& att man inte kan slarva med maten när man är gravid.

Jag kan försäkra dig om att det inte går någon nöd på mig.
Måhända att jag inte är mycket till kock, men bra och mättande mat,

det kan jag allt slänga ihop ändå.

3 av mina senaste ätningar.
Det ser la ok ut?
Det tycker jag.

Och gott var det också!

/mästerkocken

som verkligen har fattat grejen med avslappnat positivt tänkande.
- Nämen... här sitter jag i solen och läser en svår bok om människans tankar.

Äh, det hör till vanligheterna i mitt hippa liv. 

Jag borde nästan sätta på klassisk musik också. Och hälla upp nytt kaffe utan mjölk. Och kanske koka mig ett löskokt ägg. Och bre hårda surdegsknäckemackor med osötad fikonmarmelad. Och skaffa vanliga glasögon med tjocka bågar. Och klä mig i svart, men ändå vara glad som person. Och säga "hur tänker du nu, dela med dig till oss andra" medan jag distinkt tittar folk i ögonen utan att blinka. Och alltid ha ett paket näsdukar i fickan jag lägger upp på bordet. 

Hum... Nä. Kanske inte.

Då tror jag mina vänner slutar komma på besök.

håhå jaja. Det blir en hel del läsning hemma nu.

Lill-fjunet kommer dragande med den ena boken efter den andra dagarna i ända.

- ÄÄÄÄS! MAMMA ÄÄÄÄS! uppmanar hon mig. Så både jag och Iris har fått klara favoriter i hyllan.

Synd att det är så olika bara.

Här sitter jag och skriver skolarbeten med ont i magen och oroliga tankar om sjukdom och död. Det är den negativa sidan med garviditeter. Den där jävla oron som smyger upp bakifrån och tar strupgrepp på dig då och då. Jag är en rätt cool människa till vardags. Rätt stabil med fötterna på marken och huvudet högt. Men nu... Huu! 

När jag var gravid med Iris oroade jag mig för få missfall. Nu oroar jag mig för att barnet är sjukt eller allvarligt skadat. När jag var gravid med Iris sa jag: - Det gör inget om barnet inte är friskt, jag kommer älska det lika mycket ändå. Nu tänker jag - Jag dör om något är fel. För hur skulle jag veta, innan jag fött mitt första barn, att kärleken som kommer med det är bedövande. Att rädslan när hon hostar mycket krampar i magen. Att skräcken när hon kliver lite för nära vägen är lamslagande. Och tänk om hon varit sjuk eller på något vis skadad. Det överlever jag inte. Jag kan bara inbilla mig vad en medfödd sjukdom skulle göra med mig som mamma. Kärleken till Iris både bryter ner mig och lyfter mig till himlen. Vad skulle då inte en ständig rädsla, som är på riktigt, få mig att känna? Den tanken är allt för stor för mig just nu. Ändå envisas den med att försöka få plats i mitt redan överfulla huvud.

Gräva, det kan man göra i timmar.

Jag kan inte svara för albumets musikaliska storhet, men omslaget är det snyggaste jag sett.

Någonsin!

#2 The Beatles - Sgt Peppers Lonenly Hearts Club
Innan jag sett Invisible Republic har detta alltid varit ohotad etta. Jag vet inte om det är det bilden i sig som jag älskar eller om det är alla gånger pappa har pratat om och spelat albumet under min uppväxt.

Nått är det, och det är glädje rakt igenom.



#3. Kent - Hangnesta Hill

Mitt första Kent-album. Början på en livstidsförälskelse. 11 år och nu vagt medveten om vad musik kunde göra med själen knallade jag in och köpte denna platta. Känslan av att kolla på det är fortfarande lite hisnande.

#4. Pink Floyd - Dark Side Of The Moon

Klassiker. Råsnyggt. 



#5. The Flaming Lips - Yoshimi Battles And The Pink Robots
Allt är perfekt! Färgerna, roboten, fonten, drömmen. Och titelspåret är en av världens absolut bästa låtar.

#6. Radiohead - Hail to the Thief
Bandet är fantastiskt, ett av mina favoriter, men de har lyckats göra så asfula cd-covers genom åren.

Det här däremot är snyggt.



#7 Bob Dylan - The Times They Are A Changin'

Bilden i kombination med texten gör omslaget urnyggt!

#8 Muse - Black Holes and Revelations
Ett av världens bästa album alla kategorier och till skillnad från Radiohead har Muse nästan bara gjort skitsnygga covers till sina plattor. Men det här är nog ballast.

#9. Interpol - Our Love To Admarie
Har en fräck känsla av gamla skolböcker över sig, eller sånna där gamla plansher läraren hängde i kartkrokarna vid tavlan. Snyggt och jävligt orginellt.

#10. The Smashing Pumpkins - Mellon Collie and the Infinite Sadness

Också med pga av albumets storhet, men också för att jag är lite svag för surrealism och änglaparodier. Jävligt provokativt och skithärligt!

Men jag får la dricka mina 5 tillåtna koppar kaffe under 20 min, så blir det lite som ett galet speedrus.

He'rå'!

Att jag har jävligt bråttom och är supermegastressad är en underdrift, och ändå sitter jag och gör oviktigheter och tar god tid på mig. Kära nån, jag måste vara masokist!

Visst är det fint och bra med en bebis. Visst fick jag gråtklump i halsen och tårar i fransarna när jag såg pappan måtta bebislängden stolt och svälja lyckogråten i TV. Visst är jag glad att de äntligen fått sitt barn de längtat efter.

Men samtidigt blir jag ledsen. För i en filt någonstans i Stockholm ligger en liten, liten bebis och slumrar i värmen. Helt ovetende om det utsatta, jagade, granskade liv hon fötts till. Jag hoppas så innerligt att det är en cool jävla brutta som fötts på Karolinska i natt. Som avsäger sig tronföljden, säger nej till att försörjas av apanaget och blir en helt vanlig tjej. Någon att glädjas åt, precis lika mycket som en liten docka i krona.

Det finns bara ett problem. Musikvideorna är så snuskit jävla asnygga alla fem, att jag ´kommer på mig själv med att titta på dem istället för att skriva smarta inlägg i debatter om kognetivt beteende.

Jag fick en fråga angående cravings.

Just nu är det Iris safari-youghurt, smak: päron

Antecknar intresseklubben?

Men hej. Jag försöker ju sitta här och läsa om disposition och göra tama försök att lämna in "Skrivuppgift 2b med egna reflektioner", men det går inte. Jag sitter utöver detta och kollar på reprisen av tv4:s Kvällsöppet - förövrigt ett fantastiskt program! Det och Debatt, Bigbrother, Får vi följa med? och Antikrundan är det jag ser på tv, och endel går tyvärr på samma tid, så då blir det Play-repriser. Men oj, vilket sidospår. Åter till ämnet.

I Kvällsöppet igår disskuterades könsneutral uppfostran och ordet "hen". Det har ju varit på tapeten nu ett tag, stackats bespottade hen, som jag förövrigt tycker är ett fantastiskt ord. Intressant tänkte jag, men satt redan efter 5 minuter med baknande hjärta och en frustration som ville ut. Gud, jag kan skriva spaltmetrar om ämnet, men just nu är jag för upprörd, så jag ska försöka hålla mig i skinnet. Det blir inget bra annars.

Det min frustration först och främst grundar sig i är att motståndarna mot en mer könsneutral uppfostran av barn och de som tycker att hen är ett befängt upptåg, alltid ska komma dragande med det biologiska. Att pojkar FAKTISKT föredrar att leka med bilar och att flickor FAKTISKT tycker att dockor är roligare leksaker. Att det är biologi, inget vi människor kan ända på och att könstillhörigheten är GRUNDEN för vår individ. att det finns studier som bevisar det. Så makalöst löjligt att det knappt går att diskutera.  
Och efter de nej-sägande "experterna" kommer de som inte fattat nått. De som på en sekund blir upprörda och skriker: "AAAMEN VA FAAN! SKA INTE SMÅGRABBARNA FÅ LEKA MED BILAR? MIN GRABB TVINGAR DU INTE ATT LEKA MED NÅN JÄVLA DOCKA INTE!" eller "Ska jag tvinga min son att ha rosa på sig? Nädutack!"

Nej. Nej. Och nej! Det ska du inte. Och din son FÅR leka med bilar. Och han BEHÖVER inte leka med dockor. Och du MÅSTE inte kalla ditt barn för hen. Tror man att det är det genuspedagogik handlar om bör man läsa på, skaffa sig kunskap och sätta sig in istället för att avfärda som trams och säga att det är skadligt och oviktigt.

Genuspedagogiken är bredare än så. Det handlar om att inte begränsa könsrollerna till två - pojke/flicka. Det handlar om att vidga och ge fritt spelrum. Spindelmannen kan självklart ha snippa och gilla att köra dockvagn. Eller prinsessan kan ha snopp och älska att bygga bilbana. Det handlar inte om blått eller rosa. Det handlar om bemötande! Könstillhörigheten som experterna pratar om, att det är det första vi lär oss, om vi är en flicka eller pojke tror jag inte ett skit på. Vi lär oss det vi blir lärda och vad skadar då en förändring som innebär bredare spelrum för individen? Hen ska inte ersätta hon eller han. Det berikar språket i den mån att det ofta är totalt oviktigt vad personen i fråga har för kön. Äntligen ett ord för det säger jag. Hur kan man tycka att det är onödigt eller exprimenetllt?

Själv är jag ingen expert, inte utbildad inom genus. Jag ifrågasätter bara hur man inte kan vara för en förbättring av bemötandet mot barn? Jag tycker det är dags att vi slutar lägga framtida värderingar på vad en flicka respektive en pojke "är" grundat i vad de har mellan benen.

Har du en fråga? Stäm av den med listan.

Nu rör vi om i familjegrytan och säger:

Med detta sagt, ingen panik. Det var ingen hjärnskakning och det var inget ännu farligare. Det var bara otäkt, men det räcker väl för en lättskrämd mamma.

Det verkade även räcka för min kavata 1,5-åring som inte fått några allvarligare men än att bli lite mer medveten om världens faror och nu har klivit ett halvt steg ner på söka-faror-stegen.

Hon mår strålande nu, men jag tycker att en hemmadag med isglass och film på TV är sin plats.

Om inte annat måste jag få tid att klappa, krama och pussa. Igår kände jag att jag aldrig, någonsin, ville släppa ifrån mig Iris igen. Aldrig fixa barnvakt, lämna på förskolan, låta henne leka själv på sitt rum, gå på toa i 1 minut, ens blinka. Jag fick lite distans till att hon är självklar. Nyttig distans.

Med Iris har vi hitills haft en sådan tur. Hon föddes frisk efter en komplikationsfri graviditet och förlossning. På efterkollen höll läkaren stetoskopet mot hennes bröstkorg och sa: "Allt är bra". Hon utvecklas snabbt, ligger ofta i framkant och är som barn är mest. Hon har aldrig varit livshotande sjuk, haft någon skada att tala om och har inga allergier. Vi är två skyddade föräldrar som lever i villfarelsen att alla barn är friska, starka och lever långa liv. Att en bula och en svimning lockar fram perspektiv fnyser kanske mindre lyckligt lottade föräldrar åt.

Men jag kan aldrig jämföra mig med er. Ni som fått ovissa besked. Ni som sett läkaren lyssna länge och se bekymrad ut. Ni som sett huvudskakningar, sjukhussalar, dropp och slangar. Ni som tycker att ettårsdagen är milslångt på avstånd och ni som långtar efter ett nytt hjärta eller nya mediciner. Jag vill inte säga att jag förstår er, men jag vill säga att jag tänker på er.

Så idag firar vi det bästa av liv med vila och värme. Och det är såhär vi börjar.



Med frukost med rostemacka, eller på Iriska "oppbjööj" (hoppbröd).



Med Lotta på Bråkmakargatan.



Och nu med att soltanka och friskluftsandas.

09.15-10.00





och nu fortsätter vi.

Min dag

#1. Min absoluta favoritfilm under året var Winter's Bone. Independentfilm då den är som allra, allra bäst.

Kanske min absoluta favoritfilm of all times... Nja, jo.. kanske. Men ett mästerverk, det är den i alla fall! 

#2. Fish Tank må vara från 2009, men inte innan 2011 han jag se den. Och där hade jag ju liksom gått miste om nått. Fy. Så pass jättebra att den också lätt kvalar in på top 10.

#3. Melancholia, Lars von Triers omtalade katastrofilm. Jag gillade Dogville, Manderlay och Antichrist men Melancholia älskade jag. 

#4. Och så tillslut, bröderna Coens True Gritt. Jag har aldrig kollat på western, och lär kanske aldrig göra det heller, om det inte kommer en uppföljare till den här! Härligt med filmer som får en att skita i gengren.

Se dem. Allihopa!

Det är en typ av order.


/Lars-Petter Sundgrens coola arvinge

Jag är ett svalt fan av dagen.
Kärleken är fin och bör hyllas, helst varje dag,
men jag har svårt att göra det på beställning.

Idag är jag inte mer kär i Jocke. Köper inga blommor. Ingen choklad.
Idag hyllar jag hjärtat och kärleken genom ett bidrag till
hjärt- & lungfonden.

Jag väljer att ge mitt bidrag till forskning om barnhjärtan.
Självklart, jag är ju mamma.

Har du råd att köpa blommor och presenter har du också råd att skänka en slant.
För det är en gåva som betyder något för hjärtat - på riktigt!

Ni vet en sån där morgon då man vaknar och känner att man kan göra allt,

att inget känns omöjligt eller tungt,

att man äger världen?




En sådan morgon är det inte idag.

Så även om mycket är skit, är en del skitfint också.

Jag har till och med varit så flitig (läs uttråkad) att jag gjort små kallage som i inredningstidningar!

Till oss som får rösta, gå på systemet & måste deklarera vill jag köpa:





& till personen tycker det är svårt att äta med sked och sover innanför spjälor funderar jag på:




Fast jag kommer ha råd med ca 1-2 saker från varje kategori.

Hum. Så nu gäller det bara att välja vilka.

Och det svettiga beslutet kan nog rädda mig från minst 40 min plugg till.

Jihoo!

hej hej

I väntan på att lill-fjunet ska vakna lyssnar jag på musik.
En lördag med solsken kräver sin musik.

1. Aloe Blacc - I Need a Dollar.
2. M.I.A - Bad Girls.
3. The Black Seeds - Come To Me.
4. Iron and Whine - Such Great Heights.
5. Mumford & Sons - Winter Winds.
6. Lana del Ray - Summertime Sadness.
7. Austra - The Future.
8. The Cinematic Orchestra - To Build a Home.
9. The Soundtrack of Our Lives - 21st Century Rip Off.
10. Delta Spirit, Elijah Thomsom, Bo Koster - Salt in the Wound.

/DJ-drömmarn'

NIKON 1 V1

Men eftersom jag är en sån där människa som vill ha rolig mest hela tiden, a eller roligt och rolig, jag vill bara inte ha tråkigt. Och tråkigt är det att repetitionsplugga något man redan suttit med ett gäng timmar utan att ha fått det att fastna till godkänd nivå. Så mina tankar vandrade såklat iväg och de hamnade i viktiga frågor om att acceptera sig själv.

Jag ser mig själv som en verklig människa. En riktig människa. Det gör säkert 97% av den svenska befolkningen, så det är inget som är unikt för just mig, men den intressanta aspekten är väl att egentligen fråga sig om vi är riktiga människor. Våra verkliga jag.

Och det, mina vänner, är jag tveksam till om vi alla kan skriva under på. För hur ofta känner vi att vi inte duger? Hur ofta trycker vi inte tillbaka en längtan eller en åsik för att vi känner att det förväntas av oss? Hur ofta ser vi oss i spegeln och käner att vi måste ändra på oss?
För jävla ofta! Eller hur?

Så varför bär vi på den ständiga längtan att anpassa oss och smälta in? Jagtror att svaret är mycket enkelt. Vi agerar såhär för att det är vad som förväntas av oss. Sorgligt nog.

Det är det vi blir matade med dagligen. Normen. Idéalen. "Var såhär och du blir lycklig!", "Gör såhär och du mår bra!". Vi ska vara smala, vara vackra, inte ha för radikala åsikter, följa system, se glada ut och aldrig ifrågasätta. Då är vi krångliga. Rabiata. På tvären. Obenägna till anpassning. Och det är väl inget att vara? När man kan vara vacker, åtråvärd och lycklig?

För har ni tänkt på det, hur provocerande det är för människor med kvinnor som är nöjda med något annat än idéalet? En tjock kvinna som är nöjd med det rynkas det på pannan åt. En mamma som väljer att börja jobba tidigt efter barnafödande skakas det på huvudet åt. En kvinna som väljer att leva utan en man är det antagligen något fel på. Det funkar säkert på män också, men nu är jag kvinna och utgår från mig själv. Listan kan göras lång, men jag stannar där. Jag hoppas att det fått er att själva reflektera. Se till dig själv och tänk på det en stund.

Vem är du, är du den du vill vara eller är du den det förväntas att du ska vara?
En fråga bara.

Glass, hallon, mjölk och socker x2.

Så, hur ska man nu få rätsida på den här torsdagen.

Jag hade just hämtat Iris på förskolan.
Vi hade varit hemma, ja en sisådär 20 min.
Inget märkvärdigt hade hitils hänt.

Jag unnade mig 5 minuter ifred på toaletten.
Genom våra papperstunna väggar hörde jag Iris stöka runt i lägenheten.
Dra något över golvet. Prata lite för sig själv. Och sen blev det tyst.

Oroväckande tyst...

När jag klev ut från toaletten möttes jag av den här synen. Märkligt.

Jag bestämmde mig för att följa spåret.

Det vindlade sig fram igenom hemmet.

Här och var stötte jag på scener som vittnade

om att här har någon som gillar stök gått fram.

Som sagt.

Men vart kunde detta leda?

Jo. Det ledde hit! Till en brottsplats.
Chokladen var slut och pappret låg slängt på golvet.

Märkligt, jag minns att jag lämnade två rader...

"Iris lilla" sa jag med min lenaste röst.

Men Iris nekade bestämt. "Nää. Jag vet inte mamma.. Har inte en aaaning!"

Så länge jag känt Iris har hon inte haft något skägg att tala om

20.56 - Barn somnar.

22.47 - Föräldrar somnar.

01.57 - Handling: Lägger ner hoppande och skrikande barn.
Status barn: Pigg.
Status mamma: Misströstande.
02.17 - Handling: Tar med vilt skrikande 1,5åring till soffan.
Status barn: Arg.
Status mamma: Tårögd.
02.56 - Tanke: "Är det ok att ge 1,5 åringar insomningstabletter?"
Status barn: Klarvaket.
Status mamma: Desperat.

03.55 - Handling: Lägger ner barn brevid pappa.
Status pappa: Vaken.
Status barn: Överlycklig.
Status mamma: Ledsen.
04.02 - Handling: Lägger sig brevid barn. Tanke: "Det går vägen eller...?" 
Status pappa: Slumrande.
Status barn: Ätande.
Status mamma: Hoppfull.

04.09 - Status barn: Mätt och glad.
Status mamma: Nära till tårar.
Status pappa: Sovande.

04.23 - Tanke: "Jag flyttar hemifrån. Jag åker till månen. Jag tar värvning. Bara jag får sova!"
Staus barn: Pratande.
Status pappa: Oklar.
Status mamma: Förtvivlad.
04.55 - Handling: Ingenting, är uppgiven funderar på att gråta.
Status barn: Trött.

Status mamma: Vaken.
05.55 - Satus mamma: Trött.
06.01 - Status mamma: Sovande.
06.45 - Klocka ringer.

Status mamma: Vrak.
06.55 - Handling: Väcker pappa. Säger: "Upp! Du lämnar på dagis. Slutdiskuterat."

Staus mamma: Lite gladare. Älskar barn.
07.00 - Handling: Pappa går upp och fixar. Tanke: "SOOOOOVA! SOVAAAAAA!"

Dagens litteratur.

Känslan av dagens litteratur.

/omotiverad

Sköna helgfrukostar.



Och ute var det kallare än kallt.

Vi hade tänkt att åka pulka idag, hela familjen,
men kom fram till att 16 minugradervar rätt ooptimalt för små barnakinder.
Så vi får hitta på någonting annat lördagsaktigt.

07.10 - Brotta bort barn från TV:n och Emil

07.15 - Klä på vilt barn alla existerande ytterkläder

08.30 - Läsa kursliteratur

08.32 - Tvinga sig att läsa kursliteratur

08.42 - Ta rast

09.15 - Tvinga sig att läsa kursleteratur

09.23 - Ta rast

10.26 - Panik över oläst kursliteratur

11.30 - Läsa kursliteratur

11.51 - Ta rast

12.20 - Lunch på stan med stora hjärtat

14.00 - Läsa kursliteratur

14.15 - Ta rast

14.30 - Läsa kursliteratur

14.55 - Hämta barn

15.15 - Mysa med barn

15.30 - Tänka på att läsa kursliteratur

15.31 - Leka med barn

16.15 - Ta på familjen kläder

16.30 - AW

20.30 - Lägga barn

20.48 - Läsa kursliteratur

20.52 - Somna i soffan, ovanpå kursliteratur

*

Morrn' Morrn'.
När termometern fryser fast på minus 15... 
Ja då får man själv ta ansvar för att morgonen blir bra.

Såhär gör jag: fuskfiberfrukost, blodapelsinjuice och lättsam tidning. 

Hur gör du när din morgon känns lite kass?

Nu tänkte jag debattera vikt lite och det är ju alltid ett tacksamt ämne för diskussion. Så efter att ni har läst: Fri debatt i komentarsfältet. En förvarning bara, inlägget nedan kommer att vara starkt färgat av mina egna känslor kring debatten. I korta drag: äckel och bestörtning.

Jag börjar mitt inlägg med att säga, så ni kommer ihåg det sen när ni färgas av åsikter och känslor: Jag själv har en sådan där "normalkropp". Inte smal inte tjock. Kanske några extrakilo på magen liksom. Jag äter det jag vill äta och tränar i den mån jag känner att jag har lust med. Jag trivs som jag är, även om graviditet med viktuppgång fått speciellt magen att bli lite mjukare och något degigare.
Så helhetsbild i siffror (just nu): 157 cm lång och 52 kilo tung. BMI: 21.1.

Men nog om mig.

Ämnet kom till mig när jag läste hos Lady Dahmer att Blondinbella får ta emot 100-tals negativa komentarer på sin kropp. Hon är tjock, osund, borde skämmas, är äckligt... yada yada. Isabella Löwengrip är i skrivandets stund på solsemester, postar lite strandbilder på sig själv och PANG! - 100 haters är genast där och spyr skit över hennes kropp.
Man blir ledsen. Man blir stött. Men främst undrar man varför är det så jävla viktigt att inte ha ett enda extraklilo på kroppen? Varför har man rätt att leka hälsoexpert och komma dragande med argument som att övervikt och fetma är LIVSFARLIGT! Det är klart att fetma kan vara skadligt, men det är en annan debatt.
Men vart ser man denna övervikt, denna fetma på Isabella? Och varför är det det man lägger energi på? Varför bara inte njuta av semesterbilder som de är. Varför ska det jämt jämt jämt handla om vikt? Varför ska det tryckas ner och hånas. Varför känner man ett behov av att skriva ner sina osunda värderingar och låta dem skickas iväg som "små tips"?

Nu tror jag ju att Isabella skiter i det. Hon har det nog jävligt gött på Bahamas och tar säkert en extra drink när andan faller på. Middag med vin. En glass i solen. Varför skulle hon inte liksom?
Jo säger ni, "hälsorådgivare" genast, hon lever ett så pass ohälsosamt liv och borde GENAST gå ner i vikt och inte fortsätta hetsa svenska folket att vara nöjda med en lätt putande mage. FÖR DET ÄR FAAAAARLIGT MED PUT! Ojojoj vad farligt det är! Ingen med en putmage kommer överleva sin 50-årsdag. Och någon(idiot) tillägger till en komentar om att Isabella visst har en normal kropp att: Nä, vet ni vilka som har normala och hälsosamma kroppar? Jo det är Victoria's Secret-modellerna för de är minnsan både snygga och pigga och inte alls ohälsosamt smala. De ser ut som folk gör på riktigt, om man tränar lite och äter hyfsat nyttigt.

Vilket jävla skitsnack, säger jag! Ja, om nu inte träna lite betyder stenhårt 6 dagar i veckan och äta nyttigt betyder lite sallad och en gurka under 24h eller en burk barnmat, om ens det, 4 veckor före show.
Parantes: Hela deras liv går ut på att se bra ut, hur hälsosamt låter det egentligen i era öron?

Jag blir jävligt ledsen när folk bevisar att världen är så sjuk. Urk, jag vill blunda för det. Jag vill leva i en värld där vi alla är lika värda att känna oss fina och känna att vi duger, precis som vi är. Jag vill inte att min dotter ska växa upp och tro att size zero är det enda som betyder något. Den enda kroppsformen som duger. Jag blir också ledsen över att människor tar sig friheten att lägga sig i och ge råd till hur du bäst tappar vikt. Hur fan är ni funtade era jävla apor vill jag bara skrika med tårarna rinnande utför kinderna? Vem fan har rätt till ett övergrepp på andra människor?