Hela lördagen axlade jag föräldrauppgiften mol aléna, då Jocke var iväg hela dagen. Först med fotbollskor på fötterna, sen med feststassen på. Vissa har det bra osv. Men vi hade det bra hemma också. Vi fick ju både köpa lördagsgodis, shoppa jeansjackor i strl 110 på second hand, plocka blå blommor och baka chokladbollar. Haft sämre lördagar om en säger så.

 

 

 

Efter det var vi en sväng i huset och planerade lite färgsättning och möblemang i några av rummen. Och ja, sen hann vi inte så mycket mer innan vi tumlade in genom dörren 21.03 med röd färg i håret och nya solfräknar på allas kinder. Ja utom mina tråkiga fräknfria då *blänger avundsjukt på övrig familj* Behöver jag nämna att Ian somnade innan alla hans lockar nuddat kudden? Nä precis. Och jag ska göra det samma inom kort. Ska bara trycka in några nävar chirre i munnen. Det är ju trots allt söndag.

 

Vilken underlig bloggrubrik, kanske några av er tänker. Och ja, lite kanske. Men den säger verkligen hur det känns just nu. Att det blivit lättare. Lättare att vara förälder till två barn alltså. När Ian anslöt sig till vår familj hände något kanske inte helt oväntat (men ändock inte mindre slitsamt för det) - jag blev såååå stressad. Helt uppe i varv och på helspänn hela tiden. Stressen bottnade antagligen i att plötsligt stå med två små hjälplösa, och heller inte fullt så hjälpsamma, minimänniskor att ta hand om. Surprise att det kan vara stressande liksom. Ett barn är stressigt. Två barn = tre gånger så stressigt. Minst! (OBS. Mina åsikter) För plötsligt var det två små barn och deras behov att överse + att de skulle funka att ha dem tillsammans = tre knixiga grejer att reda ut. Iris var inte helförtjust i tanken på att behöva dela med sig av uppmärksamhet och husrum till en bökig bebis. Och Ian har inte alltid respekterat Iris gränsdragningar och icke-lust att ha en lillbrolla i hasorna hela tiden. Det har, milt sagt, varit lite knöligt att hålla sams och vara rättvis alla gånger. Som det säkert är för ca alla föräldrar.

Det värsta då var dessutom att jag var själv med barnen ganska mycket. Jockes jobb hade både dyngnspass och kvällar/nätter schemalagda. Ta en fotbollskarriär ovanpå det, och ni kan kanske få ett hum om hur mycket tid utan delad barntid det blev. Typ 80/20. Så jävla dumt och slitigt. Alltså, ibland kunde jag få hjärtklappning och mildare panikattacker när Jocke lämnat hemmet. Själv igen = stress = dåligt tålamod = dålig förälder med sömnbrist. Ohållbart.

I början kom tankar till mig att vi kanske på något vis inte gjort helt rätt när vi bestämde att Iris skulle bli storasyskon vid blott 2 års ålder. Så liten liksom och ändå så stor i jämförelse med en bebis. Men som sagt, ett litet pytteknytt själv.

Många sa att det skulle bli lättare med tiden. Där och då kunde jag inte för mitt liv begripa hur de kunde ha rätt. Och ifall det nu var så, hur skulle jag överleva tills det hände? Nä, det kändes som en omöjlighet. 

Men nu, 2,5 år senare, har det verkligen blivit så. Att Jocke dessutom bytt både jobb och fotbollslag har gjort att vi kan dela på allt ansvar rättvist och barnen, ja de älskar varandra tokmycket. Det finns en så djupt rotad kärlek mellan dessa två småskrot att jag hissnar när de lägger armarna om varandra. Att de dessutom leker och har kul tillsammans gör mig så avkopplad och glad att jag inte vet vad. Idag satt jag liksom i solen i 45 minuter medan de lekte helt utan min inblandning. Det är inte (särskilt) jobbigt att vara själv med dem längre. Det är både mysigt och roligt.

Så ja, det har blivit lättare nu. Lättare, härligare och inget känns längre fel <3 

Jaaaa vänner! Er trägna väntan och ihärdiga påminnanden om att jag och Moa faktiskt ar en podcast att leverera eder har nu äntligen lönat sig. Vi lyckades pussla in inspelning i veckans schema. Tjoho! 

Vi presenterar:

"Femtio nyanser av Mona Brun" - ett avsnitt om creepy män på film, en lista på vad jag lärt mig av Moa under de två (2) TVÅ! år vi nu varit kompanjoner, namnproblem, skoltrauman och alter-egon.

Det och mer! Klicka er genast in på iTunes eller valfri podapp och lyssna. Eller så klickar ni igång spelaren här under. Ni väljer :)

Hoppas ni ska njuta! Det gjorde vi :)

Det har drällt in lite frågor både här och på Instagram om jag inte skulle kunna vara så vänlig att blogga mer om att vi flyttar till hus om 1,5 *skräckskriks emoji* månader. Och jovisst kan jag det.

Grejen till varför jag inte har bloggat mig sönder och samman om det, är för att tja... Jag trodde inte ni var så intresserade av att lyssna till mig kvala över ditten och datten, följa med och välja tapeter och höra om elavtal och gräsmattor. Men jag hade fel. Så YTTERST trevligt, eftersom det ibland känns som det enda jag tänker på. Så, javisst. Gärna det! Vart ska jag börja?

Ska jag börja med hur jäkla kul och skönt det ska bli? Men så himla kul och skönt, jö! Egna rum till barnen, trädgård till mig och nära naturen för Jocke. Allt vi vill ha, allihopa. Att vi dessutom får mer plats och underlättade vardagsituationer (OBS! Förutom att gräsklippning och husunderhåll nu ska pusslas in i schemat) gör mig fnisslycklig ända in i märgen. Att slippa kånka både ungar, proviant och annat bös upp till tredje våning varje dag = en börda (i dubbel bemärkelse) släpper från både axlar och bröst. Att ungarna nu kan få dagliga timmar av utomhusvistelse utan att precis allt i hemmet måste pausad för att den föräldern som är hemma måste följa med ut och vara mänsklig sköld mot bilväg/tågräls/okända människor = reducerad stress med typ 70%. Plus 100 andra grejer som känns bra.

Så. Vi kollade på Interstellar igår. Eller ja, om en med kollade menar att en iallafall försökte kolla på Interstellar. Vilken pärs alltså. Av två anledningar.

Anledning 1
Jag är SÅ rädd för rymden. Alltså, det är min toppskräck på alla fobilistor jag någonsin skrivit. Att åka ut i rymden, att sitta i en raket, alla planeter, stjärnor och galaxer, avståndet, icke-livet och samtidigt möjligheten till andra liv , dimensioner som vi inte förstår - hu! Att ens TÄNKA på rymden ger mig stora skälvan och jag mår fysiskt illa varje gång jag gör det. Hej existentiell ångest upphöjt i en biljon. Och ändå skulle jag se den, filmjäveln. Vem är jag och varför vill jag plåga mig själv såpass? Vem vet. 

Anledning 2
Den var SÅ hjärtskärande. Alltså - mini spoier here - men att lämna sina barn på jorden (som håller på att gå under) samtidigt som en själv åker biljontals mil bort men minimal chans att ens kunna ta sig tillbaka och att en timme i en annan dimension är sju (7) SJU år på jorden? Samtidigt som dina barn hatar dig för att du lämnar dem (för att försöka rädda mänskligheten, men ändå). Återigen, det fysiska ångestillamåendet och emetionella stressen som drabbade mig var inte nådigt. Hulkgrät åtta gånger första 1,5 h och vrålade i kudden "DU HINNER ÄNDÅ INTE KOMMA TILLBAKA TILL JORDEN INNAN DINA BARN BLITT GAMLA OCH DÖTT JU?!"

Och vi klarade faktiskt bara en och en halv timme av tre igår. Sen blev "klockan förmycket" (gammal sägning för "jag måste stänga av och lugna ner mig") och vi satsar på ett pass ikväll igen. Fråga mig inte varför ens. Behöver jag den här filmupplevelsen i mitt liv? Behöver jag dras med ångeste den framkallade länge efter jag sett klart den? Kommer jag tuppa av i ett enda stort känslo-stress-ångest-påslag ikväll? Vi får se.

 

Nått annat som är kul med jobbet är att vi får resa mycket. Och okej, själva tågåkandet är inte särskilt kul, det kan jag medge. Men det andra är desto roligare. Att få spankulera runt på okända gator, lyfta näsorna mot taknockarna och utbrista: "Ååå så fint! Ååå så mysigt! Åååå så coolt!" Det är roligt. Helsingborg är mig veterligen en mycket trevlig stad och jag förde genast en mental anteckning om att återvända dit snarast. När vädret är bättre och kalendern mindre full liksom.

Och det var väl det jag hade att säga idag hörni. Ta hand om er. 

ELLER NEJ VÄNTA! Ps obs hör upp! Imorgon spelar jag och Moa in PÖDDEN igen. Tjoho! :D ni är många många många som hört av er och berättat hur mycket ni saknar oss. Gullisar! <3

Men alltså! Vilken vecka vi haft. Så jädrans fantastisk. Det har varit sol, snö och 4 plusgrader hela veckan, dvs opimalt skidväder för en som helst åker långsamt med blekfejset mot solen. Alltså mig.

Och nu - pass upp på moderligt skryt:
Iris, världens coolaste kid, som aldrig i hela sitt liv stått på ett par skidor visade sig dessutom vara en ny Anja Persson. Kom ihåg vart ni läse det först. Ni kan skicka blommor efter Vinter-OS 2026 då hon som 16-åring antagligen står högst upp på störtloppspallen. På måndagen stegade hon morskt iväg till skidskolan och lärde sig ploga och åka knapplift. I slutet av veckan skrattade hon faran rakt i ansiktet och skrek: GE MIG FLER SVARTA BACKAR!
 

Ian beslöts redan innan vi åkte upp inte riktigt ha åldern inne för alpinskidåkning så fantastiska farfar och farmor styrde genast upp "Ians bob-skola" som skidskolesubstitut. Inte Ian emot. Det ingick även snögubbebygg offpist och rullbandsrace.