Att fira en tvåårsdag, sådär riktigt ordentligt.

 
Så där ja.
 
Då var Iris två år fyllda och firad för ungefär hundra. Jisses vad vi har kalasat. Från 11-19 hade vi familj indroppandes, med mest aktivitet i mitten runt 14. Iris har fått vara huvudperson, har fått presenter och sång och tårta och ljusutblåsning och hurrarop och grattis hit och dit öst över sig hela dagen. Och inget lillasyskon har behagat komma ut. SÅ. JÄVLA. SKÖNT. för mitt ömmande modershjärta, att dela sin alldeles superspeciella ch egna födelsedag, nä det slipper nog helst varenda unge.

Och Iris har nöjt hållt hov hela dagen. Dansat och klappat i händerna och tjattrat och solat sig o uppmärksamhet och kärlek. Finaste lillaskruttunge. Och jag då? Jo, jag har lett och svarat på mängder av "MÄÄÄÄH! Kommer den inte uuuuut snaaaart?" och tagit emot en himla massa lyckönskningar och order (?) om att föda snart. Jag har hållt god min, svarat jakande på om det är tungt?, om jag är trött?, om jag längtar till det sätter igång? och om jag har känt något än?.

Ja,
Ja.
Ja.
JA!
...förihelvete...

Det mest magiska i med den här dagen, förutom Iris glada blick, är att jag med bebisen vilt lnölande i magen, kasts tillbaka två år i tiden. Att jag nära och intensivt i tanken kunnat PÅ RIKTIGT minnas förlossningen med Iris, då jag låg och vrålade in i lustgasmasken att jag ville dö. På riktigt alltså. Man kan ju tro att det skulle vara något otrevligt, men inte då. Istället rann all nervostet jag trodde fanns inför att möta denna outhärdliga jävla apsmärta av mig och jag kunde se klart att det ju inte, hur otrevligt det än må vara, inte är någon fara. För ur den där ohyggliga känslan av att skäras mitt itu vid varje värk i timmtal, så vet jag nu vad man får för det. Samma dag, ett varmt, nytt, finast-i-världen-barn att förundras över. Och några år senare, en unge som skrattar, dansar, klappar i händerna, river upp papper och snören och tjattrar oavbrutet på sin födelsedag något år efter.




Middagslur på soffan innan gästgäng nummer två anländer.




Kommentarer
Postat av: Pyttianna

Så fint skrivet! <3
Lycka till nu vännen när den lille skritten nu behagar att entré världen! :)

Kram på er!!

Svar: Tack och tack igen <3
OPROFESSIONELL

2012-08-19 @ 11:18:13
URL: http://www.pyttianna.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback