Att vara pyttesmåbarnsförälder innebär ibland helt bisarra stunder.

Typ, du upptäcker du att du har bajs under naglarna, känner att det liksom kvittar och försvarar det med tanken: "Ska ju ända bara vara hemma idag..."

Det är längesedan det svalnade, det där kaffet som står brevid mig på bordet.
Jag glömde helt bort det i samma stund längtan ropade mitt namn och trängde sig in genom dörren.

Längtan.
Den efter att ge Iris ett knarrande hus med många rum och stora fönster att växa upp i.
Fan. Jag har ständigt dåligt samvete för att vi trycker in henne i den här opersonliga 60-talslådan på första våningen utan utsikt om ett bättre boende innom en snar framtid.
Ja jo. En hyrestrea ska vi väl kunna få tag i när det krävs men det är inte det jag önskar åt henne.
Jag önskar lite mer.

Varför ska inte Iris få ett barnrum med egenvald färg på väggarna och en gräsmatta att rulla runt på i sina finkläder precis innan kalaset?
Ja, jag är medveten om att hon bara bara är 5 månader. Men 5 månader blir snart till 5 år. Och om 5 år kan det vara försent att ge henne tidiga barndomsminne om vidsträckta ängar, knöliga grusvägar och svajande smörblommor på midsommarafton.
Att ara förälder innebär så mycket mer än att bara ta hand om.
Man ska förvalta och förverkliga.

Och vem drömmer inte om att vakna upp till det här.
Dag efter dag.