Om att stå för att man faktiskt är duktig.

Jag möts ofta av reaktioner på mitt sätt att tänka genus som om jag försöker vara duktig eller bättre än någon annan. Som om jag skulle göra det för att sticka ut och stå över andra för min egen skull. I och med den föreställningen får också ofta erfara att folk tar sig rätten att ifrågasätta och löjligöra mina åsikter helt öppet. Att jag tänker i genusbanor sicker fan folk i ögonen mer än jag någonsin kunnat tro. Föräldrar som väljer den mer stereotypa vägen när det gäller att hantera frågor som rör barn kan känna sig träffade av argumentationer jag har och jag har fått höra "nu när JAG inte är en lika BRA förälder som DU.." och liknande. Man drar också gärna på sig en martytroll eller blir djupt sårad av ifrågasättning av de normer de följer. I längden vill man gärna att jag ska dra tillbaks det jag står för och erkänna att jag är både jobbig och på tvären. Att jag sårar dem genom att ifrågasätta.