Så. Vi kollade på Interstellar igår. Eller ja, om en med kollade menar att en iallafall försökte kolla på Interstellar. Vilken pärs alltså. Av två anledningar.

Anledning 1
Jag är SÅ rädd för rymden. Alltså, det är min toppskräck på alla fobilistor jag någonsin skrivit. Att åka ut i rymden, att sitta i en raket, alla planeter, stjärnor och galaxer, avståndet, icke-livet och samtidigt möjligheten till andra liv , dimensioner som vi inte förstår - hu! Att ens TÄNKA på rymden ger mig stora skälvan och jag mår fysiskt illa varje gång jag gör det. Hej existentiell ångest upphöjt i en biljon. Och ändå skulle jag se den, filmjäveln. Vem är jag och varför vill jag plåga mig själv såpass? Vem vet. 

Anledning 2
Den var SÅ hjärtskärande. Alltså - mini spoier here - men att lämna sina barn på jorden (som håller på att gå under) samtidigt som en själv åker biljontals mil bort men minimal chans att ens kunna ta sig tillbaka och att en timme i en annan dimension är sju (7) SJU år på jorden? Samtidigt som dina barn hatar dig för att du lämnar dem (för att försöka rädda mänskligheten, men ändå). Återigen, det fysiska ångestillamåendet och emetionella stressen som drabbade mig var inte nådigt. Hulkgrät åtta gånger första 1,5 h och vrålade i kudden "DU HINNER ÄNDÅ INTE KOMMA TILLBAKA TILL JORDEN INNAN DINA BARN BLITT GAMLA OCH DÖTT JU?!"

Och vi klarade faktiskt bara en och en halv timme av tre igår. Sen blev "klockan förmycket" (gammal sägning för "jag måste stänga av och lugna ner mig") och vi satsar på ett pass ikväll igen. Fråga mig inte varför ens. Behöver jag den här filmupplevelsen i mitt liv? Behöver jag dras med ångeste den framkallade länge efter jag sett klart den? Kommer jag tuppa av i ett enda stort känslo-stress-ångest-påslag ikväll? Vi får se.