Hej kompisar

Som ni förstått bloggar jag inte längre.

Jag vet inte om det är tillfälligt eller konstant. Vi får se.

Saknar en mig allt för mycket finns jag på Instagram ---> @oprofessionells
Där säger jag grejer hela tiden. Eller ja, inte hela tiden - det hade ju varit skitjobbigt för alla inblandade. Men ofta då. Ofta är ett mer passande ord.

Så får vi se hur det blir med bloggen.
Saknar er iallafall. Det vill jag att ni ska ni veta. Kram så ses vi där vi ses igen! 






När tacksamheten nästan känns tung att bära

Tillsammans med hela Sverige har jag har haft mina tankar ute i Europa den här veckan. Åtskilliga är de gånger jag gråtit eller svutit i frustration över att världen är så kall. Så stängd.

För gränser, vad är det för jävla påhitt? Och folk som tycker sig ha rätt att stänga människor i nöd ute, enbart baserat på vart en är född. Jag kommer aldrig att förstå. De finns ingen logik i tanken att världskatastrofter och miljontals människor på flykt inte skulle påverka oss i Sverige bara för att det inte händer här? Ingen har rätt att utnyttja sina egna privilegier som ett argument att slippa hjälpa andra. Det är helt orimligt. Och vidrigt. 

Och tillsammans med att den här frustrationen vilar en tacksamhet över mitt eget liv. Mina egna barns trygghet och hundra öppna famnar som tar emot dem. Gång på gång. I den vetskapen vilar en sån enorm tacksamhet att den nästan blir tung att bära. För det hade lika gärna kunnat var jag, vara vi, som tvinades ta beslutet att sätta det käraste och mest älskade vi har i en sjöoduglig båt i ett försök att oss över havet. Som förälder går jag sönder av tanken. Mina barn är 3 och 5. Jag vet vad som skulle hända om de hamnade i vattnet. Jag vet att de inte skulle klara sig. Det vet alla föräldrar. Jag kan inte ens föreställa mig fasan på den plats en flyr ifrån då. Jag kommer aldrig att förstå fullt ut.

Nu måste vi ställa krav på trygga vägar in i Europa. Ingen människa ska dö på vägen hit. Asyl är en mänsklig rättighet för dem på flykt från krig. Vi får aldrig glömma det.

Mina pengar har gått till UNHCR och till projektet "Vi gör vad vi kan" i veckan. 

Skänk 150 kr till UNHCR genom att sms:a HAV150 till 72980.
Swischa valfritt belopp till 0702 09 33 03 för att stödja "Vi gör vad vi kan".

Nu hjälper vi tillsammans.
 






Hänt i veckan: BILDEXTRA!



Jag blev proffssminkad. På arbetstid. Lyxen i det är snudd på obehaglig. Det kändes så otroligt kardashianskt att sätta slå sig ner hos någon som gjorde sitt yttersta för att framhäva mina bästa "looks" (OBS! Makeupartistens ordval). Men absolut - jag skulle kunna leva det livet.
 

En annan stor händelse i veckan var när vi fick upp hyllor på väggarna. Det tog oss fyra månader och flera äktenskapliga argumentationer - men nu sitter de där på strukturtapeten och fyller full funktion som sakhållare. Perfekt. Ett varmt tack går ut till svärfar. Ja, vi är 27 och 28 och får fortfarande hjälp med borr och plugg. Vi är ej personer som kallas händiga. Frågor på det?
 

I helgen var jag + kompisar ute på stadsfest. Det var kul. Lista på vad vi gjorde:
 
1. Drack öl
2. Åt mat
3. Hade kul
 
Och det var det mina vänner. 
 

Mighty alrighty.


Yes. Här sitter jag och känner livet i mig. Om en med livet menar kaffe. Och det gör jag för det mesta.

Idag var första gången jag kände en förnimmelse av höst i luften. Och jag älskade det givetvis. Hösten är min grej. VERKLIGEN min grej. Och app app app, nu följer ej en platt redogörelse om hösten som nystartens tid osv för jag antar att ni läst typ tre handfullar sånna texter sedan juli började dra mot 20-nånting. Jag tänkte bara konstatera att hösten är här och det här med att ta sommarpaus från saker är nu slut. Så: Konstaterat.

 
Det är så mycket jag låtit vara i sommar. Som bloggen. Och huset. Och barn...uppfostran (?) tydligen. Jösses vad förvildade de har blivit. Men det ska väl anses vara härligt och frigjort - så vi säger väl så. Men i veckan när Ian satt naken på bordet och slevade i sig spagetti med foten och med sina lungors fulla kraft kungjorde att han tänkte gå ooh lägga sig klockan "kvart i aldrig" kändes det allt annat än härligt. Som ni kanske förstår.
 
 
Han har förövrigt hunnit växa sig så stor, min minsta. Liksom växt ifrån blöja och middagssömn och hela tjotaballongen. Och har jag sagt att han börjat på STORBARNSAVDELNINGEN på föris? Nä, jag har ju inte sagt något till er bloggläsare på hur länge som helst. Men så är det, Storbarn, det är vad han är nu. Och nästa vecka fyller han tre. 3. TRE (!?). Han flyttade ju precis in i min livmoder för sjutton.

 
Och den här då? Som fyllt fem nyss. Och lärt sig cykla, typ simma och hur en gör när en ringer på hos kompisar och frågar om de vill komma ut och leka. Ah, fråga inte mig vem den där tonåringen är? Jag är bara mamma till småglin. 

Eller?

Nähä.
Okej.

Så kan det gå. Så underbart jäkla najs <3


 

Vi har plockat jordgubbar

Hej kompisar! Igår hämtade min syster upp mig och kidsen och vi styrde sedan kosan mot en förmodad härlig naturupplevelse. "Plocka solvarma jordgubbar och njut av underbar natur, mitt i den västgötska idyllen", som jordgubbsplantaget beskrev vad som väntade oss på hemsidan. "Välkommen till en plats mittemellan Skövde, Falköping och Tidaholm!" Vem blir inte sugen på att åka dit? Jag bara undrar.

Minns att jag själv älskade att plocka jordgubbar som barn. Att gå i de mjuka gångarna, lyfta på bladen, hitta stora klarröda bär och stoppa ett i munnen och ett i hinken. Hur vi spenderade långa förmiddagar på fältet, jag, mina systrar, min mamma och min mormor. Åh, underbart!

Jag längtade efter att ge mina barn samma upplevelse. Är vi anlände var barnen taggade. De pekade och skrattade. Första gången på ett ENORMT jordgubbsfält kanske har den effekten på barn. Vi fick gå lååååååångt för att komma fram till stället som var öppet för plockning. Barnen sprang före och valde gång att plocka i. Visst kivades de lite, med det ger sig väl när de får börja plocka, tänkte jag.


Väl framme satte Ian igång att äta jordgubbar som om han inte sett föda på 3 veckor. Att gubbarna inte var så himla solvarma, utan mer dyblöta och av regn nedkylda, gjorde inte så mycket. Vi var glada och naturen var underbar. Härligt. 

Efter 5 minuter sa Iris: 
- Mamma! Jag är...
Och här får ni välja alternativ att sätta in i meningen:
1. ...så himla sugen på att taggad jordgubbar!
2. ...lycklig över att få uppleva den västgötska naturen tillsammans med er!
3. ...SUPERKISSENÖDIG!!!!!!!!

Har ni valt?
Mm, 3:an är rätt, såklart.


Så det var bara att ta Iris i handen och rusa tillbaka den låååååånga vägen till parkeringen + en lika lååååång väg till den lilla låda som var utmärkt med bokstäverna WC på. 

Och nä, varken nått vatten eller någon klosett såg jag skymten av. Det var lite falsk marknadsföring att kalla västgötaslättens minsta dass för WC. Iris (som är 110 cm lång) fick knappt plats. Men ändå. Kissa kunde vi, och sen fick vi gå den låååååånga vägen tillbaka. Dock under mindre tjo och tjim. Iris frågade typ 1000 gånger när vi skulle åka hem. Hon tyckte nämligen det här var det citat: "TRÅKIGASTE i hela mitt LIV!" Slut citat.

Vi stannade en halvtimme till, för att ens få vår hinks vikt att komma upp i nått utslag på utcheckningsvågen. Alla var blöta, kalla och hungriga.



Vid närmare eftertanke minndes jag att jag själv kanske var 10 år när jag plockade jordgubbar. Och hur snabbt jag tröttnade. Och hur jag vänligt men bestämt berättade för mamma att jag nog aldrig skulle plocka jordgubbar mer i mitt liv.

Just det ja.


När augusti snart är här

Idag är det den 29 juli. Kväll. Två dagar kvar av juli, årets högsommarmånad. Men alla vi som bor i Sverige vet ju att det inte blev så mycket av det där med sommar i juli 2015. Vi får väl helt enkelt sätta vårt hopp till augusti.

Nått annat jag tänker vi kan sätta vårt hopp till är att jag nu bestämt att jag är med blogg igen. Saknat den rackarn'. Och er! <3

Jag har satt ihop på saker som hänt och inte hänt det senaste, så ni är med på tåget. Höpp!

Antal semesterveckor jag haft i år: ca 2. Det får räcka för en egenföretagare. 

Festivaler jag varit på: En. Öland Roots. En reggaefestival. Med våra bästisar. Det vill säga en fantastisk festival.


Antal bröllis jag varit på: Ett. Det vackraste och roligaste någonsin.


Antal timmar jag suttit på vår nya altan med en bok och ett glas vin om kvällen sådär jag tänkte jag skulle göra för jämnan innan sommaren kom: 0. Jag vill väl inte frysa ihjäl heller!

Antal gånger jag badat ute: 2. Anledning- Se föregående punkt. Iris höjer dock badstatiatiken i familjen något. 

Antal år jag hunnit bli: 27. Lika gammal som Amy, Jimi, Janis, Jim, Bryan och Kurt. (Ps. Tänker leva längre.)


Och det var väl det av yttersta värde för stunden. Vad här hänt er i sommar? Vad har ni gjort/sett/firat/hoppats? Kan nu inte berätta? Älskar att läsa saker om er!


Tankar från en filt

Hola amigos! Här kommer ett livstecken från mig. Vi hänger i stugan och semestrar. Eller ja, jag har inte semester på riktigt, men familjen har det och eftersom jag har lyxen att ofta kunna jobba ifrån prick exakt det ställer jag befinner mig på, kan vi säga att jag har semester jag med. Typ.

De senaste dagarna har min hjärna gått in i semestermode iallafall. Jag har liksom bara tankar som kretsar kring semestersaker kretsande innanför pannbenet. Som tex. hur stora myggbett faktiskt skulle kunna bli? Jag för noggranna studier på ett på min vad och ett på min högra skinka. I dagsläget lika stora som två kliande äpplekart. Ej särskilt mys. Mvh allergisk.

Nått annat jag försökt få grepp om de senaste dagarna är hur mycket grillat jag kan äta innan jag tröttnar. Mycket skulle jag säga, eftersom jag ätit mat halstrad över glöd oavbrutet i tre dagar nu utan att känna tillstymmelse till att längta efter något annat. Det känns nästan som om jag är otrogen mot grillat om jag tänker på typ... spenatsoppa eller nån annan spismat. Vi får se om det vänder. 

Antagligen.


Tidigare idag. En ej obehaglig stund.


Glad midsommar i förskott

Lilla blogg, vad du slumrar. Nästan så jag glömmer att vi är vänner du och jag. Och ibland får en glömma, om än bara för ett tag.

Det jag skulle säga nu är GLAD MIDSOMMAR - i förskott. Idag packar vi och imorgon åker styr vi bilen mot Torsö för stugfirande. Najs! 

Och ni, saknar ni mig alldeles förfärligt finns jag bara ett snabelA bort på Instagram --> @oprofessionells heter jag där :) där råder betydligt högre uppdateringsfrekvens. 




Det här är jag!


Mellannamn: Elin

Längd: 156 cm

Tre eminenta egenskaper jag har:
1. Kreativ som tusan. 
2. Känslig för "stämningar". 
3. Awesome på att anpassa mig efter situationer.

Det här visste ni inte om mig: 
Att jag gjorde ett IQ-test (ett riktigt alltså, inte ett sån där felstavat Facebook-historia) en gång som visade på att jag har högt IQ - alltså högre än medel. Men jag kan ändå inte huvudräkna och har kämpat med skolmatten hela mitt liv.

Topp tre coola grejer jag är stolt över:
1. Mina kids
2. Mitt företag
3. Min kreativitet

Favoritord:
Kapitel

Min paradrätt:
Är QUEEN på lasagne!

Saker jag funderar på att styra upp i mitt liv:
Bli vegetarian
Lära mig att strukturera upp vardagen
Börja lägga mig i tid

Topp tre sköna känslor:
1. Tystnaden då en trycker på mute-knappen
2. Att färdigställa nått riktigt betyngande (tänk bokföring, betala räkningar, putsa fönster osv)
3. När barnen sover

Fem läskiga grejer enligt mig:
Spindlar
Höjder
Att inte ha kontroll
Elektricitet
Dålig stämning

Om 10 år ser mitt liv ut såhär (om jag får fantisera fritt):
Jag är så jävla framgångsrik på jobbet och min familj mår kanonbra. Vi bor i Sverige april-oktober och resten av året någon annanstans. Vi är ekonomiskt oberoende men fortfarande avslappnade, empatiska och medmänskliga personer. 

Det här tror jag mina barn gör i framtiden:
Iris - Går lätt estetisk linje på gymnasiet och sysslar sedan med dans, musik och står på scen.
Ian - Arbetar med humor och/eller retorik. Alternativt har en blomstrande kockkarriär. 

Det bästa med mitt liv är:
Att jag har så himla, himla kul - jätteofta. Och att jag har underbara människor i min absoluta närhet. Vill inte byta liv med en endaste krake <3














 

Dags att slå pattarna i taket!


Yes! Så är det. Jag och Moa är i Stockholm och hänger med genierna bakom Full Patte, Bianca och Tiffany Kronlöf med crew. Skitkul, eftersom Full Patte det är det bästa jag sett på svensk television. Anledningen att vi är här är att vi ska samarbeta kring Slå Pattarna i Taket-pjäsen de drar iväg på turné med i höst. Ännu mer skitkul!




Igår minglade vi på Södra Teatern och idag är det dags för föreläsningar och annat på Riksteatern i Hallunda. 


Hepp! Nu måste vi rusa mot tunnelbanan. Vi hörs! <3


Barnlängt på resande fot

Hej hallå! Jag är på väg till Kalmar för att jobba. Tillåt mig beskriva känslan idag: *hjärtvärk*

Vet ej varför jag saknar barnen så gruvligt redan. Jag är inte ens framme än, och den här jobbsvängen är den kortaste hittills. Bara en natt. Ändå känns det som jag har och ska vara borta en hel evighet. Jag brukar annars tycka det är rätt skönt att komma iväg på jobb såhär. Men inte idag. 

Det kan kanske bero på flytten i helgen och att de storögt snubblade upp imorse och med skeptiska miner konstaterade att hela deras hem var nerpackat i kartonger. Spännande och konstigt på samma gång liksom. Mina små hjärtan <3 

Det kan också bero på att jag har MAJOR PMS och känslorna därför är all over the place, för att citera en prins. Det kan absolut vara därför. 

Men jag åt nyss en chokladkaka och då kändes det lite bättre. Jag får kanske ta en till.








Husbilder

 
Hej vänner! Här är jag, mitt uppe i renovering. Den här veckan kommer att gå till historian som "stora slipa-grunda-lacka-täcka-måla-veckan". No time for internet så att säga. Maj gadd vad vi har jobbat! Från morgon till kväll och både dag och natt. Igår gick vi och la oss kl. 3.30 (!) Sann historia. 
 
Och än är vi inte klara. Det är fortfarande en del väggar som behöver ytterligare ett lager färg, lister som ska grundas och målas, trappor och panel som behöver ytterligare omsorg och en synnerligen ful trappmatta som ska bytas. Vi vill gärna bli klara med det innan vi byter boende. Och bråttom är de också. För på lördag flyttar vi in. Tjoho! Men nån (dvs jag) ska vara borta två nätter den här veckan. Inte så tjoho! Inte alls så tjoho faktiskt. Men samtidigt har jag betalat igen mitt sviktande samvete i mitt eget svett den här helgen. 

Jag vill tacka alla som haft en hjälpande hand över i helgen, som lagat mat, målat, kommit med bra råd och vaktat barn. Vad funkar bäst? Teamwork liksom.

Men nu till det viktigaste: Vill ni se bilder?
Tänkte väl det.

Hall:
 
 

Kök:
 
Trapp:
 
 
Tv-rum uppe:
 
 
Iris rum:
 
 
Ians rum:
 

Som ni ser, ej färdigt. Färgmässigt satsar vi på vitt, svart och grått. Sen är tanken att trycka in så mycket färgglada och härlia möbler och textilier som möjligt. Jag ser det som en tämligen angenäm uppgift. Återkommer med resultat :)

 
 
 
 

Barnrum 2.0

 
Yo yo yo! Det är kvällning och här sitter jag och surfar på heminredningssajter. Det är faktiskt ett av mina största intressen nu för tiden. Det och Pinterest tar upp all min tid framför datamaskinen. Har knappt sett en serie, läst en blogg eller varit inne på Facebook sen typ... mars? 

Den här flytten har jag gett mig sjutton på att vi INTE ska göra massa impulsartade köp pga oklart hur vi vill ha det hemma. Avskyr att stå på IKEA med noll koll och ba: men den HÄR sängen då? Och det HÄR bordet? Och den HÄR grunkan vi absolut inte behöver men som i studen känns jättenödvändig men som blir liggande i en garderob i ca tre år? Vi kör på det! *blippar in i kassan* Typ.

Nä, så vill jag inte ha det. Det tar för mycket tid och energi, och speciellt om en inte blir nöjd med resultatet. Kalla mig ytlig och allt det där, men sånt kan ge mig rejäl ångest. När det inte "känns rätt" alltså. Jocke har dessutom nån befängd idé om att åta barnen själva inreda sina rum... *skräck-skriks-emoji* Alltså, jag jag ser ju det roliga och pedagogiska i det. Men vilket inferno av Frost-tapeter, kattungekuddar och Blixten McQueenmattor det skulle bli. Hu! Nej. Det pallar jag inte.

Men vi är ett team såklart, så vi får försöka jobba ihop. Och båda kidsen klappade i händerna när jag visade dem följade inspo-kollage (ja, jag har blivet en sån person). Det tog jag som ett okej från deras sida.

Iris vill ha "rosa och nån annan färg" i rummet. Så jag tänker ljust granitgrå med en vägg med puderrrosa möbeldetaljer. Som att vi målar hennes skrivbord i det osv. Tror det kommer bli fett! Och till Ian tänker jag Sandberg Mia-tapet pga totalt älskvärd och att möblerna får gå i svart och gult.
+ Mycket färg och pepp till båda. 


// Iris rum -  Alcros kulörer "Fjäder" och "Gräddnos" // Vimplar, Lagerhaus //
// Affisch, Lagerhaus // Kudde, HM Home // Påslakan, Ellos // Pallar, IKEA // 

// Ians rum - Mia, Sanderg Tapeter // Vimplar, Lagerhaus //  Korg, Afroart
// Anslagstavla HM Home // Affisch, Lagerhaus, Påslakan, Ellos //



Flytthjälp, födelsedag och fy fasen


Vänner! Jag är i livet och vid god hälsa (ja än så länge iallafall) - men mer om det strax.

Valborg kom och gick och med den även första maj. Två dagar jag alltid tyckt mycket, mycket om. Så även detta år. Valborg = min systers födelsedag så henne har vi firat i vanlig ordning. Det här året lite mer än vanligt, hon fyllde nämligen 25. Få saker har gett mig sån åldersnoja som att min lillasyrra som nyss var en småunge med glugg i överkäken och bamseplåster på knäna fyller 25. Det betyder att hon är jättevuxen nu. Och det, i sin tur, betyder att jag också är det. Livet går sannerligen sin gilla gång rätt snabbt nu för'tin. 

Men kalasade gjorde vi, så det stod härliga till. 



1:a maj däremot firades ej som brukligt med tågande och slagord. Nä, det här året stod flytt på schemat. Svärisarna flyttar ut ur huset till sin nya lägga. Och vi kan här med titulera oss villaboende. Eller ja, nästan. Vi flyttar ju inte in förens om en månad, men nu är det fritt fram att börja renovera. Tjoho! 


Men sen var det inte så mycket tjoho längre då Ians immunförsvar bestämde sig för att fira in våren med sjukdomen som inte får nämnas vid namn (pssst! Magsjukdom som härjar värst november-mars). Inte kul. Inte kul alls. Allra minst för lilla ynket som fortfarande får leva på piggelin och små vattensipp i sugrör. Kraken <3 och eftersom Ian när han är sjuk gärna kryper under skinnet på mig, har jag nu burit runt på en tickande smittobomb i 48h. Let's see vad mitt immunförsvar har att sätta emot. Spänningen är ooooolidlig! 
....Fy fasen. 



Dessutom behöver vårt hem börja fyllas på med packade flyttkartonger. Och sa jag att vi ska börja renovera ett hus i veckan? Nämnde jag att det är crazy på jobbe'? Och att det står tandläkartider, utvecklingssamtal och en himla massa annat i kalendern också? Vem har tid att bli sjuk då? Inte jag iallafall. Hör du det, kroppen?! Vi är ett team - ok? 
Ok.

Vilken helg

 
Tja kompisar! Jag har precis låtit bakpartiet landa på soffans mjuka sittkuddar. MÖÖÖH! Jag är så trött. Trött på ett sådär gött sätt. 
 
Hela lördagen axlade jag föräldrauppgiften mol aléna, då Jocke var iväg hela dagen. Först med fotbollskor på fötterna, sen med feststassen på. Vissa har det bra osv. Men vi hade det bra hemma också. Vi fick ju både köpa lördagsgodis, shoppa jeansjackor i strl 110 på second hand, plocka blå blommor och baka chokladbollar. Haft sämre lördagar om en säger så.
 

 
Idag har vi varit ute hos våra lantligt stationerade familjemedlemmar och antagit uppdraget "måla ladugård". Det var... Jobbigt. Och roligt! Barnen älskade det och fick Falu Rödfärg att fastna lite varstans. Lite på plankorna som bildar ladugård, men mest på gräs, stenar, traktordäck, varandras hår och kläder och hunden Tykes päls. Ops. 
 
 
Sen var Iris med Sanna och släppte ut de små nykalvarna i hagen. Åh, som de skuttade och sprang. Så fina! Lyllo oss som har familj som har djur. 
 
 
Efter det var vi en sväng i huset och planerade lite färgsättning och möblemang i några av rummen. Och ja, sen hann vi inte så mycket mer innan vi tumlade in genom dörren 21.03 med röd färg i håret och nya solfräknar på allas kinder. Ja utom mina tråkiga fräknfria då *blänger avundsjukt på övrig familj* Behöver jag nämna att Ian somnade innan alla hans lockar nuddat kudden? Nä precis. Och jag ska göra det samma inom kort. Ska bara trycka in några nävar chirre i munnen. Det är ju trots allt söndag.
 

Nu har det blivit lättare


Vilken underlig bloggrubrik, kanske några av er tänker. Och ja, lite kanske. Men den säger verkligen hur det känns just nu. Att det blivit lättare. Lättare att vara förälder till två barn alltså. När Ian anslöt sig till vår familj hände något kanske inte helt oväntat (men ändock inte mindre slitsamt för det) - jag blev såååå stressad. Helt uppe i varv och på helspänn hela tiden. Stressen bottnade antagligen i att plötsligt stå med två små hjälplösa, och heller inte fullt så hjälpsamma, minimänniskor att ta hand om. Surprise att det kan vara stressande liksom. Ett barn är stressigt. Två barn = tre gånger så stressigt. Minst! (OBS. Mina åsikter) För plötsligt var det två små barn och deras behov att överse + att de skulle funka att ha dem tillsammans = tre knixiga grejer att reda ut. Iris var inte helförtjust i tanken på att behöva dela med sig av uppmärksamhet och husrum till en bökig bebis. Och Ian har inte alltid respekterat Iris gränsdragningar och icke-lust att ha en lillbrolla i hasorna hela tiden. Det har, milt sagt, varit lite knöligt att hålla sams och vara rättvis alla gånger. Som det säkert är för ca alla föräldrar.

Det värsta då var dessutom att jag var själv med barnen ganska mycket. Jockes jobb hade både dyngnspass och kvällar/nätter schemalagda. Ta en fotbollskarriär ovanpå det, och ni kan kanske få ett hum om hur mycket tid utan delad barntid det blev. Typ 80/20. Så jävla dumt och slitigt. Alltså, ibland kunde jag få hjärtklappning och mildare panikattacker när Jocke lämnat hemmet. Själv igen = stress = dåligt tålamod = dålig förälder med sömnbrist. Ohållbart.

I början kom tankar till mig att vi kanske på något vis inte gjort helt rätt när vi bestämde att Iris skulle bli storasyskon vid blott 2 års ålder. Så liten liksom och ändå så stor i jämförelse med en bebis. Men som sagt, ett litet pytteknytt själv.

Många sa att det skulle bli lättare med tiden. Där och då kunde jag inte för mitt liv begripa hur de kunde ha rätt. Och ifall det nu var så, hur skulle jag överleva tills det hände? Nä, det kändes som en omöjlighet. 

Men nu, 2,5 år senare, har det verkligen blivit så. Att Jocke dessutom bytt både jobb och fotbollslag har gjort att vi kan dela på allt ansvar rättvist och barnen, ja de älskar varandra tokmycket. Det finns en så djupt rotad kärlek mellan dessa två småskrot att jag hissnar när de lägger armarna om varandra. Att de dessutom leker och har kul tillsammans gör mig så avkopplad och glad att jag inte vet vad. Idag satt jag liksom i solen i 45 minuter medan de lekte helt utan min inblandning. Det är inte (särskilt) jobbigt att vara själv med dem längre. Det är både mysigt och roligt.

Så ja, det har blivit lättare nu. Lättare, härligare och inget känns längre fel <3 





Nytt podavsnitt: Femtio nyanser av Mona Brun

Jaaaa vänner! Er trägna väntan och ihärdiga påminnanden om att jag och Moa faktiskt ar en podcast att leverera eder har nu äntligen lönat sig. Vi lyckades pussla in inspelning i veckans schema. Tjoho! 

Vi presenterar:
"Femtio nyanser av Mona Brun" - ett avsnitt om creepy män på film, en lista på vad jag lärt mig av Moa under de två (2) TVÅ! år vi nu varit kompanjoner, namnproblem, skoltrauman och alter-egon.

Det och mer! Klicka er genast in på iTunes eller valfri podapp och lyssna. Eller så klickar ni igång spelaren här under. Ni väljer :)

Hoppas ni ska njuta! Det gjorde vi :)






Om flytten


Det har drällt in lite frågor både här och på Instagram om jag inte skulle kunna vara så vänlig att blogga mer om att vi flyttar till hus om 1,5 *skräckskriks emoji* månader. Och jovisst kan jag det.

Grejen till varför jag inte har bloggat mig sönder och samman om det, är för att tja... Jag trodde inte ni var så intresserade av att lyssna till mig kvala över ditten och datten, följa med och välja tapeter och höra om elavtal och gräsmattor. Men jag hade fel. Så YTTERST trevligt, eftersom det ibland känns som det enda jag tänker på. Så, javisst. Gärna det! Vart ska jag börja?

Ska jag börja med hur jäkla kul och skönt det ska bli? Men så himla kul och skönt, jö! Egna rum till barnen, trädgård till mig och nära naturen för Jocke. Allt vi vill ha, allihopa. Att vi dessutom får mer plats och underlättade vardagsituationer (OBS! Förutom att gräsklippning och husunderhåll nu ska pusslas in i schemat) gör mig fnisslycklig ända in i märgen. Att slippa kånka både ungar, proviant och annat bös upp till tredje våning varje dag = en börda (i dubbel bemärkelse) släpper från både axlar och bröst. Att ungarna nu kan få dagliga timmar av utomhusvistelse utan att precis allt i hemmet måste pausad för att den föräldern som är hemma måste följa med ut och vara mänsklig sköld mot bilväg/tågräls/okända människor = reducerad stress med typ 70%. Plus 100 andra grejer som känns bra.

Och kompisar, jag lovar er - jag kommer blogga om inredning och omtapetseringar like a crazy person snart. Just sayin' <3




Interstellar

 
Så. Vi kollade på Interstellar igår. Eller ja, om en med kollade menar att en iallafall försökte kolla på Interstellar. Vilken pärs alltså. Av två anledningar.

Anledning 1
Jag är SÅ rädd för rymden. Alltså, det är min toppskräck på alla fobilistor jag någonsin skrivit. Att åka ut i rymden, att sitta i en raket, alla planeter, stjärnor och galaxer, avståndet, icke-livet och samtidigt möjligheten till andra liv , dimensioner som vi inte förstår - hu! Att ens TÄNKA på rymden ger mig stora skälvan och jag mår fysiskt illa varje gång jag gör det. Hej existentiell ångest upphöjt i en biljon. Och ändå skulle jag se den, filmjäveln. Vem är jag och varför vill jag plåga mig själv såpass? Vem vet. 

Anledning 2
Den var SÅ hjärtskärande. Alltså - mini spoier here - men att lämna sina barn på jorden (som håller på att gå under) samtidigt som en själv åker biljontals mil bort men minimal chans att ens kunna ta sig tillbaka och att en timme i en annan dimension är sju (7) SJU år på jorden? Samtidigt som dina barn hatar dig för att du lämnar dem (för att försöka rädda mänskligheten, men ändå). Återigen, det fysiska ångestillamåendet och emetionella stressen som drabbade mig var inte nådigt. Hulkgrät åtta gånger första 1,5 h och vrålade i kudden "DU HINNER ÄNDÅ INTE KOMMA TILLBAKA TILL JORDEN INNAN DINA BARN BLITT GAMLA OCH DÖTT JU?!"

Och vi klarade faktiskt bara en och en halv timme av tre igår. Sen blev "klockan förmycket" (gammal sägning för "jag måste stänga av och lugna ner mig") och vi satsar på ett pass ikväll igen. Fråga mig inte varför ens. Behöver jag den här filmupplevelsen i mitt liv? Behöver jag dras med ångeste den framkallade länge efter jag sett klart den? Kommer jag tuppa av i ett enda stort känslo-stress-ångest-påslag ikväll? Vi får se.



(bildkälla: Google - typ lika oändligt som rymden)
 
 

Helsingborg på 24 timmar


Tjena hej kömpisarDå har den här bönan rullat in med tåget på slättmarkerna igen efter att ha varit i Skåne på jobb. Kul! Alltså kul jobb. Eller ja, givetvis kul att komma hem också, men jobbet var himla kul den här gången.

Som bekant driver jag och Moa en kommunikationsbyrå, och en stor del i det är att vi är runt och föreläser. Och grejen är den att det vi föreläser om är SÅ HIMLA ROLIGT att jag går upp i atomer bara jag tänker på det. För det är ju sociala medier vi snackar om. (Alltså drömmen att få föreläsa/ utbilda/nörda runt med sitt största intresse ever = jobbdröm!) I Helsingborg var det en samling butikschefer vi föreläste för. Som sagt - kul!

Nått annat som är kul med jobbet är att vi får resa mycket. Och okej, själva tågåkandet är inte särskilt kul, det kan jag medge. Men det andra är desto roligare. Att få spankulera runt på okända gator, lyfta näsorna mot taknockarna och utbrista: "Ååå så fint! Ååå så mysigt! Åååå så coolt!" Det är roligt. Helsingborg är mig veterligen en mycket trevlig stad och jag förde genast en mental anteckning om att återvända dit snarast. När vädret är bättre och kalendern mindre full liksom.



Och det var väl det jag hade att säga idag hörni. Ta hand om er. 

ELLER NEJ VÄNTA! Ps obs hör upp! Imorgon spelar jag och Moa in PÖDDEN igen. Tjoho! :D ni är många många många som hört av er och berättat hur mycket ni saknar oss. Gullisar! <3





Tidigare inlägg