Hej igen kompisar! Vad som planerades bli en heldag med familjen ute i Det Underbara Vårvädret™ blev istället för mig en dag inomhus vyssande en feberhet Ian. Lillfjunet kom upp i 39,5 grader vid senaste mätningen och var då alldeles otroligt pipynklig. Stackars stackars stackars. Men en Alvedon, fyra timmars sömn, två piggeliner...?, piggelin..ar?, piggelins? -whatewer- och en himla massa pussar senare har han morskat upp sig en hel del och går återigen att känna igen som sitt vanliga pillemariska jag. Typ såhär, som i tisdags:

Jag tänkte ta tillfället i akt att liksom grovspamma er med bilder från mitt otroligt härliga instagramflöde (orden "otroligt härliga" läses med säljig röst och flirtiga ögonbryn), för att liksom stryka er som inte följer mig där och måhända tycker att uppdateringen här inne ibland är lite skral, medhårs.

För exakt en vecka sedan försvann människobarnet Iris och ersattes en spännande stund av en leopard med samma busrufsiga frisyr. Järdrar vad det morrades och klöstes. Ända ner i bingen den dagen satt morrhåren på plats. 

Det känns som många av mina inlägg just nu handlar om att jag inte skriver några inlägg, vilket ju kan kritiseras i all sin exceptionella tråkighet. Och eftersom jag inte vill att bloggen ska bli ett eget litet moment 22 (här kommer synonymer till moment 22: dödlägen, cirkelresonemang - vilket jag givetvis kunde skrivit direkt men inte gjorde pga har alltid velat använda använda uttrycket. Låter så himla belevat och påläst att slänga sig med liksom) tänkte jag skriva om något annat. Vad jag pysslat med senaste dagarna känns mest naturligt.

Till exempel att hänga med det här lilla kaxiga gänget, Team Randiga Mössor <3. Vilket jag alltid mår bäst av att göra. Det, att somna i soffan brevid Jocke som kollar på serier samt att jobba är saker jag verkligen tycker om.

Och vad passande att det är de tre saker jag gjort allra mest det senaste. Jag och Moa har nämligen en superviktig föreläsning imorgon inför typ... ja alla viktiga som finns innanför de skaraborgska gränserna. Vilket känns något pirrigt för att underdriva. Men men. Det går säkert jättebra. Vi har ju övat så vi blitt hesa, satt ihop den snyggaste presentation du kan tänka dig och lagt fram en galet förtroendeingivande klädsel brevid sängen.

Och så kan väl ni hålla tummarna för att vi fixar det galant, utan att typ ramla av scenen av nervositet eller så.

Då blir vi glada. SUPERGLADA!

Ni kan väl peppa igång mig med med lite roliga frågor, önskeinlägg och/eller kul rubrikförslag? Det skulle vara till otrolig hjälp då min lite mer kreativa del av hjärnan tydligen gått in i offlinemode utanför arbetstid. 

Ni kan starta nu på direkten.

Eller ja, efter ni kollat färdigt på den här URGÖLLIA bilden på Ian när han helt fräckt norpade åt sig allt mitt pålägg igår. Och ja, den slängde jag in för att värma era hjärtan lite extra och få er att tro att det här inlägget hade någon som helst substans. Otroligt listigt lix.

Mihhhuhuhihi

Mm. Det är inte klokt vad hela ens liv blir lidande av att vara sjuk. Och nu pratar vi liksom inte om någon allvarlig typ av sjukdom, utan om snor+halsont+feber = obehagligt, men ej särskillt livsfarligt.

Men iallafall. Hela min vecka har gått åt åt att kraxviska fram allt jag vill ha sagt, vilket faktiskt ej har varit särskillt mycket, och proppa lillkroppen full med febernedsättande. Jag vet inte hur det är med er, men när jag är sjuk går jag likosm helt in i min sjukdomsbubbla och det som en gång var en något sånär skarp hjärna förvandlas till nått menlöst mos uppblandat med ipren och nässpray. Låt oss samnfatta det såhär; att vecka 11 år 2014 troligten inte kommer skrivas in som min mest intellektuellt skarpa vecka här i livet. Lite synd då det var veckan företagandet drog igång på riktigt med långa bankmöten, kontrollräkningar och preliminära deklartioiner. 
Men jag måste bara säga att allt har gått finemang trots allt, och i fredags fick jag uppleva egokicken i att känna att "Ja, fan jag kan ju lita på mig själv ändå. Grymt!"
Och det har ju hänt mycket annat kul också. Min livskamrat har tex firat 27 år på jorden! *serpentinregn och grattissång*  Okok, det KAN hända att någon i familjen drabbades av sjuklig åldersnoja och lade sig i fosterställninga i en kvart pga förstod att vi nu rör oss på andra sidan 25. Och, det var inte min man som låg där.

Hallå värden! Det är söndag vilket givetvis betyder att jag och Moa serverar er ett sprillans nytt podavsnitt. Den här veckan ett ganska hest och något snorigt sådant. "Jätteförkyld" har stått stort på agendan hela veckan.

Men avsnittet är bra ändå. Vi pratar om komplimanger som slår fel och folk som känner sig manade att recensera andras utseende i parti och minut. Dessutom är vi nu till våren båda inne på att om att köpa nån brun-utan-sol-produkt för att öka pigmenteringen en gnutta på våra bleka lekamens och slippa blända vår omgivning om vi skulle känna för att kavla upp ärmarna något (har ni några tips på bra BUS-produkter går det bra att slänga in en kommentar).

Vidare snackar vi utbildning. Är det överskattat eller nödvändigt för att nå drömjobbet? Vi pratar också om förädiska vårdagar längtan efter värme, och ett stort och dyrt projekt Moa försökte lura på sin mamma i förra sommaren.

Ni lyssnar vi iTunes, till Android eller direkt här på bloggen. Moa&Matildas Podcast finns också som en trevlig facebooksida där vi hänger rätt mycket mellan poddarna. Följ oss där vettja. Och kan ni inte få nog av oss har vi dessutom instagram båda två. På @oprofessionell2 hittar ni mig.

Trevlig lyssning!

Hej kompisar! Eftersom jag tappat bort nästan hela min röst i sviterna av en halsfluss-tjotabaläng och kvar bara har en spröd viskande rest av det som en gång var en röst med helt okej pondus, får jag hitta alternativa kommunikationskanaler. Bloggen faller sig då rätt naturlig.

Jag tänkte ta tillfället i akt att hylla en otroligt viktig sak i mitt liv. Jag är en sån där person som typ lever mitt liv genom min älskade och något kantstötta samt baksidespruckna iphone. Jag älskar den som om det vore... mja kanske inte mitt tredje barn kanske, men iallfall i samma grad som jag möjligtvis skulle ha älskat en kärvänlig familjehamster om jag haft någon. Om hamstern hade haft twitter att tillhandahålla, och instagram, om kunnat visa roliga klipp på andra hamstrar som springer jättefort i hjul, och höll koll på viktiga tv-tider och mail osv. 

Dessutom är den så bra att ha till så mycket - iphonen menar jag.

 

För liksom hur bra är det inte att ha en mojäng i brallfickan som en kan hala upp i all hast och knäppa ett alldeles strålande fotografi av Batgirl med superhjältemuskler tillexempel. Jag skulle hävda att det är mycket bra. Hade detta bildtillfälle uppenbarat sig före iphonens tidsålder hade jag garanterat missat det pga oängelägenheter som *springa och hämta kameran*.

Vidare är den också bra att ha till diverse musiklyssnade. I veckan har denna ~ ~ Bra Lista ~ ~  spelat sig varm i mina hörlurar. Inte undra på, eller hur?

Dessutom har min iphone under flertalet veckor typ räddat mitt och Moas företag då jag byggt en hel webbsida med trofast hjälp av den lilla mobilkämpen och hens internetdelningstjänst. När vår dator och trådösa wi-fi här hemma i februari skiljdes som ovänner har jag pga vår otroliga oförmåga att reda upp teknikstrul i den här familjen surfat på mobilens nät. Asså vilken liten kämpe till telefon att genom en av barn halvt avbiten usb-kabel förse mig med livsnödvändig internetpower. Som sagt:

Mobilen, utan dig vore jag intet.
Det här inlägget är tillägnat dig.

Med kärlek,

din ägare och vän

 

Jag: Men herregud! Förstå att vi inte varit sjuka under hela februari! *lyckligt skratt* Inte nått. Inget! Jag tror vi fick allt vårt förra året. Vi blir säkert belönade för vår tapperhet 2013. Och nu är det mars och vår och blommorna blommar och jag kan gå utan mössa utan att frysa alls och trallalalala. Jag älskar livet! *svävar fram*

Livet: Mm tack. Men stämmer det där du sa om inte sjuka? Tydligen. Ett skepp kommer lastat med halsontet från helvetet. Varsågod så mycket!

Jag: *krax* ha..t..haaar...livh..heh..veth...*host*

 

 

Hallå kompisar! Äntligen är podden tillbaka på söndagar igen. Känns skönt att åter röra sig på trygg och säker mark. Att släppa på en annnan dag har typ känts lite som att vi varit otrogna mot söndag? Liksom vänsterprasslat med fräcka fredag eller tjusiga torsdag. Inte schyst mot söndag alls.

Den här veckan har Moa åter igen meditiva rapporteringar att delge. Vi pratar om själar som levt många liv, jag får mitt livs kanske konstigastre komplimang och vi tar upp vikten av att omfamna sin medfödda gåva - för alla har vi en sådan. Något en är extra grym på eller mår bra av att göra.

Vidare berättar Moa om sin nya inneboende, vi pratar om privilegiet att växa upp i trygg medelklass och om föräldrar som dömmer andra föräldrar. Obs! Vidrigt beteende Obs! Obs! Obs!

Plus massa annat bra!
Som vanligt.

mvh ytterst ödmjuk

Lyssna via iTunes, till Android eller på bloggen. Vi har också en himla härlig Facebooksida ni kan kika in på och ytterst gärna trycka på gilla-knappen för att omslutas totalt av Moa&Matilda-gemenskapen. Ni kan också följa oss på instagram, mig hittar ni på @oprofessionell2. 

Idag, en viktig dag. Internationella kvinnodagen *fanfartut*

Det ska vi givetvis uppmärksamma dagen lång. Jag tänker faktiskt inte gå in närmare på varför det behövs en kvinnodag. Det går det alldeles utmärkt att använda kunskap, sunt förnuft och google till. Eller en bok. Eller ännu hellre flera böcker.

Feminism är en kunskapsfråga och att Sverige INTE är jämställt är fakta. Det är givetvis skitjobbigt att höra på folk som dagarna i ända vill hävda motsatsen, att Sverige visst är jämställt och att feminismen är onödig och att den gått på tok för långt (hahahhahahahhahhahahha liksom). Så det skippar vi tycker jag och fortsätter att peka ut fel, orättvisor, diskriminering, sexualisering, objektifiering, hot, sexuella övergrepp, våld och hat mot kvinnor istället. Så som vi alltid gör och kommer fortsätta göra tills det inte behövs längre. Det skulle tydligen vara 2205 enligt rapport. Så då känns det ju extra viktigt att föra vidare det till barnen, eftersom de ska föra vidare det till sina eventuella barn och att de i sin tur ska föra det vidare till mina eventuella barnbarnsbarn - som KANSKE kan få uppleva hur det är att leva i ett jämställt land (vi kan ju givetvis hoppas att det går snabbare än så).

Och ja, jag har givetvis redan stälts inför frågan om varför det inte finns någon internationell mansdag. *himlar med ögonen* *gör kräkljud* *samlar mig*

Och som svar på det kan en välja följade svar:

1. För att det finns 364 stycken. Varje dag utom just 8e mars är internationella mansdagen (åter igen - se på nyheterna, läs en bok osv)

eller

*kollar i almanackan*

2. 19 november - internationella mansdagen! Varsågod att uppmärksmma bäst ni vill.

Saker som är lika försummade av mig som den här bloggen just nu: Inget.
Det vore ju förfärligt.



Anledningen till mitt frånfälle från bloggen är att jag just nu håller på att utbilda mig till någon typ av hemsideexpert. Har gått från cirka noll erfarenhet till helt ok duglig med guldstjärna på några veckor, vilkert givetvis gör mig stolt och så. Men också lite utmattad i hjärnhalvorna, vilket då går ut över... er. Som vanligt. Hehe sorry.

Andra saker jag pysslat med:

Gått utan mössa! *tut i partytutan*

Och tittat på traktorer. Många traktorer. Nästan varenda en i den här stan skulle jag tro. Men så är det med en traktorfantast i familjen. 

Hej vänner! Vecka 10 hörrni. Redan! Och mars, vilket officiell är en vårmånad. Känn på den. Vår. Det här är också min första heltidsvecka på jobbet på himla länge. Ja, innan Ian föddes jobbade jag ju inte ens utan pluggade. Fatta den evigheten.

Så idag har vi jobbat stenhårt Moa och jag. Nästan höga på all tid vi nu har. Herregud, jag hinner gå på toa utan att jobba från porslinsstolen liksom. Så har det inte varit under vintern om en säger så, då varenda minut barnen varit på förskolan klassats som ytterst dyrbar arbetstid. Skönt att kunna softa med en kafferast på 10 min då och då. L to the YX.

Jag vet att många av er har undrat över vad det är vi egentligen ska göra då, varken jag eller Moa skrivit särskillt utförligt om vårt företag. Det är inte så att det är hemligt eller så. Nä, det känns bara bäst att inte blogga om det i någon större utsträckning. Men vi ska helt enkelt jobba med kommunikation i sociala medier - vårt sanna expertområde och verklige hemmaplan. Både jag och Moa är ju gamla rävar när det kommer till att röra oss på nätet. Få är de dagar de senaste åren jag inte hängt i sociala medier och fluktat på andras liv, tjattrat i kommentarsfält, knutit finfina kontakter och njutit av den stora gemenskapen på www. Nätet in my heart liksom. Och så är vi dessutom utbildade innom marknadsföring/kommunikation/retorik och skriveri båda två. Dubbeljackpott!

Nu har vi en efterlysning: Vet du, eller driver du själv, en blogg/twitterkonto/instagramkonto med säte i Skaraborg? Kan inte ni tipsa oss i så fall? Antingen via mail eller här i kommentarsfältet. Det vore grymt!

Vår önskan är att bygga upp ett härligt nätverk fullt med Skaraborgska sociala medieanvändare. 

Tänk bara vilka härliga människor jag träffat genom nätet. I Moa har jag till exempel funnit en vän, kollega samt personlig ost-utdelare. Möjligheterna är oändliga!

Klockan 5 slog jag upp ögonen och kände mig allmänt risig. Ni som lyssnar på podden vet hur jag vaknade en annan natt i veckan och den här starten var den samma. 15 minuter in i min rätt skruttiga känsla vaknade minstemedlemmen i familjen och ylade "god morgon världen" på bebiska. Och nä, det gjorde inte alls saken bättre. Tyvärr. Så när jag uthärdat tre långa timmar av morgon-tv (asså, vet ni vad det är för galen skit som visas innan klockan sex? Fråga en drogmissbrukare om hens senaste tripp så får ni svaret... så pass) hade jag samlat nog med kraft för att ta mitt föräldraansvar på allvar - och snubblade in och väckte Jocke.

Det krävdes bara en blick på mitt trötta ansikte innan han hoppade upp ur sängen, beredde plats åt mig mellan bolsterna och varsamt stängde dörren om mig med viskningen: Sov så länge du vill älskling. 

"HÄRRÄGUUU ÄNTLIGEN!" skrek mitt sömntörstande jag inombords och såg fram emot flertalet timmar av ostörd, underbar, välbehövlig sömn. Om jag kunde somna? Nä. Precis enligt lagen om allts jävlighet.

Så efter en stund drog jag mig upp, tog en dusch, halsade en kanna kaffe, stoppade lillungen i vagnen och sökte tröst hos en annan småbarnsförälder och vän: Moa. Hon bjussade på brunch och fler koppar kaffe så jag blev henniska igen. Och jag ba: <3 <3 <3