Det är inte det att jag inte älskar att vara mamma. Att jag inte älskar min unge gränslöst. Att jag inte värdesätter privilegiet jag fått.

Det är bara det att vissa dagar är det lite svårare att se det igenom irritation, uppgivenhet och inre stress.

Idag när Iris vägrar att sova. Vägrar att lyssna. Använder diverse ömtåligheter som leksaker. Vrålar "nej dumma mamma!" och ålar sig skrikandes på golvet när jag invänder. Vägrar äta. River mig i håret och sparkar hårt när vi byter blöja.

Kaaaan själv!
Viiiiill inte!
Dumma mamma!
Neeeeeej!

Det är tufft att vara liten och sprängfylld med känslor, det begriper jag. Men det är tufft att vara mamma också.

Fast nu somnade Iris här bredvid mig i sängen.
Ååå. Hon är så ljuvlig när hon sover.
Man riktigt längtar efter att hon vaknar igen.
Ska bara pussa henne lite på pannan.
Min klimp, mitt finfjun, min perfekta unge som jag älskar så myck... HEJ mamma!
Iris bajsat! Iris byta själv!
Nä. Mamma byter Iris.
NÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!! DUUUUMMAAAAA MAMMAAAAA!

...