Alltså, det kan va skitjobbit att vara förälder. Sömnlöst, och stressigt, och oroligt och ibland lite ångestladdat.
Och sen kan det vara så underbart att man liksom inte har någonstans att ta vägen och man tror att man ska drunkna i all den där kärleken som föddes tillsamans med ditt barn.

Som när din tvååring kryper dig nära i den nu pyttelilla växasängen, lindar de små knubbiga armarna om din hals och mumlar sömnigt precis brevid ditt öra: "Mamma, jag älsssaar dej. Jättemycket älsssar jag dej" Då ligger man där med tårarna rinnande ner för kinderna och viskar "Och jag älskar dig, till månen och tillbaka och alltid alltid alltid älskar jag dig. Kom ihåg det".