Betänk att du är på lekplatsen i sällskap av ditt barn. Okej, är du där? Bra.

Betänk sedan att ungen får för sig att klättra upp för VÄRSTA HÖGA KLÄTTERPLANKET när du tittar bort eh spelar candy crush och sedan tjuter "Mamma hjiiiilp mej, jag kan inte komma neeeeer". Fortfarande med? Finemang.

Tänk dig sedan att du inser att det enda du kan göra är att klättra upp dit du också, trots din höjdrädsla, och sedan lotsa ner barnet under armen. Pust, men det här klarar vi.

Föreställ dig sedan att när du med starka övertygelser om din egen bråda död, klättrat upp för repet med darrande knän och precis fått upp rumpan på avsattsen, ser hur ungen fnittrar till och slänger sig vant utför avsattsen. Likt en liten brandsoldat på utryckning är hen nere på marken och står där studsande av lycka. "Hihihihihihihihihihihihi jag lurade dig! Jag kunde visst komma ner! Mjihiheheheh"

 

Och där och då inser att du att du under inga som helst omständigheter vågar klättra ner. Hur lång tid tar det då för dig att ropa på de andra föräldrarna i parken om hjälp?

För mig tog det tio minuter.
Tio minuter, och en unge som hotade med att gå hem själv.