Med detta sagt, ingen panik. Det var ingen hjärnskakning och det var inget ännu farligare. Det var bara otäkt, men det räcker väl för en lättskrämd mamma.

Det verkade även räcka för min kavata 1,5-åring som inte fått några allvarligare men än att bli lite mer medveten om världens faror och nu har klivit ett halvt steg ner på söka-faror-stegen.

Hon mår strålande nu, men jag tycker att en hemmadag med isglass och film på TV är sin plats.

Om inte annat måste jag få tid att klappa, krama och pussa. Igår kände jag att jag aldrig, någonsin, ville släppa ifrån mig Iris igen. Aldrig fixa barnvakt, lämna på förskolan, låta henne leka själv på sitt rum, gå på toa i 1 minut, ens blinka. Jag fick lite distans till att hon är självklar. Nyttig distans.

Med Iris har vi hitills haft en sådan tur. Hon föddes frisk efter en komplikationsfri graviditet och förlossning. På efterkollen höll läkaren stetoskopet mot hennes bröstkorg och sa: "Allt är bra". Hon utvecklas snabbt, ligger ofta i framkant och är som barn är mest. Hon har aldrig varit livshotande sjuk, haft någon skada att tala om och har inga allergier. Vi är två skyddade föräldrar som lever i villfarelsen att alla barn är friska, starka och lever långa liv. Att en bula och en svimning lockar fram perspektiv fnyser kanske mindre lyckligt lottade föräldrar åt.

Men jag kan aldrig jämföra mig med er. Ni som fått ovissa besked. Ni som sett läkaren lyssna länge och se bekymrad ut. Ni som sett huvudskakningar, sjukhussalar, dropp och slangar. Ni som tycker att ettårsdagen är milslångt på avstånd och ni som långtar efter ett nytt hjärta eller nya mediciner. Jag vill inte säga att jag förstår er, men jag vill säga att jag tänker på er.

Så idag firar vi det bästa av liv med vila och värme. Och det är såhär vi börjar.



Med frukost med rostemacka, eller på Iriska "oppbjööj" (hoppbröd).



Med Lotta på Bråkmakargatan.



Och nu med att soltanka och friskluftsandas.