Att som litet barn vakna mitt i natten och kräkas rakt ut, över sin madrass, sitt täcke och sin viktigaste ägodel i hela världen - tygelefantan Leffe, är inte roligt. Antagligen är det rent av skrämmande.

Att som mamma/pappa vakna upp till ljudet av hulkande gråt, gurgel och ynkliga - jiiielp.. jiiielp... uuus.... äkklit... jiiilep!, det är inte heller roligt.

Att tvångsduscha, och trösta och hjälpa med kräket, vyssa, och slänga sängkläder i tvätten, skrubba golv och madrasser, breda ut handdukar i stora sängen och åter igen trösta och klappa och söva om uppskärrat barn - det går av bara farten.

Men sen, när barnet sover med sin varma sjukhet, sin med tvål, blandade kräklukt, och sin lilla hallonmun nära nära mot din kind - det är då du önskar dig så långt bort därifrån som bara möjligt. För i ärlighetens namn, när jag om några dagar antagligen insjuknar i samma åkomma, lär det inte finnas någon där som vyssar, hjälper med kräket, klappar och håller om. Nä, tvärt om.

Mitt fjun. Vissa dagar längtar jag så sjukt mycket efter henne. Visserligen behöver jag verkligen all tid jag kan få själv hemma med mina böcker, raporter och utrymme att tänka i termer som passar högskolan bättre än "hej mammas bustroll! Vill du ha äpple? MMMMMM äpple!" eller "Nä Iris häng inte i lampan och gunga. Det är farligt. Ajaja. Inte hänga i lampor!"

Men ibland, som nu när det är en timme kvar till hämtning på förskolan drabbas jag av akut sniffa-i-nacken-bland-guldlockar-och-mjukt-barnskinn-sug. Fast Iris avskyr att bli sniffad på och gulla med. Så det händer ändå bara när hon sover eller ser på film och är i sin Pippi-trans. Då får man skynda att sniffa lite lite, bara för sin egen skull.

Det slår mig att den lilla människan på bilderna ovan om ett halvår kommer att kunna tituelera sig "storasyster". Åh. Värme i hjärtat blandas med mild skräck för att förvirringen i att få dela sitt hem med en bebis blir större än jag hoppas på. Hjärtat, som är så van att få ALL uppmärksamhet och ALL tid av andra och oss, ska lära sig att dela med sig till någon annan. Någon liten. Ett lillasyskon.

Jag hoppas att allt går bra och att hennes lilla barnhjärta tar till sig bebisen som kommer snabbt. Och att hon kan få känna sig både som ett stolt storasyskon som kan mycket, och som det lilla barn hon själv fortfarande är och kommer vara länge. Det är det jag oroar mig för nu. Inte att jag inte att min kärlek till någon ny liten inte får plats, utan att jag har förmågan och tålamodet att aldrig aldrig aldrig säga åt Iris "du som är så stor nu kan fixa det själv" om hon känner sig åtsidosatt av bebisen och helt plötsligt inte vill gå ner för trappan eller känner att hon vill ligga i knät och somna. Jag hoppas att jag är mamman som tillåter mitt stora barn vara så litet som hon faktiskt är.

Tja.
Fin dag. Sitter framför datorn och sliter... Eller nä, slappar.

Man tror att man skulle spara pengar på att vara hemma mycket. Att plugga hemifrån innebär ju i mångt och mycket att du är lite fast just på hemmaplan. Men man har ju obegränsad tillgång till internet i vårt moderna land och så när man minst anar det är man inne på nån schyst sida som säljer dyra prisvärda ekologiska och unisexa barnkläder typ mini rodini eller shampoodle, opsidopsi liksom. Då är det nästan så man får slänga ner både dosan till internetbaknen och visakortet från balkongen för att begränsa sina möjligheter till vansinnesshopping.

Det är väl en skam att man blir så jävla sugen på att köpa barnkläder i tid och otid. Där har de verkligen ett lyckat koncept, handlarna. Och CSN har liksom ingen som helst förståelse för att barnkläder kan vara en stooooor utgift i vissa studenters liv. Vill man ge kidsen en schyst stil så kostar det på...

Ska nog skicka ett mail och kolla om de har några som helst planer på att höja bidragsdelen med en sisådär 4000 kr/mån. Det vore lägligt menar jag.

Fram tills jag får mitt "Beslut om höjning av bidragsdelen med 4300 kr/mån eller varför inte runda upp till 5000" får jag fortsätta kika lystert på dessa stassar. Åh! Matchande byxor på barnen :')



/ha-begärig men ack så fattig

Hallå.
Idag står VAB på schemat efter ett otäkt fall med en bula och ett medtaget och groggy barn på akuten.

01.55 - Mamma uppfattar skrik. Kollar läget.
Status barn: Hoppar i sängen.
Status mamma: Vark.

Tjena.