Perspektiv på livet.


Ibland är man jävligt sur. Trött på en blöjhink som ständigt blir full, eller smutstvätt i drivor på golvet, ett sparkonto med rätt begränsade resurser. Torr hy, hunger utan snabb lösning, huvudvärk och annat sattyg. Man blir irriterad på allmän trångsynthet, på fingrar i sidan, på illasinade gliringar, på folk som har svårt att diskutera utan att ta det personligt, på gnäll. Och så blir man arg på ingenting.

Och så sätter man sig här för att författa ihop nått lite vasst och irriterat. Få ur sig känslan av att inget hjälper, att all frustration man kan känna på randomness bara byggs på och man är rädd att det tillslut ska gå ut över en, kanske rätt oskyldig, person.

Och så börjar man tänka. Få fri sikt. Sväva iväg. Landa mjukt i känslan av att "Mitt liv är ju ändå bra fantastiskt trots att...". så börjar man tänka på det och inser att man har en sån jävla tur ändå. Tänk bara,

Jag har turen att få bo i ett av världens bästa länder, där standarden är hög och solidariter och kloka värderingar ligger till grund för vårt samhälle. Där mänskliga rättigheter efterföljs och där vi tar hand om varandra. Där vi lever i total fred och frihet.

Jag får uppleva fantastiska i att få vara frisk, kunna lita på sin kropp. Att slippa oro och smärta och ångest. Och att om det nu skulle gå åt pipan ha tillgång till fantastisk sjukvård nästan gratis. En sjukvård som också gett mig möjlighet att ge liv åt mina två barn, genom en förlossning som mycket väl kunnat kostat mig livet om den skett på annan plats och en som antagligen krävt mitt barns.

Kärlekschoken jag känner då barnen glider in i medvetandet. Dem är jag som allra mest tacksam över. Dessa underbara, friska, karismatiska små under. Dessa två personer som påverkat mig in i själen av kärlek. Som gör mig gråtfärdig bara av att jag tittar på deras små bestyr. En napp som vippar, ett ord som är nytt och svåruttalat eller ett finger i smöret. Allt detta brevid och tillsammans med en annan vuxen människa jag älskar obegränsat. 

Att få leva med mannen som är deras pappa. Denna underbara person som jag fortfarande knappt fattat finns i min vardag och älskar mig tillbaka med samma glöd jag älskar honom. Med sitt stora hjärta och sin trygga, varma person är han den bästa människan jag har i mitt liv. Att vi har två barn, i sommar ska gifta oss och samtidigt är allra bästa vänner är liksom drömmen om kärleken man trodde var fantasi.

Nätet av människor runt oss som utgörs av familj och vänner. Stöttande föräldrar, kravlösa vänner, hjälpande gärningar, goda intentioner, kärleksfulla påhejningar, välkomnande hem och människor att dela lyckan med. Ni är otroliga.

Och tillslut, tacksamheten över att få vara mig själv. Mitt fantastiska och smarta jag. Att få vara någon som är bra på att få folk att skratta. Att äga ett öppet sinne att ha förmågan att vara lyhörd, tolerant, medveten och att kunna känna empati med andra människor. Fan vad fattigt att inte kunna det. Och så är jag snäll. Och jag är tacksam. Över allt det här fina, fantastiska som är mitt liv.







Tankar om bloggen.


Den senaste tiden har något som varit uppe som diskussion under betydligt längre tid, börjat visat sig i aktiva beslut bland bloggar jag länge följt och njutit av. Främst rör det "mammabloggar" och andra privata bloggar, som det senaste, en efter en stängt ner, tagit bort eller dragit ordentligt i handbromsen vad det gäller den privata biten om barn, känslor och personlighet.

Vad som ligger bakom utgår jag från är ifrågasättandet, både det publika och det personliga, av att dela med sig av sitt inersta privatliv på nätet till allmän beskådan. Vart jag själv står i frågan är jag lite kluven till. Å ena sidan är jag emot exploaterandet av små, små värnlösa människor på nätet (då snackar vi givetvis barn), där de varken har vetskapen om att det sker eller kunskapen att förstå innebörden av det.

Å andra sidan gillar jag själv att läsa om mamma/pappa-vardag, då jag själv är mitt uppe i den, och värdesätter att information, all glädje, all stöttning och alla bra och sunda tankar om barn man får med sig genom dessa webbplatser. Många av de bloggar jag följt sedan tiden då jag var gravid med Iris, har kommit att kännas som nära vänner och det känns hemskt trist att flertalet nu lagt ner.

Men det är kanske just det där. Att jag känner en vänskapsrelation till en människa jag faktiskt aldrig har förr har träffat. Att jag känner mig nästintill rättfärdigad att få såpass stor inblick i någons privatliv att jag kan relatera till dennes känslor och tankar. Just där är det möjligt att problematiken ligger, när vi tror oss ha rätten till en annan människas privatliv och när vi blir besvikna då den möjligheten helt plötsligt lyfts bort.

När jag själv bloggar gör jag det av ren skrivarlust, påeldad av viljan av att inspirera andra till att man får känna si och får tänka så, trots att man är förälder. Att allt inte bara är mysigt och bra och lätt utan att dagarna då det känns irriterande och tyngre också finns. Jag försöker verkligen att hålla mig personlig men inte allt för privat och absolut inte skriva ut Iris liv i detalj på nätet. Min blogg ska handla om min mammaroll, inte om hur Iris är som barn och dotter åt mig. Vissa saker känner jag absolut att jag kan dela med mig av, tillexempel det hon själv gör till andra genom sin utåtriktade personlighet och glada humör, men mycket, och då menar jag verkligen mycket, låter jag vara oskrivet och osagt. Iris har lika stor rätt, om inte större, att få bibehålla sin privatperson här i bloggen. 

Kan jag gå tillbaka i arkiven och känna att jag framställt Iris barndom på ett sätt som jag kan stå för, även när Iris blir äldre och kanske frågar, har jag lyckats. Och kan jag gå tillbaka och se ett fint dokument över en småbarnstid som aldrig kommer igen, ja även då har jag också lyckats. Finner jag dock att jag exploaterat Iris mer än nödvändigt kommer jag både drabbas av dåligt samvete och ångest då jag missbrukat min position i Iris liv. Det är faktiskt hon som ska råda över vad hon vill och inte vill ha i sitt liv, och då är det min uppgift som mamma att hjälpa henne med det.

Så, än så länge, helt ärligt känner jag inte att jag trampat över speciellt många gränser kan jag rättfärdiga mig själv i mitt beslut om att fortsätta blogga som jag gör. Då jag använder ett personligt språk istället för privata detaljer när jag skriver om vår vardag känner jag att jag både delar med mig av och understryker min personlighet, och vårt liv som det faktiskt är, utan att behöva gå in på detaljer vi vill ha för oss själva som familj och som privatpersoner.  Men, dagen kan ju självfallet komma då detta inte längre känns ok - då kommer jag sluta. Direkt.

För hur mycket jag än älskar att skriva och hur mycket jag än lyfts upp och känner mig uppskattad av er som läser, är ingenting värt min dotters tillit till mig och det faktum att jag aktivt respekterar henne som person.

Och i slutänden, att jag respekterar mig själv.



 

Wind of change.

 
ÅHOJ!
Här sätter man sig lite sent vid datorn för dagen och inser att "oj, blogg.se har fixat till det lite under natten"
 
 
Jag har tydligen blivit utvald att testa nya blogg.se, hur exclusivt det är har jag ingen aning om, det kanske är ALLA blogg.se använadre som "blivit utvalda" att testa, men må så vara om det är så. jag känner mig stolt och utvald ändå.
 
Och så känner jag mig verkligen som en supertestare. För vet ni? Jag är liksom lite rädd för förändringar, speciellt när sajter fixar om, typ facebook - när man väl lärt sig alla funktionen och navigeringar - då är det dgs att ändra om ALLT! Och jag blir lika jävla lack varenda gång. Typ vrålar: "VAR I HELVETE LIKAR MAN HÄÄÄÄR DÅÅ??!!" som en annan besatt tonåring. och sedan är jag garvid och har mycket svårt för att ta in för mycket information och förändringar på en gång utan att känna en stor lust att gråta okontrolerat och inga sådana tendenser har ännu byggds upp i mitt inre. Så - so fare so good.
 
Samanfattningsvis:
Blogg.se:s nya utformning gillar jag skitmycket.
Alltså, nu har jag ju inte kollat jättenoga på alla funktioner som sig kanske bör innan man recenserar nått...
men ändå!
 
För man kan nu svara direkt på komentarer.
Man kan ha flera kategorier än bara en på ett inlägg.
Man kan tagga! *taggar*
Besökstatestikräknaren känns både uppdaterad och smartare.
Man kan skriva snabbinlägg om man har lite brådis - vilket man ofta har.
Layouten är liksom lättare och inte "såååå 2001" som den gamla
och allt känns, ja jävligt mycket smartare och smidigare.

Hade det här varit FB hade jag letat upp LIKE-funktionen och LIKE:at det här.
Bigtime.
 
 
 

Sea of love.


När man får sådan här kommentarer, det är då man känner stolthet och värde i att blogga.


Tilde:

"...Jag kan säga (utan tvekan) att jag säkerligen är din yngsta läsare och bloglovin följare. Jag är inte myndig, det är flera år kvar innan jag ska skaffa barn, jag går fortfarande i grundskolan men jag beundrar dig ändå. Jag ser dig lite som en förebild faktiskt, tycker att du är så satans cool. Jag skrattar oftast åt dina inlägg, inspireras av dina bilder, och delar de flesta av dina åsikter. Jag hoppas att jag inte framstår som en liten barnunge nu. Eller som en förvirrad tonåring. Men ärligt talat så har du hjälp mig att hålla humöret uppe en del gånger. Tyckte bara att du skulle få veta, att du inspirerar mig som är ett antal år yngre..."



Det värmer, det skänker mig inspiration att fortsätta som jag gör och framförallt gör det mig glad.

Så tack Tilde.
Tack för dina fina ord.






Kedjebrev.




Att vara jag innebär mycket.
Det innebär bland annat att bära runt på en stor lust att leva.
En stark inneboende känsla av tro på mig själv och kärlek till min egna person.
En kreativitet och en stark vilja att uttrycka mig.
Förmågan av att nästan älska ihjäl människor som står mig nära.
En stor glädje och framtidstro.

Men det innebär också en existensiell ångest.
Nej. Jag är varken deprimerad eller känner överhängande ångest i mitt liv. Absolut inte så.
Det är bara det att jag vissa dagar faller ner i ett hissnande hål av tankar på livet.
Jag har, sedan jag varit mycket, mycket liten, tänkt mycket på stora existentiella frågor, typ 
Varför finns jag? och Vad är meningen med allt?

Jag minns när jag var liten, en dag då jag satt i svängen på trappan ner till bottenvåningen i pappas hus. Jag stirrade på ådrorna i furupanelen, drog fingret i springorna och upprepande viskande mitt eget namn, som ett litet mantra: "matilda matilda matilda matilda matilda matilda matilda".
Jag minns inte varför jag gjorde det, jag minns bara att någonstans där och då började jag lyssna på ordet liksom på rikigt, och helt plötsligt- en utomkroppslig upplevelse av att finna att den bit du knyter hårdast till din identitet som barn, ditt eget namn, egentligen inte betydde ett skit. Det var bara ett ord. En benämning. Och sedan, men ljusets hastighet rusade 1000 frågor in i huvudet. Varför är Matilda jag? minns jag att jag tänkte mitt uppe i en hisnande känsla av att bli medveten sin egen obetydlighet. Varför blev jag just jag? Varför sitter jag här, just nu? Varför är jag inte någon annan eller någon annan mig? Varför finns vi till allihopa? Varför finns jorden och är vi helt ensamma? Vad är meningen med det?

Jag minns att jag satt där i trappan. Liten och frusen, benen hade börjar skaka lätt och jag kände tårarna bränna i ögonen. Jag var kanske 7 år och helt plötsligt, på en sekund - så medveten om allt vi annars är så omedvetna om. 

Jag minns att jag storgråtande rusade upp för trappan, ut i solen där pappa grejade med bilen och kastade mig på honom. Han frågade såklart oroligt, bara som pappa kan, vad som var fel, varför jag var ledsen. Jag minns inte vad jag svarade. Minns bara känslan av obetydlighet som hade mig i ett järngrepp. Minns att jag grät länge länge och att vi satt i en stol ute. Det var sommar, jag hade lila cykelbyxor och en gul t-shirt plåster i kors över vänster knä och inga framtänder i överkäken, bara mjukt tandkött och små vassa piggar av vad som snart skulle bli tänder. Minns att pappa inte hade någon tröja, att han luktade pappa och att han strök mig över varmt hår och sa åt mig att lugna mig att inte gråta mer. Vi satt så en bra stund. Vi sa inte mycket. Jag hulkade lite, sådär som man gör när man varit riktigt ledsen. Pappa gungade mig nynnade på något, antagligen på Beatles. Sen kom Erika, lilla sura Erika i page och röd solhatt med Mimmi Pigg på. Hon grät hon också. Hon hade sett en geting.

Jag minns att just då försvann rädslan för ingenting-et, den dagen. Just där, men min lilla sura syster högljutt bölande och med pappalukt och känslan av att, oavsett mening med det, alltid vara älskad.
Men den dagen lämnar mig aldrig. Lika lite som frågan, varför finns jag?

Den figurerar nu inte så frekvent som när jag var barn, men den smyger runt i mitt medvetande och ibland vrider den till ordentligt. Som när jag fyllde 18 och 20, som när jag träffade kärleken i mitt liv, bleb gravid, blev mamma och nu ska bli det igen. men jag säger inte att jag finner livet meningslöst, nej tvärt om! Jag finner det mer intressant än någonsin, men alla har vi våra hang-ups, våra mörkare sidor.

Det här är min.
Vilken är din?





Wuthering heights.






BÄSTA NI
Jag har svårt för att få kläm på er.
Ibland är ni många som tusan. Ibland rätt få.
Ibland har ni hundra frågor. Ibland inte en enda.
Ibland fyller ni mitt kommetarsfällt med lovord. Ibland står det tomt och tyst.
Ibland ökar ni kraftigt på bloglovin. Ibland lämnar ni mig i grupp.

Så, jag ber er vara snälla och berätta för mig hur jag kan utvecklas.
Hur ska vi lyfta hela konceptet "oprofessionell" till nya uppskattade höjder?
Vad vill ni läsa, och vad vill ni inte läsa?
Vad vill ni se mer av, och mindre av?
Vad är populärt här inne, och vad kan kvitta?

Och svara, medverka, lämna din åsikt. Och gör det NU!
Den är otroligt supervärdefull för mig.




Novell: Natt på hotell Kolibri.

På hotell Kolibri skälver marken. Ljuskronorna kränger och skramlar, vilfåtöljerna i lobbyn borrar hål i golvplankorna av hårt sibiriskt trä i takt med att åren går. Personalens tänder har sakta blivit mindre och mindre av att alltid skavas mot varandra. Och soppa, det är stört omöjligt att servera i matsalen. Inte för att någon äter där heller.

På hotell Kolibri sover eller äter ingen. Hit kommer enbart gifta utan sina makar, ensamma i sällskap, förlovade utan sina ringar med ett mål endast. Alla med hjärtan lika skälvande som hotellet de besöker.

 

När kvinnan med de långa benen och mannen med den mörka rösten ställde sig på det skakande golvet med hennes hand innanför hans vita tröja var de båda uppspelta. En darrande febernatt av kärlek låg framför dem. En dröm länge önskats sann. Med hans snorkiga fru upptagen på annat håll, skulle hon äntligen få linda benen runt hans smärta midja. Få honom glömma både ungar och söndagsutflykter för en stund.

 

Men låt oss åter rikta fokus mot själva hotellet och låta kvinnan och mannen få ut sin nyckel och ta sig upp till andra våning.

Man skulle lätt kunna tro att det är decennier av älskog och åtrå som fått själva marken att vrida sig i återhållen lust och fått hotellet att sensuellt darra. Men anledningen att hotellet skälver, är enbart godstågen som slickar dess mörka tegelväggar som tunga, rostiga ormar med mål åt söder och norr. Men stämningen, den förstärks, sannerligen att den gör. Skamsna fruar, som trippar ut med pumpsen i handen och håruppsättningen som sorgset höstgräs, förbannar dagen efter skakandet som fått pärlörhängen, givna av män utan aning, att kila iväg in under tunga skänkar och stanna där likt lömska och ljusskygga möss.

 

Men dagen då marken slutade skälva kom, och kom gjorde den idag. Tillsammans med den tunge mannen kom den omvälvande stillheten till Hotell Kolibri. Kristallkronornas skramlande skratt upphörde. Stolarna ställde sig tysta på golvet som i vila. En mindre förmögenhet, skänkta av makar, rullade lojt fram ur mörka vrår som för att hälsa stillheten välkommen. Och hotellet höll andan.

Personalen, som inte visste vad de skulle tro, sprang fram till fönstren och drog upp rullgardinerna med en smäll. Men jo då! Där rusade tågen fortfarande ilsket förbi, vrålandes ut i natten. Förvånade ansikten vändes mot den tunge som stod vid nyckeldisken och borstade resdammet av axlarna. Det tunna gråa håret har han uppsatt i en tanig hästsvans vilade långt ner på ryggen och med sig bar han en väska av äldre modell med klistermärken från fjärran. Han pekade på nycklarna, som fortfarande svajade på sina krokar likt generade småflickor som inte visste vad de skulle ta sig för härnäst, och grymtade uppfostrande. Den i personalstyrkan som fann sig först, löpte fram över golven och plockade ner nyckeln till 4:an och la den i hans feta hand.

-         Varsågod, varsågod, direkt till höger innan trappan. Sådär ja. Tacktack! Ha en trevlig natt.

 

Samtidigt som stillheten kom, avtog den febrila aktiviteten i det rum kvinnan med de långa benen betalat för. Hon lät de långa benen sakta glida av hans rygg och hennes andhämtning blev lugn. De stirrade plötsligt förvånat på varandra och blinkade upprepade gånger som om de vore nyvakna.

- Vad gör du, mumlade mannen med sin mörka röst. Vad gör vi här? Kvinnan skakade på huvudet och vände ansiktet mot dörren. Lyssnade en stund på tystnaden och ställde sig sedan upp. Med bestämda steg gick hon över det nu stilla golvet, tog sina kläder i handen och gick helt sonika ut ur rummet, för att varken se sig om eller komma tillbaka. Mannen mindes plötsligt att det var torsdagskväll och att det var dags att hämta yngste sonen från schackklubben. Vad i helvete gjorde han här?

 

Personalen stod uppradade och såg på tåget av gäster som lämnade hotellet. Ingen pratade, kelades eller höll armen om varandra.

- Oordning i allra högsta grad, samma mina ord, viskade en städerska förundrat, medan en kvinna med sin man i andra änden av en mobiltelefon hastar förbi för att hinna till affären och köpa middagsmat innan de stänger.

 

Den tunge mannen stannar hela natten på hotell Kolibri. Rummen står tomma och tysta. När han sedan slänger in nyckel nummer 4:a på morgonen och mödosamt försvinner ut genom dörrarna, far en rysning genom hotellet. Sekunderna senare börjar kristallkronorna att åter fnissa i taket.






(utdrag ur novell...)

           Kärleksnatt

 

–        Vi ligger för lite.

 

Hans röst dov med undertryckt känsla men hennes svar flyktigt och lätt, som om tankarna fanns någon annanstans.

–        Jag vet.

 

Hon låg nonchalant utsträckt på sängen med det mörka håret draperat likt ett oljeutsläpp över de vita lakanen. Kläderna hade hon smidigt flutit ur i dörren mitt framför hans blick. Lämnat dem som en hög ömsat skinn på golvet. Han hade förvånat tagit det som en invit när hon naken glidit in i sängvärmen och försökt sig på ett fumligt närmande genom att lägga sin hand på hennes bröst. Ett tonårsminne hade lätt svävat förbi. Känslan av att inte veta hur. Det välbekanta svaret hade inte låtit vänta på sig.

–        Nej. Inte ikväll.



(läser kurser i skrivande och jobbar med att utveckla bildspråk och stämingar i berättande texter. Om ni tycker det var bra blir jag inte ledsen för ett litet hurra! i komentatorsfältet "wink wink").