Utrustad med ett stort tålamod och med tungan rätt i munnen skapade Iris igår kväll det ena mästerverket efter det andra. Ni skulle ha sett passionen, glöden, viljan att skapa. Färgen skvätte, tårar föll, skratt klingade högt och klart och tillslut var hon färdig.

Ett till sitt eget rum blev det, ett till mammas och pappas och ett som hon slängde på golvet och rev sönder. Oklart varför. Men man ska väl knappast försöka förstå sig på de största konstnärerna. Tillfredställer det kreativa arbete inte ens egna förväntningar kanske det bara måste förstöras. Det är kanske inte svårare än så...

Skämt och sido. Jag älskar att Iris har intresse för färg och för att måla. Jag ska elda på hennes kreativitet likt en mycket hängiven fotbollspappa eldar på sina barn från sidan av planen. Skillnaden är att jag aldrig ska tvinga eller hota. Bara älska inskten om att hon vill måla. Jag ska förbereda, titta på om jag får, torka och skölja efteråt (jag är av den föreställningen att behöva städa efteråt kan döda barns intresse för att vilja måla. Jag städar gärna om det hänger på det) och sätta upp på väggen - bästa platsen.

Jag vet hur viktigt det kreativa är för mig, jag vill gärna ge mina barn samma utloppskälla tillbaka. Och börjar det med ett kladdigt kök och ett exalterat litet barn är jag överlycklig!