Tankar om bloggen.
Den senaste tiden har något som varit uppe som diskussion under betydligt längre tid, börjat visat sig i aktiva beslut bland bloggar jag länge följt och njutit av. Främst rör det "mammabloggar" och andra privata bloggar, som det senaste, en efter en stängt ner, tagit bort eller dragit ordentligt i handbromsen vad det gäller den privata biten om barn, känslor och personlighet.
Vad som ligger bakom utgår jag från är ifrågasättandet, både det publika och det personliga, av att dela med sig av sitt inersta privatliv på nätet till allmän beskådan. Vart jag själv står i frågan är jag lite kluven till. Å ena sidan är jag emot exploaterandet av små, små värnlösa människor på nätet (då snackar vi givetvis barn), där de varken har vetskapen om att det sker eller kunskapen att förstå innebörden av det.
Men det är kanske just det där. Att jag känner en vänskapsrelation till en människa jag faktiskt aldrig har förr har träffat. Att jag känner mig nästintill rättfärdigad att få såpass stor inblick i någons privatliv att jag kan relatera till dennes känslor och tankar. Just där är det möjligt att problematiken ligger, när vi tror oss ha rätten till en annan människas privatliv och när vi blir besvikna då den möjligheten helt plötsligt lyfts bort.
När jag själv bloggar gör jag det av ren skrivarlust, påeldad av viljan av att inspirera andra till att man får känna si och får tänka så, trots att man är förälder. Att allt inte bara är mysigt och bra och lätt utan att dagarna då det känns irriterande och tyngre också finns. Jag försöker verkligen att hålla mig personlig men inte allt för privat och absolut inte skriva ut Iris liv i detalj på nätet. Min blogg ska handla om min mammaroll, inte om hur Iris är som barn och dotter åt mig. Vissa saker känner jag absolut att jag kan dela med mig av, tillexempel det hon själv gör till andra genom sin utåtriktade personlighet och glada humör, men mycket, och då menar jag verkligen mycket, låter jag vara oskrivet och osagt. Iris har lika stor rätt, om inte större, att få bibehålla sin privatperson här i bloggen.
Kan jag gå tillbaka i arkiven och känna att jag framställt Iris barndom på ett sätt som jag kan stå för, även när Iris blir äldre och kanske frågar, har jag lyckats. Och kan jag gå tillbaka och se ett fint dokument över en småbarnstid som aldrig kommer igen, ja även då har jag också lyckats. Finner jag dock att jag exploaterat Iris mer än nödvändigt kommer jag både drabbas av dåligt samvete och ångest då jag missbrukat min position i Iris liv. Det är faktiskt hon som ska råda över vad hon vill och inte vill ha i sitt liv, och då är det min uppgift som mamma att hjälpa henne med det.
Så, än så länge, helt ärligt känner jag inte att jag trampat över speciellt många gränser kan jag rättfärdiga mig själv i mitt beslut om att fortsätta blogga som jag gör. Då jag använder ett personligt språk istället för privata detaljer när jag skriver om vår vardag känner jag att jag både delar med mig av och understryker min personlighet, och vårt liv som det faktiskt är, utan att behöva gå in på detaljer vi vill ha för oss själva som familj och som privatpersoner. Men, dagen kan ju självfallet komma då detta inte längre känns ok - då kommer jag sluta. Direkt.
För hur mycket jag än älskar att skriva och hur mycket jag än lyfts upp och känner mig uppskattad av er som läser, är ingenting värt min dotters tillit till mig och det faktum att jag aktivt respekterar henne som person.
Och i slutänden, att jag respekterar mig själv.
Jag älskar din blogg och för mig vore det en smärre katastrof om du la ner den. Men jag förstår hur du tänker! Men hoppas på fortsatta bra inlägg och mysiga instick i din vardag <3
Fina fina du. jag tycker VERKLIGEN inte att du har ngt att oroa dig över. In fact tänkte jag många ggr på dig och ditt sktrivande när jag själv bloggade på Anouk. Hur du lyckades visa bilder och dela med dig precis lagom för att det ska bli roligt för oss utan att det blir för privat för dig. jag ser upp till dig som bloggare och tycker absolut att du kan fortsätta med gott samvete i samma stil om du känner dig bekväm med det.
Till stor del att jag slutat är helt enkelt för at tjag inte fick ut samma sak av bloggen som jag gjorde under preggo/förstaåretsommamma. då var det stödet,råden, uppmuntran och synpunkterna jag ville åt. Nu känner jag snarare att det blir tokigt om jag skulle fortsätta i samma bana då jag mer än väl känner att jag "grejjar" mammaskapet. Humorn jag skrev med under graviditeten hittade jag aldrig tillbaka till och det är inget jag vill försöka uppnå utan resultat igen. Därför valde jag att sluta. OCH självklart för att jag aldrig riktigt varit bekväm med knodden på bloggen som person och speciellt inte ju äldre hon blivit. Balansen där är skitsvår att hitta. (men som sagt tycker jag du lyckats mer än väl)
nu fortsätter jag på ett annat spår och skriver av mig kliet på levelup istället. Utan förhoppningar eller förväntningar. Mest bara för att jag ska få fortsätta skriva. Utan det där jobbiga mammasamvetet;)
NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!! Jag skrev VÄRLDENS längsta kommentar precis som försvann. Och då menar jag bokstavligt talat VÄRLDENS längsta. Suck....
Det jag ville få sagt var att du kan med GOTT samvete fortsätta precis som du gör. Du lyckas på ett väldigt bra sätt visa bilder och erbjuda skratt och entusiasm utan att det blir för privat. In fact så såg jag upp till ditt sätt att blogga när jag själv skrev på Anouk.
Att jag har slutat är eg. mest för att bloggen hade fullgjort sitt syfte. Att stötta mig genom oroande graviditet och första år som mamma. Stötta, råda, trygga, ge synpunkter och infallsvinklar. jag har dessutom "lärt känna" så många fina vänner som fortf hänger med på FB och jag känenr mig n ö j d med det som var. Sen självklart också pga att jag aldrig var superbekväm med att exponera knodden så känns det som den enklaste vägen. Nu fortsätter jag på en helt annan bana mest för att få skriva av mig kliet. Utan förhoppningar och sånt.
Men om du känner dig bekväm så tycker jag verkligen att du med GOTT samvete kan fortsätta. Donnan har ingenting att skämmas över. Snarare tror jag att honm med stolthet kommer titta tillbaka över allt det fina du beskrivit här. Kärlek!
sluta inte blogga bara, DU om någon har den perfekta balansen i din blogg :) älskar!!!
Hej!
Mycket bra skrivet ( as usual )
Jag har på senaste tiden funderat mycket kring det här också och det var mycket givande för mig att läsa dina kloka ord! Jag överdriver däremot inte om jag säger att det skulle bli KATASTROF i min vardagliga rutin om jag inte längre fick bli inspirerad och tillfredställd av ditt skrivande. Även om jag inte heller vill sluta skriva, så tror jag att det är bra att stanna upp såhär och ägna en stund åt att fundera på vad syftetmed bloggen är och vad innehållet skall symbolisera.
Jag diggar dig och det vet du :) Kram från mig och en kram till Iris från en trotsig Cornelia
