Ännu en lista i väntan på inspiration till andra viktigare skriverier.
Hittade en gammal skicka-runt-till-bloggar-du-läser-utamaning från i våras som jag glömt att göra. Så jag gör den nu! Nu när jag måste ha annat att skriva om än graviditetsbesvär. Men tyvärr har jag glömt vem som skickade den... sorry.
1. Vad är meningen med livet?
Att leva det efter bästa förmåga (AAAAAAH SE UPP! AKTA KLYSCHAN liksom men ändå).
2. Hur skulle du beskriva dig själv med fem ord?
Medveten. Smart. Positiv. Lättsam. Nojig.
3. Om du bara fick välja en maträtt att äta i resten av ditt liv, vilken?
HAHAHAHA skulle den här va klurig? Nä du, listamakare då får jag allt ta och göra dig gruvligt besviken. Nasi Goreng från China Town i Skövde blir mitt val. MMMMMM fucking HUM och lätt som en plätt!
4. Är du lycklig?
Jadå - visst är jag det!
5. Vilket är ditt drömresemål?
Världen.
6. Har du någon oanad talang?
Jag är grym på att lagra låttexter, nästan löjligt bra, och så har jag har ett fantastiskt sinne för färg. Bra i sängen, bra på att äta choklad med andakt och bra på att fånga getingar i glas och släppa ut dem i friiiiheten.
7. Hur många barn vill du ha?
Minst tre, möjligtvis fyra om jag nu orkar att ge dem alla samma förutsättningar och precis in i procenten lika mycket kärlek. Och tvätta all tvätt, laga mat, hålla ordning på alla grejer, trösta, vagga, nattvaka, ta alla till dagis/skola, skjutsa till alla fritidsaktiviteter, hålla koll på dem, hantera tonårstrots, försvunnen på nätterna och översovande pojk-/flickvänner på ett bra sätt, fixa studentskivor, examensmiddagar, bröllop och acceptera ivägflugna barn på jordenruntresor... AAAAH! Två kanske räcker ändå... fler verkar bli min död.
8. Vilket råd skulle du ge dig själv som fjortonåring?
9. Är du romantisk?
Nja... Eller nä. Det är jag faktiskt inte. Jag blir fnissig och obekväm i uppenbart romantiska situationer. Fast jag älskar att se Jocke i ögonen och säga "Jag älskar dig" med eftertryck och mena det så hjärtat värker.
10. Vad ska du äta ikväll?
Köttbullar, spaghetti, ketchup. Så blir det när tvååringar väljer.
11.Tror du på Gud?
Och nu, gör din egen du som läser, och gör mig sedan uppmärksam på vart jag kan läsa dina svar.
Tack alla ni, från norr till söder.
Jag vill bara passa på att tacka och sända tusen och åter tusen liter kärlek åt er läsare. Tack så in i helvete för att ni de senaste veckorna överöst mig med positiva tankar, fina ord och peppande komantarer.
Tack igen!
v41+0 - alltså fucking vecka fyrtiotvå.
jahej.
Nu idag tar jag steget in i fyrtioandra veckan. Jag kan inte ens tro att det är sant när jag skriver det. Jag som var rädd att mina barn skulle få samma födelsedag liksom. Hahahaha! 18:e augusti, det är ju 11 dagar sedan. Nära ögat där! Jasåatte...
Men nu jag har bestämt mig.
Men då kör vi en lite samanfattning av hur läget ser ut såhär långt tycker jag, så får vi helt enkelt se när lilla nya (som jag nu döpt om till lilla sega) behagar att entra världen. Är ni med på det? Jo, men så bra då.
Sista besöket hos MVC avklarades igår och siffrorna såg ut som följer:
SF: 37 cm, alltså samma som förra gången
(Här fällde jag några bittra tårar och den lite tafatta barnmorskan jag har var suuupernära att klappa mig på axeln med sin använda gynhandske innan hon kom på sig, och drog tillbaka handen som om hon hade bränt sig. Lite roligt och jag slutade gråta).
Annat arbete för att få igång det hela redovisas enligt nedanstående lista:
Och sådeles har inget hjälpt...
(säg ja, annars bryter jag ihop igen)
PS till DS.
PS. Nu plockar jag bort min babyticker i vänsterspalt. Det står bara 7 dagar och bebisen har försvinnit. Inte ens den orkade stanna därinne så länge. Gjorde något roligare helt enkelt. Och det är så jävla förnedrande att se. DS.
Att se något gott i allt.
Hej.
BF+6 idag och... NÄ! Sluta inte läsa, det blir bättre! Inget gnäll - what so ever. Eller ja, eftersom det nu kan anses som en mänsklig rättighet för mig att gnälla lite, kan jag ju givetvis inte garantera total gnällfrihet, men jag ska göra mitt absolut bästa för att låta bli. Okej?
Idag hade jag nämligen tänkt att skriva en lista på vad som faktiskt kan anses som POSITIVT med att gå över tiden. Ja, ni hörde rätt. Lite bra grejer finns det dock. Jag säger inte att det väger upp bebisbristen, jag säger bara att ALLT inte är nattsvart.
Än.
Men till det bra:
- Man får enligt svensk lag ha sitt äldre barn ordinarie tid på fsk, från det att bebisen är beräknad. Det betyder alltså att jag kan vara hemma själv på dagen och ägna mig åt min favoritsyssla just nu. SOOOOOVA, och lyssna podcaster.
- Många närstående erbjuder sig att komma hit och hjälpa till. Exempelvis med städning, disk och storhandling. Även om jag ännu inte utnyttjat det särskilt känner man sig lite skönt mäktig i att kunna ringa hit mamma på ett damsugningspass.
- Det är lätt att få lathjälp av sin livskamrat. Man lägger en hand på magen, grimaserar lite lätt och säger: "ojojoj vad det känns jobbigt/ömt/ont skulle du kunna... (och här placerar du in din önskan tex hämta vatten) och personen i fråga lär lyda dig i 99,9% av fallen. Jag svär!
Så allt är inte pest och pina, inte jämt iallafall.
Men så kommer det en enda hjärndöd kommentar i sil med "AHMÄÄÄH! Har du inte fött ÄN????! Hur länge har du gått över, måste va typ två veckor nu ällä?? Miiiinst!"
Och mörkret faller åter.
Då får iallafall min sambo jobba sjukligt hårt på punkt nummer tre på listan. Det är ju inte mer än rättvist.
- Taaack älskling. Har vi choklad hemma? Inte det... Orkar du... åka och handla det då? Bra! HEJHEJ!
Ett snopet slut.
Ja kolla här ba'...
GISSNINGSLISTAN 3.0
Emelié: 10 augusti, 4052, 49 cm, pojke.
Malin: 12 augusti, 4020g, 52cm, pojke
Mamma/mormor: 12 augusti, 3750g, 48 cm, flicka.
Jenny: 13 augusti, 3800 g, 49 cm, pojke
J: 13 augusti, 3125g, flicka.
Clara: 14 augusti, 3400g, 49 cm, flicka.
Mikaela: 14 augusti, 3610g, 50 cm, pojke.
Alabama: 16 augusti, 3750 g, 51 cm, pojke
Johanna: 16 augusti, 3350 g 49 cm, flicka.
Mari: 17 augusti, 3740g, 53 cm, pojke
BF, senaste mens: 18 augusti
Jocke aka Pappa till ongen: 18 augusti, "typ som Iris i vikt och längd", flicka.
Fina: 17 augusti, 3400g, 50 cm, flicka
Anna: 19 augusti, 3790g, 52 cm, pojke
Emilia: 20 augusti, 3248 g, 49 cm, flicka
Johanna: 20 augusti, 3450 g, 50 cm, pojke
Zandra: 20 augusti, 3320g, 50 cm
BF, ultraljud: 21 augusti
Mari: 21 augusti, 3700 g, 52 cm, pojke
S: 21 augusti, 3291 g, 50cm, flicka
A: 22 augusti, 3950 g, 51 cm, pojke
Ebba: 22 augusti, 3450 g, 51 cm, pojke
Malin: 23 augusti, 3450g, 51 cm, flicka
Madde: 26 aug (sorry), 51 cm. 3450 g, flicka
INGEN av er hade rätt. INGEN!
Så vad gör vi nu? Ska vi köra en omgång till? Jag gissar allvarligt på runt jul.
äh.
Att ha ont och hur man tacklar det.
Har fin ensamkväll med Jocke.
Spelar musik, ser på film, pratar.
Ont i magen.
Går och lägger mig.
Ont i magen.
Sover en timma.
Vaknar - ont i magen.
Somnar.
Sover 30 minuter.
Vaknar - ont i mage plus rygg.
Vänder runt i sängen en timme.
Ont. Ont. Ont. Mer ont.
Somnar.
Vaknar - ont i ryggen.
Går upp.
Ont mage och rygg.
Uppe en timma.
Ser att Jocke lagt in text på bloggen innan han somnade. Fin - handlar om en vän.
Dricker vatten. Ont.
Tar två Alvedon.
Lägger mig.
Somnar.
Vaknar kl 6.
Ont.
Går upp.
Ont.
Lägger mig i soffan.
Inte i ont.
Ligger en timma, en och en halv.
Inte ont.
Skriver detta sjukt trista inlägg.
Småont mage.
Känner mig uppgiven.
Trött.
*fulbölar in i kudden*
God morgon, BF+5...
Vaknar
Australien och Bandet
Borta. Du är iväg. Vet vart du är. På andra sidan klotet har du hittat din kärlek. Livet. Är du dig lik vet jag vad du gör. Håret växer, Iris växer. Röksignalerar dig kvällstid och avgudar dig dagtid. Hatar att jag älskar det du gör, hoppas du skriver som jag. Du gav mig The Cat Empire och jag hoppas kunna ge dig Orange Apple. Du var hemma och vände. En månadslön senare var du borta igen men du lämnade våran pant. Många flaskor har vi delat. Många kvällar har vi krönt.
Rött som vitt. Stark som svag. Mitt är ditt. Du som jag.
Drömmar vi delat. Vi som vågat. Saker vi velat. Musik vi sågat.
Kvällar vi stupat. Tjejer vi generat. Händer vi kupat. Orange Apple var menat.
Från ingenstans, mitt i låten så står du bara där med en halvdrucken starköl och stickad tröja. Vilket kräk du är, vilket underbart fantastiskt kräk du är! Ett år är ett minne blott när du knackar på våran dörr. Bockskägg och dreadlocks kröner ditt alltid så välkomna skratt. Vi tar oss en cigarett och allt är som det borde vara och som det en gång varit. Balkongen är för stor för oss båda men för liten för en tredje part.
Rött som vitt. Stark som svag. Mitt är ditt. Du som jag.
Drömmar vi delat. Vi som vågat. Saker vi velat. Musik vi sågat.
Kvällar vi stupat. Tjejer vi generat. Händer vi kupat. Orange Apple var menat.
Planenligt är bolaget nästa hållplats och snart är festen i full gång. Skratt blandat med tårar och minnen leder oss in i världen vi älskar. Att dela en flaska rött med solen i ögonen. Går in och byter en blöja för att sedan tända två cigg och ge den ena till dig. Musiken talar om för oss att vi inte ska bry oss. Vi borde sitta kvar här ett tag och bara finnas. Inte känna efter, inte prata i onödan. Dricka för mycket och glömma bort tiden. Dom andra kan vänta. Dom borde vara vana. Varför börja bry sig nu?
Rött som vitt. Stark som svag. Mitt är ditt. Du som jag.
Drömmar vi delat. Vi som vågat. Saker vi velat. Musik vi sågat.
Kvällar vi stupat. Tjejer vi generat. Händer vi kupat. Orange Apple var menat.
Jag stod bredvid dig när du sa ja. Din mormor fick mig att gråta när jag höll tal. Jag kramade om dig och sa att jag var stolt över dig.
Borta. Borta. Borta. Hemma snart. Inga tårar. Allting är precis som det ska och det alltid kommer att vara. Ses snart min vän.
Rött som vitt. Stark som svag. Mitt är ditt. Du som jag.
Drömmar vi delat. Vi som vågat. Saker vi velat. Musik vi sågat.
Kvällar vi stupat. Tjejer vi generat. Händer vi kupat. Orange Apple var menat.
Ett beslut.
Alltså...
Jag GILLADE den här appen förut. Det gjorde jag verkligen. Den var bra, gav saklig information, små mysiga uppdateringar om vad lilla nya kunde tänkas ta sig för där innen i magen samt hjälpte mig att ha koll på vecka 23 och + vad det nu var för stunden.
Men nu när man passerat utsatt datum har den gått från trevlig till att bli en riktig tölp. Den har nämligen bestämt sig för att börja håna mig, och då känner jag lite att den faktiskt har gjort sitt. Idag har den tillexempel levererat ut informationen att:
"101,4% av graviditeten har passerat,
samt
"Du är nu i graviditetsmånad 11" (som en jävla elefant eller något!)
Och så kan man nästan höra hur den fnissar ondskefullt efteråt: *Tihihihihi...*.
Så nähä du tack! Det var fan droppen! Nu räcker det, voice of satan.
-delete-
Lite fredagsläsning åt er som fortfarande orkar er in hit.
Hoho!
Så det får helt enkelt bli ett gammalt bloggknep.
FREDAGSLISTAN:
1. Vart är din mobiltelefon? Breeeeevid mig.
4. Ditt humör? Ja. Det är väl en hel novell i sig. Men ska jag samanfatta det skulle det väl vara "på barnafödarhumör" - något frustrerad, något uppspelt, något nedstämd, kär, glad, trött, förväntansfull och uttråkad.
6. Det bästa du vet? Jocke, Iris & lilla nya och all annan familj. Musik, naturen, skriva, Filip&Fredriks-/Alex&Sigges podcasts och kinamat.
7. Drömt inatt? Åh, bara en massa osamanhängande graviddrömmar. Inget av intresse.
8. Ditt livsmål? Må bra, känna mig fri, hus på landet, uppfostra välmående, empatiska och fantastiska barn, ha ett jobb jag älskar.
12. Vart vill du vara om sex år? I vårt kanrriga hus på landet, vilandes i en stor trägård med mycket träd och ett uterum, ateljé i källaren. Jag vill också driva en egen kreativ verksamhet tillsammans med min bästa vän tillka sambo, då äkta hälft, Jocke. Självförsörjande. Bosatta i Sverige under sommaren och i övriga världen på vintern. 3 barn, inga djur.
13. Vart var du igår kväll? Hemma. Man är ofta det i graviditetsvecka 41 antar jag.
14. Vad är du INTE? Lättlurad, dum, ointresserad, korkad.
19. Din tv? Avstängd.
20. Ditt/dina husdjur? Ickeexisterande, thank you god liksom. Har stökigt hemma ändå.
22. Din bästa ägodel? Min hjärna.
27. Din sommar? Fantastisk, om än lite tung och pustig. Iris andra och mitt livs bästa såhär långt. Jag och Jocke var lediga tillsamans, vilket aldrig hänt förut. celebert besök från andra sidan jorden, kärleksfull med bröllop och barn och tid över för relationer.
28. Älskar du någon? Jaaaa.
30. När skrattade du senast? Imorse när Iris tvingade sig in på toaletten när Jocke kissade och vrålade upphetsat: PAPPA PILLESNOPP! KOLLA MAMMA! PILLESNOPP!!!!! KOLLA KOLLA KOLLA!!!!!
Små sommarfötter.
Jag älskar dig fjunet.
En lång natt.
Bebis: börjar skruva på sig.
Iris: tystnar.
Ett unikt tillfälle att få vara med och påverka.
ÄRADE LÄSARE!
(Ja, eller... vara med och tycka iallafall...)
Jag säger inte säger inte att er röst kommer att bli avgörande. Men ni bjuds här med ett tillfälle att använda er demokratiska rättighet och RÖSTA i komentatorsfäletet på vilket ni föredrar. Så får vi se hur vi ställer oss till det utkommande resultatet helt enkelt, för här inne råder ju min diktatur egentligen. Sambon är min vicepresident och ni, ja ni är väl egentligen mina undersåtar. Fast älskade sådana!
Då gör vi såhär att jag presenterar namnen och ni röstar i komentatorsfältet nedan.
Och namnen vi står och velar mellan ääääääär...
*trummvirvel*
JACK
IAN
SÅ! Varsågod och tryck på mentometerkna.. eh... jag menar rösta skriftligt NU!
Om musik inte hjälper så finns det nog fan inget som gör det.
Det är då jag slänger mig in i musiken och allt känns lite bättre.
"FÖR DAGAR SOM KRÄVER EN TUNG PLAYLIST"
1. Xavier Rudd - Home
2. The Doors - People are Strange
3. G. Love & Special Sauce - Rodeo Clowns
Känn efter.
DIREKTRAPPORTERING!
Ja...
Men som min kloka barnmorska sa "Kom ihåg att alla timmar du väntar är timmar närmare bebisen".
En annan tanke som slog mig när jag låg i min säng och vred mig i natt på jakt efter en skön sovställning (mission impossible så att säga), var att jag kanske bör liverapportera på instagram under förlossningen. Så ni som aldrig varit med om en, kan ta del av en live ändå. Kanske kan bli ett bra bildspelsapp att ladda hem via landets alla förldrautbildningar i höst. Byta ut Gudrun Schyman mot 2000-talet liksom.
Hinnsvept & redo att föda.
Nyss hemkommen från MVC med ganska gott hopp om en stundande förlossning. Barnmorskan utförde, vad hon kallade det "en troligt lyckad hinnsvepning", då jag hade en mogen tapp och faktiskt redan var öppen 2 cm. Alltid något för alla satans förvärkar liksom.
Så nu håller vi tummarna att molvärken jag just nu känner stegrar till riktiga värkar inom kort. Så. Hörde ni min order? HÅLL ERA TUMMAR!
Andra intressanta siffror för de nyfikna kan vara att jag såhär på BF-dagen hade ett något förhöjt blodtryck, men har glömt siffrorna för det. Hade ett SF-mått på 37 cm, ungens hjärta slog på i 141 slag i minuten och jag vägde 65 kilo, alltså 11 kilo plus. Så bra, bra, bra och helt ok alltså.
Nått lite sämre var dock att lilla nya studsat upp sig ifrån näst intill fixerade läge och nu intagit en lite mer busigt rörlig position igen, i sig inte farligt, men det innebär vid ev. vattenavgång strängt sängliggande innan kontroll på förlossningen är gjord så navelsträngen inte kommer i kläm mellan bebis och fitty. Och det känns ju lite drygt då jag undrar hur schöen jag ska ta mig ner för 7 trappor utan att stå/gå/sitta. Ska Jocke bära ner mig i sina starka armar likt en skäggig Batman-kopia eller blir jag tvungen, eller ska jag säga TILLÅTEN att återinföra barndomens härligaste transportsätt- "halka ner för trappor på madrass"?
Det återstår att se.
Tankar om bloggen.
Den senaste tiden har något som varit uppe som diskussion under betydligt längre tid, börjat visat sig i aktiva beslut bland bloggar jag länge följt och njutit av. Främst rör det "mammabloggar" och andra privata bloggar, som det senaste, en efter en stängt ner, tagit bort eller dragit ordentligt i handbromsen vad det gäller den privata biten om barn, känslor och personlighet.
Vad som ligger bakom utgår jag från är ifrågasättandet, både det publika och det personliga, av att dela med sig av sitt inersta privatliv på nätet till allmän beskådan. Vart jag själv står i frågan är jag lite kluven till. Å ena sidan är jag emot exploaterandet av små, små värnlösa människor på nätet (då snackar vi givetvis barn), där de varken har vetskapen om att det sker eller kunskapen att förstå innebörden av det.
Men det är kanske just det där. Att jag känner en vänskapsrelation till en människa jag faktiskt aldrig har förr har träffat. Att jag känner mig nästintill rättfärdigad att få såpass stor inblick i någons privatliv att jag kan relatera till dennes känslor och tankar. Just där är det möjligt att problematiken ligger, när vi tror oss ha rätten till en annan människas privatliv och när vi blir besvikna då den möjligheten helt plötsligt lyfts bort.
När jag själv bloggar gör jag det av ren skrivarlust, påeldad av viljan av att inspirera andra till att man får känna si och får tänka så, trots att man är förälder. Att allt inte bara är mysigt och bra och lätt utan att dagarna då det känns irriterande och tyngre också finns. Jag försöker verkligen att hålla mig personlig men inte allt för privat och absolut inte skriva ut Iris liv i detalj på nätet. Min blogg ska handla om min mammaroll, inte om hur Iris är som barn och dotter åt mig. Vissa saker känner jag absolut att jag kan dela med mig av, tillexempel det hon själv gör till andra genom sin utåtriktade personlighet och glada humör, men mycket, och då menar jag verkligen mycket, låter jag vara oskrivet och osagt. Iris har lika stor rätt, om inte större, att få bibehålla sin privatperson här i bloggen.
Kan jag gå tillbaka i arkiven och känna att jag framställt Iris barndom på ett sätt som jag kan stå för, även när Iris blir äldre och kanske frågar, har jag lyckats. Och kan jag gå tillbaka och se ett fint dokument över en småbarnstid som aldrig kommer igen, ja även då har jag också lyckats. Finner jag dock att jag exploaterat Iris mer än nödvändigt kommer jag både drabbas av dåligt samvete och ångest då jag missbrukat min position i Iris liv. Det är faktiskt hon som ska råda över vad hon vill och inte vill ha i sitt liv, och då är det min uppgift som mamma att hjälpa henne med det.
Så, än så länge, helt ärligt känner jag inte att jag trampat över speciellt många gränser kan jag rättfärdiga mig själv i mitt beslut om att fortsätta blogga som jag gör. Då jag använder ett personligt språk istället för privata detaljer när jag skriver om vår vardag känner jag att jag både delar med mig av och understryker min personlighet, och vårt liv som det faktiskt är, utan att behöva gå in på detaljer vi vill ha för oss själva som familj och som privatpersoner. Men, dagen kan ju självfallet komma då detta inte längre känns ok - då kommer jag sluta. Direkt.
För hur mycket jag än älskar att skriva och hur mycket jag än lyfts upp och känner mig uppskattad av er som läser, är ingenting värt min dotters tillit till mig och det faktum att jag aktivt respekterar henne som person.
Och i slutänden, att jag respekterar mig själv.
Beräknad förlossning.
Titta på tickern i vänsterspalt! TITTA PÅ DEN!
Ja, men den där lite halvcreepy med en fosterbebis som snurrar runt i en bubbla?
Ni kanske får scrolla ner lite...
Ser ni vad det står under bebisen?
Idag är alltså officiellt BF-datum.
Inte en gnutta utkommen bebis.
Vilket såklart är aptråkigt.
Jag hade ju sett för mitt inre (lite naiva må jag erkänna) öga att vid det här laget skulle jag både hunnit dö smärtdöden på förlossningen och sniffat nyfödd i nacken - men nähä. Inte då.
Får se om jag är lika gravid imorgon, då jag går in i den fruktade ÖVERTIDEN. Vilken jag aldrig upplevt då Iris behagade att besöka världen några dagar tidigare än utsatt.
Jag vet inte, men jag får väl försöka se det som en upplevelse som berikar livet det också, om nu så blir fallet.
Har faktiskt ett inbokat besök hos barnmorskan idag. Ska se om jag kanske kan tigga till mig en skön liten hinnsvepning. Snabba på det hela lite.
Kanske.
Magen v 40
Ja jag vet. Ni har sett den förut, men give me a break.
Orkar inte alls ta nya bilder på min mage stup i kvarten, det orkade man bara med nr ett.
Och så stor skillnad är det inte, jag är bara lite mer vätskesvullen nu
Att fira en tvåårsdag, sådär riktigt ordentligt.
Och Iris har nöjt hållt hov hela dagen. Dansat och klappat i händerna och tjattrat och solat sig o uppmärksamhet och kärlek. Finaste lillaskruttunge. Och jag då? Jo, jag har lett och svarat på mängder av "MÄÄÄÄH! Kommer den inte uuuuut snaaaart?" och tagit emot en himla massa lyckönskningar och order (?) om att föda snart. Jag har hållt god min, svarat jakande på om det är tungt?, om jag är trött?, om jag längtar till det sätter igång? och om jag har känt något än?.
Ja,
Det mest magiska i med den här dagen, förutom Iris glada blick, är att jag med bebisen vilt lnölande i magen, kasts tillbaka två år i tiden. Att jag nära och intensivt i tanken kunnat PÅ RIKTIGT minnas förlossningen med Iris, då jag låg och vrålade in i lustgasmasken att jag ville dö. På riktigt alltså. Man kan ju tro att det skulle vara något otrevligt, men inte då. Istället rann all nervostet jag trodde fanns inför att möta denna outhärdliga jävla apsmärta av mig och jag kunde se klart att det ju inte, hur otrevligt det än må vara, inte är någon fara. För ur den där ohyggliga känslan av att skäras mitt itu vid varje värk i timmtal, så vet jag nu vad man får för det. Samma dag, ett varmt, nytt, finast-i-världen-barn att förundras över. Och några år senare, en unge som skrattar, dansar, klappar i händerna, river upp papper och snören och tjattrar oavbrutet på sin födelsedag något år efter.
Middagslur på soffan innan gästgäng nummer två anländer.
Rädd för byråkratin.
TJOFADERITTAN!
öh, ja...
Sitter i skrivande stund och krånglar runt på försäkringskassans hemsida. Urk. Jag får ångest och svettningar över hela kroppen när jag ska göra "viktiga saker" på datorn. Alltså att söka information, navigera mellan en kilometerlång radda av menyer i höger/vänsterkant, hitta rätt, fylla i korekta uppgifter och läsa en massa byråkratiska tillika mycket långa och bestämda meningar, känna mig dum och som om jag pressar staten på heliga skattepengar jag verkligen inte förtjänar att få ut. Ansöka, skicka in och hoppas på det bästa.
Därför skjuter jag alltid upp allt sånt här tills det bara inte går längre. Idag var dagen. Idag var jag tvungen.
Hu fucking ra.
Fria val formar både identitet och självförtroende.
I vårt hem är det oftast jag som köper kläder åt Iris. Jag vet inte varför det är så då jag och Jocke har samma ideér om vad vi tycker att Iris ska ha på sig och samma värderingar och tankar om vad hennes kläder ska, och framförallt inte ska, förmedla.
Vi köper barnkläder. Och vi köper i alla färger och och alla former.
Byxor.
T-shirts.
Klänningar.
Linnen.
Kjolar.
Inget är "förbjudet" vilket folk verkar tro så fort man säger att man tänker i genusbanor. Visst får Iris ha klänning och visst får Iris ha rosa. Genus innebär inga klädgörbud, det innebär att man tänker steget längre ibland.
För hur skönt är det för en 4-månaders baby att ligga i en hård och oformlig jeansklänning en hel dag, hur söt den än må vara? Hur svårt är det inte för en vild 6-åring att leka och springa i snäva jeans och korta kjolar som korvar och skaver? Och hur tråkigt blir det inte för pojken som blir nekad en klänning för att det är "flickkläder"?
Skitobekbämt! Skitsvårt! Skittråkigt! menar jag.
Men även om det är jag som köper kläderna brukar Iris få välja själv vad hon ska ta på sig. Välja och sätta ihop själv vad hon gillar. Ibland blir det helgalet, men vad spelar det för roll? Hon är ett barn och inte en skyltdocka. Hon är också en individ som föredrar vissa färger framför andra, upplever vissa skor som skönare och inte gillar att ha håret i snodd eller spänne. Då blir det så också. Så om hon tycker att foppatofflor, zebrabrallor och klänning ovanpå det är en match made in heaven, då är det de vi kör på.
Idag valde hon såhär. Tycker det blev störtskönt!
Vidare uppdatering.
GISSNINGSLISTAN 2.2
Emelié: 10 augusti, 4052, 49 cm, pojke.
Malin: 12 augusti, 4020g, 52cm, pojke
Mamma/mormor: 12 augusti, 3750g, 48 cm, flicka.
Jenny: 13 augusti, 3800 g, 49 cm, pojke
J: 13 augusti, 3125g, flicka.
Clara: 14 augusti, 3400g, 49 cm, flicka.
Mikaela: 14 augusti, 3610g, 50 cm, pojke.
Alabama: 16 augusti, 3750 g, 51 cm, pojke
Johanna: 16 augusti, 3350 g 49 cm, flicka.
Mari: 17 augusti, 3740g, 53 cm, pojke
BF, senaste mens: 18 augusti
Jocke aka Pappa till ongen: 18 augusti, "typ som Iris i vikt och längd", flicka.
Fina: 17 augusti, 3400g, 50 cm, flicka
Anna: 19 augusti, 3790g, 52 cm, pojke
Emilia: 20 augusti, 3248 g, 49 cm, flicka
Johanna: 20 augusti, 3450 g, 50 cm, pojke
Zandra: 20 augusti, 3320g, 50 cm
BF, ultraljud: 21 augusti
Mari: 21 augusti, 3700 g, 52 cm, pojke
S: 21 augusti, 3291 g, 50cm, flicka
A: 22 augusti, 3950 g, 51 cm, pojke
Ebba: 22 augusti, 3450 g, 51 cm, pojke
Malin: 23 augusti, 3450g, 51 cm, flicka
Madde: 26 aug (sorry), 51 cm. 3450 g, flicka
Som ni ser har fler gissningar fått strykas med ett bestämt sträck. Även bästa Alabama och finaste Johanna ligger också i riskzonen för idag känner jag inget. Näpp. Inte ett skvatt av barnafödarkänslor har jag välsignats med denna dag. Vilket kanske är bra? Kanske dåligt?
Aah! Jag blir galen av att ständigt analysera varenda liten känning i kroppen.
- FREEZE! Vad det där en början till värkarbete?
- STOPP! Jag tycker mig känna...
- NU JÄVLAR ÄR DET JAG SOM...
Folk säger att man lär känna sin kropp så bra under en graviditet.
Vecka 40.
Nu ÄR det väl ändå dags snart?
6 dagar säger räknaren. 7 säger jag.
Många har redan sagt att det skulle ha hänt i veckan. En del tror att det dröjer ända till 26.
V40 - en lurig vecka helt klart.
Men kolla på magen! Det går inte bli mer gravid än såhär. Så nått måste ju hända. Snart!
Jag blir så trött...
...på allt jävla teknikstrul som börjat sedan blogg.se fixade nytt.
Alltså, jag vet att jag lovordade det i början, tyckte funktionerna var bra och så. Men sen hände nått... ALLT SLUTADE JU FÖR FAN ATT FUNGERA!?
- Jag får inte ut mina inlägg till bloglovin.
- Ni har svårt att kommentera, och jag har svårt att svara.
- Felmeddelande efter felmeddelande varvas med evighetsväntan på att sidan ska ladda.
Ååååå. Jag har verkligen inte tid att sitta och vänta en evighet på att kommentarer, inlägg, svar och bilder ska synas. Jag har ta mig fasen viktigare saker att göra!
Typ vila i soffan, bli upppassad av famiöjen och gnälla på andra i-landsproblem.
Start på veckan, en dag försent.
GOOOOODMOOORGOOOON!
Men oj. Känner mig idag överhurtig och allmänt superpeppad.
Oklart vad som utlöst detta tillstånd men i såna här tider kan man alltid dra till med "hormoner" och skratta lite ursäktande. Så då gör vi det.
Idag har jag lämnat över ansvaret för barnet till den komunala baromsorgen igen efter 7 veckors semester. Iris var eld och lågor när vi närmade oss. DAGIIIS! ALLA KOPISAR! FJÖKEN ANN! FJÖKEN ELISABETH (och så alla pedagogers namn och för den delen, alla kompisarnas också efter det. Mina arma öron). Hon kutade in på avdelningen så fort hennes små ben bar och strumporna utan "halk" tillät och tjöt glatt
Nåväl.
Jag har sett attt det blivit poppis att dela med sig av veckoscheman "såhär i bloggvärlden". Så jag ska väl för schöen inte vara sämre jag. Hur intressant det nu må vara låter jag vara osagt, men här har ni iallafall mitt för den här veckan:
Måndag: Redan gjord.
Tisdag: Städa. Föda barn?
Onsdag: Föda barn?
Torsdag: Föda barn?
Fredag: Föda barn?
Lördag: INTE föda barn, förhoppningsvis.
Söndag: Föda barn?
Lite luddigt, annars bra, om jag får säga det själv.
Fritt och lite kravlöst sådär.
Igår chillade Iris såhär stadigt i soffan.
Jag antar att hon tagit lärdom av soffchillets mästare, alltså direktöversatt: hennes far.
Vissa dagar.
Det är inte det att jag inte älskar att vara mamma. Att jag inte älskar min unge gränslöst. Att jag inte värdesätter privilegiet jag fått.
Det är bara det att vissa dagar är det lite svårare att se det igenom irritation, uppgivenhet och inre stress.
Idag när Iris vägrar att sova. Vägrar att lyssna. Använder diverse ömtåligheter som leksaker. Vrålar "nej dumma mamma!" och ålar sig skrikandes på golvet när jag invänder. Vägrar äta. River mig i håret och sparkar hårt när vi byter blöja.
Kaaaan själv!
Viiiiill inte!
Dumma mamma!
Neeeeeej!
Det är tufft att vara liten och sprängfylld med känslor, det begriper jag. Men det är tufft att vara mamma också.
Fast nu somnade Iris här bredvid mig i sängen.
Ååå. Hon är så ljuvlig när hon sover.
Man riktigt längtar efter att hon vaknar igen.
Ska bara pussa henne lite på pannan.
Min klimp, mitt finfjun, min perfekta unge som jag älskar så myck... HEJ mamma!
Iris bajsat! Iris byta själv!
Nä. Mamma byter Iris.
NÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!! DUUUUMMAAAAA MAMMAAAAA!
...
I arla morgonstund.
Klockan kvart över 5 är tydligen bästa tiden för Nemo och välling.
Enligt barnet alltså...
Att gnälla av sig en smula.
Nä. Vet ni va.
Jag är så trött på att vara med mig själv just nu! Det känns som om jag har två jag. Ett väldigt, öö ja.. "gravidigt" och ett som är jag egentligen. Ett betydligt piggare och roligare jag.
Den ena sidan är hängig, smålynnig, söker efter förlossningstecken non stop och bekymmrar sig över att vara stor, trött, svullen och finnig. Och dessutom jävligt ful i håret. Vill bara vara ifred. Inte träffa folk, för det enda man får höra är att man är gigantisk, inte har fött än eller så skrattar nån bara åt hela grejen.
Detta jag vill helst ligga i soffan och bara vila. Viiiilaaa... Va ifreeeed.
Och så kommer kroppen ivägen. Tung och värkande. Som ett ok att släpa på. Nått som håller mig tillbaka, både fysiskt och psykiskt. Skitjobbigt tycker jag att det är.
Och nu gnäller jag inte på det fantastiska att kroppen håller på att ge mig ett barn. Ett fint och perfekt och efterlängtat barn. Lillasyskonet. Nej, inte för allt i världen!
Jag är bara så otroligt otålig tills jag får min lilla unge, och tills jag får min kropp tillbaka.
Min starka, aktiva, friska kropp som jag älskar så mycket. Trots en rätt sladdrig mage och bröst som vilar lite plattare mot revbenen än förr.
Jävlar vad jag saknar den och friheten att kunna röra sig, lyfta, bära, springa, skynda sig på, gå i trappor, inte ha ont, leka med Iris och gå ut på långa promenader.
Jag saknar mig själv.
Och jag längtar så otroligt efter lilla nya nu när det är så nära.
Här skulle nån passande bild ligga och pryda skärmen. Men jag orkar inte leta i mapparna.
Än mindre ta fram kameran, eller böja sig ner efter iphonesladden. Tyvärr.
Uppdateringar.
Låt mig få presentera en ny version av gissningslistan!
Denna uppdaterade version, inleds tyvärr med en strykning.
Nu sätter jag hoppet till er som gissat i veckan, för jävlar vad gött det vore om lilla nya bestämde sig för att se dagens ljus innan helgen, så storasyrran kan få fira sin födelsedag ifred. Nu och för alltid.
Emelié: 10 augusti, 4052, 49 cm, pojke.
Malin: 12 augusti, 4020g, 52cm, pojke
Mamma/mormor: 12 augusti, 3750g, 48 cm, flicka.
Jenny: 13 augusti, 3800 g, 49 cm, pojke
J: 13 augusti, 3125g, flicka.
Clara: 14 augusti, 3400g, 49 cm, flicka.
Mikaela: 14 augusti, 3610g, 50 cm, pojke.
Alabama: 16 augusti, 3750 g, 51 cm, pojke
Mari: 17 augusti, 3740g, 53 cm, pojke
Johanna: 16 augusti, 3350 g 49 cm, flicka.
BF, senaste mens: 18 augusti
Jocke aka Pappa till ongen: 18 augusti, "typ som Iris i vikt och längd", flicka.
Fina: 17 augusti, 3400g, 50 cm, flicka
Anna: 19 augusti, 3790g, 52 cm, pojke
Emilia: 20 augusti, 3248 g, 49 cm, flicka
Johanna: 20 augusti, 3450 g, 50 cm, pojke
Zandra: 20 augusti, 3320g, 50 cm
BF, ultraljud: 21 augusti
Mari: 21 augusti, 3700 g, 52 cm, pojke
S: 21 augusti, 3291 g, 50cm, flicka
A: 22 augusti, 3950 g, 51 cm, pojke
Ebba: 22 augusti, 3450 g, 51 cm, pojke
Malin: 23 augusti, 3450g, 51 cm, flicka
Madde: 26 aug (sorry), 51 cm. 3450 g, flicka
Nej.
Jag ligger inte och föder.
Det är bara det att jag nu är så stor och orörlig att jag inte kan sitta vid datorn. Mina armar räcker inte till såhär i v39.
Bebisbestyr.
Vänner!
Ingen bebis än... (hohoho kan se er sitta med långa näsor efter rubriken och ba: nähepp...) men att det är nära nu, det känns kan jag lova er. De senaste tre nätterna har jag antingen vaknat av, eller försökt somna ifrån, molvärk, kraftiga samandragningar och annat förlossningsrelaterattjofs.
Nu har jag haft förvärkar/samandragningar ordentligt en hel dag och kroppen känns mör som efter ett hårt träningspass. Liksom öm och supertrött.
Dessutom har magen droppat ner ordentligt och ungen där inne bökar sig nedåt med en kraft att jag snart tror hen lyckas få sin mamma att skita på sig. Men men. Vi håller ställningarna, så gått det går, ändå.
Så jag pringer i trappor, städar, tvättar och hänger upp den, flyttar möbler, packar BB-väskor, tar långpromenader, färdknäpper och äter annanas. Funderar också på att köpa det där hypade hallonbladsteét alla slutspurtsgravida dricker litervis av.
Fler förhoppningsvis igångsättande metoder efterlyses! Vad fick igång din förlossning?
Eller, om du så vill, berätta bara hur den startade. Jag behöver peppning nu.
(Och ni som vill vifta med fingret och säga att det INTE FINNS något sätt att skynda på det, ni kan hålla tyst! Det är typ lika oartigt att säga en sådan sak till ett sprickfärdigt preggo, som att viska till ett treårigt barn på julafton att tomten inte finns).
Ett aktivt beslut.
Häpp! Nu är vecka 38 här
"20 dagar kvar till BF" säger mätaren.
Nu är det fan jag som börjar springa i trappor... Tjosan!
Bebismage, komplett med bristningar och utsmetad navel.
