Ja för tänk bara. När Iris vaknade idag var det glittrig snö ute och stjärnorna i alla fönster lös. Hon sprang från rum till rum och pekade "Mera stjärna! Mera stjärna", sen plockade vi fram hennes dagispyssel från förra jul och satte fram. Den sneda, men ack så älskvärda, kottegrisen med piprensarsvans och flörtkuletryne och den utterst fläckvis glittriga ljuslyktan tillverkad av en barnmatsburk. Självklart fick de båda hedersplatserna - köksfönster och köksbordet. Iris var mäkta nöjd och tjöt av lycka när vi tände ett ljus i lyktan. "Iiiiiijjjaan! Titta Iiiijan! Titta på min lykta Iiiijan!" och Ian tittade.... Åt ett annat håll. Men ändå.

Sen bestämde Iris att vi skulle ta fram lite ljusstakar och annat också, så så fick det bli. Och några tomtar att ställa vid pepparkakshuset hon dekorerat med morfar här i veckan.

Sen hände det bästa av allt. Öppna 1a luckan i kalendern och äta choklad på morgonen. Hon tog den lilla biten hon pillat ut, lade den i den öppna handflatan och sträckte fram den till Jocke.
"Här"
"Ska du inte ha den, det är choklad Iris"
"Är det löööda?"
"Ja, faktiskt. Och nu får man ära en sån choklad VARJE DAG till Tomten kommet"
Runda ögon. Snappar tillbaka biten och stoppar i munnen.
"Mmmm! Bra idé pappa!"