Jag försöker att inte fasna i tomma komplimanger när jag pratar till Iris. Jag försöker att inte lägga vikt vid hennes utseende och är sparsam med utryck och komplimanger som handlar om hur söt och fin jag tycker att hon är. Det har ingenting med att göra att jag inte tycker att hon är fin eller söt. Nä. För mig är hon finast i världen! Men jag är övertygad om att inte ett enda barn mår bra av att höra det dagarna i ända. Det är då man skapar den där hetsen till att alltid vara snygg, och att alltid se bra ut och alltid göra sig till. Tänk dig, en liten flicka får i regel höra att hon är söt eller fin, flera gånger om dagen.

- Vilken fiiiiin kjol du har på dig!

Allt detta sagt med en otrolig entusiasm och glada tillrop.
Inte konstigt att man snabbt lär sig att det är viktigt att vara fin, det är då man får komplimanger och uppmärksamhet. Det är då man får vuxna att verka glada och tycka om en. Och det är ju självklart en berusande känsla. Det blir en kick att få höra och det blir något att sträva efter - att alltid vara fin. Att det är viktigt.

Istället för att lägga vikt vid Iris utseende, försöker jag ge henne uppmuntran för hennes egnskaper och styrkor. Jag försöker istället för att säga att hon är söt stup i kvarten, ge beröm för att hon är snabb, eller stark, eller bra på att prata eller att hon är modig, skrattar härligt, är bra på att passa bollen eller tar hand om dockan mysigt. 

Det är svårt, för det där med att lägga stor vikt vid utseende sitter ju stenhårt i oss alla. Ibland biter jag mig i läppen efter att ha skrattat och sagt att hon är fin, eller sötast i världen någon gång för mycket. Att det händer är ju fullt förståligt. Dels för att jag tycker att hon i sitt lockiga hår och runda, pigga barnaögon ÄR väldigt fin. Dels att det kommer ur mig helt per automatik. Att det bara hoppar ur munnen när man saknar någonting mer kreativt och genomtänkt att säga. Men bara det att reflektera över att det finns bättre sätt att bekräfta sitt barn på än genom komplimanger för dreas utseende, är en bit på vägen.

Och nu, ni som tänker attakera mig med påhopp som: - Hon kommer att känna sig ful och aldrig känna att hon duger inför dig! eller - Du är totalt okänslig mot vad barn vill höra. De vill vara fina och känna sig fina!
Varsågoda. Men jag är stensäker på att det där med att det är viktigt att få känna sig söt och fin är något som vi vuxna själva blivit matade med i alla år och alltså fört vidare till våra barn. Och jag försöker, med allt jag förmår att se till att Iris ska växa upp i vetskapen att allt annat hon är, är så mycket viktigare än hur hon ser ut.

Fin det är man alltid på sitt sätt. Bra och duktig, det är så man känner sig när man tror på sig själv. Och den känslan värderar iallafall jag 100 gånger högre än känslan av att känna sig snygg.