Den här dagen har än så länge haft tre goda sidor och tre dåliga. Jag listar enligt följande:

1. Dålig -
Ian är ÅTER förkyld. Zzzz. Och har feber stackarn. Snörvlar och nyser och hostar och kan för sitt liv inte sova mer än 30 min i sträck utan att vakna med ett rossligt tjut efter mammas brön. Detta resulterar ju även för mig i en något knölig nattsömn.

2. Dålig -
Självklart fått nackspärr av all nattamning i galna ställningar som både ska vara bekväma för Ian (så att han snabbare somnar om) och snorunderlättande (så att han inte kvävs stackarn). Igår lite stramt, idag sitter huvudet fast lite snett åt vänster. Detta ger mig en skön desorienterad look då jag går rakt fram men hela tiden kikar åt sidan.

3. Dålig -
Filtren till snorsugen är slut. Och nu ser jag er som aldrig haft en bebis hemma hoppa till och förtvivlat tjuta: UUUUUH!!! Snorsuuug...?! Men räds icke, det är fullkomligt normalt att som bebisförälder suga snor ur näsan på sina små. Självklart innefattar det ett smidigt litet verktyg med slangar och filter så du slipper suga direkt ur snoken med munnen (googla snorsug och se själva). Men nu är filtren slut och närmsta apoteken hade slut, så nu är det nära att jag sätter munnen mot miniborrarna och suger till. Nära, sa jag... Än har det inte hänt. Eller?

1. Bra -
Höstsol, termomugg och morgonpromenad.

2. Bra -
Min nya varma halsduk kom väl till pass nu när nacken ömmar. "Du himmelska tub av garn", ville jag tralla när jag gick gatan fram och kollade åt vänster.

3. Bra -
Redan avklarat ett gäng betungande samtal tex. ringt och gnällt på försäkringskassan och bokat ett möte på socialförvaltningen om fastställande av faderskap så han får en pappa på pappret också, den stackars pöjken (herregud vad hela den meningen andades white trash).

Så nu får vi väl hoppas på en fortsatt bra, eller iallafall 50/50 bra/dålig, dag för både er och mig så hörs vi och stämmer av lite senare.

Idag är det, med reservation för visst räknefel, 56 dagar kvar till julafton (ja, jag avskyr folk som envisas med att utbrista "Men hörrni! Idag är det bara FEM MÅNADER kvar till JULAFTON!" vid de mest bisarra tillfällen) men min blogg - mina regler, så idag är det ok. Mest så jag får visa vad jag skulle bli glad av att få i julklapp. Ok, BARA därför...

Så ni som känner att ni via vänskap eller familjerelation är förpliktigade att bringa mig någon typ av julgåva i år, ha dessa saker i åtanke tack:

I fredags drog Jocke iväg på sin grovt efterlängtade "hemliga resa" som visade sig, till hans vilda förtjusning, bestå av att ett glatt gäng fotbollsgalna män satte sig på ett plan till London för, vad jag antar, ölhävning och Chelsea - Man United live. Gött för'n liksom! Och jävlar vad han är värd det där, bäste-Jocke.

Men det lämnade ju mig i den kniviga rävsaxen "ensam mamma med två vilda kids som samtliga drabbats av monsterförkylningen from hell i fyra dagar". Shit pommes och vilken grisig karslok att sticka mitt i nöden tänker nog någon. Men nä. Vi har rett oss fint vi. Det första jag gjorde var att skeppa över storatrollet till sin ängel till farmor. Sen kröp jag och lilltroll ner i bingen och lämnade den bara för utfodring med Cupcakes vid syrrans 15-årskalas lördag eftermiddag.

Iris knallade in genom dörren igår och sedan dess har vi hälsat på hemma hos Alfons Åberg 749 gånger och lagat världens godaste kycklingwok, samt brottats något med den där jävla idéen med att ställa om till vintertid. Alltså barn skiter ju i om klocka bara är 4, upp ska man när man är pigg liksom. Zzzz.

Men nu kommer han snart, den förrymde, och jag känner mig lite lurad på allt det där jobbiga jag trodde skulle komma under hans utlandsvistelse. Men nöjd såklart. Och tacksam över fin hjälp. Och längtansfull, för jag har ju saknat'en, mannen i mitt liv.

Hhhhhhöööööhhhääööä (hur stavar man egentligen ljudet av en dödsrossling)

Den här bloggen behöver en rejäl dos Första Hjälpen i form av tvångsbloggning. Så vänta er (jo nu talar jag fan i mig sanning) minst ett inlägg om dagen och så hoppas jag att motivation och lust följer med det.

Förresten är del tre av förlossningsberättelsen klar.

Saker jag utvecklat till någon typ av konstform sedan jag fick barn.

1. Brygga kaffe
Kaffekokaren bemästrar jag nu mer i beckmörker, med en hand, med en gapskrikande bebis på ena armen och en morgontrulig tvååring runt benen. Fylla kanna, hälla över, fixa filter, måtta pulver, sätta på. Pang pang! 15 sekunder max!

2. Dricka kaffe
Om jag är bra på att brygga ska ni se mig dricka. Herregud vilken ruttad kaffedrickare jag är nu. Alltså, jag dricker inte kaffe - jag halsar det. En kopp tömmer jag på fem klunkar, ni vet som ett glas vatten efter träning. Klock klock klock klock klock aaaaaah *drar baksida hand över munnen*. Bring on some trots right now. I'm redo as hell.

3. Amma
Att amma första barnet var ingen konst. Långtråkigt möjligtvis och en känsla av att sitta fängslad i soffan men ingen större fysisk utmaning. Annat är det nu! Andra barnet ammar jag i farten, gärna ståendes eller jagandes tvååring som fått tag på diverse olämpliga saker/klättrar på diverse olämpliga ställen. Sitta still? Vem fan har tid med det?

4. Somna fort
Förr låg jag länge och filosoferade om livet på gott och ont innan jag somnade. Kände täcket omsluta mig och hur bekväm kudden var. Nu hinner min kropp knappt snudda vid lakanen innan jag somnar. I språnget ner börjar jag snarka. Zzzz.

5. Köra barnvagn i offentliga miljöer
Om barnvagnskörning vore en tävlingsform skulle jag lätt ligga i det absoluta toppskiktet bland dess utövare. Jag kan utan svårigheter manövrera en 30 kilo tung syskonvagn med en hand runt tvära hörn, genom snäva hyllpassager och i zickzack förbi långsamma pensionärer och söliga lunchshoppare samtidigt som jag stoppar tillbaka nappar som åkt ut och hjälper Iris med sugröret till en festis. Nemas problemas liksom!

Vilka skills har ni utvecklat som föräldrar? Nu har ni tillfället att skryta lite med dem.

Nä hörrni. Inget blogg på en vecka, inget utlovat slut på förlossningsberättelsen och inget dåligt samvete övert' heller.

Alltså, ni anar inte med vilket tempo dagarna springer på i just nu. Jag vaknar, på tok för tidigt för att ens kommenteras, häller i mig fyra svalgbrännande koppar kaffe i ett jäkla huj och sen kör vi bara vidare i den kaotiskta småbarnscirkus som nu är vår vilda vardag.

Men det ska väl lugna sig liiiiite snart. Bara Iris slutar bita Ian i huvudet vareviga obevakad sekund, Ian slutar ha som livslmål att ätaätaätaätaäta från morgon till kväll och jag slutar glömma vart jag lagt datorn, mobilen, strömsladden, batteriet, laddaren, usb-kabeln, kameran, pinkoden och min hjärna.

Snaaart så...

Tänk min lilla böna, att du redan är en månad idag. För EXAKT en månad sedan låg vi inne på förlossningen (ja, sista delen av förlossningsberättelsen kommer till helgen) och väntade på dig.

Sedan du kom har så mycket hänt, tiden har flugit iväg, en månad på ett knäpp med fingrarna. Samtidigt så känns det som att du alltid funnits, för hur kan man ens föreställa sig en familj där inte du är en del av den? Nä otänkbart.

Redan nu har du växt dig stabil, avfyrat några otroligt charmiga och tandlösa leenden, klarat av att hålla huvudet uppe långa stunder, sovit bra, sovit dåligt, blivit sjuk, blivit frisk och sjuk igen. Det du nu håller på med allra mest är egna ljud som låter "Hoo" och "Aaoo".

Du är så glad och fin. Nöjd och uppassad, speciellt av storasyster. Och även om hon både är hårdhänt och bänder och drar i dig för att få till en kram eller ge "hjälp" säger du nästan aldrig något. På sin höjd ett litet underbart "Hoo Aaaoo".

Nu försöker vi få dig feberfri och ser med spänning fram mot nästa månad.

... när man hittar den här cykeln i källaren. Gulp!

Alltså, jag är inte den som är den och är missunnsam mot lotterivinnare. Absolut inte! Men om jag springer på Rikard Sjöberg i trapphuset, åtföljd av samtliga våra grannar viftandes med guldkuvert och miljonsvinster till höger och vänster... Ja, då kommer iallafall jag fundera på att byta trappuppgång. För jag är osäker på hur länge jag kommet orka med lukten av hummer och kaviar om kvällarna, ploppet av champagnekorkar i tid och otid eller vrålandet av Ferraribilar ute på parkeringen. Nä, nån måtta får det vara.

Pjuh!
Just nu råder någon form av ordnat kaos i vår vardag. Dagarna flyger förbi i oanad fart och med så pass lite vila att jag snart ser dubbelt.

Det är skrik och tjut, mat och amning, kräk och klet, skatt och gråt, leksaker och nappar, böcker och tvättlappar, småbodys och galonisar om vartannat högt och lågt. Att ta hand om en ensam bebis är inte längre svårt, inte vår underbara snälla i varje fall. Att ta hand om en vild tvååring känns heller inte heller som någon större utmaning längre, iallafall inte vår roliga och underbara. Eh... Ja. Så länge de är var för sig förstås eller då vi båda är hemma. Det är när man (läs jag) är ensam med de båda vildingarna tillsammans då det kör ihop sig ibland.

När jag är själv med dem kan vad som helst hända. En ensam och lite småförvirrad mamma räcker inte riktigt till för att hålla båda lugna och nöjda jämt. Och ännu har vi inte fått någon superkontroll över situationen. Det skäms jag inte för att erkänna.

Men vi jobbar hårt på det, det vill jag lova. Och ofta löser vi det galant under tiden. Ibland krävs det enorma mängder tålamod och svett för att reda ut vardagen. Vid några tillfällen även tårar och hyperventilering av undertecknad, men allt som oftast flyter det på relativt smärtfritt.

På kvällarna när den ena ungen just krånglat klart för kvällen och ligger sömnvarm insnurrad i sitt täcke och den andra tröstsnuttandes på mina allt längre brön och är relativt lugn
och nöjd, brukar vi förundrat se på varandra och gång på gång viska i förundran: "Hur fan kan vi ha lyckats så bra med det här"?