Nä. Vet ni va.
Jag är så trött på att vara med mig själv just nu! Det känns som om jag har två jag. Ett väldigt, öö ja.. "gravidigt" och ett som är jag egentligen. Ett betydligt piggare och roligare jag.

Den ena sidan är hängig, smålynnig, söker efter förlossningstecken non stop och bekymmrar sig över att vara stor, trött, svullen och finnig. Och dessutom jävligt ful i håret. Vill bara vara ifred. Inte träffa folk, för det enda man får höra är att man är gigantisk, inte har fött än eller så skrattar nån bara åt hela grejen.
Detta jag vill helst ligga i soffan och bara vila. Viiiilaaa... Va ifreeeed.

 

Den andra sidan är jävligt rastlös, vill hitta på en massa saker, träffa folk, gå ut och motionera, är himla pepp på bebisbestyr och plockar, bäddar och tvättar med bebisprylar och kläder. Vill blogga, skriva och fotograftera och allt sånt där jag tycker är kul, när jag mår bra.

Och så kommer kroppen ivägen. Tung och värkande. Som ett ok att släpa på. Nått som håller mig tillbaka, både fysiskt och psykiskt. Skitjobbigt tycker jag att det är.
Och nu gnäller jag inte på det fantastiska att kroppen håller på att ge mig ett barn. Ett fint och perfekt och efterlängtat barn. Lillasyskonet. Nej, inte för allt i världen!
Jag är bara så otroligt otålig tills jag får min lilla unge, och tills jag får min kropp tillbaka.
Min starka, aktiva, friska kropp som jag älskar så mycket. Trots en rätt sladdrig mage och bröst som vilar lite plattare mot revbenen än förr.
Jävlar vad jag saknar den och friheten att kunna röra sig, lyfta, bära, springa, skynda sig på, gå i trappor, inte ha ont, leka med Iris och gå ut på långa promenader.

Jag saknar mig själv.
Och jag längtar så otroligt efter lilla nya nu när det är så nära.



Här skulle nån passande bild ligga och pryda skärmen. Men jag orkar inte leta i mapparna.
Än mindre ta fram kameran, eller böja sig ner efter iphonesladden. Tyvärr.