Hjälp!


H..j  v...n..rr *krax*

Ja, för er som inte hängde med på den försökte jag alltså i skriftspråk illusterara hur jag låter idag. Jag har tappat rösten. Igen. Det här är typ 5:e gången på några månader jag tappar den.

Det senaste året, varenda gång jag blir förkyld (vilket är ganska många gånger på ett år eftersom mina barn envisas med att dra hem en massa förskolebaciller hela tiden) tappar jag också min röst. Det är skitjobbigt ur flera aspekter. Tillåt mig punkta:

1. Jag gillar att prata.
Skitjobbig att varenda gång min hjärna dragit en slutsats, drabbats av en insikt eller tänkt ut nått bra går det inte alls att förmedla till min omvärld. Ba: "krax host väs host väs krax..." och hur smart och intressant låter det? Inte så värst va.

2. Jag jobbar med min röst.
Ja försök att spela in en podcast utan att kunna prata. Eller ha möten. Eller träffa kunder och partners. Eller sätta upp startegier för veckan. Eller fungera normalt på en arbetsplats över huvud taget. OMÖJLIGT.

3. Jag är småbarnsförälder.
Mm. Här snackar vi problem på riktigt. Jocke jobbar typ alla kvällar i veckan, vilket gör att jag är själv med barnen om eftermiddagarna. Testa att vara själv med två vilda och trotsiga barn i flera timmar  u t a n  att kunna använda sin förmanings-, mut- och hotröst. Bara gör det. Sen kan vi börja snacka om helvetets 14:e krets.

Ni ser ju. Jag lever ett liv som kräver en röst. Min teori om varför det blir såhär är också alla ovan nämnda punkter tillsammans. För att jag gillar att prata och att jag använder rösten jättejättemycket på dagarna sliter ju på den stackarn. Och att jag på något vänster använder min röst fel när jag gör det. Jag måste ju anstränga mina små stämband nått kopiöst utan att avlöna dem ordentligt med vila och omsorg. Det måste ju vara därför de går i vild strejk hela tiden tänker jag.

Jag planerar faktiskt att besöka nån typ av röstexpert omgående. För en sån här ansträngd relation kan jag ine ha till mina stämmisar. De funkar inte.

men tills dess - har ni några rösttips? I så fall mottager jag dem med varm hand.


Röstlös, och mindre munter än jag ser ut.






Ny pod: Redo för barn (och rollspel)


 


Vänner! Vi har släppt en ny pod.
Jag och Moa berättar ingående om vårt nya rollspel som vi själva tycker är hysteriskt roligt och givande för vår relation.
 
Sen pratar vi om att vara redo för barn. Vissa människor känner sig redo tidigt, andra sent och endel inte alls. Jag själv har aldrig kännt mig redo för barn, eller planerat en enda unge - men ändå har jag två stycken. Visst är det lustigt hur livet blir? 
 
Vi pratar också om självkänsla. Jag är verkligen inne i en bra period just nu då min självkänsla är hög och jag tänker stort om mig själv. Jag klarar ta mig tusan allt, liksom. Det är så härligt att tro på sig själv  det är verligen den bästa känslan. Men hur lätt det är att trampa snett i det också och vända skutan rakt mot det motsatta - dåligt själförtroende och ångest. Det är verkligen en balansgång det här med självkänslan.

Sen är Moa järdrigt besviken på ett uteblivet idolmöte på BlogAwards pga en motarbetande kissblåsa.

Det och mycket mer. Trevlig lyssning!

Pst! Ett meddelande till er som kanske ännu inte lyssnat på podden. 40 minuter kan kännas som en lång tid att lyssna igenom, vi vet. Men testa att lyssna på teasern en liten bit in. Där får ni höra det vi ska prata om i korthet och känna efter om det är något för er. Vilket vi givevis hoppas att det är - vår pod passar alla :)



 
 

Öppe i Stöckhölm


Kamrater! Jag har blivit med storstad. Eh ja, det jag vill säga är att jag nu förtiden hänger en himla massa i Stockholm. Upp och ner far den här personen med x2000 dagarna i ända. Eller det är inte riktigt sant, men det senaste har det blivit väldigt mycket, och mer kommer det bli under hösten. Vi har ett så roligt jobb på gång! Åh. Just nu är pirret i magen inte nådigt. Men det känns jättebra och jag och Moa ser verkligen fram emot den här hösten.

 
Senast vi var uppe var det för en "plåtning". Hahaha herregud, vem är jag som går på plåtningar. Jag får typ frispel i divacentret och vill klämma in det i allt jag säger. Typ: "Vad bra att det har gått bra på förskolan idag NÄR JAG VAR PÅ PLÅTNING" eller "Jag vill beställa en capricciosa tack för jag är så himla hungrig efter att HA VARIT PÅ PLÅTNING"

Ja, ni märker - sjuk oskön typ, jag. 

Nåväl. Det jag märkt när vi knatar runt i Stockholm är iallafall hur mycket jag tycker om stan. Förut har jag alltid känt att det har varit Göteborg som dragit mest i storstadslängtet. Men nu har alltså Stockholm klättrat upp på förstaplats. Inte på det viset att jag vill flytta dit på riktigt. Typ. Gillar nog mest tanken på att bo där. Alltså bo i Stockholms innerstad med utbudet, och miljön och pulsen precis utanför porten. Tycker det känns najs att tänka på hur jag skulle svänga ut på gatan på väg till jobbet och ba - poff - vara mitt i den där sjukt romantiska Stockholmsbilden jag när i mitt inre. 

Märk väl att det alltså inte är den mycket mer realistiska bild där jag bor i en lite för trång lägga på ganska obekvämt pendelavstånd från centrum jag ser framför mig när jag ibland får ett infall av "Jag kanske vill bo i Stockholm" Inte alls. Plus att jag helt väljer att bortse från att mina kids är sjövilda och inte alls är anpassade för ett innerstadsliv. Inte idag, inte imorgon och antagligen inte på 1000 år. Att jag dessutom fått den lilla bagatellen att min man HATAR storstäder att trilla ur tankarna.

Divig och världsfrånvänd - säg hej till mitt nya jag.


Här är hoods jag kan tänka mig. Nån som har en rymlig sekelskiftsfyra med takterass, fiskbensparkett och mysig innergård till skänks?

Hoho?

Ingen?

En trea då?













Sommarens sista skälvande andetag


Vänner. Nu är det väl ändå så att hösten är här? Sådär på riktigt alltså.

Här har det iallafall stormat på som i en löjligt övertydlig skildring av årstiden. Löv som virvlat, regn som smattrat och fingrar som längtat efter ett par vantar. Ja ni fattar. Det fattas bara att jag demonstrativt kryper upp i en mössgrön öronlappsfotölj framför brasan och drar en rutig filt över mina toffelbeklädda fötter.
Men det får vänta tills vi skaffat öppen spis.
Och köpt fotölj, rutig filt och tofflor.

Men det jag skulle säga var att vi verkligen utnyttjade den allra sista (?) sommardagen till max i lördags, då hela den lilla cirkusfamiljen åkte till sommarstugan över dagen. Barnen var lyriska. De älskar stugan, och vi med (huslösa som vi är).

 
Efter att vi länsat trädgården eh jag menar hjälp svärisarna att skörda grönsaksland och fruktträd, gick vi ner till vattnet. Och eftersom barn tänker på barns vis var stugan = sommar = bada. Så av med paltorna och ner i vattnet båda två. 

 
Åh, dessa av solen fortfarande märkta små barnrumpor som plaskade runt där i strandbrynet och deras små förtjusta iiiii och oooo:pip när vattnet stänkte upp på magen lade sig som en mjuk sommarvärme i mitt vinterbonade hjärta.

Det var en så fin dag att det nästan var löjligt.
Och att vi sedan gick in och ringde efter pizza gjorde den ju inte sämre direkt.
Inte alls faktiskt.












Ny podcast: "Valet, vinet, väskan"

 

Hej kompisar! Här kommer ett nytt avsnitt av Moa och Matildas podcast susande upp på iTunes, till androiden och/eller direkt till din webbläsare. 

När vi spelade in det här avsnittet var vi lite... bakis. Jo, så var det. Vi var typ valbakis (för det här var dagen efter valet) och något bjudvinsbakis (för det var dagen efter bloggforum). Dessutom var vi lite satta ur spel av allmänt tjuvga personer och en dålig tågresa.

Vi pratar också om svårigheter att mingla - och sätter upp mål för att bli bättre på't, Moa och jag. Om otroligt störiga ljud, om att sova med okända (och kända) människor och om en person med Sveriges största vaxpropar. Det, och mer! Jojomensan.

Ni vet väl om att vi finns har en facebooksida också? HÄR hittar ni den. Och är ni sugna på att följa mig på instagram söker ni på @oprofessionell2.

Nu: Trevlig lyssning!





BlogAwards 2014

 
Ok. Här kommer en BlogAwards-uppdatering från segbloggaren.
 
Först och främst: Jag tog dubbeljackpot! Var 1 cirka jättegrym på minglandet och 2 sa hej till Hanna plus fick kram och bild som trofé. Kolla hä ba:

 
Nu: bff:s FOREVER *skrattar hysteriskt*

Närå, men Hanna var supergullig och avbröt mig inte i mitt sjärnslagen-babbel en enda gång. Vilket jag såhär i efterhand tycker var asgulligt gjort. :') Och ni med ett skarpt öga kanske ser vem som står och hänger i bakgrunden. Jo, men är det inte världens gulligaste Knave? Jo, det är det! Åh, det var så trevligt att träffa Josefin. Och Martin också. Ja, nästan alla ur mitt virtuellt förlängda kompisgäng var på plats.
 
Jag och Moa hade verkligen supertrevligt hela kvällen. För det går väl knappast ha annat med konstant flöde av rosa bubbel, godis och gölliga människor? Svar: Nej precis. Och eftersom Moa är en betydligt mer rutinerad bloggare än jag är det också hon som har alla schysta bilder på folk vi träffade och kände oss manade att fota oss tillsammans med. Som Soran (med urgullig lillsyrra), Kakan, Tomas Gunnarsson/Genusfotografen, Sandra & Michelle mfl. 

 
Vi hade från början inte tänkt att gå på galan eftersom vi på riktigt var lite lite lite sura och en aning bittra för utebliven "Årets podcast"-nominering. Men det samanföll sig fint med andra trevligheter på dagen då vår bloggportal ---> blogg.se <--- hade ett event och vi beslutade oss för att gå på båda. Vilket jag är himla himla glad över. Det var som sagt supertrevligt, och roligt att få vara med och applådera Hanna & Amandas välförtjänta vinst i "vår" kategori. Det är ju med inspiration från Hanna & Amanda som vi både poddar och driver företag idag, jag och Moa, så personligen tycker jag helt rätt podduo prisades - även om alla som var nominerade också är totalgrymma.

Och nästa år, ja då räknar jag kallt med att Moa & Matildas podcast är nominerad.

 
Gårdagen var ganska seg med rätt lite sömn och (lite för) mycket bubbel i bagaget. Det enda jag orkade med då var att krama kidsen, poppa popcorn och rafsa igenom goodiebagen jag fått. Tack Veckorevyn för en himla trevlig kväll och ett EXTRA tack för chokladkakan som låg i påsen.
Den tog slut.
Jättesnabbt.

 




Nytt barn och Stockholm

 
Vänner - jag har åter igen en dator i mitt liv. Fest!   Känns lite som att ha fått ett till barn. Ett litet ett som bara surrar trevligt och underlättar mitt jobb och sociala liv (alltså precis tvärt emot vad små barn oftast gör).
 
Men nu har jag lämnat mitt wifi-styrda barn tillsammans med mina mjölk- och kakstyrda i sin faders ensama regi dragit iväg till Stockholm på jobb, event och BlogAwards (också ganska mycket tvärt emot hur mitt liv sett ut I anknytande till ett nytt barns inträde i vår familj).
 
 
Nu: mingel.
OBS! Låter roligare att skriva än att gå iväg på. Är nämligen kass på att mingla. Urkass. Världsasämst. Det måste det bli ändring på.
 
*Skriver 'bli mingelproffs' på min bucketlist
brevid säga hej till HanaPee.*
 
Hoppas på att kunna bocka av nått av det ikväll.
Önska mig lycka till.
 
 
 
 
 
 

Två röviga grejer jag är arg på idag

 
 
Vänner. Vad hemskt det känns med SDs valresultat. Hemskt. Och sorgligt. Och otäckt. 
 
Men såhär är det: Jag är arg. Jag är arg på att mina barn kommer att växa upp i ett allt mindre tolerant Sverige som vi inte kommer på en lösning. Jag är arg på att det finns människor som vill stänga gränserna mot omvärlden. Jag är arg på att det finns människor som vill tala om vilken kärlek som är bäst, vilka som får kalla sig familj och vilka som är de bästa och mest lämpade föräldrarna. Jag är arg på att det finns människor som gör skillnad på människor. Som tycker att vi är olika värda och förtjänar olika mycket trygghet och frihet. DET ÄR JAG RIKTIGT JÄVLA ARG PÅ!
 
Sen är jag arg på den rövskalle som igår tog sig friheten att knycka min resväska på tåget till Göteborg. Som tyckte att hen gott kunde plocka med sig min dator (med alla mina bilder på barnens liv, allt mitt jobb och allt annat en har där i) mina kläder, mina skor och min jacka. Det här är jag inte alls lika arg på som på det första.
Men ändå.
Jävla rövhatt.
 
Hoppas du får god nytta av min skruttiga dator som har noll marknadsvärde och antagligen ändå kommer lägga av när som helst, och mina skor i stl 36. Varsågod, ta för dig bara. Skickar över lite karma or wathever sen.
 
Men som ni förstår kommer podden bli svårt att lägga upp här på bloggen idag (den kom igår precis som vanligt) eftersom den anda apparatur med tillgång till internet.com är min mobil. Men sen finns på iTunes, till Android och på Moas blogg. Preciiiis som vanligt.
 
 
 
Nu: blicken framåt. 87% är fler är 13. Vi tar ansvar för Sveriges framtid tillsammans. Kärleken vinner över hatet.
 
 

Ian 2 år


Vänner!
Jag har helt glömt att förtälja den kanske inte allt för spännande historian (för andra än oss och en drös med släkt och vänner) om när Ian blev två här på bloggen. Men ändå - häng på.

Två år. Vår lille lille lille bebis är alltså en ganska så stor icke-bebis nu förtiden, och det firade vi såklart med tårta, paket och ballonger i lördags.

 
- Men hallå stopp och belägg, tänker kanske ni med huvdet på skaft nu, föddes inte Ian den 5:e och borde enligt lagen om allts rimlighet ha celebrerats redan på fredagen?

Jopp, det är korrekt. Men hans far slog till med att jobba dagen, kvällen och natten till ära (the life of hard working vårdpersonal) så vi sa faktiskt inte ett endaste litet knyst till Ian om vad fredagen egentligen var för dag och höll inne på kalasande ytterligare 24h. Alltså, det är få födelsedagar som funkar att behandlas på det viset. Tvåårdsdagar är en av dem, eftersom tvååringar sällan har stenkoll på datum tex, så vi utnyttjade situationen till vår fördel.

Annat tvååringar kan ha koll på är att det på födelsedagar sjungs "Ja må hen leva". Gärna för full hals också.
"JA LEVA! JA LEVA! JALEVA! JAAAA LEEEVAAAA!"  skrålade födelsedagsbarnet för sig själv i vad som kändes som minst ut i hundrade år. På riktigt.

Och så ytterst älskvärd han var, när han trallandes med tårtgrädde ända upp i pannan och presentsnören om den trinda magen höll hov för sina gäster. Åh, vår lilla kotte, tänk att du varit en så fantastisk fjärdedel av vår familj i två hela år nu. Vad fort det har gått och var roligt vi haft hittils.  
Grattis igen lilla stora Ian. Vilken otrolig ynnest att få vara din förälder <3


Ian nu.
 
 
Ian när han var helt purfärsk.

(Ps. Vill ni läsa om när han kom till oss kan ni klicka HÄR och sen HÄR och till sist HÄR)


Åk till månen!


 
Hallå vänner! Det finns en ny pod uppe i iTunes-molnet. Och den finns givetvis också till diverse androidappar, och vill ni lyssna i webbläsaren går det givetvis superbra det också. Klicka bara på play på spelaren där nedanför.

Det här avsnittet handlar om att förankra sina drömmar hos andra för att se till att de har större chans att bli av. Tänkt dig liksom hur lång vägen till något är om du hela tiden gömmer din dröm någonstnas bakom vänster hjärtklaff. Den är ju typ osynlig där? Dina drömmar är lätt värda att visas på display (om du vill det).

Vi pratar också om den förlösande känslan att omvärdera sig själv och om vikten av stöttning och det underbara i att ha någon med sig som säger: Du kan.

Också: En  m y c k e t  tumultartat kändisförväxling och det orimliga i den ständiga lyckostressen.

Trevlig lyssning!





Blogg (och liv) inställd pga trots


Å herregudrun.
 Våra liv just nu. Jag finner knappt ord. Och väl är väl det egentligen eftersom jag inte vill vara den som hänger ut mina kids på nätet. Men SABLAR vad de trotsar just nu! Jag och Jocke är helt slut. Det är som att de nån gång runt förra månadsskiftet tog det gemensamma beslutet att värdera våra ord som luft. Och oavsett om vi säger nej, förmanar, lockar, mutar eller hotar - så skiter de i oss.

De små %&¤#/%&¤#/ 
...ehum.

Nä, såhär är det väl för de flesta föräldrar nån gång, oavsett om en har en eller fler avkommor. Det är väl till att rida ut trotsstormen, stryka alla aktiviteter som är på offentlig mark och skriva ANDAS LUNGT med spritpenna på armen, tills de börjar bete sig lite mer som de härliga barn de oftast är igen och lite mindre som %&¤#/%&¤#/. Kan jag tro.

Dock falerar vi å det grövsta på det där med att hålla oss undan från offentlig mark i sällskap av båda barnen och drar hela tiden iväg på diverse aktiviteter och alla möjliga tokiga infall som vi tänker ska bli "skoj och mysigt". Det blir det aldrig.

Och väl iväg tjatar vi för döva öron, förmanar ut i tomma luften och fräser på varandra i sämsta familjeanda. Och har absolut allt annat än just "skoj och mysigt". Väl hemma sjunker vi ihop i små uttröttade föräldrahögar och orkar inte ens laga ordentlig mat utan utfodrar barnen med smörgås och fil. På sin höjd.

Så skicka gärna lite det-blir-snart-bättre-hälsningar till Skövde och märk kuvertet med "Till Förtvivlade Föräldrar". Det vore hemskt gulligt.

PS. Skicka gärna med lite choklad också!
Allt tenderar nämligen att bli lite bättre med choklad.


Men. De är ju himla härliga också, småtomtarna <3

Ååå vad jag saknar dem! *ögonen tåras* Vill typ kuta upp till föris och hämta hem dem på stört. Det skulle kanske bli så himla skoj och mysigt att få hem dem tidigare?

Eller?

...





HEJ VÄNNER! Jag heter Matilda är 26 och allmänt awesome. Jag är dessutom morsa och feminist. Vidare skulle jag påstå att jag både är rätt rolig och lätt att älska.

SEN PODDAR JAG OCKSÅ. Tillsammans med min kollega MOA sänder jag "Moa&Matildas podcast" med 250.000 lyssnare i månaden. Ni kan lyssna här eller via iTunes.



Vill du prata närmare med mig? oprofessionellblogg@gmail.com



bloglovin