtansdag-jippo många verkar fått för sig. Man säger inte "grattis på kvinnodagen". Nä, det här är en dag fylld av kärlek, makt, höjda röster, fackeltåg, barnvagnsmarscherande (HEJA IDA!), respekt, inspiration, pepp, fest, glädje, kampvilja och framförallt systerskap. En skitbra dag helt enkelt! 

Så hoppas du får en fantastisk kvinnodag! Vare sig du är kvinna eller man.






Tillåt mig småle bäste Herr Kränkt.



Jag tycker det är ytterst underhållande när män
sårat börjar bröla om att kvinnor har räkmacka i samhället idag och att det är ORÄTTVIST med när kvinnor anställs "Bara för att de är en tjejer... NÄÄÄ VAD FUSKIGT!"  Att det är överjävligt att män får stå tillbaka för att kvinnor ska få plats osv.

Ni är medvetna om att ni talar om något kvinnor känt på rätt länge va? Tydligen har ju en räkmacka pga din könstillhörighet varit superduper så länge män som grupp inte blivit drabbade. Att man nästan uteslutande anställts i första hand och att kvinnor så ofta valts bort pga att de är just kvinnor.

Ja, orättvisor är ju förjävligt när det drabbar dig. Är det då inte dags att vi jämnar ut dem lite?



En blygsam genusfundering.

Om och om igen slår det mig när jag hör protester om genus, hen och könsneutral uppfostran. Om nu könsrollerna är så "ytterst biologiska och naturliga, en kvinna är si en man så", varför blir folk då så OTROLIGT upprörda över hen och pojkar i rosa? "Han är ju en pöjk" brölar någon upprört "sluta genast sudda ut hon och han".

Men vänta lite nu va. Du sa ju i argumentet innan att könsrollerna är helt naturliga. Om du nu blir livrädd för att lilla hen på tre bokstäver eller snällefärgen rosa ska komma och ställa hela din könsroll på ändan, hur naturlig och trygg är du egentligen i den då? Jag bara undrar.






Jag har Sveriges alkoholsmartaste läsare!

Vill bara passa på att tacka för alla era supersmarta och väldigt insatta tankar och kommentarer på mitt inlägg om "Vit Jul 2012". Hurra för er!






Om pepparkakor och när antirasismen går i baklås.


Ketchupmamman sätter skickligt fingret på ett problem med hela pepparkaksdebatten.

Hemskt och löjligt och bajsnödigt att Mio inte fick vara pepparkaka och många upprörda röster höjdes, med all rätt. Jag själv suckade högt, tog mig för pannan och mummlade nått om idioter. För självklart ska de ungar som vill få klä ut sig och sjunga "pepparkaksvisan" och äta pepparkakor på lucia utan att för den sakens skull misstolkas och jagas och analyseras rätt in i rasistträsket. Eftersom jag inte tror att en enda mörkhyad människa tar illa vid sig av just pepparkakor.

MEN, att många av de upprörda rösterna fortsätter sitt "nu har det gått för långt" med att börja hävda sin rätt till det ena och det andra och hävda att vi måste vara mindre antirasistiska i Sverige blir ju total motsatt effekt. Klart att vi ALLTID ska vara vaksamma mot rasism.Klart att vi ALLTID ska vara antirasistiska och leta efter dolda orättvisor. Självklart. men det måste ju finnas en orättvis, vi kan inte skapa den själva i vår vilja att vara antirasistiska, för det blir ju både dumt och faktiskt i sin tur just rasistiskt. För tyvärr får ju beslut som dessa konsekvensen att de spelar dregglande och, i dessa tider, väldigt upprättskåta SD-anhängare rakt i händerna.

"HAHA nu får vi inte ens ÄTA PEPPARKAKOR PÅ JUL"
hör man dem skria. "VAD VAR DET VI SA!?!?!?!? Snart får vi inte fira JUUUUUUUL längre! Ni skulle lyssnat på oss! bjäbbjäbbjäb..."  

Usch.
Dubbelusch.
Trippeljävlamegausch.

Med detta vill jag egentligen bara säg attt SJÄLVKLART ska Iris ska vara pepparkaka efter eget önskemål på torsdag
. Med glitter i håret och tärnljus och tomtestrumpbyxor. Så blir det lätt när man tar med en tvååring till en affär där hen själv får välja utstyrsel - blandat!

Och jag hoppas att hon helt utan rasistiska undertoner ska stämma upp i "Vi komma vi komma från pepparkakeland" (som så vitt jag förstått handlar om ett FANTASILAND där man förutom att vara sjungande bakverk också har korinter till ögon, hattarna på sne' och diggar att gå armkrok på vägen - och inte om ett afrikanskt(?) land där alla har mörk hudfärg).



Världens bästa pepparkaka.

En vit jul.


HÄR
finns projektet "En Vit Jul 2012"

Projektet handlar om alla barn har rätt till en vit jul, alltså en jul fri från starkdryk och berusade föräldrar. Att det finns barn till alkoholister och missbrukare kan jag inte tänka på utan att få en stor svart klump av ångest i magen. FY FÖR FAN vad alkoholkonsumtionen förstör och ärrar barn in i själen, barn som blir vuxna och kanske själva får problem med alkoholen. Det är för hemskt. Det är för oansvarigt och oförlåtligt. Jag har dem i min närhet, det har vi nog alla, och jag är medveten om problemet. Även om jag själv inte tänker skriva på. För under julhelgen kommer jag att dricka glögg köpt på systembolaget och nej, en helvit jul vill jag inte ha.

Jag dricker alkohol i mina barns närvaro, det gör jag absolut. Men jag dricker mig ALDRIG berusad. All alkoholförtäring för med sig ett ansvar och jag skulle aldrig utsätta mina barn för den otrygghet det ger någon liten att se mamma eller pappa personlighetsförändrad och frånvarande. Berusad dricker jag mig på fest i vuxnas sällskap. Inte tillsamans med barn - det är både själviskt och oansvarigt.

Men samtidigt känns det viktigt att visa upp att det finns en annan sida av alkohol, en ansvarsfull sida. Att man kan dricka utan att berusa sig bortom vett och sans. Allt är inte svart eller vitt. Det är inte dräggfylla eller spik nyktert som gäller som enda alternativ. Nej, för vi finns ju vi också, vi som fixar att ta en öl eller två till maten eller ett glas vin på kvällen utan att för den delen bli askalas. Jag kan inte se hur jag skadar mina barn om jag dricker med måtta och medvetenhet. Snarare hjälper jag dem att förstå att alkohol kan brukas socialt och sansat och ge dem en bra bild av alkohol. Så tänker jag.

Hur tänker ni?




Jag tänker tjata tills någon lyssnar.


I ett samtal med en nära vän fick jag höra att denne inte längre läser blogginlägg om feminism och genus, då flera bloggar i min väns närhet börjat skriva om ämnet. "Tjatigt" tyckte hen. Detta är absolut inget inlägg att hänga ut min vän, nej nej. Och det tror jag min vän är medveten om. Men vad min vän inte vet, är ett hens kommentar fick det att tändas en låga inom mig. I vårt samtal kanske jag tafatt fumlade ur mig att "Nä men alltså sånt är ju skitviktigt att läsa. Sluta inte med det." eftersom jag i flertalet samtalssituationer inte är den skarpaste försvarstalaren. Rädd för att gå på för hårt osv.

Men här i min egen fristad, min blogg där jag själv råder över samtalston, ämne och grad tänker jag nu dra i en extra växel på genus och feminism. Fan, det ÄR ju skitviktigt. Jag har varit lam nu sen Ian föddes. Alltid fast i denna supermysiga bebiskupol där allt annat utanför liksom tappar lite färg och skärpa.

Men nu är det dags att kavla upp ärmarna igen. Nu är det dags att tjata och prata och pränta in att: FEMINISM ÄR SÅ JÄVLA VIKTIGT. VIKTIGT FÖR ALLA KVINNOR! 

VIIIIII-KTIIIIIII-GT. Eller hur stavelserna sitter i viktigt... vi.kt.i.t? vikt.ig.t? vikt.igt? vi.kti.gt? Öh... (svenskaundervisning är tydligen också sjukt vi.kti.gt?) ja skit samma.


Jag tänker pränta in och vidhålla och argumentera och tjatatjatatjata tills någon lyssnar.

För vi kan om vi vill, och det vill vi väl alla?





Ombytta (köns)roller.



Skrattade du? Jo. Känndes det löjligt? Ja.
Det kan ju bero på att det är det... jävligt löjligt alltså. Tänk att det blir så snett och "galet" så fort en man sitter med rumpan upp i vädret i de mest oergonomiska poser, med insugna kinder och förföriskt putande mun. Byt ut snubben mot en tjej och det hade kännts... Ja, helt normalt. För det är bara när tjejen byts ut mot en man vi ser hur galet och roligt det faktiskt är att se ut sådär. Med put och sug och sträck och "ojsan hoppsan TIHIHI här ligger lilla jag och fläker ut mig på en verktygslåda, precis som jag brukar göra när jag ska borra upp en hylla..." Varför reagerar vi inte likadant när en brud agerar såhär? Jo, för att vi är blinda för att tjejer så jävla ofta bara är objekt i en värld designad för män av män. "Sälj grej med tjej"-mentalitet. Inte konstigt att vi kvinnor också anses, om så än i det tysta, vara andraklassens medborgare än idag. "Hon kan, FAST hon är tjej", "Hon var ju SMART" osv.

Är det inte dags att det snart blir lika roligt att en endaste människa ligger/står/sitter såhär?
Att hen inte ska behöva åma runt för att behaga eller roa. Kan vi inte alla bara vara lika mycket människa och lika lite objekt i betraktarens ögon?




Om sverigedemokrater och korkade rasister.



Har ni sett filmen om SD som ligger ute på expressen.se? GÖR DET
Och hur förvånad blir man?
Nä, just det, inte alls. Inte det minsta.
Och sen kan ni, om det finns någon här, som röstat in de här VIDRIGA mäniskorna och deras VIDRIGA åsikter i Sveriges rikstad skämmas. Skämmas och ångra er och försöka göra rätt i nästa val.

SD är sveriges tredje största parti enligt de senaste mätningarna. Ska de verkligen få fortsatt förtroende för sverige? Det hoppas jag inte. Jag hoppas vi är större än så, att alla vi som bor i Sverige väljer bort SD. Slänger ut dem och deras unkna värderingar ut ur vår riksdag. Att vi tar gemensam ställning mot rasismen. Jag hoppas att vi, tillsammans, visar på alla människors lika värde och att vi inte tolererar uttalanden om "antisvenskhet" och Sverige åt svenskarna-mentaliteten.

För vi är väl bättre än Erik Almquist?
Eller hur?



Idag gäller det Amerika!


Hur väljer ni?
Jag hoppas på fortsatt nytänkande och frihetssträvan men oroar mig för bakåtsträvande och inskränkningar. Att en krigsglad abortmotståndare är så djävulskt nära att överta presidentrollen gör mig både mörkrädd och ledsen.

Så GO OBAMA!




Tankar om bloggen.


Den senaste tiden har något som varit uppe som diskussion under betydligt längre tid, börjat visat sig i aktiva beslut bland bloggar jag länge följt och njutit av. Främst rör det "mammabloggar" och andra privata bloggar, som det senaste, en efter en stängt ner, tagit bort eller dragit ordentligt i handbromsen vad det gäller den privata biten om barn, känslor och personlighet.

Vad som ligger bakom utgår jag från är ifrågasättandet, både det publika och det personliga, av att dela med sig av sitt inersta privatliv på nätet till allmän beskådan. Vart jag själv står i frågan är jag lite kluven till. Å ena sidan är jag emot exploaterandet av små, små värnlösa människor på nätet (då snackar vi givetvis barn), där de varken har vetskapen om att det sker eller kunskapen att förstå innebörden av det.

Å andra sidan gillar jag själv att läsa om mamma/pappa-vardag, då jag själv är mitt uppe i den, och värdesätter att information, all glädje, all stöttning och alla bra och sunda tankar om barn man får med sig genom dessa webbplatser. Många av de bloggar jag följt sedan tiden då jag var gravid med Iris, har kommit att kännas som nära vänner och det känns hemskt trist att flertalet nu lagt ner.

Men det är kanske just det där. Att jag känner en vänskapsrelation till en människa jag faktiskt aldrig har förr har träffat. Att jag känner mig nästintill rättfärdigad att få såpass stor inblick i någons privatliv att jag kan relatera till dennes känslor och tankar. Just där är det möjligt att problematiken ligger, när vi tror oss ha rätten till en annan människas privatliv och när vi blir besvikna då den möjligheten helt plötsligt lyfts bort.

När jag själv bloggar gör jag det av ren skrivarlust, påeldad av viljan av att inspirera andra till att man får känna si och får tänka så, trots att man är förälder. Att allt inte bara är mysigt och bra och lätt utan att dagarna då det känns irriterande och tyngre också finns. Jag försöker verkligen att hålla mig personlig men inte allt för privat och absolut inte skriva ut Iris liv i detalj på nätet. Min blogg ska handla om min mammaroll, inte om hur Iris är som barn och dotter åt mig. Vissa saker känner jag absolut att jag kan dela med mig av, tillexempel det hon själv gör till andra genom sin utåtriktade personlighet och glada humör, men mycket, och då menar jag verkligen mycket, låter jag vara oskrivet och osagt. Iris har lika stor rätt, om inte större, att få bibehålla sin privatperson här i bloggen. 

Kan jag gå tillbaka i arkiven och känna att jag framställt Iris barndom på ett sätt som jag kan stå för, även när Iris blir äldre och kanske frågar, har jag lyckats. Och kan jag gå tillbaka och se ett fint dokument över en småbarnstid som aldrig kommer igen, ja även då har jag också lyckats. Finner jag dock att jag exploaterat Iris mer än nödvändigt kommer jag både drabbas av dåligt samvete och ångest då jag missbrukat min position i Iris liv. Det är faktiskt hon som ska råda över vad hon vill och inte vill ha i sitt liv, och då är det min uppgift som mamma att hjälpa henne med det.

Så, än så länge, helt ärligt känner jag inte att jag trampat över speciellt många gränser kan jag rättfärdiga mig själv i mitt beslut om att fortsätta blogga som jag gör. Då jag använder ett personligt språk istället för privata detaljer när jag skriver om vår vardag känner jag att jag både delar med mig av och understryker min personlighet, och vårt liv som det faktiskt är, utan att behöva gå in på detaljer vi vill ha för oss själva som familj och som privatpersoner.  Men, dagen kan ju självfallet komma då detta inte längre känns ok - då kommer jag sluta. Direkt.

För hur mycket jag än älskar att skriva och hur mycket jag än lyfts upp och känner mig uppskattad av er som läser, är ingenting värt min dotters tillit till mig och det faktum att jag aktivt respekterar henne som person.

Och i slutänden, att jag respekterar mig själv.



 

Sjärnfallet.


Anja Persson fick i media stark kritik då hon kom ut i sitt Sommarprat i P1 och samtidigt "avsade sig att bli en gay-ikon".
Osolidariskt gnälde Ronnie Sandahl och historielöst menade Mian Lodalen, om Anjas vädjan att slippa förpliktelser och vara ett ansikte för HBTQ-kulturen i Sverige. Man talade om att vara feg och inte stå upp för andra homosexuella och man talade om skyldigheter och moral.

Och jag blir jävla så förbannad. Visst, det hade varit bra om Anja slutit upp och gått längst fram i pridetåget. Men vem säger att det är ett tvång? Vem säger att man inte får vara flata eller bög utan att förväntas tänka i politik och "vad som är bäst" för alla andra hela tiden.
Vem säger att Anja måste redovisa vem hon lever med, tänder på, älskar och ska ha barn tillsammans med alls?
Det är inget av vad som förväntas av en heteroperson, så varför ska det vara annorlunda med homo- bi- trans- queer-personer?

Frågan vi bör ställa oss är väl egentligen, varför i helvete vi inte alla jobbar mot bättre villkor och högre acceptans för HBTQ-kulturen, istället för att skyffla över det ansvaret på den redan hårt utsatta gruppen?

Så fråga fan inte vad Anja Persson kan göra, fråga istället vad du själv kan göra.
Är det inte viktigare att hjälp dig själv att bli en bättre medmännsiska, istället för fumligt försöka hjälpa Anja Person att bli "en bättre homosexuell"?




Tidigare inlägg