Mitt fjun. Vissa dagar längtar jag så sjukt mycket efter henne. Visserligen behöver jag verkligen all tid jag kan få själv hemma med mina böcker, raporter och utrymme att tänka i termer som passar högskolan bättre än "hej mammas bustroll! Vill du ha äpple? MMMMMM äpple!" eller "Nä Iris häng inte i lampan och gunga. Det är farligt. Ajaja. Inte hänga i lampor!"

Men ibland, som nu när det är en timme kvar till hämtning på förskolan drabbas jag av akut sniffa-i-nacken-bland-guldlockar-och-mjukt-barnskinn-sug. Fast Iris avskyr att bli sniffad på och gulla med. Så det händer ändå bara när hon sover eller ser på film och är i sin Pippi-trans. Då får man skynda att sniffa lite lite, bara för sin egen skull.

Det slår mig att den lilla människan på bilderna ovan om ett halvår kommer att kunna tituelera sig "storasyster". Åh. Värme i hjärtat blandas med mild skräck för att förvirringen i att få dela sitt hem med en bebis blir större än jag hoppas på. Hjärtat, som är så van att få ALL uppmärksamhet och ALL tid av andra och oss, ska lära sig att dela med sig till någon annan. Någon liten. Ett lillasyskon.

Jag hoppas att allt går bra och att hennes lilla barnhjärta tar till sig bebisen som kommer snabbt. Och att hon kan få känna sig både som ett stolt storasyskon som kan mycket, och som det lilla barn hon själv fortfarande är och kommer vara länge. Det är det jag oroar mig för nu. Inte att jag inte att min kärlek till någon ny liten inte får plats, utan att jag har förmågan och tålamodet att aldrig aldrig aldrig säga åt Iris "du som är så stor nu kan fixa det själv" om hon känner sig åtsidosatt av bebisen och helt plötsligt inte vill gå ner för trappan eller känner att hon vill ligga i knät och somna. Jag hoppas att jag är mamman som tillåter mitt stora barn vara så litet som hon faktiskt är.