För några dagar sedan publicerade fantastiska Spiderchick en lista på "Saker jag tänkte om föräldraskap innan jag själv blev förälder" eller något liknande, kan inte minnas rubriken till 100%.

 

Jag satt gott och skrattade med, kände igen mig och omfamnades även en stor trygghet i att jag inte är ensam i att låta ungen gå till dagis med oborstad kalufs bara för att det är för jobbigt att ta konflikten 07.00 med en tvååring som ibland lägger sig ner och vrålar som om sju svåra år var i antågande bara för att kammen åker fram.

 

Men vad jag senare förstod var folk tydligen rätt snabba med att ge tråkig och rätt hård feedback på inlägget som tyvärr plockades bort. 

 

OCH FAN VAD JAG TYCKER DET ÄR TRÅKIGT när folk känner sig berättigade att läxa upp och komma med pekpinnar och oombedda råd. Fan, sköt dig själv, vill jag morra åt närmsta mammapredikare.

 

För även om jag önskar att det inte var så, är det främst mammor som gnäller på andra mammor.

Mammor som kommer med "goda råd".
Mammor som viskar bakom ryggen och pekar finger åt någon som gör på annat sätt.
Mammor som baktalar och mammor som trycker ner andra mammor.

Så. Jävla. Tråkigt.

 

Vart fan är sisterhoodet när vi som mest behöver det?

Och kom inte och säg att era råd och gliringar är sisterhood. Det är bara skitsnack.

 

Nu kanske ni upplever mig som en hycklare. Jag som tjatar på om genustänk och annat barnuppfostringsrelaterat mest hela tiden. MEN, då ska ni ha klart för er att jag ALDRIG skulle varken säga åt någon annan att hen gör fel för att hen inte gör som jag. Och jag skulle ALDRIG skuldbelägga, kritisera eller försöka pracka på någon mina "goda råd".

 

Jag gör som jag gör, ni som ni.

Visst kan jag tycka att vissa sätt är fel, men jag skulle aldrig säga att DU gör FEL gör som JAG!
Aldrig! Alla gör på sitt sätt, och jag lägger mig inte i det. 

 

Och för att jag gillade inlägget så mycket, tar jag mig här friheten att kopiera ideén och göra en egen lista.

SAKER JAG TRODDE OM MIG SOM FÖRÄLDER INNAN JAG FICK BARN

1. Mitt barn ska aldrig ligga och vråla i affären efter godis/leksaker.
Haha, in your face liksom. Ställ dig i valfri långa snabbköpskö med en trött och bångstyrig tvååring och du får se hur många sekunder det tar innan orden "VILL HAAAA DOODISSS!!" uttalas med mycket högt och bestämt tonläge, och vid Nej låta det eskalera till öronbedövande kraft.

 

2. Mitt barn ska aldrig vara snorigt/lortigt i ansiktet/ha mat i håret.
Ditt barn börjar förskolan. Ditt barn börjar äta själv. 

Och där har du det, kapoff!

 

3. Mitt barn ska aldrig var höljutt/ouppfostrat.
Haha igen, välkommen till en tvåårings värld.

 

4. Mitt barn ska aldrig barnvaktas av TV:n.
Det lät bra.
Nu låter ljudet av Pippi Långstrump ännu bättre.

 

5. Mitt barn ska bara äta fika/godis på lördagar och bara få hemmlagad mat ladrig halvfabrikat.
Fniss. Tvååringar är smartare än så,
och föräldrar har bättre saker för sig än att bara stå och rulla köttbullar hela dagarna.

 

6. Mitt barn ska leka ute minst två timmar om dagen.
Haha. Ibland när vi är hemma från förskolan tar vi knappt av oss pyjamasen liksom.
Och fatta jobbigt att kånka barn, hink och spade, traktor, fotboll, bandyklubbor, extratröja, solbrillor mm ner för 7 trappor och sedan upp igen 10 min senare för att blöjan måste bytas.
Nä, tacka vet jag iphonespel... ;)

7. Mitt barn ska i tidig ålder lära sig att om man river fram leksaker, ska dessa också plockas in innan man får ta fram nya leksaker.
Jo men tjena.

 

8. Jag ska alltid vara konsekvent och aldrig vika ner mig för att det är enklast.

Vanlig dialog mig och Iris emellan:

- Iris glass vill ha.
- Nej inte idag. En annan dag får du glass.
- IRIS GLASS VILL HA.
- Nej Iris, inte idag.
- IJIIIIIIIIIIIIIS GLAAAAAAAAAAASS VILL HAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!
- Nej, Iris! Inte idag.
-AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUHHHHHHHHHHH!!!!!!!!!!!!!!

- Okej.

 

Ja, ni ser ju.

Jag hade kunnat fortsätta i ett bar tag till, men jag tar och stannar här innan någon ringer socialen.

Men ni ska veta, att jag kan tillåta allt detta, pga att jag är en sådan KICK ASS MORSA med så mycket annat och att min trollunge mår så bra och är så charmig, vältalig, snäll, omtyckt och har en grym personlighet och ett stort driv. Iris behöver inte vara varken duktig eller väluppfostrad, och jag behöver inte vara helt konsekvent.

 

 

och du är perfekt som du är, min snoriga, lortiga charmiga gaphals.

 

 

 

ALLRA BÄSTA OCH TROGNASTE LÄSARE.

Tack för att ni står ut med mina perioder av frånvaro och fortsätter vara inne och kika här ytrots att jag ibland är en kratta på att uppdatera. Min ursäkt till er den här gången blir att vi har varit sjukt upptagna med kärleken den här helgen. Oj, vad klyschigt tänker ni nu... BUT HOLD YOUR HORSES!
Vi har nämligen varit på bröllop, och inte vilket bröllop som helst, utan världens vackraste genom tiderna. Joakims allra bästa vän Max, som reste till Austarlien/NyaZeeland för snart fyra år sedan och blev kvar och fann kärleken kom hem för att gifta sig i Sverige. De ni.

Max & Gemma blev ett under lövtak och segelduk i lördags. Och dansande tog de sig an äktenskapet. Jag har nog aldrig känt en så stark kärleksupplevelse som utomstående, och klumpen i halsen blir lika stor varje gång jag tänker på Max lite flummiga:

- YES! JA! I'DO! HEHEHE...

 

Ännu vackrare att tänka på är att Gemmas släkt och Max och Gemmas gemensamma vänner har rest jorden runt, ända från Nya Zeeland och Australien, till Sverige och Torsö för att närvara vid vigseln. 

Så stark är kärleken om man finner rätt.

Fotograf: Malin Johansen

ursäkta frånvaro.

i eftermiddag är jag tillbaka.

 

 

Gäsp.

Rätt seg idag och klockan är närmare ett. Vad det kan bero på är väl antagligen min jättemage och det faktum att i den ligger ett nästan färdigbakat barn som snor all min energi på ett högst tjuvaktigt och effektivt sätt.

 

Men jag har också mycket personligt att stå i.
Nu inte så att jag håller på att skriva en halvt självupplevd roman samtidigt som jag försöker finna lyckan i buddhismen - nejnej.

 

Med personligt menar jag på att jag är i full sjå, mellan webbföreläsningar, att piffa upp mitt rätt nergångna yttre en smula. Eller nja, en smula var en underdrift som heter duga. Jag totalrenoverar mig på ett sätt som borde vara stört omöjligt för en höggravid kvinna.Men jag har lyckats, so call me superwoman, liksom.

Jag har duschat,
färgat håret,
gjort inpackning,
rakat bort oönskad hårväxt,
noppat brynen,
peelat fejset,
smort in hela kroppen med "lotion som ger din hy en gyllenbrun färg",
och slutligen klippt och målat naglar.

 

Fy tusan vad högst ofeministiskt det låter.
Att man lägger ner sån jävla energi på att bli en natural beauty på ett högst onaturlig sätt.
men jag känner mig faktiskt lite bättre just nu när naglarna är korta och fina, håret inte har färgen som ett road-kill och huden blivit lite mindre blåvitlila.

Dessutom har jag efter 1 och 3/4 graviditeter upptäckt att man förväntas av andra att "riktigt stråååååla" - och att folk blir jävligt besvikna om mman inte gör det. De eller skadeglada, men det är en helt annan typ av människor.
Så på kärleksfest får man la se till att stråla på lite för att inte dra ner stämningen allt för mycket.

 

Synd bara att det är ett sånt jävla jobb med att få till det där strålet.
Jag kommer ju ha träningsvärk imorgon så som jag böjt och sträckt min redan ömmande kropp.

 

 

Har haft lite tid att ransaka mig själv de senaste dagarna.

Om Iris och brillorna,

Iris har den senaste tiden börjar be om att få ha på sig sina "billoj" (läs brillor/solglasögon) varje morgon, trots skiftande väderlek. Klarblått eller mulet, sol eller spöregn - ja, det spelar ingen roll. Brillorna ska på och så är det bara. Iris har dessutom själv valt ut sina brillor i affären. Cool unge ska coola grejer ha tänkte hon väl och ratade snabbt de mer färglada och lite snällare modellerna och gick på klassisk rayban-modell i svart, med spegelglas och döskallar innuti bågarna. Inte ens mammas försök att hålla upp ett par jättetjusiga och lite mer bohemiska pilotprillor med röda bågar gick hem.

Igår infann sig min absolut närmast lill-familj (Mami & två småsystrar + Iris & Jag) i vackra Trollhättan för att fira lill-kusin som gått och fått sig vit mössa. Det var sol och leenden, stolta föräldrar och mysande mormors och farmors överallt. Skyltar och balonger, hög musik och klappande hjärtan. Det var tåg av vita mössor, alldeles för höga klackar, ciderburkar och ölflaskor, skrik och visselpipor, kameror och lyckotjut 740:s med bjorkris och BMWs med taklucka. Och så var det flak. Och fest. Och skön fylla.

Och mitt i allt det där glada och tjoiga stod jag, med den där känslan av, fy fan vad jag gläds åt alla här.
Ofta får man höra, i tider som denna, att folk är avundsjuka och längtar tillbaka till sin egen studenttid. Och med ofta menar jag verkligen OFTA. det är ca 5-6 pers oberoende av varandra, som varje år suckar "Åh, vad jag är avundsjuk. Åh vad jag vill ta studenten igen..." och säkert har jag gjort det själv. Kanske ett år efter min egen.
Men nu? Nä.Jag trivs bra med att titta på dem. Känna glädjen i luften och stoltheten, friheten och den berusande känslan av "livet ligger framför mig".

Jag fick, som jag alltid får när jag ser på studenter, en gråtklump i halsen och pirr i magen. Jag vill bara greppa tag i närmsta vitmössade avgångselev och bara skrika medan jag skakar denne:

Och visst kan man,

Valet föll på klänning nr 1.

För asfin på - det var den.
Men det var också, till viss del, en fråga om logistik, ekonomi och min grosess.

Drömmen hade varit klänning nummer 2.

Sorry för usel närvaro ute i cyberspace men idag har jag röjt hemma.

Och så kan man sjunga fortsättningen på den, om man vill, och framförallt KAN för texten är rätt klurig.

Vi har firat någon typ av galen mysdag här istället för nationaldag. Det har liksom inte varit någon hejd på myset!
Först sovmorgon till 08.12 och sedan 20 minuter med trolltuffsigt barn emellan oss i sängen som underhöll oss med ett fantastiskt barnvisemedly - Lilla snigel varvat med Pippi Långstrump/Jag bygger en bil/Hjulen på bussen ihopmixat med Solen lyser himlen är blå och ett avslut i Krokodilen i bilen. Detta omtaget en cirka 23 gånger i ganska ljus och sluddrig falsett uppblandat med lite för mycket saliv. Underbara, underbara barn. 

Sedan upp och fixa storfrukost med rostebröd och frukt för att sedan dra på kläderna och pila ner och mata hungriga ankor. Efteråt depåstoppade vi för glass på torget och kast av småsten i fontän. När vi var kände oss nöjda med det - vidare hem, 1h sömn för fjunet, för att sedan sitta 90 minuter i solen och gräset och kika fotboll.

Kvällen avslutades med barnets önskemat - PÅFJITT å HAMBJUAJE! 

Alltså - ni hör ju! Der är nästan så man tror att jag hittar på. Det låter som en scen klippt ur en feel good-film om barn i New York stämplad Disney.

Jag hade tänkt att skriva tack för all hjälp i klänningsinlägget, samt visa på vilken bit tyg pengarna lades på tillslut.

Pang, du är död!
- det är namnet på en artikelserie DN kör i dagarna.

Den handlar om krigsleksaker, våldslekar i förskoleskole- och skolmiljö och vilda lekar med pinnar, kroppen och lag som slåss mot varandra - detta ur både barns, föräldrars och pedagoger/lärares ögon. Skitspännande då jag själv tänkt mycket på ämnet. Blev inspirerad att skriva nått efter att braiga Nina Ruthström också tagit upp ämnet.

Jag är själv en av de där mer bestämda föräldrarna. Iris kommer INTE få leka med krigsleksaker. Inga pistoler, inga svärd, knivar eller vapen. Inte ens vattenpistoler kommer hon få äga.

Det är nu jag nått en gräns där jag borde få någon typ av panik. Det är nu jag borde stå och flämta och hyperventilera och skaka på händerna och svettas och OMG:a, sådär som tjejer på film från Hollywood gör när de inte har något PERFEKT att ta på sig. För det har jag inte -inget perfekt, och jag som ska på bröllop! OOOH MYYYY GOOOOOD! IIIIIh! .... ja osv.

Jag har inga som helst ambitioner att detta ska bli någon typ av modeblogg, där jag slänger upp små kollage i stil med "Sommarnätter" och så bilder på vita spetsklänningar, jeansjackor och fjäderörhängen. Det får andra stå för. MEN! Och lyssna nu - nedan kommer ett klänningskollage publiceras, och syftet med det är att ni ska hjälpa mig att rösta fram en som känns lite vassare än de andra.

Jag brukar inte alls bry mig om vad andra tycker är snyggt, utan bestämmer alltid helt själv. Men nu när jag befinner mig i ett tillstånd av bredare än lång tycker jag mig behöva lite smakråd från cyberspace.

Du vet att du är höggravid när du ser något falla mot golvet och tänker, "Nä jag skiter it...". Det kan alltså vara vad som helst. Från en penna till en miljon i lösa sedlar. Du tänker fan inte försöka böja dig för att få upp det.

Du vet att du är höggravid när du slår i magen överallt. Nyss gjorde jag det i kylskåsdörren. Skulle stänga, men den fastnade på magen. Alltså, mina armar räcker inte till över en hel graviditet.

Du vet att du är höggravid när du försöker smita förbi någon lite käckt, sådär snabbt på sidan, och det slutar med att du puttar till denne någon rätt hårt i ryggen med din mage. Tiden då du var smalare från sidan än framifrån passerades runt v23 och tiden då du inser detta, v33-35 sådär. Vanor sitter hårtdare än naturens påverkan.

Du vet att du är höggravid då du lägger upp din dag efter hur många tillfällen för sömn som kan pressas in i schemat.

Du vet att du är höggravid då du står inför vardagsutmaningen att ta dig upp för trappor till tredje våning, men med ångest i magen som om du skulle springa två uppförsbacke-marathon efter varandra med tegelstenar bundna runt vaderna. 

Du vet att du är höggravid då du anser att ett paket glas á 500g, en Marabou-chokladkaka á 200g, två liter jordgubbar och en skål popcorn går under benämningen "lite kvällsgott".

Du vet att du är höggravid då du längtansfullt slänger blickar på klackskorna/convercen som står dammiga och oanvända i skostället, men du sedan finner sansen åter och drar på dig dina flip-flops/foppatofflor (din sambos då fötterna svullnat till storleken av två vattenmeloner med vindruvstår). Samma sak i affärer - längtansfulla blickar på snygga smalejeans, klänningar med midja och magkorta rock'n'roll-linnen för att sedan välja ut en särk i strl XXXXXXXL, som vid närmare provning ändå sitter lite tight.

När man får sådan här kommentarer, det är då man känner stolthet och värde i att blogga.


Tilde:

"...Jag kan säga (utan tvekan) att jag säkerligen är din yngsta läsare och bloglovin följare. Jag är inte myndig, det är flera år kvar innan jag ska skaffa barn, jag går fortfarande i grundskolan men jag beundrar dig ändå. Jag ser dig lite som en förebild faktiskt, tycker att du är så satans cool. Jag skrattar oftast åt dina inlägg, inspireras av dina bilder, och delar de flesta av dina åsikter. Jag hoppas att jag inte framstår som en liten barnunge nu. Eller som en förvirrad tonåring. Men ärligt talat så har du hjälp mig att hålla humöret uppe en del gånger. Tyckte bara att du skulle få veta, att du inspirerar mig som är ett antal år yngre..."



Det värmer, det skänker mig inspiration att fortsätta som jag gör och framförallt gör det mig glad.

Dagen i korta meningar:

För några dagar sedan kom våra rutiner upp på tal i komentatorsfältet. Man ville gärna få dem redovisade i någon form att lära sig nått av dem, (tror jag?). Men nu tänkter jag göra dig gruvligt beskviken, du braiga läsare som gick i väntans tider och förväntade dig braiga tips från en lite mer inbiten morsa som mig.

Mitt lite löjliga svar blir: Vi har typ inga rutiner...