Med Iris: Inget blod. What so ever.

Med lilla nya: Ingen nattvadkramp. Än.

Med Iris: Ständig nattvadkramp. Jämt.

Med Iris: Konstigt att jag inte inredde ett litet bo åt mig själv inne på toan av handukar och bomull att sova på nedanför WC-stolen. Så mycket som jag kräktes då, borde vara kallad en fysisk omöjlighet. Att jag överlevde utan droppställning borde jag mottaga en taperhetsmedalj för.

Med lilla nya: Pytteynkelite växtvärk i livmodern.

Med Iris: Tänk dig din värsta mensvärk någonsin. Gångra den med 10 och addera ständiga hugg- & dragkänslor vid minsta minirörelse.

Med lilla nya: Foglossning v.10 - tillhörande gnäll om foglossning v.11.

Med Iris: Foglossning v.34 - tillhörande gnäll om foglossning v.37.

Med lilla nya: Samandragningar av bara helvete - v 14.
Med Iris: Samandragningar av bara helvete - veckan innan förlossningen.

Med lilla nya: Pigg och glad.
Med Iris: Sur och trött.

Med lilla nya: Har tagit typ en (suddig) bild på magen.
Med Iris: Tog noggrant och dokumenterade varje vecka i magväxareprocessen. Ändamål - oklart. Upptaget diskutrymme på datorn - ofantligt. 

Med lilla nya: Bebismage i v12. Har redan spenderat 199kr + 299kr + 199kr på fula skööööna mammabrallor.

Med Iris: Bebismage i v20. Köpte endast ett par brallor för ändamålet gravid. Ångrar mig idag bittert.

Med lilla nya: Läser inte ett smack, köper inga vi föräldrar osv, håller inte koll på veckorna, är extremt oaktiv på MVC, deltar inte i gruppdiskussioner på forum eller googlar en massa gravidgrejer. Tänkte typ aldrig på missfall under de 12 första veckorna.
Med Iris: Fick typ ha ett egenutdelat och mycket strängt datorförbud riktat mot mig själv. Att leva efter principen: "alla svar finns på nätet" funkar inte om man vill ha en nojfri och behaglig graviditet. Under första halvan av graviditeten var missfall typ det enda jag kunde tänka på.

Med lilla nya: Brösttillväxt - medium.

Med Iris: Brösttillväxt - xxxxxxlarge.

Slår man ut det på det stora hela, är graviditeten i mångt och mycket både behagligare, verkligere och roligare den här gången. Om den här utvecklingen håller i sig och Jocke får som han vill på barnfronten kommer graviditet 4 och 5 vara rena nöjesresorna. Det ser jag fram emot!



bilden som ger fotbollsmamma en ny innebörd.
eller mecicinbollsmamma...

Men samtidigt tycker man också det är helt okej att ifrågasätta mig och att skämtsamt(?) säga saker som "Får Iris verkligen leka med dockor?" eller "Men Iris, har du en rosa tröja på dig? Har du fått välja själv idag?" Och då händer det att jag både blir trött och lite ledsen. Varför ska jag så självklart behöva ta uppenbara ifrågasättningar på mina val i större utsträckning än de som följer normen? 

Jag respekterar att folk tycker annorlunda än jag, men vill själv mötas med samma respekt tillbaka. Jag begränsar inte Iris i nått utan ger henne det bredaste spelrum till utveckling jag bara kan förmå mig. Jag har tänkt och jag har agerat. Mitt målnär att inget i Iris värd ska vara uppdelat i pojk- & flicksaker/tankar/känslor/lekar. Hur kan det vara ett hot mot någon annan?

Och ja, jag kan säga jag tycker kanske inte alla dina val, genusmotståndare, är skitbra och igenomtänka. Fine. Köp det! För det tycker ju uppenbarligen du att jag bör göra var och varannan dag.

/irriterad

Det där om att det är cancerframkallande och potentiellt livsfarligt att dricka mjölk?
Okej...
I hear you.
Typ som med korv och bacon, och kött överlag och sol, och chips och knäckebröd och passiv rökning, transfetter, att bo i stan och att bo på landet och att ge plastleksaker till sina barn, träna för dåligt, stressa, sova för lite eller för mycket, att äta E-ämnen och att äldrig äta frukt eller gu' bevare äta för mycket frukt, eller äta vitamintabletter eller själv röka eller ha cancer i släkten.

Ja, världen är en farlig plats.
Cancern finns överallt. Döden är ständigt närvarande.
Folk dör som flugor och många många många är sjuka.

Och det finns liksom inget mer och göra åt det än att försöka leva så jävla gött som möjligt när man har chansen.

Jag gör det med mjölk. Och chips. Och plastleksaker till min unge och passiv rökning och bo i stan och äta kött och slarva med solskyddet, träna dåligt och att få i sig e-ämnen på daglig basis.

Och rädd är jag inte heller.

- Jag minns att jag varken kunde sitta skönt eller bajsa utan att gråta två veckor efter förlossningen.

- Jag minns att man inte sov så mycket. Eller, efter 03.50 sov man i någon timme mellan amningsmarathonen, men annars.. nä.

- Jag minns att det gjorde asont att amma första månaden och att man drog sig för det ibland när bröstvårtorna var som såriga geléhallon. Och att man hade GIGANTISKA bröst. Och att man fick äta all sin mat i soffan, även när alla andra satt vid bordet, för man skulle amma och amma och amma och amma.
Och amma gör man skönast i nåt mjukt.

- Jag minns att bebisars bajs inte luktar nått, men att kräket gör det destå mer.

- Jag minns försöken att byta blöja i totalt mörker. Utan att lyckas med något annat än att smörja ner sig själv och sin bebis med bajs och ändå vara tvungen att tända lampan. Fail.

- Jag minns att när bebisen väl sov, var man ändå tvungen att kika till så att andningen fungerade som den skulle. Var tredje minut.

Men oj vad jag se fram emot det.
För jag minns också kärlek som växer i enorma proportioner varje dag. Och stolthet och ömhet.

Och bebislukt.

Denne skrev:
"...Vore intressant att höra hur du ställer dig till omtalade "Hen"?"

Först hade jag tänkt att avstå ifrån att svara. Jag förespråkar genustänk och pratar gärna om det. Jag vill ha ett jämställt land att leva i där vi inte har olika förutsättningar beroende på om vi fötts som kvinnor eller män. Jag vill bredda eller helt avsätta de gamla intraggade könsrollerna om hur en man respektive en kvinna förväntas vara.

Jag tycker faktiskt att Hen-debatten har tagit förstora proportioner. Men då menar jag att jag är förvånad över alla starka motreaktioner. Alla Hen-haters. Alla som bekymrat skakar på huvudet och ojar om en förlorad könsidentitet. Psykologer som gör skrämmande uttalanden. Folk som blir så fly förbannade att de kallar det ett "sjukligt påhitt" och "barnmisshandel".

Jag har stått så handfallen och mållös brevid att jag knappt gett mig in i debatten alls.

Min PERSONLIGA åsikt är att jag tycker att Hen är ett bra ord, men att jag är upprörd över att det har blivit så pass utsatt och bespottat. Jag kan inte förstå det alls. Självklart tycker jag inte att någon människa ska kännas att denne berövas sin identitet genom att tilltalas med ett pronomen denne inte vill kännas vid. Självklart. Men på det stora hela? vart i dessa tre bokstäver ligger det där farliga och omänskliga?

Jag välkomnar ett rikare språk och blir glad när nya ord tas i bruk. Jag använder själv hen. Mitt barn i magen är en i nuläget en solklar hen. Efter födseln är hen sitt namn. Som jag ser det ska inte Hen användas för att ta bort ditt kön, det ska användas för att göra det mindre viktigt i vardagens tal. Varför är det så galet viktigt att ungen som sitter på bänken är en flicka eller pojke? Jag kan inte förstå det, inte alls. Spelar det någon roll? 

I mitt vardagstal försöker jag använda mig av många könsneutarla ord. Jag frågar Iris - Var är barnen? istället för - Var är killarna? eller - Vad heter din kompis? Istället för - Vad heter flickan?. Detta gör jag för att jag inte tycker det ska bli allt för viktigt för Iris om hennes vänner är pojkar eller flickor eller vilka hon förväntas leka med.

Något jag tycker är fantastiskt paradoxalt i hela debatten är de som är rädda för att neutarlisera könen, ofta kvinnor, och säger att använda hen är att ta ifrån kvinnan ännu mer status som människa, är att de själva alltid själva underbygger sina argument i vanligt tal. Istället för att välkomna ett könsneutralt pronomen vill man bita sig kvar i de gamla, typ - Man bör vara försiktig, eller - Titta en hund. Vad stor han är!

Man kan alltså inte för sitt liv tänka sig att bli en hen, men man omtalar sig själv och andra som män slentrianmässigt varje dag. Är inte det lite ironiskt?

Ja hej..

Fy satan vad jag är dålig på att läsa när jag måste. Jag blir liksom så sjukt irriterad på min slappa karaktär och försöker med våld skriva bra diskussioner och formulera teser i word. Tvinga mig att försöka var smart. Det går sådär... ÅÅÅh. Frustrationen jag känner inför mig själv just nu är monsterhög.

Jag har liksom fått för mig att alla andra som också läser ALLTID hänger med, kan allt, finner frågeställningar Einstein grubblade på i åratal intresanta och lite utmanande, lämnar in flera veckor innan deadline och ALDRIG känner att "Näää det här är så sjukt jävla spytråkigt att jag hoppar över det..." eller lämnar in två veckor försent.

När jag var yngre  gjorde jag aldrig några läxor. Ritade på bänken istället för att skriva av tavlan. Lyssnade på musik under filmvisningarna. Och ändå gick jag ur gymnasiet med överhängande VG & MVG. Glidarn nummer 1 liksom.
Här funkar det inte riktigt så och jag känner ibland att jag är ute på väldigt okända marker. Gillar det inte.
Gillar att var smart och i framkant av naturen, inte dum och frågvis av eget val. Suck. 

Är det verkligen bara jag? Snälla... låt det inte vara så.

Den här badade i sol och innehöll stughäng, ankmatning, lekplatstimmar och soffläge.

Jag är dålig på bloggen på helgen, jag vet. Men destå bättre är jag då på att vara närvarande med Iris. Och det är ju viktigast, eller hur?

Nu väntar en vecka full av hårdplugg. Ny kursstart idag och feta kompleteringar i en gammal (fyfan!).
Men mer pluggtid innebär mer bloggmöjligheter, så vi kommer hänga sjukt mycket här inne i veckan.

Är ni med mig på det?

Återkommer.

/våroptimist

Det är fredag. Det är soligt. Det fanns Proviva kvar i kylen.

Iris sjöng hela vägen till förskolan. Jag har bara lite plugg att fixa idag.

CSN har satt pengar på kontot. Min finne på hakan har dragit sig tillbaka.

/upprymd

men ni hundratals (!) som ändå strömmar hit varje dag värmer mig ända in i hjärtat. Finaste ni.

Idag har varit en himla bra dag om jag får säga det själv.

Det har varit så pass fint väder att jag nu sitter med lite solsvedda kinder och njuter av känslan att våren är på intåg på riktigt. Iris har varit piggare och på mer bushumör än på en vecka, vilket får mig känna hopp om att trots och dåligt humör kan hållas i någolunda schak ett tag till. Spian har fått lämna bigbrother (tack!) och jag har ätit skitgo pasta carbonara till middag. Ja. Typ så.

Jag har också köpt ett paket rostbiff som ligger och väntar på mig i kylen. Rostbiff liksom? Ja, det förvånar även mig att det kändes så extremt rätt att lägga ner de där skivorna för 182 kr/kilo i min lilla korg i affärn' förut. Men en hanavde bör inte säga nej till sina instinkter, tänkte jag och lydde blint mitt stenåldersjag som ville sätta tänderna i KÖTT. Nu ska jag bara surfa in på livsmedelsverkets sida och kika upp så de inte listar rostbiff som "farligt farlig farligt!!!!". Vad gör jag då? Ger bort paketet till grannen? Nä. De är inte så snälla att de förtjänar så gott. Vilket dilema. Ja vi får la se hur situationen förlöper.

Nä, nu ska jag slöa i soffan. Förhoppningsvis med rostbiff och potatissallad runt 22.00.

På återseende!
Eder oprofessionell

Sådär ja. Nu går magen och jag och hämtar trollet.

hej fans.

Låt mig ge er årets fetaste musiktips. Schyst! Pass opp, nu komme're!

Jag lovar er, my fellow indie rockers,

ni ångrar inte att ni ger ert öra lite tid med det här bandet.

(de kommer för övrigt till Hultan 16 juni i år...

FYY FAAAAAAN ATT JAG INTE KAN GÅÅÅÅÅÅ!)

25-årsfirande med familj och släkt.

Ultraljud.

VAB.
Plugg.

Förberedande och utförande av hemlig 25-årsfest för 45 pers.
VAB igen.

Och bilderna säger:

Fem klockslag i Göteborg.

11.45

15.15

23.45

08.30

10.00

I år? Nä. Jag vet inte vad det är för samling gnälliga, bebisaktiga, bortskämda töntar som är där inne.
Har det inte blitt bättre nästa vecka, slutar jag kolla.

Jag är så trött på hångel-orgierna, nakendansen, det förbannade gnället och fegisfasonerna.

Nu får det lixom hända nått annnars hoppar jag av.

Snabb resension av deltagarna 2012, på ett högst oprofessionellt vis.

Amandus - Bortskämd snorunge med allt för höga krav på omgivningen. Gnällig och överseriös.

Annica - Lugn och behaglig. En aning för mycket tyck om mig-attityd och lessna ögon. Men ändå nån som känns "på riktigt".

Camilla - Skön. Avslappnad. Vuxen. En favorit.

Hanna J - Rädd. Uppmärksamhetssökande. Opersonlig. Lipig.

Hanna R - Gnällig. Falsk. Rolig. Överspelad. Summa sumarum: Nä, jobbig.

Hanna W - Ärligt, skön tjej? Visst att hon är dum i huvet men hon har ju både personlighet och principer. Älskar "våga vara kåt tjej"-grejen.

Jimmy - Rolig. Smart. 

Joe - Alltså, får underbegåvade verkligen vara med i BB? Skämskudde x1000!

Kia - Så otroligt irriterande på mängder av sätt. Naken. Petig. Lam.

Lars - Knepig. Underbar.

Marcel - Får sjuuuukt dåliga vibbar här. Brr. Osympatisk ch personlighetskluven.

Marcelo - Feg. Bortkommen. Oerfaren. Barnslig. Riktigt jävla korkad?

Sipan - Lurig. Feg. Bortskämd. Men ändå kul.

Tenny - Nu vill jag veta, vad är det folk gillar? Han är inte skön. Han är kaxig och ocharmig. Läskig.



/tv-nörden inom mig

Fryst hackad spenat

Buljongtärning + 5 dl vatten

2 dl mjölk

Lite mjöl

Salt + peppar
2 ägg

- Gör buljongen.

- I med spenaten och mjöl.

- Koka upp.

- I med mjölk och kryddor.

- Koka 4 min.

Och koka äggen under tiden, annars blir det snopen fördröjning.
Se vad lätt det är att laga god, billig, snabb och nyttig mat.

/100% nöjd tjej

Folk kan ju tro att jag är dum i huvudet.

/splittrad

Tack bloglovin'

oprofessionell bubblar idag högst på föräldraskapslistan.

/glad oprofessionell

Vibeke Skofterud vann Vasaloppet lika mycket som Jörgen Brink.

Du kommer inte ångra att du kände både hopp och förtvivlan efteråt.
Du kommer inte ångra ditt efterkommande engagemang.

Jag är med. Självklart har jag skrivit under HÄR. Gör det du också!

För här är en ny kategori på intågande. En kategori om matlagning, inte illa va?


"Pastaröra-superenkel" typ 2 port. eller till en jättehungrig.

1 paket bacon

Några nystan pasta

2 msk cremé fraiche

2 vitlöksklyftor

salt+peppar

- Koka pastan och stek baconet.
- Blanda ihop allt.

- Ät.

Mer är det inte.
Eller jo, jag hällde på lite parmesanost, men med det gör man som man vill.

passar på att slänga in en länk till min lillkusin Linnea.

Godmorgon morgonvakna.

Jag börjar dagen med lite förlossningstankar. De har blivit allt fler det senaste, tankarna alltså.

Jag tycker det har gått så himla fort. Redan vecka 18, nästa vecka ska vi på ultraljud och snart har halva graviditeten gått. Herregud. Med Iris tyckte jag att jag var gravid en hel evighet och nu känns det som om jag knappt hänger med.

Vips så står man där och ska föda igen. Jag är inte rädd, det är jag faktiskt inte. Men den här gången är jag så jävla medveten. Jag är medveten om att när det startar kommer jag åter igen få uppleva smärta utanför beskrivlighetens gränser. Jag gnäller inte. Jag vill inte ha en klapp på axeln och höra: - Det fixar väl du, du har gjort det förut. Det vet jag, men jag vet ocks hur JÄVLA APONT jag hade och hur maktlös och liten jag kände mig. Jag kände mig svag och otillräcklig, inte stark och självsäker.

Ofta läser man om kvinnor som stolt tar på sig smärtans alla nivåer. Om de som vill föda natrurligt och litar på sin kropp. På sin förmåga som barnaföderska. - Jag älskar att föda, finns det de som säger. Jag är så förundrad över det. Jag avskyr att föda! Och jag undrar, kände de aldrig att de ville ge upp? Kände de aldrig för att gråta och skrika och krama sin partner så han fick blåmärken och tappa all uppfattning om tid och rum? Aldrig att smärtan tog över? Aldrig att naturen är skrämmande? Kände de aldrig för att agera som jag? Nä. En del kvinnor verkar kunna gå omkring. Äta. Skatta. Prata normalt medan de har fullskaliga värkar. För mig är det ofatbart. 

Inte en enda gång under förlossningsarbetet kunde jag tänka på att jag skulle få ett barn. Känna glädje. Se framåt. Jag kände bara smärta och kunde inte tänka på något annat. Just då längtade jag inte alls efter min bebis. Jag längtade efter att få vila. Att slippa känna smärta. Att få sova. 

Efteråt kan jag knappt komma ihåg något. Jag minns Jocke i en stol, klappar och tröstar. Jag minns mig i en säng, vilt skrikande in i en lustgasmask. Jag minns barnmorskor och drar och trycker. Jag minns oftantlig smärta och ångest. Sen minns jag krystande, och svett, och mer skrik och blod. Och sen, en blek och blodig bebis. Och sen, lättnaden, chocken och lyckan.

Jag har ingen tidsuppfattning, inga ansikten att minnas, inga namn, inte hur rummet såg ut, inte om det var många med mig eller om det var ljust eller mörkt ute. Inget. Bara smärtan. Men på nått sjukt och skruvat sätt längat jag efter att få göra om det. För att försöka få minnen och återfå kontrollen.



Men i slutänden hade jag genomgått samma smärtan 100 gånger om,

Välkommen hem älskling!

när vi var tysta här levde vi livet där.

Som förälder får man ju vara så pass smart att man väljer sin barnunderhållning

Ni vet den där gravid-?-ja-men-ta-då-och-fyll-i-den-här-listan-!-listan som tatt några svängar runt om i på diverse bloggar, drivna av andra preggos? Inte? Bara jag som läst den? Ni är inte gravida? Inte intresserade av graviditeter? Hä...

Jag är så himla dålig på att komma på intressanta gravidgrejer att ta upp så ni måste nästan tro att jag är totalt ointreserad av den lilla figuren som sparkar mig på blåsan som om det vore en fotboll.

PÅ-SMÄLLEN-LISTAN:

Hur fick du beskedet att du var gravid? Eeh, vilken superkonstig fråga... Det kom självklart en liten liten liten gubbe klädd i rosa bahytt och sjöng det på vers för mig! Eller så kissade jag på ett sånt därt superdyrt grav. test. Kiss på handen fick jag säkert ock.

Hur reagerade du? Jag började lipa och snora och fick varmt dunkande hjärta. Glad bör tilläggas.

Hur berättade du för din partner att du var gravid? Slängde upp testet en vecka senare som julklapp. Så göllig och hemlighetsfull är ja serru!

Var det planerat? Nopp, inte direkt.

Tog det lång tid för dig att bli gravid? Hum, först glömde jag väl nått piller. Sen låg vi på kvällen, det tog la typ 20 min, som längst, sen simmades det väl lite och tävlades och vanns. Så nä. Inte värst.

Orolig för missfall? Inte alls som förra gången. Då låg jag mest i soffan och grät och trodde bebisen var stendöd. Nu är jag mer chill på det hela.

När kommer barnet? Augusti.

Känner du dig redo att bli mamma? Det är man väl aldrig. Fast jag är ju redan mamma, så jo. Det får jag svara ja på.

Hur känns det att vara gravid? Än så länge smärtfritt. Inget illamående att tala om och inget jobbigt. Lite fläskigt och ballongmageaktigt. Men jag vet ju hur det blir. Hur det känns i slutet och hur det känns att föda. Nu - piece of cake. Sen - vidrigt och fasansfullt. Ärligt.

Hur mycket har du gått upp? Oklart. Jag väger mig inte. Slår dövörat till om barnmorskan säger nått. Det man inte vet har man inte ont av. Bildbevis räcker gott sedan.

Cravings? Inte så värst. Youghurt, lite choklad, flingor, äpple, "grönt" - broccoli, sallad osv. Trista saker.

Planerat något namn? Ja. Jack till kille. Det är bestämt sedan länge. En tjeja? Isåfall Idde (jag) eller Siri om Jocke får bestämma.

Vad tror du det blir? En bebis.

Hur länge ska du vara föräldraledig? Oklat. Vi delar ju 50-50 här, men nu har J lite svårt att ta allt på en gång, så det blir la lite blandad kompott.

Ska ni dela på föräldraledigheten? Läs ovan, men ja. Självklart.




Att jag alltså jobbar på bebis nr 2 börjar synas på allvar nu. Tänk att där inne ligger en person (eller ja, just nu ingen person, mer en liten liten alien) som kommer ta mig med samma käreksstorm som Iris gjort. Svindlande!

Fåglar sjunger, tak droppar och barn leker skrattande på gräset.

Inne sitter jag.

Jag svettas, me inte för att jag är varm. Jag är stressad.
Iförsig gör datorn mig varm. Den surrar och jag har ont i huvudet. Om 1,5 h ska jag hålla ett 5 min långt referat.
Jag har inte förberett någonting. Jag har gjort en 20sidor PP-presentation om kognition i vardagen. Den blev nyss klar.

Och ungefär samtidigt kom jag på hur mycket jag önskar att jag kunde planera mitt liv bättre.

Det suger att alltid vara stressad och aldrig kunna skylla ifrån sig på någon annan.
BLÄÄÄ!

/sur

Så nu är det jag som cyklar iväg och köper sånt där äckligt snabbkaffe. Stånk.