En kommentar.
Jag har inte kommenterat debatten kring webbutiken Miss Skinny, men jag tänkte att jag kanske ska ta och göra det nu. Nu när Miss Skinny är avslöjad som en debattstartare av föreningen Frisk&Fri som driver ett arbete mot ätstörningar.
Och givetvis är det bra att ropa åt modeindustrin: "Vi är klara med det här nu! Vi har sett era bilder, läst era storlekstabeller, svurit över era kläder och i takten byggt upp en ångest över våra kroppar. Nu vill vi inte mer."
Men det räcker inte. Givetvis är det ett steg i rätt riktning, med friskare modeller och sundare idéal. Men det är långt ifrån tillräckligt. Det bör jobbas mer med självkänsla, och det är ett arbete som börjar tidigt. Det handlar ju om oss. OM OSS. Om vad vi säger, om vad vi uttrycker inför varanadra. Om hur vi talar om våra kroppar och om hur vi talar om andras. Om hur vi ivrigt delar med oss av hur mycket vi behöver gå ner och pekar ut våra fel. Om hur vi bekymrat ser oss i spegeln och ojar oss. Om hur vi gör det ok att hata våra kroppar.
Jag vill slå folk på käften som snackar vikt när mina barn är med. Jag vill skrika åt folk som beklagar sig över sina kroppar när min treåring sitter med öron som paraboler och suger i sig, omedvetet eller medvetet, skit samma! Min lilla underbara treåring som snarare än jag önskar obönhörligt dras med i en karusell av vikthets och body shaming så som vi alla gjort. Modeindustrin bär sin del av oket, absolut och jag menar absolut inte att friskriva dem från ansvar. Tvärt om.
Men det är ju vi som bär ansvar för det här. Det är ju VI, vi som bantar och klagar och berättar och suckar, det är ju VI som påverkar mest. Det är ju till oss själva vi ska vända oss och fråga; varför känner jag att jag måste banta? Varför känner jag att jag måste vara smal? Varför känner jag att det är viktigt att peka ut "fel" på min kropp? Varför känner jag att jag inte duger? Och varför i HELVETE vill jag föra över det på någon annan?
Fråga dig det och ta i samma stund ansvar för hur du beter dig, och du är med i arbetet mot ett friskare och friare liv. Ett liv där vikt och utseende rasar i prioriteringsordning och jag kan garantera dig att du får tid över till annat, betydligt mycket roligare, att lägga tankar och energi på.
DU.ÄR.SÅ.SMART!!!!
Varför eftersträvar människor att vara smala? För att många tycker att det är vackert. Sen tycker nog de flesta att de duger ändå och att de inte nödvändigtvis måste vara smala bara för att det är vackert. Men om man nu vill eftersträva detta då tycker jag att det är ok. Går det till överdrift har det snarare med personen i fråga att göra. Gemene man har vafken psyket eller strävan att späka dig själv.
Hur ställer då dud dig till att benämna din son lillknubb? Är det en benämning baserad på hans utseende? Är din dotter smalis eller normalis då?
Jag älskar dina åsikter och håller med helt och fullt!
När jag var liten så fick jag alltid höra hur lik jag var Tjorven i Saltkråkan eftersom att jag var rund och hade "klämvänliga kinder."
Att bli jämnförd med henne var kul till en början,men sedan när man steg upp i åldern så var det allt annat än roligt.
När jag var tretton så började jag fixtra med maten, hade vågor av bulimi/anorexi men blev aldrig undernärd eftersom att jag hetsåt väldigt mycket också. En jävligt ond cirkel.
Jag är fortfarande inte helt frisk trots att det gått 10 år sedan jag började. Sedan det där spöket flyttade in i mitt huvud och sedan aldrig lämnade.
Jag vet inte riktigt vart jag ville komma med allt detta egentligen.
Jag vill bara säga att jag tycker att det är bra av dig att ta upp sådana här ämnen.
You go girl!
<3
Bra skrivet. Som vanligt. Bra att du tar upp ämnen som både är känsliga och väldigt omdiskuterade,
Jag har själv en historik av osunt förhållande till mat, min kropp och min vikt. Jag tycker det är oerhört svårt att förhålla mig till vikt och storlekar nu också, i vuxen ålder. Supersvårt.
Idag har jag skrivit att jag gått upp tre kilo sedan preggostart på bloggen. För mig är det en doktorsordination att försöka hålla koll på att jag inte blir för tung under denna graviditet, pga min mycket skröpliga och sjuka rygg. Vilket såklart känns konstigt.
Men. Att jag skrev "tre kilo" på bloggah har jag tänkt på hela kvällen - det här med att nämna siffror och vikt är ju en känd trigger, ngt för en ätstörd att förhålla sig till. Och jag slits mellan att vilja dokumentera min graviditet och mitt faktiska ansvar som medmänniska.
Jag vet inte vad jag vill säga med det här. Att det är jäkligt svårt och känsligt med kroppar och storlekar och vikt och normer kanske. Så himla svårt.
Jag har själv en historik av osunt förhållande till mat, min kropp och min vikt. Jag tycker det är oerhört svårt att förhålla mig till vikt och storlekar nu också, i vuxen ålder. Supersvårt.
Idag har jag skrivit att jag gått upp tre kilo sedan preggostart på bloggen. För mig är det en doktorsordination att försöka hålla koll på att jag inte blir för tung under denna graviditet, pga min mycket skröpliga och sjuka rygg. Vilket såklart känns konstigt.
Men. Att jag skrev "tre kilo" på bloggah har jag tänkt på hela kvällen - det här med att nämna siffror och vikt är ju en känd trigger, ngt för en ätstörd att förhålla sig till. Och jag slits mellan att vilja dokumentera min graviditet och mitt faktiska ansvar som medmänniska.
Jag vet inte vad jag vill säga med det här. Att det är jäkligt svårt och känsligt med kroppar och storlekar och vikt och normer kanske. Så himla svårt.
Jag själv gick ned ifrån 130 kg till dom 89 jag väger nu på ett halvår. 2 månader av ångestladdadepromenader till att jag fick ångest av att jag åt en brödbit - stor som en femma till frukost. 300 kalorier & 8-9 powerwalks per dag. Vaknade dock upp & känner nu "Ajja, har gått ned över 40 kilo åtminstonde."
DOCK! varje morgon är det en kamp att gå ut och gå, svär över mig själv som inte går snabbare och skit. Mobbad sen barnsben pga min vikt sen all hets och allt man läser om att "TJOCKISAR ÄR ÄCKLIGA!!", Fick för mig att jag skulle gå ned till 55 ett tag & jag är 178 cm lång. Och jag vet, att jag lär behöva hjälp med att gå ned mina sista kilon, annars blir det fel igen.
Nu fick du min livshistoria. Haha.
