The heart is a rebel.
Om jag fick drömma och önska mig något vackert.
Då vore min önskan i livet att vara en källa till inspiration. Inte att vara snygg, framgånsrik, frisk eller ha ett fett bankkonto och ett stort hus. Min allra bästa och finaste dröm vore att er inspirera er till saker. Stora som små. Påverka era egon. Vill få er att kasta er ut ur alla lägenheter, pojk- och flickrum, hus och andra ställen och bara börja. Börja på nått nytt och att orka vidare.
Börja med nått du vet att du vill göra. Nått du inte vågat. Inte trott på. Inte orkat. Inte kunnat. Inte fått.
De behöver inte vara stort och världsomvändande. Det behöver bara vara något.
Våga skita i vad folk säger och tycker. Våga stå för din egen person. Den där fina människan du kanske håller tillbaka och trycker till då och då i hopp om att passa in lite mer och få ett uppskattande ögonkast från någon som du tror dig vilja vara.
Var skapande. Var modig. Var driftig. Var stark. Var rolig. Var högljud. Var krävande. Var allt det där du vill men inte vågar. Men framför allt, var sann mot dig själv.
Det är du verkligen värd.
Ett tidsfördriv att dö för.
Järnspöken.
Jag är hon som tänker för mycket.
Det säger du ofta.
En svår och jobbig grej.
The sounds of silence.
Tro och Tvivel.
Kära läsare.
För att dela med mig av mig till er och verkligen peka på vem jag anser mig vara som person, ger jag er:
"Listan över 20 saker som upprör mig till tårar och tandagnissel."
1. Inskränkta homofober och motståndare till homosexualiteten.
Alltså, jag kan knappt med ord beskriva vad jag känner för människor som inte inser att kärleken inte är begränsad till ett kön. Att hata och nedvärdera människors kärlek borde enligt mig brottsklassas på stört.
2. Bakåtsträvande genusmotståndare.
Har väldigt svårt att känna förståelse för att så många vill bibehålla de dammiga och mycket begränsande könsrollerna som existerar i samhället. Varför bara inte släppa lite på "manligt" och "kvinnligt" och fokusera på mänskligt istället?
3. Präktiga "veta-bästare".
Fy tusan för folk med ett behov av att ständigt trycka ner andra genom att aldrig lyssna annat än på sig själva.
4. Missbrukarföräldrar.
Att tvinga ett barn att leva i ett missbrukarhem är så jävla oansvarigt och omänskligt att jag knappt kan hitta orden. Att förstöra barndomen för någon med dina egna svagheter är oförsvarligt och rakt igenom grymt.
5. Rattfyllon.
6. Svält.
Så galet orättvist och så jävla ohumant.
7. Ovärdig djurhållning.
Brist på respekt och lathet kan aldrig försvaras.
8. Religiösa extremister.
Kvittar religion.
9. Dödsstraff.
Att döma en mördare till döden är, enligt mig, ren och skär dubbelmoral.
10. Huliganer.
Jävla mesar.
11. Kriminella gäng.
Även det ett gäng förvirrade töntar.
12. Vuxna som blundrar för mobbing.
Så oerhört kränkande och oansvarigt att jag får ångest av att tänka på det.
13. Barnarbete.
14. Sekter i alla dess former.
15. Korruption och mutbarhet.
Att man kan sälja sitt ansvar och sina värderingar är sjukt.
16. Skönhetstävlingar för barn.
Behöver väl knappast någon närmare förklaring.
17. ”Den svenska avundsjukan”.
Varför trycka ner när man kan ge beröm? Varför eftersträva jantelagen? Varför detta motstånd till andras lycka och välmående? Frågorna är så många.
18. Skrämselpropaganda.
Svin- och fågelinfluensa, RS-virus, cancerframkallande ämnen, skadlig strålning och livsfarliga parasiter än hit än dit. Jag blir så trött.
19. Folk som inte är källkritiska.
20. Vårdköerna.
Kö till att få sjukhusvård? Allvarligt?
Visst vet du att jag skiter i allt.
Som småbarnsmorsa lär man sig snabbt att ta vara på den lilla stunden.
Den med en kopp kaffe och ett tungt sovande barn i spjälsäng är en sådan.
Men är man som jag och vill vara kreativ och skapande räcker inte alltid denna lilla oas av egentid. För inte fasen kan man vara kreativ, skapande och inspirerad bara för att lillan slumrat in för en stund. Det känns som ett grovt hån mot min egen hjärna.
Fan. Det är så ofta jag låter stunden falla bort bara för att jag sitter och glor in i väggen och försöker känna in något som aldrig verkar komma till mig. Så jävla tråkigt.
Jag ger det till er här och nu: Det är aptråkigt att vara föräldraledig!
Ibland.
För det mesta är det skitroligt, jävligt givande och väldigt förmånligt.
Men jag blir så trött på mig själv när jag slösar bort flera timmar om dagen med att längta efter något annat.
Efter att gå ut och fota.
Eller att gå ner på gymmet och träna som bara helvete för att bli av med de där sista hånfulla kilona som sitter fast på min post-preggomage som en ny kroppsdel.
Eller efter att jobba.
Tjäna pengar att lägga på saker som inte är babyprylar eller kläder i strl 68.
Jag vill köpa snygga kläder (till mig då), gott rödvin, ett nytt objektiv till kameran och grymma konsertbiljetter. Utan att folk kollar snett och väser till varandra: Ser du henne? Hon är där är morsa, men verkar skita i sin unge. Hon bryr sig bara om sig själv. Liksom rödvin en torsdag och åka på konsert? Hon kanske inte skulle skaffat barn..
Fuck off!
Men jag kan förstå också.
Fan vad orättvist mot min lilla unge att längta hemmifrån, när hon skrattar, jollrar och utvecklas i racerfart framför mina ögon varje dag.
Alltså, det är klart att jag inte längtar bort från henne. Självklart inte.
Henne vill jag spendera mina sista 50 år tillsamans med här på jorden. Vara varje sekund med henne högst tre meter från mig. Men hur hälsosamt vore det? Inte särskillt. Varken för henne eller för mig.
Men bara för att jag blivit mamma kan jag inte kväva det som är jag med blöjor, filtar, babyskratt och blåsa-på-magen-lekar i ett helt liv. Det vore så jävla orättvist.
Mot mig.
Så får du mig ändå.
Låter musiken vara mitt nattsällskap.
Fryser jag så går jag in och lägger mig brevid dig.
Det är skönt att tänka så.
10 minuter (för mig själv).
Paus.
Förlåt att jag aldrig sagt förlåt.
Stockholm Syndrome.
Lyssna på mig.
Skinny love.
Drar och jobbar lite på målvikten.
Duktiga duktiga jag!
Long may you run.
Som alltid, när vintern biter mig ända in i märgen, fantiserar jag om att kunna åka långt bort.
Till den varma världen och stanna tills snön slutat yra som fan och plogbilarna parkerats i bortglömda garage.
Men som vanligt väntar jag ut vintern med mössan nerdragen till överläppen och tankarna i Afrika.
Och det fungerar.
År efter år.
Feel Good (Inc).
Ibland kör jag ner mig som utav bara helvete i taskiga tankar och jobbiga känslor.
Jag vet inte varför, för jag har alltid mått bra.
Men ibland går jag liksom vilse i mig själv, långt in i en snårig skog av vassa tankar som rispar mig på huden.
Och ska jag vara ärlig är det är faktiskt inte helt oangenämnt heller.
Jag kan njuta lite av att känna mig träffad i magen av en hård och rå känsla av tvivel och desperation.
Det får mig att vilja anstränga mig mer. Att vilja utvecklas och ta mig framåt. Att inte fastna i otrevliga perioder och sinnesstämningar, utan att dra mig uppåt mot något ständigt bättre.
Så att jag duger.
Åt dig.
Det är ofta den jag kämpar emot. Känslan av att inte räcka för dig.
Känslan av att du är större än mig. Bättre. Vackrare. Smartare. Varmare.
Jag är så rädd om dig.
Så rädd om dig att jag blir oaktsam mot mig själv.
Det gäller att hitta balansen och ibland har jag snubblat ordentligt.
Men bara om min älskade väntar.
Det är konstigt.
Att med ett nytt liv föds tankar om döden.
Döden har aldrig skrämt mig. Aldrig tagit stor plats. Aldrig rört mig i livet.
Men nu.. För Iris skull kan jag aldrig längre strunta i min egen säkerhet. Aldrig slarva med gränserna.
Jag kan aldrig mer gå över gatan utan att se mig för.
Jag kan aldrig åka bil utan bälte.
Aldrig cykla snabbt snabbt snabbt utan att tänka.
Aldrig röka för många cigaretter.
Du får höra när du blir förälder att nu har du ett liv att ta hand om.
Inte visste jag att det var mitt eget.
Side by Side.
