Från kylan in i värmen.
Ärade vänner.
Jag är tillbaka efter ett långt, välbehövligt juluppehåll. Bloggandet är ett av det där första måstena som får stryka på foten när jag vill vara ledig och bara ta det lugnt. Datorn har knappt ägnats en tanke den senaste veckan, än mindre rörts.
Julen har varit fantastisk, trots en seglivad förkylning som biter sig kvar fortfarande.
Tänkte istället för att skriva om den med ord, ger er julen 2011 i bilder:
dagen inleddes med bollspel
och sedvanlig julpromenad
en dopp-i-grytan-farmor
och Kalle Anka för barnen
man kan vara stursk när tomten är på betryggande avstånd
Så summa summarum: en fantastisk jul, inte minst för Iris.
Förra var hon bara ett litet sprattelpaket som ammade sig igenom dagen. Nu är hon en vild och glad 1,5 åring med julglitter i ögonen och köttbullar i munnen.
Tänk om alla jular var som de var när man var barn.
Fast även då kunde det vara lite jobbigt...
Som när tomten är en jävla idiot som kommer för nära.
Aldrig ska jag sluta älska dig.
Mitt lilla fjun.
Jag tycker så gränslöst mycket om dig.
Även om du i framtiden skaffar pojkvän/flickvän, gifter dig och får barn och barnbarn, finns det ingen som kommer älska dig lika mycket som jag gör.
Ingen kommer att uppskatta allt du gör på samma sätt. Ingen kommer se tjusningen i att du slänger 500-lappar i soporna och tycker att du är jätteduktig som städar upp. Eller att du river ut allt du äger och lägger i en hög på golvet som du sedan hoppar i tills du börjar gråta. Ja, eller att du glatt säger "HEJ HEJ HEJ MA-MA HEJ HEJ OJ.. MA-MA HEJ" när jag stapplar in till dig 03.42.
Så när du nån gång känner att du inte duger.
Att ingen tycker om dig.
När någon säger något elakt.
Att den du är kär i tycker någon annan är snyggare.
(snyft)
Då ska du tänka på att det finns någon som älskar dig så hjärtat smärtar, varje dag.
/mamma
Santa Claus is comin' to town.
PUUUUUUUUUH.
Äntligen nästan, klar!
Och så har man då slagit in de där julklapparna man sa att man inte skulle köpa.
I papper och snören man lagt en mindre förmögenhet på, fast man tänkte att man inte skulle det.
Och det tog flera timmar, timmar man trodde att man kunde ha roligare med.
Och man kar klippt sig lite i fingret. Och några blev rätt fula och man stör sig lite på att man bryt sig.
Och nacken värker. Och allt man vill är att lägga sig i soffan lite.
Och ändå är man så glad och nöjd.
Det är något med att lägga pengar på andras glädje och förväntan.
Det är mysigt på något vis.
Fast frågar någon om kvittot skrattar jag elakt och säger att jag har rivit sönder det.
It pays to belong.
Jag arbetar som bekant på förskola och idag fick jag lön för mödan.
Att utbetala: MONSTERFÖRKYLNINGEN FRÅN HELVETET.
Tack, det hade ni inte behövt...
Change of Heart.
JAG ÄR INTE DÖD, JAG HAR BARA HAFT LITE ANNAT ATT GÖRA
Jag tänkte ta tillfället i akt och berömma mig själv lite idag.
FAN vad jag är bra! Jag är så jävla bäst.
Jag har under hösten klarat av att studera ihop nästan 30 hp utan en spänn från CSN. Inte en ynka krona.
Har fixat godkänt på alla kurserna trots att jag slitit halvt ihjäl mig med heltidsjobb och mammasysslor.
Här har ni, alla ni som tyckte jag skulle sluta läsa för att bara jobba. Och till dig, du som sa: "de är ett större ansvar att jobba och tjäna pengar åt din familj än att sätta sig själv och sina egna behov i främsta rummet. Man fixar inte studierna utan hjälp från CSN, speciellt inte du som är mamma", vill jag bara säga att du har blivit motbevisad. Alla gånger.
HÄR HAR NI EN LYCKAD SATE som fixar båda två. Jag. Jag gjorde det!
Nu kan jag få tillbaka studiebidraget, nu kan jag få låna få pengar om behovet finns, nu kan jag gå ner på strövikariat igen. Nu kan jag utbilda mig till det jag verkligen vill. Nu kan jag bidra till att vår familj kommer ordentligt upp på fötterna.
Åh, vad livet känns fantastiskt ibland.
Och det hardet fan inte känts som ofta det senaste.
Och för er som hjälp till:
Tack för er hjälp, ert stöd och er peppning alla ni andra. Utan er hade det varit ännu svårare.
Jag är tacksam mot er, alla vi tre i fam. M & T tackar er för hjälpen, bugar och säger att vi älskar er.
Ta min ungdom.
FANTASTISKA NI
Läs gärna min krönika för Effekt!
Effekt är Rädda Barnens webbtidning för unga som gör ett makalöst bra jobb med att lyfta fram unga människors starka sidor och intressanta livshistorier i sitt arbete med att göra världen bättre för barn och unga.
Som mamma, och självklart som medmänniska, är det viktigt att engagera sig i att alla ungar har rätt till ett bra liv!
You could have it so much better.
Öööh.
Idag känns det som om jag inte räcker till för någon, allra minst åt mig själv. Det känns så ofta som om jag gör asker för att andra ska tycka jag är en bättre person än jag är.
Jag är ingen superperson. Jag är inte världens mest fantastiska mamma. Inte den ultimata flickvännen. Absolut inte universums bästa kompis eller tidernas duktigaste dotter.
Jag är bara jag.
Med alla mina fel och brister. De jag försöker gömma för er. Sopa under sängen. Kämpar med varje dag för att vara alla till lags så gott det går. Inte säga för mycket, inte göra för lite.
Men jag ska sluta med det nu. För att bara vara jag borde räcka. Att hela tiden försöka vara mer än det tar på all krafter jag kan uppbringa. Att säga ifrån borde vara ok. Att inte ställa in mitt liv efter andras önskemål borde vara självklart. Det verkar ju alla utom möjligtvis jag fatta.
Twenty four hours.
Finaste grejen.
Ser ni?
Ja, sannerligen har jag närt en konstnär vid min barm.
Tänk med vilken precision Lill-fjunet har limmat ögonen på plats så grisen fått den där äkta minen av "jag kikar lite gulligt åt sidan". Anta med vilken finess hon knorrat svansen, krusat rosettsnöret och målat kottfjällen i naututrogen grisfärg. Och lyktan sen! Blundar jag kan jag riktigt se henne pensla barnmatsburken ordentligt med flytande lim och sedan koncentrerat rulla den fram och tillbaka i glitter så att varenda millimeter täcks, för att sedan med största försiktighet lyfta upp den och avsluta med att knyta en perfekt rosett runt burkens hals.
Och voilá!
Eeh aa. Eller så ser jag de stackars tålmodiga förskolepedagogerna svettandes försöka hålla Iris lugn medans hon hugger penselns hårda ända mot glaset så hårt hon bara kan (TRUMMA!!) och hindra henne från att tugga på kotten (PEPPARKAKA?), för att kunna skicka med något annat hem till mamma och pappa än en hög med kottsmulor och glittriga glasskivor.
Åh, vad jag älskar Iris förskola. De är änglar som arbetar där.
För oh vad det värmer i ett modershjärta när ens barn har pyssel att ta med hem.
Make you feel my love.
Och nu när vi ändå är inne på temat, kan vi likväl diskutera julklappar eller presenter lite närmare.
Ju äldre jag har blivit destå mer problem får jag med att ta emot presenter. Jag kan liksom bli lite obekväm, får ett stelt leende och börjar skruva på mig lite när det kommer till presentutdelning. Kunde jag skulle jag vilja avsäga mig det där med presenter över huvud taget. Inte få, inte ge.
Misstolka mig inte som otacksam. Nej nej. Det är inte det. Jagtycker julklappar är bra i den mån att man får det man önskar sig och behöver, att man slipper köpa det själv. I år har tillexempel jag önskat mig en vinterjacka av mina föräldrar. Jag kommer bli glad när jag får den. Den är bra. Den värmer mig när det är kallt. Och den är snygg. Jag försvarar det med tanken: "Klart mina fina föräldrar vill att jag är varm hela vintern och inte fryser", men jag har verkliga problem med att önska mig saker. För jag blir obekväm i tanken att folk känner att de måste ge mig något.
Ingen måste egentligen ge mig någonting. Jag förväntar mig extremt sällan gåvor. Jag blev uppriktigt sagt chockad av allt folk gav oss när Iris hade fötts. Det var minst 50 paket. Det är sed, menade folk på. Det är så man gör när ett nytt barn kommit. Man ger saker. För att visa att man bryr sig. Och jag tycker det är underligt.
Varför känner man aldrig att tanken aldrig är nog? Varför känner man inte att det räcker med en kram och en lyckönskning. Ett grattis. Ett god jul och jag älskar dig.
Jag och Jocke köper inte julklappar till varandra. Det behövs inte. Vi känner inte att det gör något för vår relation att lägga 1000 kronor på varandra varje jul, när vi har delad ekonomi, ett delat liv och unnar varandra saker hela året om. Födelsedagspresenter ger vi knappt heller. Vi firar ingen årsdag med blommor, middag och vin. Inget uppmärksammar vi att det är alla hjärtans dag eller fars/morsdag. Om vi inte känner för det. Känner jag att "JÄVLAR vad jag älskar Jocke! Och han skulle ju älska den där skjortan jag just gick förbi" då köper jag den och ger den till honom, det kan vara alla hjärtans dag eller en sketen måndag i november. Spela roll. Inget tvång.
Jag vill gärn att Iris växer upp i tanken att det inte är viktigt med att få och med presenter och julklappar. Jag mår illa av ungar som skriker "Jag vill ha! VIIILL HAAAA!!!", och får. Klart hon ska få klappar, det är inte det jag säger. Men jag ska så noga jag kan få henne att inse redan från början att kärleken inte ligger i sakerna man får utan hos dem som ger. Jag vill att det ska ges på känsla inte på rent tvång. För hur mycket skulle man uppskatta den där julklappen man fick, den som inhandlades av någon den 23:e dec svettandes i en butik, trängandes med 100 andra stressade stackare, den man tog i inställningen "Amen vafan. Den blir la bra. Hon måste ju få nått...250 spänn...? Aja, kör till... Jag får la strunta i vantarna jag tänkte köpa åt mig själv..." Det finns ingen kärlek i den gåvan. Bara tvång och ett försök att lätta samvetet att man kanske lägger för lite tid och kärlek på den människan resten av året.
Nä. Känner ni så, kan jag vara utan. Känner ni att ni köper bara för att vill jag inte ha. Känner ni att ni skulle kunna göra något bättre för de pengarna tycker jag att ni tar och gör det istället. Bara jag får en kram och ett "God Jul Matilda, jag tycker att du är bra", den 24:e. Då blir jag varmare än någon vinterjacka i världen skulle kunna göra mig.
Så God Jul, alla mina fantastiska läsare.
Jag tycker så mycket om er och era fina, kreativa kommentarer. Det betyder så mycket att ni säger att jag är klok. Att jag är duktig. Att ni älskar min blogg. Att ni följer mig. Tack tack och åter tack.
Utan er hade jag inte haft någon röst.
Livet börjar här.
(bild hämtad från SR/P3)
MEN NEEEJ!
Jag har ju glömt att skriva, att för er som missat det, håller för sjutton MUSIKHJÄLPEN på nu!
HÄR kan du önska en låt.
HÄR kan du kolla auktionen. *
Och HÄR kan du läsa mer om årets tema.
All detta för flickors rätt att gå i skolan världen över. Ämnet är jätteviktigt.
Kunskap är makt och kunskap ger frihet. Så du välutbildade (här räknas även gymnasiebetyg in) svenska kvinna. Se till att skänk en 50-lapp för att ge en kvinna i ett annat land dina fördelar!
___________________________________________________________________________________________________
* OBS OBS OBS JULKLAPPSTIPS (som är så populärt i tider som denna)
Det skulle väl vara ultimat om ni med lite kosing i egen ficka handlade era julklappar här istället?
Det här hade jag till exempel köpt till Jocke.
Svalkar vinden.
vinterlandet.
Medicate it right.
MATILDA T.
156 cm
51 kg
23 år
Bor: Skövde
Civiltillstånd: Sambo
Barn: 1
Yrke: Studerande/Vik. barnomsorg/Obetald skribent & fotograf
Hemlig dröm: Öppna secondhandbutik
Patientinformation:
1. Relationer - Känner en varm känsla för äldre, korthåriga män i skägg. En vänskaplig och kärleksfull känsla liksom. Känns som pappa. Han ser ut så.
2. Smärttröskel - Drömmer om ännu bättre droger vid nästa förlossning. Kunde man välja att känna noll pyttelite smärta skulle det föredras. Tanken på en naturlig förlossning helt onaturlig.
3. Verklighetsförvrängning - Lyssnar ofta på hög, cool musik i hörlurar och låssas vara med i en knastrigt svartvit Tarantino-film.
4. Självdiciplin - Har superdålig diciplin när det kommer till att plugga. Skämtsamt låg. Allt annat går före i prioritering, vilket snart kommer leda till blödande magsår.
5. Beroenden - Har alltid varmt kaffe hemma. Knäpper det inte till av värme i kaffebryggaren då och då känns tillvaron skev och inte på riktigt. När kaffet är slut är det en större katastrof än när toapappret är det.
6. Tvångstankar - Kan inte fisa när någon annan är i rummet eller har möjlighet att höra. Det har något med uppväxten att göra. Mamman var hård på den punkten - fiser, det gör man för sig själv.
7. Rädslor - Är rädd för tanken på stora städer. Storleken skrämmer, inte platsen. Älskar att vara där, hatar tanken på den egna litenheten.
8. Ångest - Är ännu räddare för, och får ångest av rymden. Vansinigt obegränsat livrädd. Kan inte tänka på den utan att få panikklump i halsen och att vilja ligga i fosterställning och skrika "VARFÖR ÄR VI SÅ SMÅ OCH ENSAMMA"?.
Medicinering: Måbra-choklad, minst 4 bitar om dagen.
En utredning på det egna psyket utfärdad: 2011.12.14 kl. 13:23
Ansvarig: dr. Thaning, o.leg psyk.
In for the kill.
MÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅHH!
datorproblem.
Gläns över sjö och strand.
Några gick och några satt i vagn. Någon grät. Någon slängde sitt tärnljus. Någon sjöng högre och snabbare än de andra. Och någon sur förälder väste "SSSSSCCCCHH!!!" åt några som viskade.
Vårt lilla ljus satt i vagn nedbäddad på fårfilt och kikade sig omkring medan de andra sjöng. Nyfiket och vaket. Ibland tuggade hon lite på sitt elljus.
Mammahjärtat blev varm som nybryggt kaffe av synen. Lill-fjunet då.
Förskolan hade en jättebra fotopolicy också. Inget fotografterande under luciatåget. Bara efter. Skönt att bara kunna njuta av det som händer istället för att se allt igenom en liten ruta tryckt mot ögat. Och innan det fick alla som inte ville ha sitt barn fotograferat av främlingar komma och hämta. Sen fick man fota. Jag fick ett jättebra när Iris precis fått syn på mig och ler med hela ansikten.
Jag tycker det är jättebra att man har blivit lite bättre på det här med barnens privatliv. För vem har sagt att de vill kavlas ut på FB och bloggen. Nu publicerar jag bilder på Iris här nånn gång ibland, men på andras barn? Nej det är inte ok.
Sankta Lucia 2.0
Imorse såg jag & Iris förresten på Göteborgs flick- och gosskörs luciatåg på TV.
Jag älskar Lucia. Jag får rysningar av skönsången och blir tårögd av allt det vackra alla ljus och alla klara röster i stämmor. En underbar försmak av julen på traditionellt sätt.
Nu till det jag egentligen vill säga.
Jag är av den meningen att Luciatraditionen är något att värna om, det är inte traditionshat som ligger bakom följande inlägg, det är genustänk. Återigen.
Jag är irriterad på den mossiga inställningen. Dels den återkommande debatten "ska pojkar också kunna vara lucia"? Är det ens en debatt? Borde det inte bara vara ett konstaterande. Självklart ska varende unge som vill vara Lucia få vara det. Glitter, ljus, klär ut sig och sjunga - det låter som något varenda unge uppskattar. Så varför är den ärade rollen bara reserverad för flickor? Och ska man dra det ännu längre, för vackra flickor.
Det är luciaomröstning här och där. I skolorna, i tidningarna i TV. Känns det inte förlegat i fler än mina öron? Att det ska avgöras genom en skönhetstävling? Jag trodde vi kommit längre 2011. Nu vet jag att det är många som protesterar: "Det är inte alls en skönhetstävling! Man kan vinna på sin personlighet också"!
Då vill jag bara skratta. Ni har själva sett kandidaterna i tidningen, sex supersöta flick- flickor med snarlika intressen. Sång, kärlek, familjen, vännerna och djur (erhum...host..fröken sverige...erhum, erhumm...). Samma samma, alltid alltid. Och så ombeds de titta i kameran och tindra med ögonen. Se söt ut. Vinn röster. Var någon.
Jag tycker att det är tråkigt bara. Att en så fin tradition skitas ner med solkiga värderingar.
2012 tycker jag därför ska bli allas Lucia. Vem du än är!
Sankta Lucia.
Skönt att slippa ställa klockan, spilla vällnig på lussekläderna och trassla in sig i glitter redan innan kl 07. Vi väntar några timmar till med det.
Diskussionen om vad Iris skulle "vara" har varit aktuell ett par veckor. Många sa TÄÄÄRNA eller LUUUCIIIAAA med drömska röster och tindrande ögon. En dröm om det vitklädda änglabarnet med glitter i sitt ljuslockiga hår. En fröjd för ögat.
Men gud. Onge ä 16 månader. Hon skulle peta tärnljuset i ögat på de andra barnen, tycka att glittret kliade så mycket att det var lika bra att äta upp det och sätta sig i leran med sina vita kläder. Nej. Hon är ingen värn liten tärna eller tindrande lucia. Hon är en pepperkaka. Det är luciatågets rockstar. Lite nymodig och skönt avslappnad i bekväma plyschkläder. Inte en tomte i mängden så att säga.
Någon tyckte det var lite tråkigt och gjorde ett sista försök. "Det går ju så många killar på avdelningen. Vore det inte då roligt om hon ändå var lite "flickig"?
Jag kontrar med: Vore det inte roligare om alla killar fick vara lucior i år,
de som vill?
lilla soon-to-be-luciapepparkakan.
Burden of tomorrow.
Hjälp. Jag fick vada fram till datorn genom ett hav av böcker, leksaker, papper, pennor, diverse köksredskap, ett par nedrivna gardiner (!), snorpapper och matlådor.
Hemma hos oss är det kaos. Släng in en bomb genom dörren och det skulle inte märkas. Kanske skulle det till och med bli lite bättre. Allt skräp skulle finfördelas. Bra, lätt att sopa upp.
Inte för att jag någonsin varit något städfreak. Långt ifrån. Men jag har råkat föda en vandrande olycka. En springande städmarodör. Hon drar fram som en tornado genom rum, lådor och skåp. "ALLT SKA UT" måste hennes livs mening vara. "ALLT SKA VARA PÅ GOLVET"! Så nu ligger min nyköpta tidning insmord i lax och sås under bordet. Min för 2 timmar sedan rena tröja är nedsprutad med rumpsalva. Det är blå tandkräm på de vita väggarna. Min fot värker efter att ha trampat på en pusselbit med knopp som lurade i mattan.
Så jag ska städa.
Ska bara kolla bloggen först. Och se lite på TV.
...kanske sova en stund.
Oprofessionella filmrecensioner.
(Det är allt så man får lite premiärnerver).
Men nu skiter vi i det och kör igång.
Jag och mannen i mitt liv kollar rätt mycket på film. Filmtittandet kan faktiskt vara en av få aktiviteter som kanske ökar efter födelsen av barn. Och finns det något härligare än att då och då få flyta in i någon annans värd i två timmar?
Senaste inhyrningen:
Melancholia
Four Lions
Water for Elephants
Recension nr 1 - Melancholia:
Drama/Sci-Fi
136 min
Info: Menancholia är historien om tiden innan planeten med samma namn krockar med Jorden och leder till mänsklighetens undergång. Kirsten Dunst och Charlotte Gainsburg spelar de omaka systrarna Justine och Claire. Vi iaktar hur deras systerskap påverkas av den nalkande katastrofen.
Personlig upplevelse: Alltid lika exentriske Lars Von Trier har här skapat ett mästerverk!
Jag har svårt för katastroffilmer, men detta är deffenitivt ett undantag.
Det är få gånger jag har påverkats åt så många håll av en film. Övergripande var känslan av klaustrofobisk panik. Personliga tankar angående hotet som närmar sig, och oförmågan att påverka något är omöjliga att värja sig ifrån. "Hur skulle jag reagera?", "Vad skulle jag att min sista stund skulle präglas av; kampvilja, underkastelse eller acceptans"?
Bidragande orsaker att filmen påverkade mig så är att fotot är mer än fantastiskt, replikerna effektfulla och vackra, skådespeleriet makalöst och relationerna som skildras är både trovärdiga och obehagliga.
Länge efter att TV:n stängts av snurrar exenstensiella frågor i huvudet på mig och Trier lyckas påverka mig med sin vackra och ångestfyllda film.
Känsla: Ångest. Panik. Njutning. Sorg. Insikt. Förståelse. 
bildkälla
Recension nr 2 - Four Lions.
Komedi/Drama
97 min
Info: I Four Lions får vi stifta bekantskap med ett gäng misslyckade wannabe terrorister. En grupp engelsk-pakistanska män drömmer om martyrdöden och bestämmer sig för att bli självmordsbombare. Vilket visar sig vara skitsvårt om man inte vet hur man ska göra.
Personlig upplevelse: Kontroversiell film som trampar en på tårna.
Det är första gången jag ser en komedi om ett såhär pass allvarligt ämne och frågan "Får man skämta om allt" blir aktuell åter igen. Jag tycker att man få det. Speciellt när man gör det bra. Många gånger ligger jag ner i soffan och skrattar magmusklerna trötta åt filmen. Jag föredrar absolut engelsk, underfundig lågbudgethumor som den här framför fläskiga hollywoodkomedier, (typ Baksmällan och Bridesmaids). Visst har den som de allra flesta komedier sämre partier där det är längre emellan de roliga skämten och historien går lite på tomgång. Men jag tycker att Four Lions får klart godkännt och till och med mer.
Något som bidrar till det är att den visar med humor att terorister också är människor. Förvirrade, hjärntvättade, satta i situationer de inte alls behärskar och kan ha ett gott hjärta med sneda föreställningar om hur världen är. Jag försvarar inte terrorismen, den är vedervärdig på alla sätt, men jag kan helt klart känna med människan bakom en bomb.
Känsla: Underhållning. Bestörtning. Spänning. Förväntan. Förvirring. Värme.
bildkälla
Recension 3 - Water for Elephants:
Romantik/Drama
120 min
Info: En omöjlig kärleksaffär utspelat i 30-talets USA. Ung vetrinärstudent (Robert Pattinson) och cirkusartist (Reese Witherspoon) förälskar sig under cirkusträning av elefanter. Det hela kompliceras av att hon är gift med cirkusdirektören, en elak och sociopatisk man.
Personlig upplevelse: Först och främst - tro inte att jag inte försökte.
Jag har varit skeptisk kring hysterin runt filmen länge, men försökte sätta mig utan inställningen att jag skulle tycka den vad dålig. Och första 30-40 minuterna tyckte jag var bra. Men vad hände sedan? Öööh.
Ingenting... Eller? Allt bara flöt på. Den "krångliga" kärlekstriangeln känndes platt, vart lår problemet? De fick inte vara kära, de blev det ändå, slut.
Kärleken till djuren tyckte jag var spelad och övverreklamerad och känslan uteblev. Inte en enda gång blev jag berörd. Eller jo en gång, när en hund pep och såg ledsen ut. Det var pyttelite sorgligt. Annars fanns inget, absolut inget som berörde mig.
Och det handlar inte om att jag inte bryr mig om djur, det gör jag, det beror på att filmen var jätte, jätte, jättedålig.
Känsla: Förväntan. Irritation. Känslan av att vänta på något som inte kom. Förvirring. Besviken. Trött.
bildkälla
Så samanfattningsvis: En dålig och två bra.
Godkänt absolut.
Ut med det gamla, in med det nya!
Rensar en aning i kategorilistan för att sedan skapa en ny.
"Oprofessionella filmrecentioner" blir namnet.
Hoppas någon blir glad över att få sin aldeles egna Nils-Petter Sundgren - nu utan rynkor!
Bohemian like you.
Jag hittade ett gäng festivalbilder från i somras.
vi satt allihopa i det torra gräset i timmar.
du
ibland har man turen att träffa skitsköna människor som vill dricka vin med dig
människor är vackra
vänner som du hittar man så sällan
bob hund.
dans är bra för själen, öl för humöret
vet man vad man väntar på är det värt att stå i regnet mitt i natten
att jag älskar dig kan alla se
och ibland, då är man jättebakfull.
En galning på stan.
TJA!
Är mitt uppe i en nervkittlande och svettdrypande kamp om stolthet och evig ära.
OS? VM?
Nej.
Spelkväll hos familjen Magnisson.
/återkommer imorgon
Goin' against your mind.
Efter att ha läst ett inlägg om dödsångest på den här underbara bloggen, kännde jag att det var dags att göra ett eget på temat och även passa på att fråga er läsare om ni upplevt dödsångest någon gång?
Jag är en sån där människa som drabbas av tillfälliga slängar av hypokondri. Men efter Iris födelse har den varit mer närvarande, tagit större plats. Jag innbillar mig ofta att jag drabbats av en cancer jag ännu inte upptäckt. Att den finns i mig och berövar mig möjligheten att få se Iris växa upp. Jag vet, det låter ju lite rubbat. Gå runt och tro att jag är sjuk när jag egentligen mår kanonbra. Men det är väl så det funkar kanske - livet.
Att så fort något stort, något viktigt händer blir vi så rädda om det att vi tror att det kan ta slut när som helst.
Vilket det ju också kan.
Jag är inte rädd för att dö, jag är rädd för att inte få leva. Livet är ju underbart. Kunde jag skulle jag leva i 1000 år! Jag vill inte missa något av det. Så därför är jag så fruktansvärt rädd för att bli obotligt, dödligt sjuk. Inte kunna påverka hur mycket tid jag har kvar. Det skulle vara för jävligt...
Så varje gång det hugger till i huvudet, flaxar citronstora hjärntumörer förbi i tankarna.
Livmodercancer, tjocktarmscancer, levercancer, mässar magvärken. Och jag vill springa till telefonen, ringa till doktorn och skrika: UNDERSÖK HELA JÄVLA MIG SÅ JAG SLIPPER TRO ATT JAG SKA DÖ IMORGON! SNÄLLA SNÄLLA!, men jag hindrar mig. För fantasierna får inte påverka mig för mycket. Då kanske jag blir rädd för att leva och slutar njuta av livet.
Då dör man ju ändå.
glad och frisk (förhoppningsvis)
Don't be suspicious.
Anonym: "Hej! Jag måste bara fråga en sak. Du som kallar dig för någon typ av femenist, varför vill du då sudda ut din dotters kvinnliga sida? Ska du inte istället lära henne värna om den? Jag bara undrar...."
Hej Anonym!
Jag tycker du har missuppfattat mig. Jag suddar inte ut min dotters "kvinnliga sida". Herregud! Hon har ingen kvinnlig sida. Inte än. Hon har ett barns sinne, ett fritt sinne. Det är samhället som formar oss angående vad som anses vara manligt och kvinnligt, det är inget man föds med. Ingen gen hos flickor tillalas mer av rosa än hos en pojk. Det är vad de har lärt sig hör till det som finns mellan benen. Jag vill att Iris ska få alla möjligheter i värden att hitta vem hon är istället för att bara få leta efter det på "den kvinnliga" sidan av världen. Varför begränsa någon?
Iris väljer inte sina egna kläder än. Det gör jag och hennes pappa. Hon har nog en tröja i varje färg hemma och så även byxor. Rosa till blått. Vitt och svart. När hon blir äldre kommer hon absolut att få vara med och välja sina kläder. Vill hon ha massa rosa så får hon det. Hon får klä sig precis som hon vill.
Alla Iris kläder kommer ärvas av nästa barn. Jag gör ingen skillnad på om det blir en pojke eller flicka. Jag kommer inte plocka bort de rosa kläderna om det blir en pojke. Jag kommer inte heller att go hard core genus och köpa prinsessklänningar i tyll "bara för att liksom". Kläder som jag tycker är fina, som signalerar barn och som är sköna att leka och leva i är viktigast. Och jag klär inte heller Iris "som en pöjk" som någon mumlat bakom min rygg, utan som ett barn med tillgång till alla världens färger. Rosa är lika lite en tjejfärg som blått endast är till för pojkar.
Så, Anonym, jag gör henne inte till en pojke om det är det du är orolig över. Jag försöker inte sudda ut hennes kön. Jag försöker bara få henne att tas emot och bemötas på ett sätt värdigt sin asgymma personlighet istället för sitt kön. Jag värnar om hennes framtid och om att hon ska kunna få fler och framförallt smartare bemötanden än enbart: "Ååå pluttenuttelillestumpan, vad söööööt du är!!!". Det sätter mer djupgående spår i henne än om någon råkar fråga mig vad "han" heter.
(What's the story) Morning glory?
Det finns väl få saker som är lika inspirerande som en ny morgon, en kopp starkt kaffe och... Barnkanalen på HÖGSTA volym?
eum.
För fin för denna värld.
Jag lägger ner mycket tid framför spegeln. Jag bryr mig inte om hur jag ser ut, samtidigt som jag bryr mig alldeles förmycket. Låter det invecklat? Ja. Det kan var för att det är jävligt invecklat också.
Tidigare har jag tagit upp om att jag bryr mig mindre om min kropp rent utseendemässigt efter min graviditet. Det betyder dock inte att jag inte bryr mig om hur det känns. Hur det känns att inte vara nöjd. För vem är egentligen helt nöjd med den de ser i spegeln varje dag?
Dåliga dagar smärtar det mig att min kropp inte ser ut som förr. Känner mig ibland ledsen över att jag inte har strl 34 längre och kan ta på mig det allra mesta och veta att det sitter. Nu är det en större utmaning att hitta kläder som är snygga och sitter som jag vill. Dåliga dagar morrar jag förbannelser åt bristningar som får min mage att se gropig och knepig ut. Nyper jag mig missnöjt i extrahuden som finns under naveln. Jag bekymrar mig över att brösten ser fula ut i favorittröjan. Gör det till ett problem att låren gnider emot varandra. Grämer mig över att jag har fått lite sämre hud. Irriterar mig på att hormonfinnarna syns allt oftare. Att mitt hår är slitet gör mig strressad.
Ja, allt det där.
Dåliga dagar sminkar jag mig mer. Står länge framför spegeln och granskar mitt utseende. Duger jag? Ja. Men jag vill ju så mycket mer än duga. Jag vill vara fantastisk. Vilket jag är. Men för varje skin- & benidéal som trycks upp i ansiktet på mig påverkas jag, trots att jag inte vill. Jag kan få dåligt samvete över något jag äter. Över att jag inte tränar så mycket. Över att jag gillar att ligga i soffan och se på film istället för att flänga runt på diverse motionsaktiviteter.
"Varför"?! vill jag skrika åt mig själv. "Du är inte den som bryr dig om att du inte ser ut som en modell"!
"Jag vet inte..." piper hon som står framför spegeln och drar sig i tröjan. "Jag vill väl bara vara lite åtråd. Vara någon som fortfarande syns..." Och den tjejen känner jag egentligen inte och vill inte lära känna bättre heller. Hon bör kastas ut den väg hon kom. Inte tillåtas ta mer plats. Jag slåss mot henne de dåliga dagarna. Men hur konstigt det än låter, så har den tjejen med det ruttna självförtroendet enormt starka muskler. Hon håller sig kvar för glatta livet. Lämnar både blåmärken och rivsår i själen.
Det är när garden sänks som ideéalen attakerar. När man köper en tröja i strl. 38 för att den ska sitta lite skönt "over size" för att upptäcka att den sitter bra, kanske till och med lite tight över brösten. Då får man det där slaget i magen av vikthets och sjuka bilder av hur man bör se ut. Och nu är jag så otroligt trött på det här.
Så vad säger ni? Ska vi bilda pakt? Ska vi spotta i nävarna och skaka dem tillsammans? Ska vi stå upp och visa lite jävla ställningstagande mot kroppsfixeringen? Mot ouppnåbara idéeal som ingen mår bra utav? Ska vi visa hur en kvinna är istället för hur hon bör vara?
Ska vi visa att oavsett hur man ser ut, tjock, smal, lång, kort eller rullstolsbunden.
Alla är vi precis lika vackra.
400 slag.
Reaktioner på en väns-väns facebookstatus.
(Då jag känner inte tjejen väl själv och jag är för mesig för att ringa upp henne och bara säga: Du vet väl om att det inte är ditt fel).
Så till er JÄVLA AS som slår era flickvänner. Ni stackars jävla satar som inte förstår er på mänskligt värde:
Ni är inte värda ett skit.
Ni förtjänar ingen förståelse, ingen tid att förklara er.
Allt ni förtjänar är ensamhet och bespottning.
Ensam optimist.
(för att ha något annat att trixa med än tråkig budgetering och ledarskapsmodeller).
Så är jag en för slapp förälder?
Låt se.
- Jag låter Iris titta på TV mycket. Hon får titta på Nicke Nyfiken, Pingu, Timmy Lamm en timma om dagen så jag kan göra annat när hon är hemma. Och då inte viktiga saker som tvätta och diska utan slappa, blogga, facebooka osv.
- Iris har få fasta tider. Läggdags ca 20.00, inget mer.
- Jag orkar inte leka med henne i flera timmar. Inte sitta med på hennes golv och pussla bongårdspusslet i mer än 20 minuter och inte läsa mer än 40.
- Vi går inte ner till lekplatsen jämt, trots att den ligger 50 meter bort.
- Jag lagar inte kvällsmat åt henne varje dag. Jag resonerar som så att hon får frukost, varm mat och mellanmål på förskolan, då BEHÖVER hon inte ha lax eller pasta varje kväll. Det kan räcka med smörgås och youghurt.
- Hon får vällning som mellanmål, det går snabbt, det kladdar inte och hon tycker att det är gott.
- Hon får fler pepparkakor än de två jag hade tänkt mig, om hon pekar på skafferiet, nickar och ler tillräckligt länge.
- Jag är opedagogisk i mångt och mycket (svär öppet, får känsloutbrott när hon är i samma rum, äter godis och låssas som om jag inte gör det när hon kommer på mig och vill ha eget osv).
- Jag skrattar åt henne när hon är sur och arg (för att hon stampar med foten och slänger grejer i väggen, det är förannat gulligt).
- Jag har dåligt tålamod och kan ta i hennes arm lite för hårt när jag sagt: NEJ! 78 gånger och hon skiter i det och fortsätter pilla i kontakten istället.
- Jag har inte läst en enda föräldrabok och har inga planer på att göra det heller.
- Hon somnar i soffan hos oss varje kväll.
Ja, det verkar ju faktiskt inte bättre.
Men sen gör jag bra saker också!
- Jag uppmuntara henne till nya kontakter och tillåter henne att utvecklas socialt genom egna erfarenheter.
- Jag säger "upp igen" när hon ramlar istället för att springa dit, krama och trösta hela tiden.
- Jag köper inte en massa leksaker utan låter henne använda sin fantasi. En gryta är en jättebra trumma, ett kartonglock en supersnabb bil.
- Jag tar med henne på saker. Vi är inte hemma för Iris skull utan hon följer med oss på det mesta och tycker det är roligt.
- Hon får äta det vi äter, med kryddor och hela köret.
- Vi sjunger och dansar mycket.
- Vi pratar igenom hennes dag och pratar om alla hon tycker om.
- Jag genustänker självklart.
- Jag försöker låta bli att säga till henne att hon är söt och berömma henne för sitt utseende. Jag försöker VERKLIGEN att inte lära henne att värdera sig efter sitt utseende utan efter sina kvaliteter. (även om det självklart hoppar å-vad-söt-du-är-grodor ur min mun).
- Hon får absolut inte slåss, puttas eller rivas med mening. Råkar hon ut för det själv försöker jag lära henne att säga "NEJ!" och gå därifrån.
- Prio ett är att hon ska känna sig trygg och älskad. Inte duktig och fin.
Så jag hoppas min brister fylls igen med mina starkare sidor.
Jag gör mitt allra allra bästa.
och än så länge verkar det fungera hur bra som helst.
Broken promise land.
Gravid tjej: "MEN GUUUD SÅ UUUUNDERBART! DET VAR DET FINASTE JAG SETT! TITTA!" (håller upp ett påslakanset i rosa med vita elefanter)
Vännina: "GUUUD! UNDERBART!"
Gravid tjej: "Ja, jag känner ju flicka så jag kanske kan köpa det? Pojkkänslorna är helt borta" (klappar magen).
Vännina: "Men du vet ju faktiskt inte.. Ska du inte vänta tills du vet då? Så det inte blir fel..." (anlägger bekymrad min).
Gravid tjej: "Jo, jag borde ju... Det är ju jättedyrt! Men det finns ju bara ett kvar..." (ser fundersam ut och drar fingrarna över tyget).
Vännina: "A men du. TÄNK om det nu är en kille! Då kan du ju inte använda det ändå."
Gravid tjej: "Nä. Du har rätt... Men det var det FIIIIINASTE jag sett!" (får drömsk blick).
Vännina: "Får du en tjej så lovar jag att jag springer ner och köper det så fort jag vet!"
Gravid tjej: "ÅÅ. Menar du det? Vad gullit haha! Och du har ju rätt. Jag kan ju få en kille. Då skulle jag ju få lägga undan det." (Lättad)
Jag: (biter mig i tungan) Vill säga: "Men om det var det finaste du sett, varför inte köpa det? Blir det mindre fint för att du får en pojke? Kan inte pojkar sova i rosa sängkläder? Kommer han att vara vaken och skrika bara för att han blir nerbäddad i en säng med rosa lakan? KÖP DET OCH ANVÄND I VILKET FALL! För fan."
Även om det bara verkar handla om ett par babylakan för 299:- vet jag att det handlar om så mycket mer.
Men jag är tyst. Vill inte pracka på någon genustänket de helt klart inte vill ta till sig och då bidrar jag i praktiken till att inget händer.
Suck.
Let me entertain you.
Fem saker jag uppskattar;
Asiatisk takeaway
TV-serieboxar
Loppisfynd
Rödvin
Musik
och fem saker som kvittar fullständigt;
Pyttipanna
Skrivkramp
Trånga tröjor
Tidiga mornar
Barnleksaker som låter
Fem ställen jag vill resa till;
San Fransisco
Sydafrika
Moskva
Indien
Berlin
och fem ställen jag struntar i;
LA
Hawaii
Thailand (igen)
Hela sydamerika
Ai Napa, Sunny Beach mfl.
Fem goda saker;
Tobleronechoklad
All sorts kaffe
Mammas fisksås
Bacon
Sushi
och fem äckliga;
Lök
Tonfisk
Alkoläsk
Pepparkaksdeg
Cheddarpopcorn
Fem guilty pleasures;
Ullared (då affären Gekås, inte TV-programmet)
Dyra inredningsmagasin
Top Model (iih pinit)
Den här låten
Lagerhaus
och fem saker jag stolt tar avstånd ifrån;
Twilight
Modebloggar
Sverigedemokraterna
De "Svenska Hollywoodfruarna"
Vero Moda/Jack n' Jones-kläder (sexistiska skitbutiker)
Fem bra egenskaper;
Har distans till mig själv
Förlåtande/förstående
Estetisk
Kreativ
Glad
och fem dåliga vanor;
Är något lat
Har dåligt tålamod
Vill ofta bestämma
Är rädd för att ringa "viktiga samtal"
Är dålig på att höra av mig/hålla kontakt
Och så hade ni kortversionen av mig.
The ice is getting thinner.
Sanna André, min vän och min syster utanför släktbanden, har skrivit ett jättebra inlägg i lchf-debatten.
Där hon på ett kritiskt sätt granskar lchf-förespråkarnas argument sett från en köttbondes ögon. De ni!
Läs det här!
Bild: Omhuldad och älskad kossa på Sannas familjegård.
Over and over again.
Hemma tittar vi på sporten på söndagskvällar.
Eller vi och vi, Jocke tittar, jag och Iris hänger med honom i soffan.
Jag gillar sport.
Har sysslat med det en hel del själv och har ett stort intresse för Jockes fotboll.
Men jag hatar TV4-sporten.
Eller, för att vara mer precis, jag hatar deras kvinnobevakning.
De visar en hel del inslag om kvinnliga idrottsutövare. En del helt OK, de flesta - ETT JÄVLA SKÄMT.
Bara för att ta två exempel de senaste veckorna:
Nyss visades ett långt inlslag om Lingerine football. (Vad jag tycker om det behöver jag väl knappast skriva).
Det hör inte hit. Jag är bara helt förbluffad över att TV4 väljer att visa det. Vart ligger nyhetsvärdet? Vart ligger det sportsliga intresset? I reportaget förekom meningar som "äntligen har kvinnlig idrott blivit intressant" och "de vill bara spela fotboll".
Det känndes som en stor jävla käftsmäll på mängder av kvinnliga idrottsutövare. En käftsmäll rakt tillbaka till 50-talet.
Och idag, ett inslag om FANTASTISKA Lindsey Vonn. Fokus i inslaget var inte hennes idrottsliga framgångar utan hennes utseende, att det var mycket fördelaktigt och hur bra det var att hon var både framgångsrik och ett snyggt ansikte utåt. Hur bra och fantastiskt det var att hon var snygg för att öka intresset för alpinsporten. Dessutom togs hennes nyannonserade skillsmässa upp två gånger och hur den kan påverka hennes framgångar OCH fighten mellan henne och största konkurrenten Maria Reich.
Hela inslaget dröp "Hänt Extra" eller "Kändisspaning" i en Veckorevyn.
Jag har så extremt svårt att se den här typen av inslag om stora idrottsutövare som är män.
Kalla mig gärna rabiat, gnällig och sur, men jag tycker att det stinker TV4.
Pistol dreams.
Något händer idag som får min värd i perspektiv.
Vi bor brevid ett regemente och ett militärt övningsområde med ett skjutfält. Ofta märker vi knappt av det.
Men någon gång om året har de en mycket verklighetstrogen krigsövning. De håller på några dagar, kör pansarvagnar, terängfordon i stan, patrulerar på gator och torg, dirigerar trafik. Helt ok tycker jag, MEN.
Idag har de skjutövning.
De skjuter med automatvapen. Med RIKTIGA automatvapen. Vad kalibern på de tyngsta vapnena som avfyras idag ligger på kan jag inte ens gissa. Jag kan inget om vapen. Jag avskyr vapen. Leta länge och du har svårt att hitta en starkare vapenmotståndare.
Och när skotten går av just nu (kanske 10 stycken på en minut) skakar huset. Rutorna gnisslar. Larmen på bilarna som står parkerade nedanför går igång. Man känner ett tryck i luften om man står på balkongen.
Så. Sinnenssjukt. Obehagligt.
Nyss satt Iris i hallen och grät. Ljudet från skottsalvorna skrämde henne till tårar. Hon tittade runt runt och försöker hitta ljudet. "Mamma, vad är det som låter? Det är jätteotäckt!" sa tårarna på kinderna.
Och det är så att jag vill sätta mig och gråta bredvid henne. För ljudet från kanonelden skrämmer mig till tårar.
Jag känner kanoneldens tryck i öronen. Det gör fysiskt ont i magen vid varje smäll. Håret reser sig på armarna och jag får kämpa med impulsen att inte kräkas.
Och då vet jag ju att detta är en övning.
Det som skrämmer mig är att på så många platser i värden är inte det här en lek, en övning, ett tillfälle som snart går över. Där är det på riktigt.
Och jag förstår inte hur mammor i Bagdad kan trösta sina barn. Det ter sig som en enorm och omöjlig uppgift. De kan inte krama och säga att det inte är någon fara. I Lybien kan inte pappor ta med sig döttrar till mormors hus och komma bort från det otäcka. Där väntar man på freden innan man vet att det är över.
I många länder har kulorna levande måltavlor med ett pumpande hjärta och drömmar som aldrig får förverkligas.
Kriget kom på besök idag.
Ett hemskt, orofyllt men välbehövligt besök.
För insikten om hur bra vi lever i Sverige och hur underbar freden är känns som en fantastisk julklapp.
The longer the waiting, the sweeter the kiss.
En fin liten unge som närmar sig 16 månaders ålder, som kan en hel massa och som håller både mitt hjärta och sin pappas i sin knubbiga lilla hand.
I takt med att Iris växer och går från bebis till barn förundras man som förälder över livet man tillsammans har ansvar över. Med alla framsteg glöder stoltheten över barnet starkare och starkare.
Men med månaderna man kan lägga till Iris ålder och med det faktum att mammor med lika gamla barn går med ny gravidmage och nya drömmar om ännu ett barn känns frågan "När kommer barn Magnisson no.2"? allt mer aktuell.
Och svaret på den frågan är:
Inte än.
Jag har egentligen ingen längtan efter ännu ett barn just nu.
Förstå mig rätt, jag har drömmen om en handfull lockiga och vilda barn.
Minst tre till tror jag det är om jag blundar och tänker. Men just nu mår jag så bra i att vara mamma åt bara Iris.
Ett litet barn räcker så bra för stunden.
Visst kniper det till i livmoderstrakten när någon anonserar ut en graviditet, en svartvit ultraljudsbild eller en fjunig nyföding på mjuk filt. Men jag vet att det bara är biologin som talar. Den uråldriga instinkten som får en mamma att glömma det ständiga morgonillamåendet, vansinnigt smärtsamma förlossningar, otaliga vaknätter med en gapskrikande bebis, smärtan i höfterna i graviditetsvecka 39, de ömma spännda jättebrösten när mjölken rinner till och känslourladdningen när inget blir som man trodde med bebislyckan.
Och efter några minuter tar förnuftet mig i nacken och säger: självklart ska du vänta ett tag. Självklart vill du, men just nu vill du bara vara Iris mamma. Mamman som har tid att vara självisk. Mamman som har tid att älska bara ett barn. Mamman som vågar erkänna att hon hatade att vara gravid i långa perioder.
Vänta tills du är mamman som ser fram emot att dela på kärleken till sig själv återigen.
Men orsaken som väger tyngst är att Jag är övertygad om att jag blir en bättre tvåbarnsmamma sen istället för snart. Och att vara sitt barns bästa mamma är det viktigaste för mig.
(Ovan var jag gravid i vecka 18 med Iris och har alltså inte publicerat en random lättklädd bild på en förstoppad mage. För er som undrar.)
