Tillsammans med hela Sverige har jag har haft mina tankar ute i Europa den här veckan. Åtskilliga är de gånger jag gråtit eller svutit i frustration över att världen är så kall. Så stängd.

För gränser, vad är det för jävla påhitt? Och folk som tycker sig ha rätt att stänga människor i nöd ute, enbart baserat på vart en är född. Jag kommer aldrig att förstå. De finns ingen logik i tanken att världskatastrofter och miljontals människor på flykt inte skulle påverka oss i Sverige bara för att det inte händer här? Ingen har rätt att utnyttja sina egna privilegier som ett argument att slippa hjälpa andra. Det är helt orimligt. Och vidrigt. 

Och tillsammans med att den här frustrationen vilar en tacksamhet över mitt eget liv. Mina egna barns trygghet och hundra öppna famnar som tar emot dem. Gång på gång. I den vetskapen vilar en sån enorm tacksamhet att den nästan blir tung att bära. För det hade lika gärna kunnat var jag, vara vi, som tvinades ta beslutet att sätta det käraste och mest älskade vi har i en sjöoduglig båt i ett försök att oss över havet. Som förälder går jag sönder av tanken. Mina barn är 3 och 5. Jag vet vad som skulle hända om de hamnade i vattnet. Jag vet att de inte skulle klara sig. Det vet alla föräldrar. Jag kan inte ens föreställa mig fasan på den plats en flyr ifrån då. Jag kommer aldrig att förstå fullt ut.

Nu måste vi ställa krav på trygga vägar in i Europa. Ingen människa ska dö på vägen hit. Asyl är en mänsklig rättighet för dem på flykt från krig. Vi får aldrig glömma det.

Mina pengar har gått till UNHCR och till projektet "Vi gör vad vi kan" i veckan. 

Skänk 150 kr till UNHCR genom att sms:a HAV150 till 72980.
Swischa valfritt belopp till 0702 09 33 03 för att stödja "Vi gör vad vi kan".

Nu hjälper vi tillsammans.