En helt ny värld.
Vips så står man där och ska föda igen. Jag är inte rädd, det är jag faktiskt inte. Men den här gången är jag så jävla medveten. Jag är medveten om att när det startar kommer jag åter igen få uppleva smärta utanför beskrivlighetens gränser. Jag gnäller inte. Jag vill inte ha en klapp på axeln och höra: - Det fixar väl du, du har gjort det förut. Det vet jag, men jag vet ocks hur JÄVLA APONT jag hade och hur maktlös och liten jag kände mig. Jag kände mig svag och otillräcklig, inte stark och självsäker.
Ofta läser man om kvinnor som stolt tar på sig smärtans alla nivåer. Om de som vill föda natrurligt och litar på sin kropp. På sin förmåga som barnaföderska. - Jag älskar att föda, finns det de som säger. Jag är så förundrad över det. Jag avskyr att föda! Och jag undrar, kände de aldrig att de ville ge upp? Kände de aldrig för att gråta och skrika och krama sin partner så han fick blåmärken och tappa all uppfattning om tid och rum? Aldrig att smärtan tog över? Aldrig att naturen är skrämmande? Kände de aldrig för att agera som jag? Nä. En del kvinnor verkar kunna gå omkring. Äta. Skatta. Prata normalt medan de har fullskaliga värkar. För mig är det ofatbart.
Inte en enda gång under förlossningsarbetet kunde jag tänka på att jag skulle få ett barn. Känna glädje. Se framåt. Jag kände bara smärta och kunde inte tänka på något annat. Just då längtade jag inte alls efter min bebis. Jag längtade efter att få vila. Att slippa känna smärta. Att få sova.
Efteråt kan jag knappt komma ihåg något. Jag minns Jocke i en stol, klappar och tröstar. Jag minns mig i en säng, vilt skrikande in i en lustgasmask. Jag minns barnmorskor och drar och trycker. Jag minns oftantlig smärta och ångest. Sen minns jag krystande, och svett, och mer skrik och blod. Och sen, en blek och blodig bebis. Och sen, lättnaden, chocken och lyckan.
Men i slutänden hade jag genomgått samma smärtan 100 gånger om,
Denna gång är du förberedd på så sätt att du har sett och känt smärtan förut, även om det inte kommer vara likt förra gången. Det bästa med förlossningssmärta är att den går över. Jag tycker. det är helt ok att säga som du att du inte tycker om det, för vi är alla olika. Du tycker säkert om något som
Fippel m telefonen.... Jag menar att du tycker om och fixar mycket som andra inte fixar. Sen är förlossning ett stort, hett och känsligt ämne. Ingen kan ta ifrån dig dina känslor, upplevelser och tankar, oavsett vad de säger och tycker. Alla kvinnor som föder barn är fantastiska! Finns om du behöver prata.... <3 kram
Jag är en sån som gillar det där med att föda barn och har rätt rosaskimrande minnen runt mina förlossningar. Första gången fick jag EDA som funkade klockrent, andra gången hann jag inte få den och då har jag ett par timmar som är väck och jag kände så som du beskriver. Men när krystvärkarna kom återfick jag kontrollen och det kändes skönt på något konstigt vis.
Men ja, ont gör det. Minst sagt.
Jag tycker alla kvinnor som föder barn är lika mycket superhjältar! - Med skrik eller utan eller med bedövning eller utan! Ni är fantastiska! Å livsviktiga :)
Jag älskar din blogg överallt annars så är det bar en massa lullull om bebisar och gullegulle och ingen nämner hur hemskt det kan vara med förlossningar eller att man inte ens kan sitta på två vecker efteråt för att fittan är helt trasig. Livet är inte som i en vi föräldrar-tidning med bullbak och sovmornar med en 1,5 veckorsbebis hemma. Nej det är då man ligger hemma med svullna bröst och värk i hela kroppen och en bebis man inte riktigt känner och vet hur man ska trösta.
Kram Mutti
Vilken fantastisch Bild på en liten underbar.
Jag HATAR OXÅ ATT FÖDA!!!! Det är det värsta jag har varit med om. Visst det ledde fram till det bästa jag varit med om. Men det tar inte bort smärtan.
Jag sitter med på ditt tåg! Jag har avskytt alla 3 mina förlossningar. Skulle man kunna slippa just den biten så skulle jag gärna vilja om man säger så ;)