Att blogga bra är ett heltidsjobb och att blogga hyfsat kräver iallafall några timmar.

Dumt då jag har två små barn. Två små barn som kräver 24 timmars uppmärksamhet. Givetvis ger jag dem inte det, det går ju bara inte. Stört jäkla omöjligt. De har också en far så gör vi en matematisk uträkning kan vi slå fast att 12 timmar bör vara mina och 12 hans. Fast vi har ju inte delat upp dygnet i två halvor, nej nej. Vi pusslar med kvartar, sovmornar och bajsraster precis som vilken vanlig fungerande småbarnsfamilj som helst. 

Men Jocke jobbar en hel del kväll. Och när jag säger en hel del menar jag typ ALLA KVÄLLAR SOM FINNS. Såklart. Detta ger ju mig den lilla oangelägenheten att alléna ansvara för två små barn de mest krävande timmarna av två små barns liv - eftermiddag/kväll. Ni med småbarn i hushållet vet precis vad jag pratar om *martyrmin*

Ni andra:

Jag har en dotter. Hon är tre.
Hon är superskön och jättebäst och precis en typiskt vanlig treåring. Det vill säga att hon till exempel är expert på att säga "Mamma" cirka 8000 gånger på ett dygn (givetvis säger hon pappa också, men det här är mitt gnäll så skit i honom). Tonläget i vilket "Mamma" sägs kräver uppmärksmhet och ofta någon typ av hjälp. Lyssnar en inte genast så blir tonläget högre och gnälligare. Lyssnar en inte på det heller sätts flera "Mamma" ihop till en fet remix: "MammamammamammamammamammamammaMAMMAMAMMAMAMMAAAAAAAAAA!"

Så jag brukar lyssna. Och hjälpa. Och lyssna och hjälpa. Och lyssna...

En typisk treåring brukar också drabbas av otrolig frustration när någon av föräldrarna säger "Nej. Du får inte/kan inte/ska inte". Ofta är det jag som säger det och också är den som får lyssna på de fem minuternas illvrål som brukar efterfölja. Och så kul är det ju inte att det skulle hamna på nån topplista över "Roliga saker jag gillar jättemycket". Faktiskt inte.

Jag har också en son. Han är snart ett.
Han är jättemysig och glad och precis en typiskt vanlig ettåring. För er som inte stiftat bekantskap med en ettåring närmare kan jag berätta att ettåringar är totalt galna. Givetvis var det en genearalisering. Givetvis. Men de flesta som har en ettåring i sin bekantskapskrets skulle här hålla med mig. Min har till exempel just lärt sig gå. Och med lärt sig menar jag "lärt sig". Han har, till följd av detta, under veckan slagit ut en bit av sin ena framtand och skaffat både en redig blåklocka och stor bula. Som ni kan förstå är det ju en hel del "aj-jag-slog-mig-gråt" goin' on här hemma.

Dessutom har ettåringar inte riktigt koll på läget i allmänhet. Låt oss säga att jag inte tror att Einstein var ett när han knåpade ihop relativitetsteorin. Jag bara säger det... 

Dessa faktum gör att det ibland är svårt att upprätthålla min inre bild av mig själv som "någon som ägnar kvällarna åt att vara kreativ och skapa litterära mästerverk". Tyvärr. Men jag gör så gott jag kan. Och ibland kommer ni få stå ut med lite halvkass uppdatering. Och det ber jag, lite såhär i förväg, om ursäkt för. Men tänk såhär; För varje inlägg jag nu lyckas pilla upp här på lelle blöggen finns det minst två till oskrivna i min skalle. Två till som kanske inte hans med just nu, ikväll. En klen törst för er kanske, men för mig och mitt fortsatta bloggande typ avgörande. Om de kommer imorgon eller någonsin, det jag vet inte. Men vad jag vet är att jag ska fortsätta att efter förmåga skriva så mycket jag bara förmår. Vilket säkert kan bli en hel del, bara mina barn åter kan lära sig hur en gör när en sover. De tycks ha glömt bort det.

Men hur en än vänder och vrider på allt är de där två bloggsabotörerna väl värda all tid jag kan avvara för just dem. Tid och kärlek. Vilket jag faktiskt är en jävel på att ge dem.