I ärlighetens namn.


För att bryta herregud-vad-jag-är-toklycklig-hela-tiden-bebisbubblan:

GAAAAAAAAAAAAAAHHHH!!!! Sov unge, SOOOOOV!!! JAG BLIR TOKIG!


1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

...

Aaaaandas. Aaaandas. Aaaandas.



I hemmets förr så lugna vrå.


Ja, nu har vi alltså introducerat lillebror för vårt något stökiga men trivsamma hem. Det gick bra. Han fann sig direkt, gillade soffan och mjuka kuddarna, kollade in sin säng och sa "Njaaa, morsan och farsan, det här kan vi göra bättre" och la sig tillrätta i vår. Gärna det sa vi. Ingen idé att bråka.

Lite synd är det dock att storasyster Iris inte tänkte likadant. Hon bråkar på som vanligt och några växlar till. Och det får man ju köpa, inte är det lätt att bli storasyster inte, men som slutkörd och nyförlöst moder sände man en nostalgisk tanke till hur det var att komma hem med barn nr. 1. Inte var det lätt alltid, men det var iallafall ingen som slängde böcker i huvudet på en, gömde bebisens nappar eller spelade munspel på öronbedövande nivå 2 cm från ditt och bebisens öra under amningen. Nä, nu prövas tålamodet på alla plan. Både mammas, lillebrors och storasysters. Och självklart pappas också, men hans är av en ängels storlek så det gilla knappt ens.

Men Iris kämpar på tappert ändå. Ena stunden myser hon med lillebror, ger filt, napp och kärlek. Andra vrålar hon om att få ligga över Ian och nypa honom i navelstumpen. Som sig bör som 2åring liksom.

Och det är ju inte lätt att bli storasyster, det ska gudarna veta. Men mutor och all tid som finns till underlättar alltid något.



Astridarvet.

Vi har gett Iris mellanmamnet Pippi. Ja, efter den däringa Långstrump såklart. För oss var det liksom självklart från början att Pippi är en fantastisk förebild. Rolig, påhittig och kaxig.
Modig, omtänksam och driven.

Och så blev det också - Iris är allt det där, komprimetat i en liten sprallig och sprittig kropp.

Självklart beror det inte på namnet. Det beror på personlighet, på omgivning och på oss som föräldrar. Vi tänker både jag och Jocke att i en värld som liknar Astrid Lindgrens, där barnen är i fokus och lever rätt härliga liv med föräldrarna på betryggande avstånd från leken och idéerna. Där utvecklas barnen som allra bäst. Hon, och hennes syskon, ska veta att vi alltid alltid finns precis i närheten, men att innan de ber om hjälp, tröst eller råd, ska de alltid få prova på och tänka själva. Testa vad som händer - bra eller dåligt och reflektera själv utan att vi föräldrar föreläser och talar om.

Vi har kommit överens om, jag och Jocke att våra barns världar ska de få ha ifred. Vi vill inte påverka förmycket åt något håll. Vi ska hjälpa att vårda och vi ska självklart stötta, uppmuntra och finnas, men vi ska ge dem de utrymme de behöver för att bli sin alldeles egen person.

Så Iris behöver inte bli någon Pippi om hon inte vill - men vill hon ska inte vi stå där och hindra henne med ord om att alltid lyda mamma och pappa och aldrig få bestämma över sig själv.


Tankar om bloggen.


Den senaste tiden har något som varit uppe som diskussion under betydligt längre tid, börjat visat sig i aktiva beslut bland bloggar jag länge följt och njutit av. Främst rör det "mammabloggar" och andra privata bloggar, som det senaste, en efter en stängt ner, tagit bort eller dragit ordentligt i handbromsen vad det gäller den privata biten om barn, känslor och personlighet.

Vad som ligger bakom utgår jag från är ifrågasättandet, både det publika och det personliga, av att dela med sig av sitt inersta privatliv på nätet till allmän beskådan. Vart jag själv står i frågan är jag lite kluven till. Å ena sidan är jag emot exploaterandet av små, små värnlösa människor på nätet (då snackar vi givetvis barn), där de varken har vetskapen om att det sker eller kunskapen att förstå innebörden av det.

Å andra sidan gillar jag själv att läsa om mamma/pappa-vardag, då jag själv är mitt uppe i den, och värdesätter att information, all glädje, all stöttning och alla bra och sunda tankar om barn man får med sig genom dessa webbplatser. Många av de bloggar jag följt sedan tiden då jag var gravid med Iris, har kommit att kännas som nära vänner och det känns hemskt trist att flertalet nu lagt ner.

Men det är kanske just det där. Att jag känner en vänskapsrelation till en människa jag faktiskt aldrig har förr har träffat. Att jag känner mig nästintill rättfärdigad att få såpass stor inblick i någons privatliv att jag kan relatera till dennes känslor och tankar. Just där är det möjligt att problematiken ligger, när vi tror oss ha rätten till en annan människas privatliv och när vi blir besvikna då den möjligheten helt plötsligt lyfts bort.

När jag själv bloggar gör jag det av ren skrivarlust, påeldad av viljan av att inspirera andra till att man får känna si och får tänka så, trots att man är förälder. Att allt inte bara är mysigt och bra och lätt utan att dagarna då det känns irriterande och tyngre också finns. Jag försöker verkligen att hålla mig personlig men inte allt för privat och absolut inte skriva ut Iris liv i detalj på nätet. Min blogg ska handla om min mammaroll, inte om hur Iris är som barn och dotter åt mig. Vissa saker känner jag absolut att jag kan dela med mig av, tillexempel det hon själv gör till andra genom sin utåtriktade personlighet och glada humör, men mycket, och då menar jag verkligen mycket, låter jag vara oskrivet och osagt. Iris har lika stor rätt, om inte större, att få bibehålla sin privatperson här i bloggen. 

Kan jag gå tillbaka i arkiven och känna att jag framställt Iris barndom på ett sätt som jag kan stå för, även när Iris blir äldre och kanske frågar, har jag lyckats. Och kan jag gå tillbaka och se ett fint dokument över en småbarnstid som aldrig kommer igen, ja även då har jag också lyckats. Finner jag dock att jag exploaterat Iris mer än nödvändigt kommer jag både drabbas av dåligt samvete och ångest då jag missbrukat min position i Iris liv. Det är faktiskt hon som ska råda över vad hon vill och inte vill ha i sitt liv, och då är det min uppgift som mamma att hjälpa henne med det.

Så, än så länge, helt ärligt känner jag inte att jag trampat över speciellt många gränser kan jag rättfärdiga mig själv i mitt beslut om att fortsätta blogga som jag gör. Då jag använder ett personligt språk istället för privata detaljer när jag skriver om vår vardag känner jag att jag både delar med mig av och understryker min personlighet, och vårt liv som det faktiskt är, utan att behöva gå in på detaljer vi vill ha för oss själva som familj och som privatpersoner.  Men, dagen kan ju självfallet komma då detta inte längre känns ok - då kommer jag sluta. Direkt.

För hur mycket jag än älskar att skriva och hur mycket jag än lyfts upp och känner mig uppskattad av er som läser, är ingenting värt min dotters tillit till mig och det faktum att jag aktivt respekterar henne som person.

Och i slutänden, att jag respekterar mig själv.



 

Att fira en tvåårsdag, sådär riktigt ordentligt.

 
Så där ja.
 
Då var Iris två år fyllda och firad för ungefär hundra. Jisses vad vi har kalasat. Från 11-19 hade vi familj indroppandes, med mest aktivitet i mitten runt 14. Iris har fått vara huvudperson, har fått presenter och sång och tårta och ljusutblåsning och hurrarop och grattis hit och dit öst över sig hela dagen. Och inget lillasyskon har behagat komma ut. SÅ. JÄVLA. SKÖNT. för mitt ömmande modershjärta, att dela sin alldeles superspeciella ch egna födelsedag, nä det slipper nog helst varenda unge.

Och Iris har nöjt hållt hov hela dagen. Dansat och klappat i händerna och tjattrat och solat sig o uppmärksamhet och kärlek. Finaste lillaskruttunge. Och jag då? Jo, jag har lett och svarat på mängder av "MÄÄÄÄH! Kommer den inte uuuuut snaaaart?" och tagit emot en himla massa lyckönskningar och order (?) om att föda snart. Jag har hållt god min, svarat jakande på om det är tungt?, om jag är trött?, om jag längtar till det sätter igång? och om jag har känt något än?.

Ja,
Ja.
Ja.
JA!
...förihelvete...

Det mest magiska i med den här dagen, förutom Iris glada blick, är att jag med bebisen vilt lnölande i magen, kasts tillbaka två år i tiden. Att jag nära och intensivt i tanken kunnat PÅ RIKTIGT minnas förlossningen med Iris, då jag låg och vrålade in i lustgasmasken att jag ville dö. På riktigt alltså. Man kan ju tro att det skulle vara något otrevligt, men inte då. Istället rann all nervostet jag trodde fanns inför att möta denna outhärdliga jävla apsmärta av mig och jag kunde se klart att det ju inte, hur otrevligt det än må vara, inte är någon fara. För ur den där ohyggliga känslan av att skäras mitt itu vid varje värk i timmtal, så vet jag nu vad man får för det. Samma dag, ett varmt, nytt, finast-i-världen-barn att förundras över. Och några år senare, en unge som skrattar, dansar, klappar i händerna, river upp papper och snören och tjattrar oavbrutet på sin födelsedag något år efter.




Middagslur på soffan innan gästgäng nummer två anländer.




Fria val formar både identitet och självförtroende.

I vårt hem är det oftast jag som köper kläder åt Iris. Jag vet inte varför det är så då jag och Jocke har samma ideér om vad vi tycker att Iris ska ha på sig och samma värderingar och tankar om vad hennes kläder ska, och framförallt inte ska, förmedla.

Vi köper barnkläder. Och vi köper i alla färger och och alla former.
Byxor.
T-shirts.
Klänningar.
Linnen.
Kjolar.

Inget är "förbjudet" vilket folk verkar tro så fort man säger att man tänker i genusbanor. Visst får Iris ha klänning och visst får Iris ha rosa. Genus innebär inga klädgörbud, det innebär att man tänker steget längre ibland.

För hur skönt är det för en 4-månaders baby att ligga i en hård och oformlig jeansklänning en hel dag, hur söt den än må vara? Hur svårt är det inte för en vild 6-åring att leka och springa i snäva jeans och korta kjolar som korvar och skaver? Och hur tråkigt blir det inte för pojken som blir nekad en klänning för att det är "flickkläder"?
Skitobekbämt! Skitsvårt! Skittråkigt! menar jag.

Men även om det är jag som köper kläderna brukar Iris få välja själv vad hon ska ta på sig. Välja och sätta ihop själv vad hon gillar. Ibland blir det helgalet, men vad spelar det för roll? Hon är ett barn och inte en skyltdocka. Hon är också en individ som föredrar vissa färger framför andra, upplever vissa skor som skönare och inte gillar att ha håret i snodd eller spänne. Då blir det så också. Så om hon tycker att foppatofflor, zebrabrallor och klänning ovanpå det är en match made in heaven, då är det de vi kör på.

Idag valde hon såhär. Tycker det blev störtskönt!




Vissa dagar.

Det är inte det att jag inte älskar att vara mamma. Att jag inte älskar min unge gränslöst. Att jag inte värdesätter privilegiet jag fått.

Det är bara det att vissa dagar är det lite svårare att se det igenom irritation, uppgivenhet och inre stress.

Idag när Iris vägrar att sova. Vägrar att lyssna. Använder diverse ömtåligheter som leksaker. Vrålar "nej dumma mamma!" och ålar sig skrikandes på golvet när jag invänder. Vägrar äta. River mig i håret och sparkar hårt när vi byter blöja.

Kaaaan själv!
Viiiiill inte!
Dumma mamma!
Neeeeeej!

Det är tufft att vara liten och sprängfylld med känslor, det begriper jag. Men det är tufft att vara mamma också.

Fast nu somnade Iris här bredvid mig i sängen.
Ååå. Hon är så ljuvlig när hon sover.
Man riktigt längtar efter att hon vaknar igen.
Ska bara pussa henne lite på pannan.
Min klimp, mitt finfjun, min perfekta unge som jag älskar så myck... HEJ mamma!
Iris bajsat! Iris byta själv!
Nä. Mamma byter Iris.
NÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!! DUUUUMMAAAAA MAMMAAAAA!

...



Vadå då? Jag tar ju iallfall ansvar för att få i henne frisk luft! Hur jag går tillväga hör liksom inte alls hit.

Men sisådär ja. Då var frukosten uppäten i ett nafs och vi förbereder oss för en dag av otroliga äventyr, jag och trollet. Eftersom solen lyser stundom har vi tänkt att knalla ner till lekplatsen på gården för lite motorisk stimulans i utemiljö.

Vi ska strax gå.
Om en stund.
Säg en timma.
Aa.. eller två. Jag jobbar ju inte så snabbt längre.
Fast trollet kanske måste äta lite lunch först.
Och sova middag.
Och så pratade vi ju om att duscha.
Och äta ett mellanmål.
Åh, där klev ju pappa innanför dörren!
Vad roligt!
Hej älskling! Dagen varit bra?
Humhum..brabra..å vad intressant.. nämen SA han så? Jaja.. du.. DU!
Skulle inte du kunna gå ner med Iris till lekplatsen? Hon ville så gärna gå med dig.
Har försökt få ner henne hela dan, men du vet hur hon är ibland "pappapappapappapappa" ja du vet.
Alltså, bara nån timma eller tv, så jag hinner sov.. eh! Stäääääda lite.
Gu' vad gulligt!
Här har ni hinken, spaden, traktorn, bilen, bollen, vattensprutan, fika, blöjor, tvättlappar, solkräm, solbrillor, kepsen, boken, filten, pengar till glass, bilnyckeln ifall ni får för er att åka någonstans...
Vill bli av med er? VILKEN FRÅGA!
Nä jag tänkte bar på er, så ni slapp gå upp igen direkt.
Det hade ju inte alls varit bra för min söm.. eh, städning! Det fattarduvälla?
Seså.
Gå ner nu. Iris är jätteotålig!
Hejhej!





Bumblebee.

Vi är inne i en så otroligt rolig period av Iris liv.

Glad, stursk och med öppna sinnen tar hon sig an sin värld och testar allt man kan tänka sig. Visst, det blir en hel del springa efter, hjärtat i halsgropen på föräldrarna och en rejäl dos tjat och gnat.

- NEJ Iris!
- KOM HIT Iris!
- Du FÅR INTE göra så Iris!
- SLUTA Iris!

Och man känner sig stundom som en riktig tråkig tjatmumrik. En sån där förälder man själv glodde på innan man skaffat egna och tyckte att "Men assååå herregud! Får ungen inte röra sig en milimeter utan tjafs elle!!??!!!??" Och jag försöker verkligen låta henne, så gott det nu går, sköta sig själv. Men tjata, det gör man för det mesta för Iris bästa, då klättra upp på köksbänken, breda ut armarna och dyka inte är en aktivitet att föredra. Även om den i tanken säkert känns både rolig och genomtänkt i Iris huvud.

Och så har vi språket.
Allt som ofta levererar Iris med kraft ur sig meningar uppemot 4-5-6 ord, med det inte sagt i perfekt ordföljd, men ändå. Och vi pöser av stolthet över ungens sätt att hantera sitt språk.
Vi bekräftar, rättar henne ofta inte, utan uppmanar till att bara fortsätta snacka, tjattra på och förklara sig och sina magnifika tankar för oss.

Ibland blir det självklart så härligt fel att man måste skratta högt, även om det kan anses aningen opedagogiskt att vika sig dubbel av skratt åt sin unges sätt att prata.
Men när Iris högt och tydligt deklarerar, inför åhörande massa inne på IcaMaxi, vid frysdisken, att:
 
- Mmm! PISSFINNAR Iris vill ha! Dettegott!,
Och krama en 30-pack fiskpinnar hårt, då är det liksom svårt att låta bli.



Och så slås jag så ofta av tanken just nu när jag ser den här lilla vakna och busiga nunan att:
Dig, dig kommer jag alltid älska gränslöst - vad du än tar dig för. Du har mig fullkomligt fast i kärlek.

HERREGUD - Vad har jag gett mig in på! Varför skaffade jag barn? Jag får kärleksångest. Älskar för mycket...



 

Jag vill ut.

För några dagar sedan publicerade fantastiska Spiderchick en lista på "Saker jag tänkte om föräldraskap innan jag själv blev förälder" eller något liknande, kan inte minnas rubriken till 100%.

 

Jag satt gott och skrattade med, kände igen mig och omfamnades även en stor trygghet i att jag inte är ensam i att låta ungen gå till dagis med oborstad kalufs bara för att det är för jobbigt att ta konflikten 07.00 med en tvååring som ibland lägger sig ner och vrålar som om sju svåra år var i antågande bara för att kammen åker fram.

 

Men vad jag senare förstod var folk tydligen rätt snabba med att ge tråkig och rätt hård feedback på inlägget som tyvärr plockades bort. 

 

OCH FAN VAD JAG TYCKER DET ÄR TRÅKIGT när folk känner sig berättigade att läxa upp och komma med pekpinnar och oombedda råd. Fan, sköt dig själv, vill jag morra åt närmsta mammapredikare.

 

För även om jag önskar att det inte var så, är det främst mammor som gnäller på andra mammor.

Mammor som kommer med "goda råd".
Mammor som viskar bakom ryggen och pekar finger åt någon som gör på annat sätt.
Mammor som baktalar och mammor som trycker ner andra mammor.

Så. Jävla. Tråkigt.

 

Vart fan är sisterhoodet när vi som mest behöver det?

Och kom inte och säg att era råd och gliringar är sisterhood. Det är bara skitsnack.

 

Nu kanske ni upplever mig som en hycklare. Jag som tjatar på om genustänk och annat barnuppfostringsrelaterat mest hela tiden. MEN, då ska ni ha klart för er att jag ALDRIG skulle varken säga åt någon annan att hen gör fel för att hen inte gör som jag. Och jag skulle ALDRIG skuldbelägga, kritisera eller försöka pracka på någon mina "goda råd".

 

Jag gör som jag gör, ni som ni.

Visst kan jag tycka att vissa sätt är fel, men jag skulle aldrig säga att DU gör FEL gör som JAG!
Aldrig! Alla gör på sitt sätt, och jag lägger mig inte i det. 

 

Och för att jag gillade inlägget så mycket, tar jag mig här friheten att kopiera ideén och göra en egen lista.

SAKER JAG TRODDE OM MIG SOM FÖRÄLDER INNAN JAG FICK BARN

1. Mitt barn ska aldrig ligga och vråla i affären efter godis/leksaker.
Haha, in your face liksom. Ställ dig i valfri långa snabbköpskö med en trött och bångstyrig tvååring och du får se hur många sekunder det tar innan orden "VILL HAAAA DOODISSS!!" uttalas med mycket högt och bestämt tonläge, och vid Nej låta det eskalera till öronbedövande kraft.

 

2. Mitt barn ska aldrig vara snorigt/lortigt i ansiktet/ha mat i håret.
Ditt barn börjar förskolan. Ditt barn börjar äta själv. 

Och där har du det, kapoff!

 

3. Mitt barn ska aldrig var höljutt/ouppfostrat.
Haha igen, välkommen till en tvåårings värld.

 

4. Mitt barn ska aldrig barnvaktas av TV:n.
Det lät bra.
Nu låter ljudet av Pippi Långstrump ännu bättre.

 

5. Mitt barn ska bara äta fika/godis på lördagar och bara få hemmlagad mat ladrig halvfabrikat.
Fniss. Tvååringar är smartare än så,
och föräldrar har bättre saker för sig än att bara stå och rulla köttbullar hela dagarna.

 

6. Mitt barn ska leka ute minst två timmar om dagen.
Haha. Ibland när vi är hemma från förskolan tar vi knappt av oss pyjamasen liksom.
Och fatta jobbigt att kånka barn, hink och spade, traktor, fotboll, bandyklubbor, extratröja, solbrillor mm ner för 7 trappor och sedan upp igen 10 min senare för att blöjan måste bytas.
Nä, tacka vet jag iphonespel... ;)

7. Mitt barn ska i tidig ålder lära sig att om man river fram leksaker, ska dessa också plockas in innan man får ta fram nya leksaker.
Jo men tjena.

 

8. Jag ska alltid vara konsekvent och aldrig vika ner mig för att det är enklast.

Vanlig dialog mig och Iris emellan:

- Iris glass vill ha.
- Nej inte idag. En annan dag får du glass.
- IRIS GLASS VILL HA.
- Nej Iris, inte idag.
- IJIIIIIIIIIIIIIS GLAAAAAAAAAAASS VILL HAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!
- Nej, Iris! Inte idag.
-AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUHHHHHHHHHHH!!!!!!!!!!!!!!

- Okej.

 

Ja, ni ser ju.

Jag hade kunnat fortsätta i ett bar tag till, men jag tar och stannar här innan någon ringer socialen.

Men ni ska veta, att jag kan tillåta allt detta, pga att jag är en sådan KICK ASS MORSA med så mycket annat och att min trollunge mår så bra och är så charmig, vältalig, snäll, omtyckt och har en grym personlighet och ett stort driv. Iris behöver inte vara varken duktig eller väluppfostrad, och jag behöver inte vara helt konsekvent.

 


 

och du är perfekt som du är, min snoriga, lortiga charmiga gaphals.

 

 


This old routine.

För några dagar sedan kom våra rutiner upp på tal i komentatorsfältet. Man ville gärna få dem redovisade i någon form att lära sig nått av dem, (tror jag?). Men nu tänkter jag göra dig gruvligt beskviken, du braiga läsare som gick i väntans tider och förväntade dig braiga tips från en lite mer inbiten morsa som mig.

Mitt lite löjliga svar blir: Vi har typ inga rutiner...
Iiiiih, nu ser jag 100 par mammaögon vända sig i chock mot mig och visk-artikulera med frågande blick:
- IN.GA. RU.TIN.ER?

Men så är fallet. VI har inte lagt någon större vikt vid att träna in rutiner i vårt liv. Vi är liksom inte så rutin-anpassade som man kanske skulle önska. Kalla det oansvarigt och pea på barnens glädje av rutin i livet. Kalla det idiotiska och mena på att rutiner, kräver bra mycket jobb i början men underlättar i slutändan. Kalla det... nä, det räcker.

Nä, med handen på hjärtat, vi gillar vårt ostrukturerade liv, och Iris verkar gilla det hon också. No worries.
Visst, i och med barn nummer två:s ankomst, lär vi få lägga om lite i vårt ostrukturerade schema, det är vi medvetna om, men den dagen, den sorgen. Eller glädjen? Vem vet, rutiner kanske är det bästa som hänt oss sedan Iris såg dagens ljus. Det vet vi inte. Det återstår väl (kanske) att se.

Som det ser ut nu har vi rutinmässig (faktiskt) uppgång vid ca 07.00, reglerad av Iris. Inga fasta måltidstider, och en läggtid som varierar mellan 19.00 och 21.00 här hemma, beroende på hur dagen fortöpt. Där emellan pytsar vi in sånt vi vet att Iris gillar, vara utomhus, leka i sitt rum, sjunga, lässtund, tandborstning+tvättning (nåja, allt kan man inte gilla) och några minuter framför Pippi i soffan osv. I en skön mix - tycker vi, och tycker Iris. Så, det återstår att se om lill-bebis tvingar upp oss på tårna och drillar oss i rutinövning eller on hen softar in sig i vårt liv. Det ska bli spännande att se.




ej rutinbunden, men glad ändå



In the summertime.


Medan jag svettas framför datorn med tentapaniken i halsen,
kan ju ni få roa er med ett par sommarbilder.

Iris älskar värmen och kastar av sig skorna och sätter av barfota över gräset.
Jag är övertygad om att för hennes del blir den här sommaren helt ljuvlig.
Tänk dig själv sommaren då man var två år, den innehöl säkert en himla massa skrubbade knän, svettvarmt fjunhår och massa massa massa isglass och bad. Inga större problem och inga stressande planer.
Bara njuta, och vara och känna.




Vart jag mig i världen vänder.



- sätter du färg på regnet, älskling.



Big Me.



Men alltså vänta här nu lite...
När på ett år, gick min bebis och blev ett stort barn?

Ja, jag hann då fan inte med iallafall.



Heading for a breakdown.




Idag har jag och lill-fjunet ännu en ledig dag tillsammans.

Eller ja, fjunet har ledigt från förskolan. Mysigt i tanken, stressigt i praktiken.
Mamman borde läsaläsaläsa och skrivaskrivaskriva eftersom veckan är omänskligt fullhopad med inlämningar, skrivande av föredragsmanus och analysarbeten. MEN idag tar vi mer ledigt och skjuter på jobbet liiiite till.

- PANIKPANIKPANIK, SKOLPANIIIIIK!!!!
! vrålar mitt förnuftiga jag inom mig.

- Äh. Spänn av. Det löser sig alltid... chillar mitt mer softa jag.

Och mina inre diskussioner vinns till 95% av den softa, mjuka rösten. Så även idag.

Och faktum är att Iris är ett jäkla effektivt sällskap.
Vi har på de tre timmarna hon varit vaken hunnit med följande:

Mamma, åt Iris - Läst 17 böcker. En del två gånger.
Iris & Mamma - Sjungit 49 sånger om djur. En del befintliga andra nykomponerade av mamma.
Iris - Hällt ut en flaska väling i soffan. Plaskat.
Mamma - Torkar upp en flaska välling ur soffan. Svurit.
Iris - Klättrat på bord.
Mamma - Lyft ner från bord.
Iris - Plockat ut två byrålådor med kläder. Lekt packa väskan.
Mamma - Vikt ner alla kläder i lådorna igen (läs knökat i dem huller om buller). Lekt städa.
Iris - Tittat på film ( i 5 minuter).
Mamma - Njutit av att barnet vill se på film. Blivit besviken efter 5 minuter.
Iris - Skrikit rakt ut i 10 minuter.
Mamma - Hållt för öronen i 10 minuter.
Mamma & Iris - Lekt med bilar. Pippi. Plastmaten. Mjukdjuren. Bollarna. Traktorn. Instrumenten. Duplot.
Mamma - Försökt äta frukost.
Iris - Ätit upp mammas frukost.
Mamma och Iris - Lidit av huvudvärk. Mamma av skrik och stress. Iris av fall från soffa.

Dagens plan - Mamma: Ta sig ut till sandlådan. Leka en timma. Gå och handla. Få barn att sova. Plugga.
Dagens plan - Iris: Ta sig ut till sandlådan. Leka i fyra timmar. Vägra affären. Vägra sova. Bita mamma när hon pluggar.



Flyg du lilla fjäril.


Älskade lilla människa!

Att du hatar att sova.
Att du jämt ska gå upp kl 06.
Att du kastar mat omkring dig.
Att du måste sitta PÅ mig i soffan.
Att du aldrig kan leka själv i ditt rum.
Att du rycker loss stora tussar av mitt hår.
Att du låssas att du har ont fast du inte har det.
Att du klättrar på bordet och hänger i gardinerna.
Att du slänger böcker i mitt huvud med flit och hånskrattar.
Att du får sladdriga spagettiben så fort vi ska ta på oss och gå ut.
Att du alltid stolt säger "Iris BAJSAT!" när vi precis gått utanför dörren.
Att du MÅSTE gå ner för alla trappor själv, trots att vi har superbråttom.


Inget av det spelar någon roll.
Du är ändå bäst, helt magiskt bra.
Bättre än någon annan jag känner.
Tänk va?









The worry list.

Jag blev utmanad av Alabama Sthlm, som förövrigt ska ha en bebis i dagarna och dessutom har en skiiitbra blogg, väl värd minst ett besök om dagen.
Eftersom jag är en såpass erfaren baby-mama nu förtiden tar jag mig an utmaningen med ett leende på läpparna. Bebisfrågor, det kommer ju bli lätt som en plätt!

Få sen nu.
Fråga 1. Vad var det värsta som hände under din förlossning? läser med koncentrerad min.
Värsta. Hände. Förlossning.
Hum.
Eeeh...
Ska bara försöka minnas tiden innan Iris fötts och min snart 2 år långa frånvaro av sömn trädde in.
Vänta lite bara.

Eh?

(...)


1. Vad var det värsta som hände under förlossningen? Alltså, får man svara: typ det mesta?
Smärtan, att vara helt utlämnad åt sin kropp. Och framförallt, att det tog en sån jävla tid. Hade önskat mig en sån där förlossning man ser på TV. Vattnet går. AJ! Ont direkt. Kasta sig in i bilen. Bråttom bråttom! KÖÖÖÖR PAPPA KÖÖÖÖÖR! Hen kommer när som helst. Framme. In i rullstol. Läggas i säng. Svettig. 5 minuter krystning och sen plopp är man MAMMA!

Och ovanpå det, eftervärkarna. VEM FAN HAR HÖRT TALAS OM SKITSMÄRTSAMMA EFTERVÄRKAR? Och att man ska krysta ut den där jävla moderkakan på ett kilo helt själv. Och att man sys utan bedövning. 
Annars var det lungt.

2. Vad var det bästa (förutom att bebin kom ut)? All hjälp man faktiskt får och all underbar personal på förlossningen. Epiduralen, (thank's god for science!), självförtroendet man boostas med efter att ha fött fram en bebis och smörgåsbrickan med flagga och juice i champagneglas.

3. Hur startade förlossningen? Jag gick till sängs som vanligt, två dagar innan BF. Sa - Godnatt, sov gott åt Jocke. Vände mig om på sidan och så knäpp! Det känndes typ som om någon snärtar till dig med fingret fast på insidan av magen och vattnet gick. Fostervatten och slempropp och hela tjotabaletten över lakanen. Faktiskt rätt äckligt. Smått chockad. Nu? Verkligen? Gick på toa. Bäddade om. Tog en dusch. Började få värkar. Först som mensvärk, sedan som nått annat. Hade ont. Lungnade sambon som hoppande i hallen skrek: - SKA VI ÅKA IN!!??? SKA JAG STARTA BILEEEEN?? HALLÅÅÅ!!?? VAAAAD I HELVETE SKA VI GÖRA! SVARA MIG!!!!! - Vi ringer förlossningen, sa jag coolt som om jag var van vid sånt här. Sen blev det en himla massa väntan med en himla massa ont. 00.10 gick vattnet. 17.30 skrevs vi in på förlossningen. Då öppen 4 cm.

4. Hur valdes namnet på bebisen? Jocke hade ventilerat namnet Iris några gånger under graviditeten. Jag hade viftat bort. Sagt det blir en med snopp. En som ska heta Jack. Blir det en med snippa får hon heta nått annat av de 5 namnet på en tös jag hade kommit på. Sen, när bebisen kom ut sa jag: - Titta. Det blev en Iris. Och så var det bestämt.

5. Vad hade ni aldrig klarat er utan under spädbarnstiden? Varandra (och bröstpumpen).

6. Saknade du magen efter den försvunnit? Inte en endaste minut.

7. Tyckte du att din bebis var fin/söt första gånnen du såg henom? Haha! Nä. När hon kom var hon rätt lilablek, lite svullen i ansiktet, hade toppigt huvud och fosterklet överallt... Iris blev sötare med dagarna som kom. 

8. Vad är det bästa med att vara förälder? Åh. Allt är bra med att vara förälder. I stunden du blir det får ditt liv fullkomlig mening. Du lär känna en person som du kommer att älska mer än dig själv så länge du lever. Du blir bekräftad, älskad och uppskattade tillbaka. Du får ta del i och förmånen att ta hand om och förvalta början på en människas liv och du känner att du verkligen har åstakommit något stort.

9. Hur har ni delat/gjort med föräldraledigheten hos er? Vi har delat rakt av. 50-50.

10. Vart sover er bebis? Nu är vår bebis stor och har egen säng och eget rum där 70% av nätterna spenderas. Resterande 30% inkilad under pappas arm nära nära och sina fötter vilt sparkandes på mamma.

Men som bebis: 10% i sin säng brevid våran.
30% i vår säng.
20% i bärselen, då om man rörde på sig konstant.
40% vid mammas bröst, i soffan, i mamma-får-nackspärrläge.

11. Har ni husdjur och i såfall hur har det gått sedan en bebis flyttat in hos er? Inga husdjur - inga problem.



Young folks.

Efter en helg av frånvaro som mamma, ja inte i tanken, nejnej, men som fysisk person, tog jag och Iris ett rejält stycke kvalitétstid i besittning i eftermiddag.

Vi kikade en stund på Pippi & sjörövarna ihop - Ijiss sitt-aa knäää mamma!
Vi var på lekplatsen med bästa buskompanjonen Oliver - Ållie gunga Ijiss. Ållie åka wiiiii (rutchkana) Ijisss!
Vi käkade köttbullar och makaroner -Ött bålle meja Ijiss!
Vi borstade tänderna i 35 minuter - Ändej bosta meja Ijiss!
Vi läste en bok typ 178 gånger - Meja Nu äsa mamma Ijiss!
Vi lekte Iris favoritlek "samling på förskolan" - Hamling skoja. Alla sjunga nu Ijiss!, vilken går ut på och samla ihop alla mjukdjuren och dockorna, rada upp dem mot väggen. Sätta Iris på en kudde i mitten och sjunga alla barnsånger man kommer på - med rörelser. Rörelserna får icke, under några som helst omständigheter, uteslutas. Och gör man fel är det bara börja om från sång ett. Även om man är inne på 9:onde.
Iris är noga med detaljerna.


Sen somnade hon... vilket var lite skönt.












Clamour for glamour.


Jag försöker att inte fasna i tomma komplimanger när jag pratar till Iris. Jag försöker att inte lägga vikt vid hennes utseende och är sparsam med utryck och komplimanger som handlar om hur söt och fin jag tycker att hon är. Det har ingenting med att göra att jag inte tycker att hon är fin eller söt. Nä. För mig är hon finast i världen! Men jag är övertygad om att inte ett enda barn mår bra av att höra det dagarna i ända. Det är då man skapar den där hetsen till att alltid vara snygg, och att alltid se bra ut och alltid göra sig till. Tänk dig, en liten flicka får i regel höra att hon är söt eller fin, flera gånger om dagen.

- Vad fiiiiiin du var idag! Jättefiiiiin!
- Vad söööööt du är i dina tofsar!
- Vilken fiiiiin kjol du har på dig!

Allt detta sagt med en otrolig entusiasm och glada tillrop.
Inte konstigt att man snabbt lär sig att det är viktigt att vara fin, det är då man får komplimanger och uppmärksamhet. Det är då man får vuxna att verka glada och tycka om en. Och det är ju självklart en berusande känsla. Det blir en kick att få höra och det blir något att sträva efter - att alltid vara fin. Att det är viktigt.

Istället för att lägga vikt vid Iris utseende, försöker jag ge henne uppmuntran för hennes egnskaper och styrkor. Jag försöker istället för att säga att hon är söt stup i kvarten, ge beröm för att hon är snabb, eller stark, eller bra på att prata eller att hon är modig, skrattar härligt, är bra på att passa bollen eller tar hand om dockan mysigt. 

Det är svårt, för det där med att lägga stor vikt vid utseende sitter ju stenhårt i oss alla. Ibland biter jag mig i läppen efter att ha skrattat och sagt att hon är fin, eller sötast i världen någon gång för mycket. Att det händer är ju fullt förståligt. Dels för att jag tycker att hon i sitt lockiga hår och runda, pigga barnaögon ÄR väldigt fin. Dels att det kommer ur mig helt per automatik. Att det bara hoppar ur munnen när man saknar någonting mer kreativt och genomtänkt att säga. Men bara det att reflektera över att det finns bättre sätt att bekräfta sitt barn på än genom komplimanger för dreas utseende, är en bit på vägen.

Och nu, ni som tänker attakera mig med påhopp som: - Hon kommer att känna sig ful och aldrig känna att hon duger inför dig! eller - Du är totalt okänslig mot vad barn vill höra. De vill vara fina och känna sig fina!
V
arsågoda. Men jag är stensäker på att det där med att det är viktigt att få känna sig söt och fin är något som vi vuxna själva blivit matade med i alla år och alltså fört vidare till våra barn. Och jag försöker, med allt jag förmår att se till att Iris ska växa upp i vetskapen att allt annat hon är, är så mycket viktigare än hur hon ser ut.

Fin det är man alltid på sitt sätt. Bra och duktig, det är så man känner sig när man tror på sig själv. Och den känslan värderar iallafall jag 100 gånger högre än känslan av att känna sig snygg.



Mitt fantastiska, glada, modiga, roliga, starka, härliga, utomordentliga barn.



Det finns inga ord.



Välkommna till stans sjukaste blogg!
Det hade ju kunnat vara en rolig utmärkelse i en annan mening, men nu är det inte det.

Vi har iallafall fått i oss lite käk, jag och pyret.
Iris Spagetti á la Naturell. Mamma Spagetti á la Bacon.
Iris gav sin mat betyget: GOTT! Äta mycket!
- Nä försiktigt Iris. Du kan börja kräk...
- BRÖÖÖLGHH KVÄÄCK. Splatt!
- ... börja kräkas igen...
- Buhuhu. BRÖÖÖLGH! Eeeeeklitt mamma...
- Men du.. Ingen fara, men nu får vi torka och duscha.
- NÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄHHHH!! UUUUUUOOOOUUUUAAAAAÄÄÄÄ!!!!
Tvångsdusch.
- NÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!! DUMMA!!! MAMMA!! BUUUUHÄÄÄ!
- Så. Nu är vi klara.
- Meja. Meja! Petti. Petti! PETTIIIII!
- Petti? Aha, spagetti!
- Japp.
- Är du säker?
- Japp!
Tar fram mera. Klipper i små små små bitar. Blandar i lite mjölk och smör.
Konsistenen blir nästan gröt. Bra för små sjuka magar.
- MMMM petti.
- A. Ät försiktigt nu.
- Mm.
Äter försiktigt.
- MUUU!
- Mjölk? Inte lite vatten då? På sked. Såhär?
Visar.
- NÄ! MUU. MÖÖLK!
- Okej men då får du dricka lungt.
- Mm.
Dricker inte lungt.
- Drick lugnt... Lungt Iris!
- BRÖÖÖÖLGH! KVÄÄÄÄCK! BRÖÖÖÖLGHH!
- eeeeekklitt mammaaaa eeeeklitt. uuus. Mamma. Bäja mamma
- Hum.. A men vi ska duscha igen först.
- NÄÄÄÄÄÄÄÄÄHHH! BÄJA! KJAMA!
- Först duscha.
- Nä...
Tvångsdusch.
- AAAAAAAAAAAAAAAH!! NÄÄÄÄÄÄÄÄÄH! DUMMA! BUUUUHÄÄÄUUÄÄ!
- Så! Klar! Nu kan vi kramas.
- Mm. Mamma.
Kramas.
- Mamma?
- Mm Iris?
- BRÖÖÖÖLGH! BRÖÖÖLGH! KVÄÄÄÄCK! Splatt. Oj.
- ....
- Kjama!
- Vänta lite Iris. Mamma måste duscha.



Tidigare inlägg Nyare inlägg